En av vårens mest ömsinta betraktelser om åtrå, manlighet, sexualitet och makt bjöd Tomas Hemstad på i Arbetet Kultur (14/3). Utifrån ett personligt perspektiv betraktade han vår tids sexualisering av ynglingen; inte längre pojke men ännu inte man, fetischerad och objektifierad i både populärkultur och på skolgården. Att leva i och med en kropp är att både identifiera sig med och samtidigt vilja värja sig från den kroppsliga, kladdiga erfarenheten av att vara kött. Det är av den anledningen som jag tvekar när jag skriver den här texten – hur kan detta begränsade textformat och medel rymma alla de motsägelsefullheter och paradoxer som sexualiteten ofta bär på och associerar till?
I en helt annan del av medielandskapet har instagramkontot Diet Prada under en tid bedrivit kampanj mot Gosha Rubchinskiy. Diet Prada har länge varit uppskattat som frän sanningssägare inom en konflikträdd modebransch. På senare tid har tonen dock blivit alltmer raljant och mindre nyanserad. Inte minst har detta märkts i hur de skriver om Rubchinskiys relation till ungdomskultur och idoliserande av ynglingen som erotisk fantasi och estetiskt ideal. Det första inlägget gjordes 8:e december förra året, och är en publicering av ett samtal mellan Rubchinskiy och en 16-årig svensk pojke, som ägt rum under kvällen före hans 17-årsdag. I texten under publiceringen står det att: ”As 2018 draws to a close, designers seem to be casting their bid for consideration in the Nastiest Human of the Year category. Up next is @gosharubchinskiy […].” Chatten mellan Rubchinskiy och den namnlöse svensken går ut på att formgivaren försöker få ynglingen att gå in i sitt badrum, ta självporträtt och skicka.
Temat torde vara bekant för alla som någonsin ägnat sig åt ekivoka samtal sena kvällar över digitala plattformar; en påstridig part som vill se explicita bilder, en annan part som parerar frågan men likväl dröjer sig kvar i samtalet. Det som komplicerar just den här situationen är förstås det större sammanhanget, där Rubchinskiy är känd för att söka efter nya unga ansikten till sina kampanjer via sociala medier, i kombination med att han har en uttalad faiblesse för den bleka, glåmiga look som är vanlig i både Skandinavien och i östeuropeiska länder. Att få Rubchinskiy på kroken i en chatt är att ha möjlighet att se sitt ansikte spridas internationellt i tuffa modekretsar. Uppenbart finns det – i själva samtalet såväl som i dess större kontext – flera inslag av dominans och underkastelse, både mellan dem som två män involverade i något slags sexuellt präglad flört och mellan dem som möjlig arbetsgivare och potentiell arbetstagare i en estetisk ekonomi, där unga kroppar görs till handelsvara.
Visa det här inlägget på Instagram
Den juridiska aspekten är inte irrelevant. I Sverige är det lagligt att ha sexuellt umgänge (inklusive erotiskt präglade samtal via digitala plattformar) med personer som fyllt 15. Dessutom är det inte oviktigt att Rubchinskiy är från Georgien, som inte är ett land som ser med blida ögon på homosexuella relationer. Även om det rent juridiskt är förbjudet att diskriminera mot homosexuella där, bedöms kulturen vara djupt homofobiskt och många homosexuella georgier har vittnat om svåra livsomständigheter. Att som Diet Prada outa en georgisk medborgare som homosexuell på ett öppet instagram-konto är därför minst sagt problematiskt.
När den här texten skrivs har knappt 26 000 personer ”gillat” inlägget och knappt 3000 kommenterat, de flesta med kommentarer i stil med ”sickening”, ”disgusting” och ”fucking hate men”. Diet Prada fortsatte sin kampanj mot designern så sent som i mars, med ett inlägg som inleddes med vaga formuleringar om Leaving Neverland, dokumentären där Michael Jackson (återigen) pekas ut som pedofil. Därefter skiftar texten fokus till Rubchinskiy, som genom ett slags guilt-by-association indirekt också pekas ut som pedofil, även han: ”There are no official sexual abuse allegations against Gosha yet, but if smoke leads to fire, past murmers across the web of other sketchy relations should be cause for further concern.” I ett försök att ”deplattforma”, alltså att försöka minimera Rubchinskiys plattformar och samarbetsprojekt, är hans samarbetspartner Adidas taggade.
Inläggen är intressanta att studera av flera olika anledningar. Det finns en uppenbar ambition hos kontot att porträttera Rubchinskiy som pedofil förövare med siktet inställt på unga pojkar: den ”rök” Diet Prada syftar på i sitt senaste inlägg är en de själva skapat. Därför är Diet Pradas motiv intressanta att resonera kring: den här typen av arga inlägg upprätthåller deras varumärkesidentitet, som är helt beroende av att de behåller positionen som modebranschens vassaste kritiker. Detta hade förklarat kontots ovilja att sätta in både den privata konversationen och Rubchinskiys visuella varumärkeskommunikation i ett bredare perspektiv. Måhända är det så enkelt att Diet Prada-redaktionen saknar kunskap om smal bögkultur, och kanske har de heller inte tänkt på hur ungdomar (av både könen) regelbundet objektifieras inom kulturella och kreativa näringar, och att denna objektifieringsprocess är en central beståndsdel i samtida modekommunikation (inte minst på Instagram).
Tyvärr misslyckas Diet Prada i sitt uppsåt, och istället är det de själva som framstår som de verkliga förövarna, drivna av uppmärksamhetstörst och längtan efter likes för att förbli relevanta. Jag hade istället önskat mig ett medielandskap där det är möjligt att både diskutera vår utsatthet i relation till varandra – både som sexuella varelser men också som aktörer i ett marknadsekonomiskt spel där sexualitet och kapitalism ofta är sammanflätade – men också att samtidigt kritisera populistiska medieaktörer som Diet Prada.