Hej! Jag läste Saga Loxdals text om Anna Piaggi och undrar nu vad du tycker, får mode idag bara vara KUL? Eller måste allt ha ett syfte?

Hej! Axel Munthe skrev i Boken om San Michele: ”Jag vet att livet är skönt, men jag vet också att vi ofta krånglar till det och förvandlar det till en dum fars eller en hjärtslitande tragedi eller båda delarna, så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är lättare att gråta men mycket bättre att skratta, så länge man inte skrattar högt.” Personligen har jag ofta tyckt att livet i sig är väldigt humoristiskt, och att bara upplevelsen av att vara vid liv är smått surrealistisk. Självklart borde mode, åtminstone då och då, spegla det märkliga mirakel att vi alla, i detta nu, andas och finns till, på ett klot som snurrar i ett universum vi hittills inte lyckats vare sig utforska eller ens förstå oss på. Livet är både en gåva och ett mysterium, på samma gång ett skämt och något heligt att ta på yttersta allvar. Därför är jag glad för att ett surrealism-inspirerat modehus som Schiaparelli existerar. Jag tycker Moschinos underfundiga vulgaritet är toppen. Fendis subtila skämtsamhet är också kul, på samma sätt som Versaces roliga undersökande av sexighet också är underhållande. Livet är för knäppt för att inte behandlas som den absurda upplevelse det är. Kan inte humor i sig vara just ett sådant syfte i designprocesser? Alla syften måste ju inte utgå från allvarsamhet och upprördhet, utan kan lika gärna vara grundade i glädje och upprymdhet.

”Att ta sig hem från Ica-butiken i en förort till Stockholm, längs istäckta gator medan snöstormen viner runt öronen, är inte enkelt om man samtidigt ska försöka ha en påfågel på huvudet eller hoppas att sminket ska sitta kvar när man är innanför dörren.”

Men, tillbaka till frågans kärna, som ju faktiskt utgick från Anna Piaggi. Att göra om sig själv till ett levande skådespel, till ett ständigt performance, är inte för alla. Det kräver grundlig research, bra muskulatur och ett drägligt klimat, för att inte tala om goda ekonomiska resurser. Att ta sig hem från Ica-butiken i en förort till Stockholm, längs istäckta gator medan snöstormen viner runt öronen, är inte enkelt om man samtidigt ska försöka ha en påfågel på huvudet eller hoppas att sminket ska sitta kvar när man är innanför dörren. Därför är det här stilidealet, åtminstone på våra breddgrader, oftast mer av en abstrakt idé som samlas i en Pinterest-mapp än ett konkret exempel på lyckat vardagsmode.

Jag tänker också på någon som Marchesa Luisa Casati, som såg sig själv som ett levande konstverk. Hon svepte in sig i levande ormar, klistrade fast svart sammet runt ögonen och var känd för sin totala gränslöshet. Hennes anställda fick ofta arbeta i princip nakna när de serverade mat och dryck på hennes fester, med undantag för de tillfällen när deras kroppar målades med guld (vilket slutade nära döden för vissa tjänare då kroppen ju behöver kunna andas genom porerna). Kanske var det inte direkt La Casati som Munthe hade i åtanke när han skrev att livet är roligt. Hon hyrde nämligen, mot Munthes uttryckliga vilja, hans Villa San Michele på Capri under hela 20-talet. Hon bytte ut Munthes ljusa inredning mot svarta textilier och möbler och promenerade omkring på ön hållandes en kristallkula mellan sina händer. I trädgården installerade hon en artificiell måne för att kunna ha månsken även molniga nätter, och i träden satt stora fläktar så att hon kunde höra löven röra på sig även när det var vindstilla. Ja, kort sagt var hon så långt från en lugn, skötsam och djurfri hyresgäst man kan komma.

Personer som La Casati är roliga att läsa biografier om, men att umgås med någon som ständigt tänker på hur de ser ut blir tröttsamt i längden. Självklart får man ägna hur många timmar som helst åt att sminka och klä sig, men det finns något självupptaget i att bry sig för mycket om hur andra uppfattar en rent utseendemässigt. Då riskerar man att bli mindre rolig som sällskap och mer av en börda, och samtalen tenderar att vara enkelriktade. Mitt råd är därför att bry sig mindre om det egna utseendet och istället fokusera mer på hur man beter sig i relation till andra.