Hej Mr Modedoktor! Vad är vår tids största trend? Hälsningar, Radikal

I början av sommaren avslutades, precis som vanligt, ännu en vårtermin vid Beckmans designhögskola i Stockholm. Eftersom pågående pandemi gjort det omöjligt för skolan att hålla öppet för att visa studenternas examensarbeten för allmänheten (och potentiella arbetsgivare) gjordes istället korta intervjuer med studenterna via länk. Jag hade fått i uppdrag att intervjua och diskutera modestudenternas arbeten. Under en paus vände jag mig till en bekant och frågade om hennes intryck av utställningen, utifrån ett bredare designperspektiv:

– Jag ser en enormt intressant utveckling i studentarbetena, sade hon. För ett par decennier sedan var det tydligt i examensarbetena att studenterna siktade på att göra sådant som enkelt kunde sättas i massproduktion. De verkade ha som ambition att bli del av det befintliga systemet och därför formgav de stolar och inredningsaccessoarer som inte bara kunde tilltala estetiskt utan även tillverkas och dupliceras i stor skala. De senaste åren har det däremot varit mer fokus på hantverk, på sådant som kräver två händer och inte går att återskapa i maskin. Det är inte bara en tillbakagång till formgivningens ursprung. Det är i grunden ett ifrågasättande av hur hela den moderna branschen varit uppbyggd.

Det min bekant hade noterat var att den typ av form designstudenter numera sökte att uttrycka ofta var direkt anti-modernistisk. I förlängningen innebär detta inte bara ett nytt formuttryck utan också ett nytt sätt att arbeta på. Det handlar inte om att lägga mycket tid i början av en kreativ process – med att hamra ut idéer och koncept – för att sedan leta upp så billiga metoder som möjligt för att producera prylarna. Istället finns nu en begränsning inbyggd i affärsmodellen: verksamheten kan inte och ska inte expandera i all oändlighet. Ytterligare en förlängning av resonemanget handlar därmed om något mer än bara mode och design: det handlar om ett nytt sätt att värdera tid på, eller annorlunda och mer slagfärdigt uttryckt, om ett nytt sätt att vilja leva.

Tänk om det vi ser nu är en revolution i det tysta? Där vinstmaximering och stora kvantiteter, som så länge präglat svensk modekultur, nu ersätts med ett nytt sätt att tänka.

Inom svenskt mode finns det redan exempel på detta. Traditionella skrädderiet A W Bauer är en självklar referens. Etablerat 1863 har det överlevt fler nyckfulla trender än de flesta. Idag finns också skrädderiet Saman Amel på plats i Stockholm, som även de är tydliga med att de inte vill klä hur många som helst. Verksamheten präglas av hur mycket ett par händer kan göra inom ramen för en arbetsdag. Samma inställning präglar också Jonatan Härngrens smyckesprojekt Kultur 5. Han arbetar bara med ett enda material – silver – och gör allting själv.

Tänk om det vi ser nu är en revolution i det tysta? Där vinstmaximering och stora kvantiteter, som så länge präglat svensk modekultur, nu ersätts med ett nytt sätt att tänka, grundat i långsamhet, begränsningar och en rimlig balans mellan arbete och fritid? För att mode ska kunna bli hållbart krävs nämligen inte bara nya material utan ett helt nytt förhållningssätt till mode, grundat i en ny syn på vad som är viktigt i livet och hur vi förhåller oss till tid. Idag används konsumtion för att bryta den vardagstristess många känner. Att klicka hem något ger en snabb kick. Det vi behöver är ett annat sätt att uppleva mening i livet. Förhoppningsvis är det vi ser nu en början på detta nya.