Många modetyckare och märken tror nu på en rörelse mot mer enkelhet och elegans, efter streetweartrenden. Är detta önsketänkande? Tack för svar, B.

”Wow. I would definitely say it’s gonna die, you know? Like, its time will be up. In my mind, how many more t-shirts can we own, how many more hoodies, how many sneakers?”

Citatet kommer från en nyligen publicerad Dazed-intervju med Virgil Abloh, där han svarar på frågan om vad det kommande decenniet kommer att innebära för streetwear. Uttalandet fick enorm uppmärksamhet, inte minst eftersom Abloh själv länge varit synonym med just den här typen av plagg som han nu plötsligt uttryckte ointresse inför. Fortsättningen på hans resonemang är också värd att notera – det som han menar ersätter streetwear är inte något slags Jil Sander/Celine-präglad minimalism utan snarare secondhandkläder, som ju kan se ut litet hur som helst. Här ligger han i linje med många andra proffstyckare som menar att de stora kvantiteter av andrahandskläder som redan finns enkelt kan översättas i enorm ekonomisk potential, om den bara marknadsförs rätt.

Att marknadsföring och branding blivit centrala krafter inom samtidsmode kan nog få argumentera emot. Det är länge sedan logotypen vann över formgivning. Samtidigt påminns jag om något jag hörde i ett samtal nyligen: progression har under mänsklighetens historia i princip alltid kopplats till ökad komfort för individen. Det som gör våra liv mer bekväma är det som får störst genomslag. Vi vill inte behöva sortera genom klädhögar för att hitta rätt storlek, oroa oss för att kläder och skor redan slitits av en tidigare användare. Vi vill snabbt och enkelt få tag på ett plagg som passar både vår kropp och vår stil. Därför tror jag att Abloh kan ha rätt i att streetweartrenden dör ut, men jag är inte helt säker på att andrahandsmarknaden entydigt är svaret på vad som kommer härnäst.

Det som en gång i tiden var symbolen för framtidstro och lukrativ storskalighet är idag tecken på att man inte förstår att idag bör kläder anpassas efter kroppen, istället för tvärtom.

I dagens trendängsliga Stockholm märker jag att vindarna entydigt blåser i en viss riktning. Det som anses numera vulgärt (utöver just att ha på sig för mycket streetwear och kläder med för stora logotyper utanför gymmet eller bortom bakissöndagen) är att köpa massproducerat. Det som en gång i tiden var symbolen för framtidstro och lukrativ storskalighet är idag tecken på att man inte förstår att idag bör kläder anpassas efter kroppen, istället för tvärtom. Inte längre ska man tvinga in sig i en standardiserad storlek som är tänkt att passa alla och därför inte fungerar för någon. Istället bör man gå till Saman Amels ateljé på Kommendörsgatan, A W Bauers lokaler på Brunnsgatan eller besöka Emelie Janrell nere på Södermalm för att där, genom samtal och dialog, få tillverkat ett plagg som är unikt både gällande passform och design. Samma modell men i större skala har även Eton introducerat genom sin made-to-measure-service, där kunden väljer tyger och sedan väljer snitt på manschetter, krage och bröstficka.

Vissa menar att utvecklingen är bakåtsträvande: standardisering och massproduktion har inneburit en demokratisering av modet. Mot dessa röster ställs andra, som menar att vi inte behöver de textilberg som vi nu har i våra garderober. Köp färre plagg och bär dem under längre tid, så behöver inte budgeten justeras nämnvärt. Så: visst är det så att streetwear spelat ut sin roll men mer än något annat kommer nästa steg nog primärt att handla om skala, och om att utveckla individuellt anpassade plagg.