Annah Björk

Premiär: Elsa Carmona “Hurt”

Veckans låt är utsedd! Och det var så lätt. Jag vill bara stanna hemma och dansa modern balett till den här syntpiruetten resten av veckan. (Har redan ägnat morgonen åt just det. I nattlinne, i Berlin. Det var perfekt.).

Elsa Carmona gjorde tidigare musik under namnet Sirena och jag har skrivit om henne flera gånger. Sedan i höstas har hon tagit sitt egennamn istället och blivit mer personlig i sin musik. “Hurt” är skriven och producerad av Elsa och Fredrik Okazaki som jobbat med Robyn och Seinabo Sey och är mörkt och tungt Depeche Mode-syntig och 80-tals popig. “Hurt” släpps först i morgon men lyssna loss helt exklusivt här så länge:

– Låten handlar om det man går igenom när man faller för någon. När man blir förlorad i en ny människa, är det som om allt man byggt upp för att skydda sig själv raseras. Att visa sig sårbar kan vara smärtsamt och spännande på samma gång, säger Elsa Carmona om låten.

Det är den tredje låten ur Elsa Carmona och Fredrik Okazakis samarbete – jag väntar otåligt på mer.

Premiär! Invsn “This Constant War”

2017 är ju den politiska musikens år! Och vad passar bättre än att inleda det med en superexklusiv premiär för Invsn’s helt nya singel, This Constant War? Nej just det.
– Det är en låt om människans kapacitet till att göra fel och vara idiotisk och självisk och att allmänt fucka upp! Men det är också om att en andra chans och en tredje chans och en fjärde chans, säger Dennis Lyxzén.

Dennis Lyxen är en av urfäderna i den svenska nutida politiska musikens – hans hardcoreband Refused är ikoner över hela världen och är just nu på reunionturné i Australien. Invsn hette tidigare The Lost Patrol Band, men bytte namn och språk (till svenska) efter att ha hotats om stämning om namnet. Deras fjärde album The Beautiful Stories kommer 10 februari och har är återigen engelska. Skivan har fler överraskningar – bland annat delar Lyxzén sången med bandets Sara Almgren och Christina Karlsson.

Jag fick en intervju med Dennis precis innan han drog vidare till Australien. Vi pratade politik och konst, Berlin och livsviktig stil.

Vilken andra chans är du mest tacksam över?

– Det är väl alla gånger jag varit en fullständigt vansinnig dåre mot mina vänner och dom accepterar mina dåliga sidor och fortsätter vara vänner. Då man i alla slags relationer har möjlighet att göra bort sig och bete sig som en människa och man kan bråka och vara oense men ändå vara vänner. Det är viktigt.

Vad betyder misstag för dig som artist?

– Tänker att utan misstag så ingen konst. Om vi bara väljer det trygga och det vi vet så blir uttrycket exakt så tråkigt och intetsägande som man fruktar. Det bästa som finns är ju att våga testa och att totalt misslyckas. Bara då utvecklas idéerna och det är först då som konsten blir spännande. Utan det modet så kan vi ju lika gärna ställa upp i Mello eller nåt sammanhang helt utan betydelse.

Det är mörka tider. Trump, SD, klimatet. Har vi fuckat upp klart nu eller har vi fuckat upp så att allt är kört?

– Det ser ju onekligen mörkt ut. Modernismen fick ge vika för en värld där egoism fick diktera och vi lärde oss att idéer är bara värda nåt om dom gynnar oss direkt. På nåt sätt så får vi skörda det som nyliberalismen sått under dom senaste 15 åren. En värld helt dikterad på ekonomiska kalkyler med total avsaknad på moral och samvete och demokrati.

– Samtidigt så är det ju aldrig så mörkt som precis före gryningen och där politikens löfte klingar tomt så är konsten viktigare än någonsin. Konsten måste vara de idéer och de sammanhang som gör världen bättre. Som utmanar oss och som ser att nåt annat är möjligt. Det får vara min livlina.

Insvn har gjort ett språkbyte igen! 

– En hel del av den nya skivan är från början skriven på svenska men eftersom vi valde att jobba med en amerikansk producent så valde vi att fokusera på engelska. Samt att vi är ju ett band som på förra skivan gjorde 110 spelningar varav kanske 20 var i Sverige.

Får du en annan ton, ett annat språk, när du byter, vad händer med din kreativa process?

– Olika språk ger helt klart olika tankar. Eftersom jag tänker att det språk vi nyttjar också är en reflektion över hur vi tänker så blir det väldigt påtagligt i en kreativ process. Det kan tyckas lite rörigt utifrån sett med tvära kast och språkbyten men i det kreative skeendet så har mest känts naturligt.

Ni turnerade i Kina 2011, har du planer på att åka tillbaka? 

– Ja, det var fantastiskt och vi vill gärna åka tillbaka dit.

Ser du något problem med att spela i det landet?

– Har varit där fem gånger och det är klart att det finns en del problematik med Kina men egentligen kanske inte mer än med USA. Vill också tro att i utsatta ställen där just man inte får säga och tycka vad man vill så kan det vara ännu viktigare med musik eftersom det är ett sånt kraftfullt språk.

Titel till förra singel Immer zu doftar ju Berlin – 89 och Einsturzende Neubauten. Som av en händelse är jag är just nu i Berlin! Men vad gör du när du är här?

– I Berlin så går jag på skivbutiker, hänger på bra klubbar och äter grym vegmat. Typ alltid Kreuzberg förstås. Berlin känns som en av få städer i Europa/världen som jag skulle kunna tänka mig att flytta till. En levande och mycket spännande stad fylld av musik och kultur.

Yes. Vad har du för förhållande till mer experimentell industrirock? 

– De senaste åren har jag tappat lite lust att lyssna på det som vi nu för tiden skulle klassa som Classic Rock och har i och med det letat mig till musik som bryter ner konventioner och dom traditionella mönster som den mesta musiken är fast i. Finns nåt fantastiskt med all musik som försöker dekonstruera det vi uppfattar som musik. Så man kan väl säga utan att ljuga att jag är väldigt förtjust i experimentell industrirock!

This Constant War och hela skivan mixades ju i klassiska studion Hansa i Berlin, men den spelades in i Göteborg. Är det Sveriges Berlin? 

– Ja, skivan mixades i Hansastudion, kändes som att det hade varit tjänstefel om den här skivan inte hade mixats där!  Vet inte riktigt om Gbg är Sveriges Berlin men kanske det närmaste vi har ett Berlin. Alla vet ju att det inte är Sthlm i alla fall!

Nu till ämnet stil! Du gillar hattar – har du några särskilda favoriter?

– Ja, jag älskar hattar. Det är lite av en bortglömd accessoar för män. Jag är ju mest förtjust i stora svarta som nästan är lite obekväma att ha på sig! Typ en riktigt härlig spansk hatt eller kanske en Stetson!

Vad har du mer för scenkläder den här gången med Invsn? Med Refused?

– Jag håller faktiskt på att försöka lista ut det till INVSN just nu. Med Refused har jag ju kört lite vanlig stilig kostym-stilen, hade också en fantastisk röd kostym ett tag. Men med INVSN så vill jag försöka hitta nåt nytt och spännande som kanske känns lite mer oväntat. Om det är nån som jobbar med kläder och tror att dom skulle kunna göra INVSN rättvisa så får dom gärna höra av sig!!!

Hur viktigt är det med stil?

– Jag tycker det är viktigt. Dels för att positionera sig en i värld som i mångt och mycket inte har stil alls. Men också för att det bidrar till att hjälpa en själv att definiera sig själv som person. Eftersom alla i INVSN kommer från väldigt subkulturella rörelser så blir stil per automatik kulturella signifikanter.

Hur samspelar stil och musik?

– Jag är ju fascinerad av popkultur i alla dess former. Då är det naivt att bortse från hur mycket stil och trender påverkar vad musiken blir och är. Dessutom tänker jag att man uppfattar musik med ögonen likväl som med öronen. Att ett band som har en distinkt och spännande stil är nåt som dröjer sig kvar längre än den anonyma massan av band som man allt som oftast ser!

Du är på väg till Australien nu, är detta sista sista med Refused? 

– Det är sista svängen med Refused på ett bra tag. Jag försöker dela upp livet i cykler. Refused släppte skiva i maj 2015 och har kört på hårt sen dess. Nu är det dags för INVSN att ta över i ett och ett halvt år eller hur länge det nu blir. Planen är att spela live med INVSN och samtidigt jobba på ny Refused musik för att kunna fortsätta det här livet in i kaklet!

Har du tröttnat på turnélivet något, det är många mil på vägarna nu?

– Nej, tröttnar aldrig. Är alldeles för rastlös och nyfiken och för intresserad livet. Känner att jag lär mig saker hela tiden och att jag har otroligt mycket kvar att göra och testa. Dessutom är musik det enda jag kan och den enda plats där jag kan vara den människa jag vill vara!

Lever punken? 

– Jo men punken har väl aldrig dött?! Den bara muteras och frodas. Ibland i underjorden och ibland lyckas den ta sig upp i den vanliga världen.

Vad är punk 2017?

– Vet faktiskt inte. Tänker att det måste vara upp till var och en att själva definiera det. Men tänker också att vi kanske måste utmana den något stela ide som den har blivit då mode-bloggar slänger sig med att saker är punk hit och dit utan att det egentligen har nån som helst betydelse.

Hur ser du på att svensk musik är mer politisk än på länge, typ iaf 30-40 år?

– Det är ju bra att musik och konst har mening. Fattar att alla inte vill/kan/orkar prata om politik men samtidigt så är det ju mest att i så fall ägnar man sig åt medlöperi om man ser på hur världen faktiskt ser ut. Musik har en kraft som få andra konstformer har och då är det ju bra att den utmanar konventioner och strukturer. Vi är ju sprungna ur punken så politik har alltid varit en självklarhet i vårt uttryck. Det kommer inte att ändras någonsin, sånt är inget man väljer.

Vad ska du göra nu?

– Nu ska jag träna lite fotboll, sen ska jag packa min väska och dra till Australien!

I kristallkulan 2017

I år gör jag musikspaningar varannan onsdag i SVTs Gomorrn Sverige. Det är fantastiskt roligt och jag ser det som ett extremt viktigt uppdrag.

Förra veckan var det premiär och jag hade med mig kristallkulan (som jag gjort själv!) och spådde musikåret 2017.

Det lär ungefär så här.

Taylor Swift, U2, Eminem, Zara Larsson…. Det släpps massor av nya skivor under 2017. Men jag har kikat lite närmare på TVÅ tendenser som jag tror kommer prägla det här årets pop.

Nämligen vår oroliga omvärld med krig, flykt, nationalistiska strömningar, Brexit, Trump, terror, våld och förtryck.

Allt det är sådant som inte bara har politiska effekter utan även påverkar kulturen, det och sätter faktiskt hela spelplanen för scenkonsten, litteraturen, men också naturligtvis för musiken.

Och då pratar jag inte bara om punk i nån källare eller hiphop i ”orten”, som alltid haft ett starkt politiskt budskap. Utan även listpopen.

Tendensen att skriva om vår oroliga samtid såg vi redan förra året. M.I.A gjorde albumet ”AIM”, en hel skiva album om flykt och migration – och ett av förra årets bästa skivor.

Här hemma gjorde The Radio Dept, Erik Lundin och Laleh också riktiga kampskivor.

Ett nytt exempel på att skriva pop om sin omvärld är Cherrie, som just släppt låten Änglar. Den Grammis- och Manifestnominerade r’n’b-popartisten Cherries låt om ett oroligheterna här i Sverige.

Änglar handlar om det dödliga våldet. Den handlar om Sakis, Fayye, Maslah, Izzy, Degen, Shifat, Aiman, Robin och Allan – vänner till Cherrie, som alla mördats i det meningslösa våldet som blivit någon slags vardag på vissa ställen i Sverige.

Och jag tror faktiskt att de som inte förhåller sig på något sätt till omvärlden, samtiden, i sin musik heller kommer att kännas riktigt relevanta. Se bara på giganter som Håkan Hellström och Veronica Maggio – de släppte båda album under 2016, men skivorna gick inte lika bra som det brukar eller förväntades.

Och de kändes faktiskt lite off.

Den andra trenden jag ser under 2017 handlar om eskapismen. Att reagera på just den här oroliga samtiden genom att på olika sätt fly med musiken någon annan stans.

Jag ser den lugna musikens återkomst och spår att singersongwritern gör comeback.

När det är så här stökigt och oroligt runt omkring oss, så mycket hemskheter, frustration och död – då är lugna favoriter en välkommen genre. Vi kommer behöva musik som stoppar om oss under en mjuk, och TRYGG filt som tröst.

Annika Norlins svenska projekt Säkert! nya låt heter Snooza. Och det är väl kanske exakt vad många drömmer om just nu – att bara Snooza med sin lover och somna om och vakna i en ljusare framtid.

Och förra släpptes faktiskt också en helt ny video av David Bowie – No Plan. Bowie som ju är mästaren av att göra flyktmusik som för den sakens skull inte alls blundar för samtiden. Förra veckan var både hans födelsedag och årsdag för hans död.

Och framför allt så finns ju min älskade brittiska trio The xx. Deras tredje album I see you släpptes i fredags och är ungefär det enda man behöver. En perfekt skiva för eskapism – när man vill stänga ute allt ett litet tag.

I see you är deras mest kommersiella och hittiga skiva hittills. En perfekt blandning av diskokulor, mörklila goth-känslor och bara väldigt intelligent skrivet om brustna hjärtan och jakten och tvekan på kärlek. Eviga ämnen men i en dysterhet som är så vacker att man nästan söker den känslan.

Awwww vilket party!

Champagne overload, sashimibuffé, vackra personer och en rolig gala. Årets Elle-gala var magisk. Jag stannade under konfettiregnet tills de stängde, innan det hann jag bestämma att jag och Maja Francis från och med nu ska dela garderob, berömma Veronica Maggios pojkvän Klas för hans scenklädsel, se Anders Borg visa sina mobilfilmer från Army of Lovers spelning i Ryssland samt prata tonår och åldrande med Linda Leopold och Fredrik Strage.

Hade prinsess-tema med massor av glitter på ögonen och Frozen-drömklänning från konceptbutiken The Well i Downtown LA.

Hängde med detta flotta gäng. Linda Leopold och jag träffades när vi jobbade på Bons redaktion tillsammans för vad som känns som 100 år sedan. Gjorde älskade och tjocka magasin ihop. Det var tider!


Fick också samtala med Melodifestival-kingen Karin Gunnarsson, från topp till tå urmegasnygg i Ida Klamborn.

Sofi Fahrman hade finast klänning (bortsett från min). Men glömde fråga från var! Vem vet? Jag vill ha den.

Diana Orving, som vann årets designer, gjorde en makalös visning. En upprepning av sin Alexander Ekman-koreograferade balett från modeveckan. Bästa visningen jag sett! Kakan var rolig, prisutdelarna (Zara Larsson, Sara Danius och sånt!) var lyxiga. Japp, jag stannar gärna i den här glitterpausen ett tag till va.

 

(Alla bilder är lånade från Elle och Studio Emma Svensson, bortsett från min egen Instagram-bild!)

High by the Lana Del Reys Beach-hus

Om man åker längs Pacific Coast Highway och befinner sig i Malibu. Så står det mest ikoniska huset i mitt universum där. Strandhuset i videon till Lana Del Reys High by the Beach.

Det läskigaste är att jag är så pass tokig att jag kände igen huset utan att ens veta att det låg just här. I somras gjorde jag en plåtning vid Malibus klippor och åkte tillbaka mot Los Angeles längs den extremt kustnära vägen. Till vänster rasar bergen mot Topanga Canyon. Till höger bråkar det enorma blå i en vind jag tyckte var mycket bekant.
Den är den samma som tar tag i Lana Del Reys fladdriga klänning i videon till High by the Beach. Känslan typ avbröts av att jag såg det swisha förbi.
Huset.
På riktigt.

Det kändes genast som att jag levde i mina fantasier lite för mycket, så jag sa ingenting. Men jag satt där i bilen med vinden i håret och log för jag hade just sett huset.

Efter det försökte jag förgäves hitta (få min kille att hitta) hus på stranden i Malibu på airbnb – ville bara bara bo där och leka uttråkat och skygg Lana resten av resan. Men alla hus längs stranden kostar en miljon per natt så.

Och just High by the beach-huset fanns inte på airbnb.

När vi åkte tillbaka nu i vinter försökte jag med samma sak – ville bara bo där i Lana-videon. Blev inte så, blev andra superdrömmar till övernattningar istället.

Men letade upp huset och satte kartnålen på Google Maps.

Jag läser runt lite kring min besatthet. OCH DET VISAR SIG ATT LANA ÄGER HUSET, BOR I HUSET.

!!!!!

Gasen i botten nu, älskling. Visa vad den här lilla sportbilen går för.

Och sen stod jag där. Utanför. Utanför hennes brevlåda som en tokig stalker. Tänkte knacka på, men hejdade mig (ångrar mig). Hon är ju trots att helt sjukt tungt beväpnad.

(Ångrar mig ändå)

Huset ligger precis vid vägen och precis vid havet. Inklämt mellan två dunder. Läser på skvallersajter att hon köpt huset för tre miljoner dollar och att det var för att få privacy och komma ifrån. (…).

Få inga idéer nu, men man kan traska rakt fram och leta bland stenarna där hon rotar fram sitt gitarrfodral. Det ser ut som att man kan knacka på hennes källardörr och ba – Hey Lana ska vi get high by the beach?

Jag svävade i alla fall på små lätta moln resten av den dagen.

Senare en annan dag var vi nere på stranden bredvid och mötte solnedgången med de andra surfarna. En ”Till salu”-skylt i sanden. Huset ligger på Topanga Beach – kanske 100 meter från Lanas ensliga. Och alldeles bakom American Apparel.

”Nu har jag hittat ditt drömhus” sa min kille.

Men julafton var nästan redan slut.

 

Detta året, ett liv

Ett år som började med ett hjärta som lämnats kvar med de knallorange flytvästarna på stränderna på Lesbos, en oro som höll mig vaken men inte närvarande och som ledde mig vidare. Under de första månaderna av året trodde jag inte att det skulle bli någonting av det jag sett och nu visste. Att alla öden, brott, berättelser och ögonöppnare skulle stanna här inne och sakta sota ner mig inifrån tills jag föll ihop i en svart frasig hög.

Men så fick året gå, det gjorde ju det av sig självt. Och fastän det i världen slutade svartare än när det började, blev mitt personliga år hoppfullt.

Det slutade inte där, det sotade inte ner mig. 2017 är ett nytt andetag, fisk luft i lungorna.

Jag har skrivit en bok och jag har gjort en del i en utställning. Tillsammans med han som är den enda som vet allt.

I övrigt såg 2016 ut så här sammanfattningsvis:

Film: Andrea Arnolds American Honey (och SOUNDTRACKET!!!!!!).

Konsert: Frida Hyvönen på Musikaliska. Scenen som ett glittrande hav av ljusslingor och Frida i svart transparent långklänning. Dreamteam-band med Linnea Olsson och Amanda Lindgren från Systraskap. Låtarna på det jag utsett till årets album blev till en hel föreställning i Fridas förtjusande show. Föredömligt konceptuellt att bara inkludera de svenska låtarna från Kvinnor och barn. Så begåvat och djupt.

Avsked: Håkan Hellström, är fortfarande sur över hur lite skivan betyder för mig. Men jag hoppas vi möts snart igen.

Resa: Los Angeles always. Fick t ex surfa.

Fashion: Mina kläder! Måste gå på fler klubbar/bo i varmare länder etc så jag kan använda dem. Clarie Danes Zac Posen-klänning på Met-galan. Vetements samtliga, pga så skitsnyggt att man vill jobba dygnet runt för att kunna köpa en en dag med också skitkonstigt (DHL).

Musiktrend: Kortfilmer! Beyoncé gjorde en, lille sis Solange också. Tove Lo portades får Youtube med sin onaniscen och Silvana Imam avslutade sitt mäktiga 2016 med en visuell version av sin skiva Naturkraft.

Årets låt: Jag har gjort en spotifylista med mina 30 bästa hos Expressen. (Dock att Beyoncés bidrag def ska vara Formation ).

Underskattning: M.I.A:s album AIM om flykt och om migration fick alldeles för lite utrymme. Själv kan jag inte sluta lyssna på det.

 

Drink: Aperol spritz ju.

Mat: Som sagt ost är mat.

Förhoppning inför 2017: Fred och frid. Kunskap och djup. Bo ännu mer i Berlin, skriva en bok till. Att alla läser vår bok. Få föreläsa mer. Jobba för att göra skillnad.

I’m Alive står kvar på Tekniska till efter sommaren, sen ska den på turné. Båt 370 – döden på Medelhavet kommer på Norstedts i mars.

Soffhäng med Leslie Tay

Leslie Tay är en stjärna som gör sig redo att födas i en mjuk explosion av svart glitter. Jag hängde lite med honom i soffan i en fotostudio på Södermalm medan hela det kreativa musikkollektivet RMH, som Leslie Tay är en del av, skulle plåtas för Café. (Jag gjorde en intervju med Silvana Imam, kolla in i nya numret!!!)

Leslie Tay nominerades till en grammis för årets nykomling och årets hiphop/soul i redan förra året. Då hade han ”bara” ep:n 12 år, som innehåller makalösa spåret Sofie och ett gästspel av Seinabo Sey. Han har också jobbat med Cherries debut Sherihan – ett av årets absoluta guldkorn. I somras kom en samling ”skisser och sms” på soundcloud. och han jobbar på ett debutalbum. Men formatet känns ganska orelevant – Leslie Tay tar sig an r’n’b och det svenska spåket med en mjukhet och passion som känns alldeles ny – helt kärleksfull. I vilken förpackning det kommer kvittar – bara det kommer nytt snart.

 

– Jo men jag jobbar på att ett album ska komma ut 2017. Jag har gjort en del bra låtar till det. Det är lite större låtar. Själva känslan är större, det är lyxigt.

Vad skriver du helst om?

–Inspirationen till mina texter kommer från minnen av kvinnor jag varit med och kvinnor jag är med i dag. Det mesta är verklighetbaserat. Det är enkelt att berätta historier, när man bara berättar sanningen.

Har du väldigt bra minne?

– Jag minns känslan mer än själva situationen. Känslan som sedan lever vidare i musiken.

Hur hittade du ditt språk?

– Det är något som växt fram under en lång tid, som jag nu lärt mig att hantera. Att skriva på svenska började som ett skämt. Jag och Sonny Falhberg (Norlie från Norlie & KKV) skojade fram lite låtar, men så blev det bra. Och vi ställde oss frågan, varför har ingen gjort det här? Tillslut blev det jättebra låtar och jag visste inte vem jag skulle ge dem till. Det var då jag kom på att jag skulle släppa det själv.

Varför är den här typen av  r’n’b på svenska en sådan smal genre, typ fram till nu?

– Ingen har vågat tidigare. För att göra det bra måste man ha självförtroendet att vara både sexig och sårbar – man får inte vara rädd för det.

Kan det inte vara svenska språkets fel då? Att det är lite… stift och fattigt?

– Jo, svenskan kan vara begränsande. Jag måste jobba en del kring språket för att den rätta känslan ska komma fram, det får inte bli för ”fint” heller, det blir stift. Men en bra sak är att jag är från Skåne. Då kommer man undan med mycket, språkligen.

Hm. Ge mig ett exempel!

– Jo men istället för att säga ”det här” säger jag ”denna hära”. Jag kan bryta det traditionella sättet att skriva på tack vare min dialekt.

 

Här är Leslie Tays senaste. Ett klubbigt samarbete med norska Unge Ferrari.

 

Intervju med Charli XCX!!!

I går träffade jag Charli XCX på Berns, just innan hon gjorde en showcasespelning tillsammans med massa andra spännande artister som är aktuella 2017.

charli

Jag intervjuade henne för en annan tidning. Men eftersom jag alldeles nyligen skrev om hur kär jag är i hennes merch och att vi har gemensamma stilreferenser, så var jag förstås tvungen att prata lite om just merchendise och stil med henne för bloggen.

Hey Charli!

– Hey Annah… Vi har träffats förut va?

Japp, på Nobis hotel, du var klädd i pyjamas, mycket bra!

– Just det, kul att ses igen.

Jag har sett din nya merch, och undrar förstås, är Zombie namnet på ditt kommande album?

– Va? Nej. Jaha, du har sett dem…

zombie

Ja… Vad betyder Zombie då, förutom att det är temat i videon till After the Afterparty?

– Nä, det är bara ett coolt ord att ha på en tröja, eller byxor.

Vad är tanken med merchen?

– Det är ett samarbete med Illustrated people, vi gjorde det tillsammans för skojs skull. Jag var sugen på att göra en hel motorcross-outfit, det är känslan man ska få av kläderna.

Kommer fler delar av kollektionen?

– Ja! Nästa år. Jag vet inte exakt när.

Du verkar gilla att göra merch, en gång skulle du göra egna tamponger… Tycker du egna kläder är en del av artistskapet?

– Ja, nu är det viktigare än någonsin att sticka ut, att ha en individuell stil. I min merch gör jag kläder jag själv skulle vilja ha på mig. Som Zombie-outfiten, det är kul att leka lite med formidéer och ta ut svängarna.

Ditt nya album kommer först i maj, men kan du berätta lite om hur det låter?

– Det är det poppigaste jag gjort. Hälften är poporienterat och hälften klubbinspirerat. Jag ville verkligen släppa ett riktigt partyalbum, en skiva som jag själv skulle vilja bli fucked up till på klubbar och grejer.

Du är ju ganska ofta här i Stockholm och jobbar med svenska låtskrivare. Är någon svensk inblandad på skivan den här gången?

– Ja, förr var jag här väldigt ofta. Jag älskar att jobba här, Stockholm är mitt favoritställe i världen att spela in låtar i. Men den enda svensken på albumet den här gången är Noonie Bao, vi skriver mycket tillsammans. Och Stargate, men de är norska, det är ju inte samma sak…

Så, vem är din favoritsvensk?

– Jag skulle nog säga…. Noonie. Och Patrik Berger.

Hur upplever du skillnaden att vara kvinna och låtskrivare i dag jämfört med när du började?

– Det är fantastiskt att det finns många fler kvinnor som skriver musik åt andra artister nu. Men i övrigt tycker jag det är ganska mycket som vanligt. Framgången handlar som alltid om att vara en fantastisk låtskrivare, oavsett om du är kvinna eller inte.

En sådan som du kan ju fungera som en förebild – visa för yngre förmågor det finns framgångsrika kvinnliga låtskrivare.

– Ja, men det är läskigt. Jag har aldrig bett om att vara en förebild. Men när du säger det så, så… Ja, jo det har du rätt i.

Merch merch merch

Jag efterlyser artist-merchendise som är KUL och ja SNYGG. Som är mer än en trist band-tisha. Fredrik Strage är ju supersnygg och cool och allt i sina t-shirts med obskyra tryck. Men jag vill liksom ha merch som är mer fantasifull, och något jag faktiskt använder. Kanske är jag också lurad av tanken att man är mindre skyltdocka om merchen är annat än en tshirt med artistens skiva eller turnés namn på.

skarmavbild-2016-12-02-kl-12-00-12

Charli XCX har gjort den här kollektionen tillsammans med Illustrated people. Kanske kan man inte gå runt i en helt brandad outfit och komma undan med det. Men jag tvekar på att någon i dag ens ser vem avsändaren på mina byxor är. Än. Det verkar som att Zombie är titeln på hennes kommande album, 2017.

15319581_10158091580610019_1658572462_n

Anyways. I love it!

I dag är det visuella konceptet kring artister viktigare än någonsin. Det gäller förstås inte alla. Men de som lyckas bygga en helt egen värld runt sig har inte bara lättare att kommunicera genom bruset – de erbjuder också musik som en tredimensionell kulturupplevelse, inte bara ljud.

Ska man vara ännu mer krass är det ju merchen en viktig inkomstkälla för artister vars musik är ganska gratis i många former.

Jag missade att köpa en Justin Bieber-tröja när han var här senast, det var synd. En kollega på Aftonbladet gjorde slag i saken, jag är lite avis. För det finns också någonting exklusivt i att ha merch som bara säljs innan och efter konserterna. Var man där kunde man haffa, missade man var det för sent.

Just i år är det extra tydligt hur en artists merch kan symbolisera en värdering eller politisk ståndpunkt man delar med sin idol. Under de senaste veckorna har jag gjort två stora intervjuer med två av landets superstars. De har båda tagit merch-grejen en bit längre än de flesta.

skarmavbild-2016-12-02-kl-11-59-06

Tove Lo träffade jag en bister vinterdag för ett långt jobb i nya numret av Sonic, som finns ute nu. Hon var klädd i den här boxiga jackan för släppet av hennes Lady Wood. Ryggen täcks av albumets logga – en tecknad vagina. Det är den brittiska formgivaren Samuel Burgess-Johnson som ritat loggan.

skarmavbild-2016-12-02-kl-11-58-30

Och nu har Tove Lo förevigat sitt statement med en tatuering av sin egen underlivslogga (bilden är från hennes instagram).

Inte en helt olikt upplägg som Silvana Imam visade mig när vi sågs under en plåtning i en stor studio på Södermalm. Jag intervjuade henne för en stor grej i nya numret av Café. Hon har gjort en hel kollektion med sin take på Nirvanas antismiley. En logotype som också återfinns på hennes arm. och hennes kreative boss Babaks hals. Och, om man får tro Silvana och Babak, på fansen och andra RMH-medlemmar.

skarmavbild-2016-12-02-kl-11-59-30

Hon har också gjort en jacka, i samarbete med Hanna Kish, som gör Silvanas merchkollektioner.

”Jag ville leka med stilen. Det skulle se ut som en överklasslogga, något som liknade typ Lacoste, du vet. Men att det skulle vara baseballträn när man tittar noga. Jag bär den i min kommande kortfilm, så den finns bara i ett exemplar och inte till försäljning. Inte än i allafall!”

15319383_10158091582385019_231923128_n

Tycker den talar för sig själv.

Jo just det ja!

Har en sjukt snygg sak här hemma.

15300708_10158091589820019_355264356_n

Lana Del Reys zippotändare. Om jag skulle förfalla helt och börja röka kommer jag göra det helt sjukt stilfullt i alla fall.

Vilka är era bästa merch-grejer? Vad önskar ni er?

Kan ni inte skriva i kommentarsfältet nedan eller skicka ett mail till annah [at] annahbjork.se så kan jag sammanställa en motion som vi kan gå med till rockdepartementet.

Premiär: Hanna Järver & Jonas Lundqvist “C’mon”

Med samma fina överaskningsmoment som när man öppnar en julkalenderslucka så blir det premiär för Hanna Järver och Jonas Lundqvists gemensamma singel C’mon.

unspecified-3

Hanna Järver är P3 Guld-nominerad i för Årets Pop och Årets nykomling för EP:n Närke. Jonas Lundqvist är gammal trummis från Bad Cash Quartet och har släppt soloskivor i eget namn och som Jonas Game. I år kom Vissa nätter, andra skivan i eget namn. Deras gemensamma låt släpps i morgon och samarbetet mellan två av landets mest intressanta låtskrivare är ju en match gjord i himlen.
Den här snöflingan har de skrivit i hop, och Hanna har producerat. Rösterna, orden slingrar sig genom varandra som serpentiner som trasslat sig. Lågmält hittigt och melankoliskt euforiskt. Precis som det ska vara.

 

Mellan låtlyssningarna passade jag på att ställa några frågor till artisterna själva.

Jonas, Hur känner du Hanna? 

– Hon ringde och så snackade vi massa. Det var trevligt och på den vägen är det, en härlig väg att ta.

Hanna, hur känner du Jonas?

– Vi spelade en låt ihop i somras. Och sen ville jag skriva med honom så jag hörde av mig och så sågs vi. Sen har vi hängt en del i höst och det har varit väldigt fint.

Varför gör ni en låt ihop, Hanna?

– Jag gillar Jonas musik, och antar att han gillar min? Och sen funkade det bra bara. Jag gillar låten så himla mycket.

Jonas, vad gör Hannas musik unik?

– Sättet hon lägger orden, alltså värsta rytmen o melodi-skillsen. Och där är ju kul och vara med på ett hörn.

Vad handlar C’mon om, Hanna?

– Jag kan ju inte tala för oss båda, men för mig handlar den om att vara fri och att inte behöva vara så himla bra hela tiden – ish.

Jonas?

– Ja asså hmm ööö bestäm du.. Men korta stunder av FRIHET eller?

Hanna, har du en svag punkt för Göteborgspop…. Du har ju gjort en egen version av The Tough Alliances Koka Kola Veins tidigare..?

– Haha, jag vet inte om jag lyssnar på så mycket göteborgspop egentligen. Men det är klart, det kommer ju en hel del bra musik därifrån, bra texter.

Vad har ni två mer på gång tillsammans?

– Vi spelar på Pustervik och Mejeriet nu i december!

Okej, och vad händer 2017, Hanna?

– Det börjar i alla fall med P3 Guld vilket känns lyxigt. Sen hoppas jag att jag kommer att släppa bra musik och spela massa live. Har haft ett så himla nice live-år, vore kul om 2017 kunde toppa det.

Du då Jonas?

– Allt jag hoppas på är goda relationer.

cmon

Fotograf: Kristian Bengtsson