I mitten av december kom plötsligt en oväntad blast from the past på DNs kultursidor – den forne Nöjesguiden-reportern Carl Reinholdtzon Belfrage svingade ivrigt och hårt mot ett tråkigt svenskt modelandskap. Han menade att det finns ingen anledning ”att skrika sig stolt över vare sig svenskt mode eller svensk modejournalistik”. Mothugg kom inom kort från Ida Klamborn, som i sitt svar menade att bilden av det svenska modet som syrefattigt och själlöst kan bero på att det nischade modet (som Klamborn själv tillhör) inte får mer utrymme i media. I sin sista replik svarar CRB att målgruppen för mer avancerat mode är mer eller mindre obefintlig i Sverige, vilket skiljer oss från många andra länder.
I Facebook-gruppen Formdebatt sammanfattade Salka Hallström sin syn på meningsutbytet: ”DN-journalist hävdar att svenskt mode ej existerar längre – och nämner i förbifarten bristen på modebevakning, märkligt nog utan att sammankoppla den ena observationen med den andra. En modedesigner svarar att det förstnämnda ej stämmer, återigen utan att sammankoppla detta faktum med just – bristen på modebevakning. Så som det blir när journalistik försvinner. Tänker jag. För det är ju inte bristen på modejournalister som orsakat bristen på modejournalistik. Utan bristen på medier och efterfrågan – inte minst från de stora kultursidorna.”
Diskussionen om den svaga svenskspråkiga modejournalistiken är inte direkt ny, och Hallström har en viktig poäng i att kritisk modebevakning är centralt i utvecklandet av en mer intressant modekultur. Många mindre modetidningar, som Rodeo, Odd at large och Litkes, har lagts ned utan att ersättas av nya titlar. Samtidigt existerar idag en mer utvecklad infrastruktur i de stora medierna, som möjliggör en mer regelbunden modebevakning: SR driver radioprogrammet Stil, SVT Kulturnyheterna har Dennis Dahlqvist, DN har Susanna Strömquist och Susanne Ljung, Kristofer Andersson skriver för Aftonbladet och Expressen har mig. För GP har Petra Dokken länge bevakat mode. Även SvD och Dagens Industri publicerar ofta och regelbundet artiklar med modetema. För ett litet språkområde med begränsad inhemsk modeindustri är detta ändå rätt bra jobbat (och här menar jag dessutom att Bon spelar en viktig roll).
Vem är det som påstått att Sverige ligger i framkant när det gäller experimentellt mode och modejournalistik? Vem tror överhuvudtaget att Stockholm skulle vara i nivå med ”Antwerpen, New York eller Paris”?
I sin avhandling i modevetenskap, Swedish fashion 1930–1960, visade Ulrika Kyaga att den svenska modebranschen är ung och omogen. Självklart finns flera exempel på motsatsen, men ur ett helikopterperspektiv, och i jämförelse med andra länders mode, har vi fortfarande en stor del av utvecklingen framför oss. Det här har rätt så uppenbara kulturhistoriska anledningar – Sverige var länge ett fattigt land, och när andra länders moderna modeproduktion byggdes upp under 1800-talet präglades Sverige istället av svält, armod och utvandring. De svenskar som då hade möjlighet att fritt experimentera med sin själviscensättning genom kläder tillhörde en minoritet, vilket format modets roll i svensk kultur.
Frågan är om inte CRB rasar mot en så kallad halmgubbe. Vem är det som påstått att Sverige ligger i framkant när det gäller experimentellt mode och modejournalistik? Vem tror överhuvudtaget att Stockholm skulle vara i nivå med ”Antwerpen, New York eller Paris”? Om något är hans egna texter uttryck för något annat, nämligen den samtida kulturjournalistikens desperata klickjakt, vilket leder till uppskruvade formuleringar, med svag verklighetsanknytning, men som enkelt kan göras om till lockande rubriker för den digitala läsaren att klicka på. Det, däremot, vore ett angeläget ämne att diskutera: vad händer med den seriösa kultur- och modebevakningen när den räknas i antal klick?