Jag har länge varit besatt av Thierry Muglers universum. För mig har hans visningar varit porten in i en svunnen värld, där catwalken och dess subjekt är som ett amalgam av alla Paris trottoarer och soiréer – fulla av karisma, attityd och sex appeal. Platser jag önskar att jag hade varit på, kvällar jag önskar att jag hade kunnat ta del av, som ett slags generationellt fomo. Bortom Mugler som en kolossal modelegend står sig också hans popkulturella arv starkt. Med ikoniska parfymer, George Michaels video för Too Funky (en extravaganza av Mugler-mode och det tidiga 90-talets absolut största supermodeller) och en rad kändisbeundrare, inklusive Lady Gaga, Cardi B, och Kim Kardashian West som på årets Met-gala bar Muglers första nya kreation på 20 år, har han minst sagt etsat sig fast i vårt medvetande.

Thierry Mugler – franskt modes enfant terrible – är också aktuell med sitt första retrospektiv någonsin, Couturissime, på Montreal Museum of Fine Arts. Men vem är han egentligen, hur påverkade han modevärlden, och varför har hans första utställning dröjt så länge? Mugler, som idag går under sitt ursprungsnamn Manfred, lät sig övertalas av den kände kanadensiske curatorn Thierry-Maxime Loriot och Nathalie Bondil, chef för Montreal Museum of Fine Arts, efter att i åratal ha tackat nej till en rad erbjudanden från ledande muséer världen över. Som Loriot sa till Paper Magazine: “Han var inte intresserad av att öppna sina arkiv och blicka tillbaka så jag trodde det skulle vara omöjligt, men han ändrade sig eftersom vi ville visa upp ett eget universum – inte ett kronologiskt retrospektiv som skulle kännas som en begravning för hans verk. Det här är en hyllning av en konstnär.” Loriot och Bondil bestämde sig istället för att strukturera utställningen kring ”akter”. Den rör sig genom en rad olika medier och visar upp 150 av Muglers alster.

Tanken på visningen som en central del i upplevelsen av modet, och kanske framförallt i förmedlingen av idén om modet från kreatör till publik gjorde Mugler i sig själv mer tidlös än många av sina samtida modeskapare. En stark vision som skapade snarare än följde modet gör att denna unika värld som Loriot pratar om ter sig tydlig även i backspegeln. Ingen gjorde 80- och 90-talet på samma sätt som Mugler. Ingen annan modeskapare hade oregerliga parisiskor som rökte på catwalken. Ingen använde sig av material – plexiglas, PVC, fuskpäls, vinyl, latex, krom – på samma sätt. Ingen blandade franska chansons med den hetaste housemusiken. Ingen gav så mycket makt åt sina subjekt. Resultatet blev levande, organiska shower där individualiteten fick komma till tals, där modet kom till liv genom modeller som visade vad man kunde göra med det. I den förmedlingen blev de så mycket mer än bara skapelser, de blev verktyg för att uttrycka makt, sex, och kraft. Mugler använde sig också konsekvent av modeller i alla åldrar, vilket gav modet en universell kraft och bröt ner förkonstruerade idéer om vem som kunde bära upp vissa typer av plagg. Varje show blev små mikrokosmos som, även om de givetvis tog och gav av sin samtid, fortfarande tycks tidlösa. Mugler var och förblir överordnat tid och epok.

Egentligen borde vem som helst ha förstått att Mugler inte skulle nappa på något annat än ett retrospektiv som är just motsatsen till ett retrospektiv – ett sätt att förhålla sig till hans skapelser som rör sig utanför det tidsmässiga, något som på sin höjd använder tiden som ett praktiskt stödräcke. Manfred Thierry Mugler växte upp i Strasbourg, och beskrivs som en pojke som höll sig för sig själv och drömde sig bort genom design och dans. I slutet av 60-talet studerade han till inredningsarkitekt vid stadens École supérieure des arts décoratifs – och begav sig 1969 till Paris med sin examen i fickan. 1973 kom hans första kollektion Café de Paris som gick rakt emot tidens lediga stil med mjuka former för att istället fokusera på mer arkitektoniska, anatomiska silhuetter. Den franske journalisten Eric Dahan skrev 2016 i Vanity Fair att Muglers tidiga former och plagg framkallade bilder av ett slags sexig, kvinnlig företagsledare som vid den tidpunkten knappt hade avbildats i vårt kollektiva medvetande. 1978 nådde Mugler sina första riktigt stora framgångar, då han bland annat fick i uppdrag att klä servitörerna på en av Paris hippaste klubbar – Le Palace – öppnade sin första butik i Paris, och lanserade en herrkollektion.

Under 80- och 90-talen blev Mugler en veritabel tour de force på världens modescen. Hans påkostade, överdådiga modeshower visade på ett nytt sätt att hantera mode som konst, och definierade själva sinnebilden av det kraftfulla 80-talet – ett mystiskt universum med skarpa silhuetter och suggestiva ljudlandskap. Det blev själva motsatsen till det böljande 70-talet. Han var en enmansshow som omdefinierade empowerment och tänjde på gränserna kring vad en kvinna kan vara i modets rum. Kanske är det mer sanningsenligt att istället prata om en femininitet, och tänka på Muglers arv inte så mycket som ett arv med kvinnan i fokus, utan snarare femininiteten själv. I ett samtal med den legendariska feministiska konsthistorikern Linda Nochlin i The New York Times 1994 menade Mugler just att ”det som finns är en person som väljer att spela den feminina rollen, att uppleva olika aspekter av femininitet”. Kontroll har också en betydelse i Muglers œuvre. Under samma samtal var han tydlig med att det är kvinnorna på catwalken som har kontroll. Nochlin fyllde i och menade att de också har humor kring sin egen sexualitet – och approprierar sin egen sexualitet på ett sätt som är både grandiost och generöst. ”Jag tycker det politiskt sett är extremt intressant eftersom det skakar om våra idéer kring femininitet helt och hållet. Det är så extremt”. I Nochlins ord: det extrema förvandlade dessa kvinnor från att vara sexobjekt till att vara sexsubjekt.

Någonstans här ligger nyckeln till att förstå storheten i Muglers arv och varför han inte följer någon tydlig kronologi. Det är nästan som att det extrema i hans skapande drog det feminina till sin spets, gjorde det till en sådan ytterlighet att objektifieringen vände ut och in på sig själv. Kronologin går självklart att hitta, men kanske bara tack vare att tidens gång gör det lättare för oss att klumpa ihop en epok och skapa oss en idé om vad en viss era hade för visuellt språk. Visst, axelvaddarna fanns där på 80-talet, och mycket av det han skapade på 90-talet kan vi idag komfortabelt paketera ihop och tänka att det där – det är väldigt 90-tal. I underströmmarna finns dock en mer nyanserad bild och ett sätt att förhålla sig till epoker och tidsandan som går bortom decennier och trender. En central del av detta återfinns i det teatraliska – i showen. Ett exempel: i mars 1995 bjuder Mugler in till sitt 20-årsjubileum på Cirque d’Hiver i Paris. Spektaklet – något annat ord kan knappast beskriva det – involverade sex månaders arbete, 150 modeller, och en mångmiljonbudget. Med kreationer från en rad kollektioner och modeller från hela den senare hälften av 1900-talet blev showen mer som en stor fest än något annat – modellen Violeta Sanchez kallade den nyligen symboliskt för ”the Woodstock of fashion”.

Publiken fick se Pedro Almodóvars musa Rossy de Palma gå catwalken till Danny Tenaglias klubbhit Bottom Heavy, bli bländade av Nadja Auermann i Muglers nu legendariska korsett i förgylld metall, samt bevittna den då 65-åriga amerikanska skådespelerskan Tippi Hedren ta sig ner till catwalken via en lång trappa till tonerna av ett skrikande Hitchcock-inspirerat housenummer. Crescendot på hela tillställningen kom när den var över – med alla modeller dansandes i ett hav av konfetti på catwalken tillsammans med James Brown, inramat av manliga gogo-dansare i glittriga tangas på podier till tonerna av pumpande Strictly Rhythm-house. En och annan har nog drömt sig bort till idén om den efterfesten.

Makeupartisten Kabuki Starshine, som senare bland annat jobbade med HBO:s klassiker Sex and the City, sa just om Cirque d’Hiver-showen att det faktum att man kunde se modeller tillsammans med porrstjärnor gjorde att han kände sig hemma – det var den världen han kom ifrån. Detta var inget ovanligt för Mugler, som utmärkte sig genom att han använde sig av och omgav sig med individer från radikalt olika bakgrunder – allt från supermodeller till transpersoner, drag queens, skådespelare, kultfigurer och porrstjärnor. Iscensättningen var central. En modeshow var tvunget att vara just det: en show. ”Jag kände alltid att mode inte var tillräckligt i sig självt, och att det behövde visas mot en musikalisk och teatralisk bakgrund”, har han sagt och hans shower är ett förkroppsligande av det uttalandet. Under vår/sommar-kollektionen för 1988 gick en levande tigerunge runt i koppel på catwalken. 1991 hoppade Diana Ross ut till tonerna av I’m Coming Out – iklädd omöjligt tighta latex-byxor och en kavaj i korsettstuk och med sitt klassiska hårstuds. 1997 års ikoniska haute couture-show hade insekter som tema – med alster i regnbågens alla färger, komplett med fasettögon och känselspröt. Listan kan göras längre.

Thierry Muglers œuvre föregår nästan helt och hållet den digitala världen och rör sig istället i en tid då det fysiska betydde mer än något annat. Jag inbillar mig att skapandet fick ta längre tid, att det fanns ett lite mer sprött ekosystem som respekterades och inte stördes av Instagram-kampanjande och influencers. Mugler sa själv om sitt 20-årsjubileum: ”Jag kände inte av det då, men kort efter showen insåg jag att det var slutet på en era. Efteråt blev mode branding, en marketinggrej”. ”Mode var inte samma medium, samma känslomässiga budskap mellan människor. Istället handlade det bara om märken. Jag älskar ett bra märke, men mode är en konst. För mig kommer skönhet ur friheten att våga vara annorlunda.”

Med Couturissime får förhoppningsvis en ny publik ta del av Muglers geni, på hans villkor. Och kanske var det alltid så – på hans villkor. Men jag har en känsla av att de som litade på honom och tog steget in i hans värld fick se hans löften infriade – löften om en värld bortom det vardagliga, det tänkbara. Löften om en femininitet som doftar lekfullhet, kontroll och kraft, öppen för vem som helst som vill iklä sig den rollen.