Hej modedoktorn, vilka unga eller nya designer skulle du idag säga har samma potential som Alexander McQueen eller Martin Margiela en gång hade?

Värdet på ett konstverk stiger ofta när konstnären dött. Egentligen är anledningen självklar – i och med döden kan inte fler konstverk signeras av mästarens hand och därför är nu utbudet för evigt begränsat, trots att efterfrågan fortsätter växa. Inom mode är det inte lika enkelt, då det ofta finns ersättare som ersätter grundarna och som formger i deras namn, även långt efter att de själva lämnat modehusen som bär deras namn. Men, formgivare som Alexander McQueen – eller för delen äldre aktörer Yves Saint Laurent, Coco Chanel och Elsa Schiaparelli – ersätts ofta av yngre förmågor som fortsätter skapa i mästarens namn. Därför kan det inom mode ibland vara svårt att skilja mellan upphovsperson och verk.

Men, självklart finns det vissa formgivare som är mer intressanta än andra. Personligen har jag länge följt Kim Jones, och inte bara det han gjort under eget namn utan också de samarbeten han ofta ägnat sig åt. Tillsammans med Umbro mejslade han fram en maskulinitet som då framstod som annorlunda och ny. Detta utvecklade han under sina år på Louis Vuitton. På Diors herravdelning, som är den arbetsgivare som för stunden skriver ut hans lönecheckar, har han varsamt uppdaterat Hedi Slimanes vision om manligt mode. Jones har en unik känsla för det kommersiella, men samtidigt smyger han ofta in influenser från en rå och punkig sexualitet, vilket ger hans arbete oväntat djup.

På tal om sexualitet är väl annars Ludovic de Saint Sernin instagram-erans guldgosse. I sina småskaliga kollektioner arbetar han hantverksmässigt nära kroppen, skapar stringkalsonger och snäcksmycken som enbart går att beställa via DM. Så kan också framtidens mode se ut. I hans fall är det inte bara formgivningen utan även inramningen och sättet han konsekvent och inkluderande flätar samman frågor om formgivning, pornografi, sex och lust som gör honom så intressant.

Ett tredje exempel får Craig Green utgöra. När hans första, skulpturala kollektion visades grät publiken av rörelse. Hans design har ett slags transcendental kvalitet som tänjer på modets gränser och understryker estetikens roll i våra liv. Att se, röra och bära hans kläder är, kort sagt, att vidga sina sinnen och prova nya sätt att tänka, men genom det taktila och känslomässiga snarare än det verbala och rationella.

Det som förenar dessa kreatörer är intresset för formgivning: att ge form åt de kläder som ofta fungerar som ett slag andra hud, en boning för våra fysiska kroppar. God form handlar inte bara om att lösa ett problem, utan också om att förstå estetikens roll i våra liv ur ett vidare perspektiv. Du frågar om potential, och jag är inte säker på om du menar kommersiell eller kreativ. McQueen och Margiela hade både och, liksom Jones uppenbarligen har haft. de Saint Sernin däremot kan nog inte köpa värst många lyxjakter eller sommarhus på Mykonos för de slantar han drar in på sitt skapande, men däremot har hans vision om en ny, sensuell form av maskulinitet en radikal potential i termer av både ideologi och estetik.