Olivier Saillard sitter ensam i ett rum längst upp på Sven-Harrys konsthall invid Vasaparken i Stockholm, medan vintersolens strålar letar sig in och delar av takets skulpturpark skymtar genom ett fönster. För första gången någonsin ska hans installation Moda povera, inspirerad av 60-talets arte povera-rörelse, visas i Sverige, inom ramen för utställningen Art in fashion (14/2–31/5).  Saillard är ett av det internationella modets största namn och med installationen vill han göra motstånd mot modets storskalighet och massproduktion genom att lyfta fram hantverksexpertis samtidigt som han adderar sin sedvanliga poetiska och smått suggestiva ton till verket. Ändå är han nu trött på mode – och spekulerar öppet om det ens finns någon relevans i vare sig mode som industri (eller modeutställningar) längre:

– Det vi behöver nu är inte fler vinnare, utan förlorare. Vi behöver en generation av förlorare. Tänk på perioden när arte povera var som störst, när hippiekulturen bredde ut sig och tillvaron inte definierades av prestation. Det tjänades inte så mycket pengar, det var ingen kapplöpning efter fler priser eller utmärkelser, men de tankar och idéer som föddes då resonerar än idag. Jag hoppas på ett decennium av förlorare nu, jag tror att det är det som världen behöver.

Sedan två år tillbaka är han inte längre chef för Musée Galliera utan är numera ansvarig för Galerie Azzedine Alaïa, ett i jämförelse betydligt mer modest uppdrag. Men, steget att gå från Frankrikes främsta modemuseum till att driva det mindre galleriet ligger i linje med hans idéer om vad samtidsmodet behöver:

– Jag blev glad när jag först läste om coronavirusets konsekvenser. Inte för de som drabbats rent hälsomässigt förstås, men för alla de förseningar och det kaos som det fört med sig för modeindustrin. Leveranser kommer inte fram och ekonomin hotas vilket gör ägarna till de stora konglomeraten oroliga. Det system vi har nu är förskräckligt och vi måste göra motstånd. Jag hade en ung assistent som berättade att hon ville köpa något från Gucci eller Prada. ’Gör det inte’, svarade jag, det där handlar inte om kläder eller om mode utan bara om marknadsföring och branding. Det är tomt. Jag har svårt att bry mig om sådant, eller om haussen kring någon som Jacquemus eller Demna Gvasalia på Balenciaga. Och när jag träffar nya studenter undrar jag varför de lär sig göra nya kläder, vi behöver inte fler kläder, det går inte att uppfinna ett nytt plagg eller ny färg, det vi behöver är ett nytt system.

”Jag hade en ung assistent som berättade att hon ville köpa något från Gucci eller Prada. ’Gör det inte’, svarade jag, det där handlar inte om kläder eller om mode utan bara om marknadsföring och branding.”

Det är ovanligt att en etablerad aktör så tydligt vänder sig mot den bransch som lagt grunden för hans egna yrkesliv. Jag frågar därför om det inte finns något lätt hycklande att världens mest framgångsrika curator inom mode vill se kommande generationer ”misslyckas” för att därigenom skapa nya idéer för generationerna som följer? Saillard tvekar litet innan han svarar.

– Jag betalade inte skatt under några år när jag var ung och det gjorde att jag sedan var tvungen att arbeta extra hårt för att kompensera skatteskulden. Jag har gjort mer än 150 utställningar och det är egentligen för mycket, det är för många samarbeten och för mycket av allt. Idag kan jag tycka att ett vackert skyltfönster är mer intressant än en utställning, det är åtminstone ärligare i sitt uppsåt. Jag var på ett musikmuseum för ett tag sedan och såg instrument utställda – ett piano, en gitarr, en fiol. Något kändes konstigt och då slog det mig att det var tyst på museet; det som var utställt var instrumentens form men inte de ljud och den musik de skapar. Så är det också med de flesta modeutställningar, jag har visat modets form men inte dess liv. Jag har saknat ljud och musik när jag har ställt ut. Nu är jag gammal och vet inte vad jag egentligen orkar eller hinner, men jag vill få in mer ljud och liv i det jag gör, jag har förstått att jag ofta gjort modeutställningar på fel sätt. Kläderna får inte bara vara stumma instrument på en rad, då behövs inga fler modeutställningar utan vi kan lika gärna lägga ner.