Jag åkte till Skagen över Kristi Himmelsfärd. Det var kö vid färjeterminalen, och som alltid i köer stod jag och betraktade folk runt omkring mig och speciellt vad de hade på sig. Jag tror att jag har börjat utveckla selektivt minne – jag glömmer ofta ansikten men jag minns folks outfits i detalj. Själv hade jag klätt mig bekvämt eftersom jag var på resande fot, men väskan var full av linneplagg och annat som jag föreställde mig att jag skulle bära under det magiska ljuset på Jylland. Killen framför mig var inne på samma spår. Bland folk som mest såg färjeresan som en möjlighet att fylla på spritförråden inför midsommar stack han ut. Iklädd ljus linnekostym och stråhatt var han liksom själva sinnebilden av alla de anledningar som gjort att jag själv valde att resa till just Skagen. Att kavajen hade för korta ärmar och hängde slappt över axlarna pga avsaknad av axelvaddar (hade han kanske tagit ur dem i ett försök att förlänga ärmarna?) spelade ingen roll. Han hade lyckats med att sätta känslan. En sak är dock säker, han bröt inte medvetet mot några stilregler, han hade bara aldrig någonsin hört talas om dem.

Det finns ett konto på Instagram som heter @snubbarinreder. Dit skickar följarna in bilder från diverse ungkarlslyor de råkat snubbla över. Kontot är en kavalkad av svartlackerade IKEA-möbler, madrasser direkt på golvet och gardiner som mamma valt ut. Min personliga favorit är killen som köpte alldeles för djupa krukor till sina plastblommor med resultatet att de inte syntes över kanten. Hur han löste problemet? Genom att stötta upp blommorna med begagnade snusdosor. Killen jag såg på Danmarksterminalen var ett typiskt fall av @killarklärsig, om det kontot hade funnits. Läs inte det här med hånfull ton, se det i stället som en kärleksförklaring till män som faktiskt försöker.

Jag har aldrig haft en pojkvän som inte bett mig om hjälp att sy i knappar som ramlat av. Jag har agerat smakråd på otaliga killkompisars shoppingrundor. Jag har sett snubbar behandla innehållet i sina garderober på samma sätt som man behandlar någon man tycker mycket illa om. Jag skulle vilja påstå att de flesta kvinnor, även de utan modeintresse, i alla fall har någon typ av begrepp om vad de bör klä sig i och varför. Många män däremot saknar helt kunskap i hur de bör klä sig för sin kroppsform eller hur man använder ett strykjärn. Eller så bryr de sig helt enkelt inte. Donald Trump har till och med gjort obrydd klädsel till ett politiskt statement – den dåliga passformen på hans kostymer skapar igenkänning hos väljarna och får honom att framstå som en man av folket. Den genomsnittlige mannen har mycket lite, kanske inget alls, gemensamt med de män från Pitti Uomo och Paris herrmodevecka som fyllt mina flöden på sistone. Så å ena sidan har vi mannen som får stående ovationer bara han kan sin egen jeansstorlek utantill, å andra sidan har vi den stilsäkra dandyn. Emellan dem finns ett stort glapp.

Ända sedan den idag klassiska kostymen gjorde sitt intåg i modevärlden (i synnerhet i västvärlden) under 1800-talets andra hälft har utbudet för män varit något begränsat, och omgärdat av regler. Plaggen som visas under herrmodeveckorna har ofta sin grund i klassiskt herrskrädderi. Att dekonstruera lite eller välja ett nyskapande material har länge varit tillräckligt för att sticka ut. Det är inte tråkigt i sig. Bara om man jämför med dammode, och om man tänker på hur män tilläts klä sig på medeltiden när det var färgglada strumpbyxor, blockfärgade snabelskor och pösbyxor i brokadtyger som gällde.

Mäns klädval har också under åren debatterats in i minsta detalj. Är shorts okej i offentliga miljöer, ska skjortan vara instoppad eller hänga utanför och får man ha bruna skor efter klockan 18.00? Det är som bäddat för att det ska bli svårt för män att ta egna stilbeslut. Och när de ändå gör det måste det vara helt perfekt utfört, som på streetstylebilderna från Pitti Uomo, för att de inte ska riskera att bli till allmänt åtlöje. Eftersom det är så lätt att göra fel krävs det både mod och självförtroende för en man att våga uttrycka personlig stil. Och när det saknas utrymme för att experimentera blir det mer bekvämt att välja ett säkert kort: jeans och t-shirt eller en generisk kostym.

Men det där med att män har begränsade valmöjligheter är numera historia. Under Paris herrmodevecka vår/sommar 2020 har det verkligen bjudits på variation. Celine hade en mantel med gulddetaljer i sin visning. Lanvin visade bara magar och färgglada sandaler med utskurna detaljer. Thom Browne lät killarna vara prima ballerinas. Acne Studios jobbade med volanger och draperade sjalkragar och Lazoschmidl med broderade fjärilar. Jag sitter inte på svaret till hur vi kan minska modeglappet, men jag hoppas att den utveckling vi just nu ser inom herrmode kan vara vara ett steg på vägen.

Och kom ihåg, man måste faktiskt inte alltid kunna reglerna för att ha rätten att bryta dem. Lite känsla räcker långt.