Annah Björk

Tre x LA-inspo

I morse tog jag på min nyaste cheeleader-top och musikspanade i SVTs Gomorron Sverige. Jag hade såklart med mig tre solvarma inspirationer från min senaste Los Angeles-resa (som tog slut för ett para dagar sedan). Tänkte bjussa på den här också. Besatt av dem alla tre.

Det här är den största hitten i LA just nu. Den spelades ÖVERALLT. I varenda affär, kafé, på typ alla uber/lyftresor:

 

Big Seans Bounce Back ligger den på 6:e plats på Spotifys lista över mest spelade låtar, LA är den stad där den streamas mest. Men på Sverigelistan finns den inte ens med. Kanske är det klimatets fel. Men jag är helt beroende av den här mjuka, melodiska, bakåtlutade solskenshiphopen. Och videon! Hållå! Gissar att den är inspelad i naturreservatet Joshua Tree i öknen utanför LA. Det ser ut som ett magiskt undervattenland som flyttat upp på land.

Big Sean är född i strandnära Santa Monica i Los Angeles och har just släppt sitt fjärde album I Decided.

***

Nya Lana är lätt årets singel so far. I slutet av förra veckan tapetserades plötsligt LA med stora hemlighetsfulla affischer, som såg ut som filmplanscher. Och sen plötsligt bara släpptes den – Lana Del Reys nya singel LOVE. Dagen efter hade videon premiär på hennes instagram. Den ger mig sån svår LA-absti att jag vill injicera solstrålar och åka till närmsta Plantagen och tömma lagret på palmer.

Låten är en romantisk ballad som låter väldigt mycket som själva essensen av Lana Del Rey – hon har gått tillbaka till sina grundingredienser – beats och den här släpiga vintagesången.  Kommer vara perfekt live på Way Out West i sommar – jag hör redan nu hur refrängen kommer växa ut till någonting överväldigande, förenande och känslofyllt enormt i festivalnatten.

I går hörde jag en intervju med henne där hon intygade att LOVE representerar kommande, femte albumet, bra. Verkar väldigt lovande. Old school Lana.

***

Sista låten kommer från Ryan Adams – som ju bor i Griffith Park, LA (också aktuell på Way Out West i sommar). Han har just släppt sitt skilsmässoalbum Prisoner – det är 80-talsrock av karaktären Bruce Springsteens Tunnel of love. Jag är mycket svag för den här långsamma, självömkande rocken.

 

Ryan Adams spelar outgiven låt (och pratar nya skivan, Trump och snuskiga flipperspel)

För ett par veckor sedan var jag på snabbvistit i Skam-land. Inte bara för att stalka adresser ur serien och göra remakes av slutscenen i s2e11 – utan även för att intervjua Ryan Adams.

Kingen av alt-country var på PR-turné i Europa och stannade till i Oslo. Hans album Prisoner släpps i dag – men han var i Oslo för att göra en superexklusiv minispelning för 120 inbjudna på lilla spelstället Krøsset. Jag stod så nära scen att jag kunde peta i hålen på hans stickade tröja om jag hade velat.

Kände doften av hans parfym (önskar jag nailat vilken det är, den är så bekant, men tyvärr… Någon annan som vet?) under hela spelningen. Snacka om konsert för alla sinnen.

Ryan Adams spelade hela skivan minus ett par låtar han inte tycker gör sig akustiskt samt en låt som inte kom med på albumet.

Här är den.

Ryan Adams är inte bara känd för sin konst att återuppfinna sig själv med minimodifikationer gång på gång – sina hjärtslitande americanahits och 80-talsklingande rockballader om hjärta och smärta. Han är också en av de lynnigaste artisterna här i musikvärlden. Under sitt senaste Sverigebesök skällde han ut publiken eftersom det förekom mobiltelefoner bland dem, och det gjorde honom illamående. Sen satt man som på nålar med känslan av att vad som helst skulle kunna hända.

Innan intervjun på ett lyxigt hotell vid havet, fick jag både förmaningar och tips för att inte göra Ryan på dåligt humör. Jag föreställde mig en variant på en ung Niklas Källner vs Lou Reed-intervju, och roades av tanken.

Men den trumpne rockhjälten var bara supergullig och glad. Klädd i en randig, stickad favorittröja och med tjock ponnylugg berättade han om skilsmässoalbumet Prisoner – och om sina snuskiga favorit flipperspel.

Ryan Adams gick nyligen igenom en skilsmässa med This is us-skådisen och sångerskan Mandy Moore.

– Frågorna jag ställer mig på det här albumet är ganska tydliga. Det  beror på att jag skrivit frpn den platsen jag varit på. Det är resultatet av att det har tagit slut på ett förhållande som inte var funktionellt. På skivan processar jag det, utan att exploatera det, snarare undersöker. Livet händer oss alla, och jag tror det jag skriver kan vara meningsfullt för andra, på ett eller annat sätt.

Du är otroligt produktiv – när och hur skapades Prisoner?

–  Jag hade brutit ett revben. Det är en konstig historia, men jag tror det hände när jag trillade ner från min våningsäng i turnébussen. Smärtan var den var den mest fruktansvärda känsla jag känt. Jag hade ont bara av att andas, så jag åt smärtstillande bara för att somna. Jag började drömma väldigt intensivt. Drömmar som handlade om allt möjligt romantik- och relationsrelaterat. Jag hade liksom bara turnerat och inte riktigt tagit tag i de där känslorna.

Vad var det första du skrev?

– Låten Tightrope. Jag kände genast att wow. Jag läste texten och visste att holy shit – det här är real.

Du har producerat själv?

– Ja, bandet ville inte hänga med till inspelningen. De är inte längre mitt band förresten. Men det är okej. Det är inte första gången jag gör mig av med ett band. Sista skivan med The Cardinals… oh man, jag hade inte balls att säga att jag ville att de skulle sluta. Men till slut så, de överpelade allt. Pedalsteel-personen ville aldrig sluta spela… Nej, jag gillar space. Så jag spelade in med min vän Johnny i New York den här gången.

Vad har inspirerat albumet mer än skilsmässa och smärtstillande?

– Jag skulle kunna rabbla album och artister, 80-tal och Tears for Fears och The Smiths. Men sanningen är att musik får mig att känna mig romantisk över saker som inte är det. När jag följer det blir det bara rätt. Det här var ett album som väntade på att bli till, det fanns redan i mig.

Blir det lättare eller svårare att skriva med åren?

– Både och. Jag tycker det är en romantisk sak att göra. Språk och kommunikation mellan människor är helig för mig. Det är en kärleksförklaring och ett sätt att visa sin empati. Även om man skriver något argt om någon har den påverkat tillräckligt för att man ska röras att skriva om det. Det är det mest konstruktiva som finns.

Nu när omvärlden är så kaosig – tror du att du kommer skriva mer politiska texter?

– Nej, det tror jag inre. Jag är djupt medveten och orolig när det gäller dagens politik i USA. Eller politik… Det handlar om mänskliga rättigheter som hotas. Allt är mycket märkligt, jag trodde världen var gammal nog att folk inte skulle göra så är mot varandra. Män som beter sig som Trump, som besvarar våld med mer våld, som är maktgalna, måste vara otroligt osäkra på sin manlighet. Och de kan inte känna till ordet skam. Var kommer detta mörker ifrån? Vem vill vara Darth Vader liksom?

Vad gör du åt situationen?

– Man säger, kill em with kindness. Det är sant. Om du verkligen vill vara ett svin mot någon så var riktigt snäll. Då kommer de tillslut ge upp, de kommer tröttna och gå vidare.

Du är en flipperfantast – vilket är ditt käraste spel?

Embryon är ett helt outspaceat spel med en gigantisk och utomjordisk vagina i mitten. Man ska få kulan att typ centrifugeras i den här vackra, uppenbara vaginan. Jag vet att det låter konstigt. Man är i ett rymdskepp och målet är att man ska aktivera – jag vet att det här låter väldigt sexuellt men…  Man ska slå in kulan på insidan av vaginan, som man vill ändå liksom, få till en knock ball och så kommer man in i special mode.

Eh, okej. 

– Det är från 70-talet, jag tror man åt mycket svamp då.

Uppenbarligen. Har du spelet hemma?

– Ja, jag är en samlare. Jag äger alla bra spel utom två, och dem ska jag hitta också. Nu blir jag sugen å at spela, jag vet att de har ett bra flipperställe här i Oslo som heter Tilt. Jag ska gå dit sen, efter spelningen.

 

PREMIÄR: Dotter “Evolution”

Dotter gör yvig pop med 70-talsblinkningar och storslagen Florence and the Machine-energi. Så himla lätt att tycka om och om det bara fortsätter komma massa mer musik från henne vet jag att musiksverige har ett nytt hett namn att skryta med.

Jag premiärspelade videon till hennes kommande singel i min musikspaning i Gomorron i SVT i morse, och här kommer hela videon. Vsg för hitlåt!

Evolution släpps på fredag. Dotter heter Johanna Jansson egentligen, men tyckte inte det var ett jättestarkt artistnamn. Hon har en poäng. Så nu är hon Dotter.

Hur kom Evolution till?

– Jag testade att skriva tillsammans med Thomas G:son och det h’r var den första låten vi skrev. Vi gjorde den första dagen. För mig handlar den om personlig utveckling. Jag var på jakt efter ständig lycka, men vad är det? Det är bullshit. Man kan inte vara lycklig konstant, det skulle innebära att hemska saker gjorde en lycklig. Nej, det var fel tänkt.

Hur kom du fram till det?

– Genom att meditera mycket upptäckte jag hur lite det krävs för att vara tacksam över att jag får existera.

Hur var det att jobba med Mr schlager – Thomas G:son?

– Han är grym! Och vi har skrivit Mariettes bidrag i Melodifestivalen tillsammans också faktiskt. Det roliga är att vi båda är bäst på melodier, så det blev fokuserat kring dem. Thomas är grym, det verkar som att det räcker att han sätter sig med en gitarr för att det ska rinna ur en låt från honom. Ibland hängde jag inte riktigt med!

Du har skrivit till bland andra Sabina Ddumba också. Varför blev du låtskrivare?

Jag har alltid skrivit låtar och jag älskar att göra det. När jag var fyra-fem år gjorde jag My Little Pony-låtar och på den vägen är det. I tonåren hade jag en popgrupp med mina kompisar. jag spelade jazzpiano och sjöng mycket jazz.

Nu är det varken ponnys eller jazz – eller kanske en mix av de världarna… Vad influerar din musik i dag?

– Jag gör musiken tillsammans med min pojkvän som är producent, Dino Medanhodzic. När vi träffades spelade han upp sin favoritlåt för mig. Han är från Bosnien och låten hette Ederlezi – en romsk låt. Vad han inte visste var att det är min favoritlåt också, jag älskar den, men har den bara på kassett. Det var magiskt och den influerar med sin mäktighet. Annars Birgitte Bardot, Florence and the Machine, Lana Del Rey, Jefferson Aitplane, Joni Mitchell och Led Zeppelin.

(Kolla hela Musikspaningen här, ca 01.59)

Snattar Beyoncé från M.I.A?

Nyheten om Bey och Jay-Z’s väntade tillökning i familjen blev inte bara tidernas Instragramlike-rekord. Det blev också en ny en beef mellan Beyoncé och M.I.A. Eller mellan deras fans i alla fall.

Dagen efter att Beyoncé lagt ut sin supersnygga ikon-bild på sig och tvillingmagen på sin Instagram kontrade den brittisk-lankesiska artisten M.I.A med att posta en misstänkt lik filmsekvens ur sin egen kommande video.

Hon skrev på Twitter att en planerad videorelrease ställts in för att skynda på den helt nya:

“The FREEDUN VIDEO will not be released for now Howeva POWA will come MONDAY!”

Beyoncé har tidigare anklagats för att ha stjäla sitt sound och låtar från M.I.A – som menar att även Rihanna inspireras allt för explicit av hennes musik.

Det är svårt att lägga en fällande dom om vem som sneglar på vem utan alla fakta.

Men en sak är säker.

Båda artisterna har den mexikanska ikonen Virgen de Guadalupe att tacka för stil-inspon:

 

Premiär: Elsa Carmona “Hurt”

Veckans låt är utsedd! Och det var så lätt. Jag vill bara stanna hemma och dansa modern balett till den här syntpiruetten resten av veckan. (Har redan ägnat morgonen åt just det. I nattlinne, i Berlin. Det var perfekt.).

Elsa Carmona gjorde tidigare musik under namnet Sirena och jag har skrivit om henne flera gånger. Sedan i höstas har hon tagit sitt egennamn istället och blivit mer personlig i sin musik. “Hurt” är skriven och producerad av Elsa och Fredrik Okazaki som jobbat med Robyn och Seinabo Sey och är mörkt och tungt Depeche Mode-syntig och 80-tals popig. “Hurt” släpps först i morgon men lyssna loss helt exklusivt här så länge:

– Låten handlar om det man går igenom när man faller för någon. När man blir förlorad i en ny människa, är det som om allt man byggt upp för att skydda sig själv raseras. Att visa sig sårbar kan vara smärtsamt och spännande på samma gång, säger Elsa Carmona om låten.

Det är den tredje låten ur Elsa Carmona och Fredrik Okazakis samarbete – jag väntar otåligt på mer.

Premiär! Invsn “This Constant War”

2017 är ju den politiska musikens år! Och vad passar bättre än att inleda det med en superexklusiv premiär för Invsn’s helt nya singel, This Constant War? Nej just det.
– Det är en låt om människans kapacitet till att göra fel och vara idiotisk och självisk och att allmänt fucka upp! Men det är också om att en andra chans och en tredje chans och en fjärde chans, säger Dennis Lyxzén.

Dennis Lyxen är en av urfäderna i den svenska nutida politiska musikens – hans hardcoreband Refused är ikoner över hela världen och är just nu på reunionturné i Australien. Invsn hette tidigare The Lost Patrol Band, men bytte namn och språk (till svenska) efter att ha hotats om stämning om namnet. Deras fjärde album The Beautiful Stories kommer 10 februari och har är återigen engelska. Skivan har fler överraskningar – bland annat delar Lyxzén sången med bandets Sara Almgren och Christina Karlsson.

Jag fick en intervju med Dennis precis innan han drog vidare till Australien. Vi pratade politik och konst, Berlin och livsviktig stil.

Vilken andra chans är du mest tacksam över?

– Det är väl alla gånger jag varit en fullständigt vansinnig dåre mot mina vänner och dom accepterar mina dåliga sidor och fortsätter vara vänner. Då man i alla slags relationer har möjlighet att göra bort sig och bete sig som en människa och man kan bråka och vara oense men ändå vara vänner. Det är viktigt.

Vad betyder misstag för dig som artist?

– Tänker att utan misstag så ingen konst. Om vi bara väljer det trygga och det vi vet så blir uttrycket exakt så tråkigt och intetsägande som man fruktar. Det bästa som finns är ju att våga testa och att totalt misslyckas. Bara då utvecklas idéerna och det är först då som konsten blir spännande. Utan det modet så kan vi ju lika gärna ställa upp i Mello eller nåt sammanhang helt utan betydelse.

Det är mörka tider. Trump, SD, klimatet. Har vi fuckat upp klart nu eller har vi fuckat upp så att allt är kört?

– Det ser ju onekligen mörkt ut. Modernismen fick ge vika för en värld där egoism fick diktera och vi lärde oss att idéer är bara värda nåt om dom gynnar oss direkt. På nåt sätt så får vi skörda det som nyliberalismen sått under dom senaste 15 åren. En värld helt dikterad på ekonomiska kalkyler med total avsaknad på moral och samvete och demokrati.

– Samtidigt så är det ju aldrig så mörkt som precis före gryningen och där politikens löfte klingar tomt så är konsten viktigare än någonsin. Konsten måste vara de idéer och de sammanhang som gör världen bättre. Som utmanar oss och som ser att nåt annat är möjligt. Det får vara min livlina.

Insvn har gjort ett språkbyte igen! 

– En hel del av den nya skivan är från början skriven på svenska men eftersom vi valde att jobba med en amerikansk producent så valde vi att fokusera på engelska. Samt att vi är ju ett band som på förra skivan gjorde 110 spelningar varav kanske 20 var i Sverige.

Får du en annan ton, ett annat språk, när du byter, vad händer med din kreativa process?

– Olika språk ger helt klart olika tankar. Eftersom jag tänker att det språk vi nyttjar också är en reflektion över hur vi tänker så blir det väldigt påtagligt i en kreativ process. Det kan tyckas lite rörigt utifrån sett med tvära kast och språkbyten men i det kreative skeendet så har mest känts naturligt.

Ni turnerade i Kina 2011, har du planer på att åka tillbaka? 

– Ja, det var fantastiskt och vi vill gärna åka tillbaka dit.

Ser du något problem med att spela i det landet?

– Har varit där fem gånger och det är klart att det finns en del problematik med Kina men egentligen kanske inte mer än med USA. Vill också tro att i utsatta ställen där just man inte får säga och tycka vad man vill så kan det vara ännu viktigare med musik eftersom det är ett sånt kraftfullt språk.

Titel till förra singel Immer zu doftar ju Berlin – 89 och Einsturzende Neubauten. Som av en händelse är jag är just nu i Berlin! Men vad gör du när du är här?

– I Berlin så går jag på skivbutiker, hänger på bra klubbar och äter grym vegmat. Typ alltid Kreuzberg förstås. Berlin känns som en av få städer i Europa/världen som jag skulle kunna tänka mig att flytta till. En levande och mycket spännande stad fylld av musik och kultur.

Yes. Vad har du för förhållande till mer experimentell industrirock? 

– De senaste åren har jag tappat lite lust att lyssna på det som vi nu för tiden skulle klassa som Classic Rock och har i och med det letat mig till musik som bryter ner konventioner och dom traditionella mönster som den mesta musiken är fast i. Finns nåt fantastiskt med all musik som försöker dekonstruera det vi uppfattar som musik. Så man kan väl säga utan att ljuga att jag är väldigt förtjust i experimentell industrirock!

This Constant War och hela skivan mixades ju i klassiska studion Hansa i Berlin, men den spelades in i Göteborg. Är det Sveriges Berlin? 

– Ja, skivan mixades i Hansastudion, kändes som att det hade varit tjänstefel om den här skivan inte hade mixats där!  Vet inte riktigt om Gbg är Sveriges Berlin men kanske det närmaste vi har ett Berlin. Alla vet ju att det inte är Sthlm i alla fall!

Nu till ämnet stil! Du gillar hattar – har du några särskilda favoriter?

– Ja, jag älskar hattar. Det är lite av en bortglömd accessoar för män. Jag är ju mest förtjust i stora svarta som nästan är lite obekväma att ha på sig! Typ en riktigt härlig spansk hatt eller kanske en Stetson!

Vad har du mer för scenkläder den här gången med Invsn? Med Refused?

– Jag håller faktiskt på att försöka lista ut det till INVSN just nu. Med Refused har jag ju kört lite vanlig stilig kostym-stilen, hade också en fantastisk röd kostym ett tag. Men med INVSN så vill jag försöka hitta nåt nytt och spännande som kanske känns lite mer oväntat. Om det är nån som jobbar med kläder och tror att dom skulle kunna göra INVSN rättvisa så får dom gärna höra av sig!!!

Hur viktigt är det med stil?

– Jag tycker det är viktigt. Dels för att positionera sig en i värld som i mångt och mycket inte har stil alls. Men också för att det bidrar till att hjälpa en själv att definiera sig själv som person. Eftersom alla i INVSN kommer från väldigt subkulturella rörelser så blir stil per automatik kulturella signifikanter.

Hur samspelar stil och musik?

– Jag är ju fascinerad av popkultur i alla dess former. Då är det naivt att bortse från hur mycket stil och trender påverkar vad musiken blir och är. Dessutom tänker jag att man uppfattar musik med ögonen likväl som med öronen. Att ett band som har en distinkt och spännande stil är nåt som dröjer sig kvar längre än den anonyma massan av band som man allt som oftast ser!

Du är på väg till Australien nu, är detta sista sista med Refused? 

– Det är sista svängen med Refused på ett bra tag. Jag försöker dela upp livet i cykler. Refused släppte skiva i maj 2015 och har kört på hårt sen dess. Nu är det dags för INVSN att ta över i ett och ett halvt år eller hur länge det nu blir. Planen är att spela live med INVSN och samtidigt jobba på ny Refused musik för att kunna fortsätta det här livet in i kaklet!

Har du tröttnat på turnélivet något, det är många mil på vägarna nu?

– Nej, tröttnar aldrig. Är alldeles för rastlös och nyfiken och för intresserad livet. Känner att jag lär mig saker hela tiden och att jag har otroligt mycket kvar att göra och testa. Dessutom är musik det enda jag kan och den enda plats där jag kan vara den människa jag vill vara!

Lever punken? 

– Jo men punken har väl aldrig dött?! Den bara muteras och frodas. Ibland i underjorden och ibland lyckas den ta sig upp i den vanliga världen.

Vad är punk 2017?

– Vet faktiskt inte. Tänker att det måste vara upp till var och en att själva definiera det. Men tänker också att vi kanske måste utmana den något stela ide som den har blivit då mode-bloggar slänger sig med att saker är punk hit och dit utan att det egentligen har nån som helst betydelse.

Hur ser du på att svensk musik är mer politisk än på länge, typ iaf 30-40 år?

– Det är ju bra att musik och konst har mening. Fattar att alla inte vill/kan/orkar prata om politik men samtidigt så är det ju mest att i så fall ägnar man sig åt medlöperi om man ser på hur världen faktiskt ser ut. Musik har en kraft som få andra konstformer har och då är det ju bra att den utmanar konventioner och strukturer. Vi är ju sprungna ur punken så politik har alltid varit en självklarhet i vårt uttryck. Det kommer inte att ändras någonsin, sånt är inget man väljer.

Vad ska du göra nu?

– Nu ska jag träna lite fotboll, sen ska jag packa min väska och dra till Australien!

I kristallkulan 2017

I år gör jag musikspaningar varannan onsdag i SVTs Gomorrn Sverige. Det är fantastiskt roligt och jag ser det som ett extremt viktigt uppdrag.

Förra veckan var det premiär och jag hade med mig kristallkulan (som jag gjort själv!) och spådde musikåret 2017.

Det lär ungefär så här.

Taylor Swift, U2, Eminem, Zara Larsson…. Det släpps massor av nya skivor under 2017. Men jag har kikat lite närmare på TVÅ tendenser som jag tror kommer prägla det här årets pop.

Nämligen vår oroliga omvärld med krig, flykt, nationalistiska strömningar, Brexit, Trump, terror, våld och förtryck.

Allt det är sådant som inte bara har politiska effekter utan även påverkar kulturen, det och sätter faktiskt hela spelplanen för scenkonsten, litteraturen, men också naturligtvis för musiken.

Och då pratar jag inte bara om punk i nån källare eller hiphop i ”orten”, som alltid haft ett starkt politiskt budskap. Utan även listpopen.

Tendensen att skriva om vår oroliga samtid såg vi redan förra året. M.I.A gjorde albumet ”AIM”, en hel skiva album om flykt och migration – och ett av förra årets bästa skivor.

Här hemma gjorde The Radio Dept, Erik Lundin och Laleh också riktiga kampskivor.

Ett nytt exempel på att skriva pop om sin omvärld är Cherrie, som just släppt låten Änglar. Den Grammis- och Manifestnominerade r’n’b-popartisten Cherries låt om ett oroligheterna här i Sverige.

Änglar handlar om det dödliga våldet. Den handlar om Sakis, Fayye, Maslah, Izzy, Degen, Shifat, Aiman, Robin och Allan – vänner till Cherrie, som alla mördats i det meningslösa våldet som blivit någon slags vardag på vissa ställen i Sverige.

Och jag tror faktiskt att de som inte förhåller sig på något sätt till omvärlden, samtiden, i sin musik heller kommer att kännas riktigt relevanta. Se bara på giganter som Håkan Hellström och Veronica Maggio – de släppte båda album under 2016, men skivorna gick inte lika bra som det brukar eller förväntades.

Och de kändes faktiskt lite off.

Den andra trenden jag ser under 2017 handlar om eskapismen. Att reagera på just den här oroliga samtiden genom att på olika sätt fly med musiken någon annan stans.

Jag ser den lugna musikens återkomst och spår att singersongwritern gör comeback.

När det är så här stökigt och oroligt runt omkring oss, så mycket hemskheter, frustration och död – då är lugna favoriter en välkommen genre. Vi kommer behöva musik som stoppar om oss under en mjuk, och TRYGG filt som tröst.

Annika Norlins svenska projekt Säkert! nya låt heter Snooza. Och det är väl kanske exakt vad många drömmer om just nu – att bara Snooza med sin lover och somna om och vakna i en ljusare framtid.

Och förra släpptes faktiskt också en helt ny video av David Bowie – No Plan. Bowie som ju är mästaren av att göra flyktmusik som för den sakens skull inte alls blundar för samtiden. Förra veckan var både hans födelsedag och årsdag för hans död.

Och framför allt så finns ju min älskade brittiska trio The xx. Deras tredje album I see you släpptes i fredags och är ungefär det enda man behöver. En perfekt skiva för eskapism – när man vill stänga ute allt ett litet tag.

I see you är deras mest kommersiella och hittiga skiva hittills. En perfekt blandning av diskokulor, mörklila goth-känslor och bara väldigt intelligent skrivet om brustna hjärtan och jakten och tvekan på kärlek. Eviga ämnen men i en dysterhet som är så vacker att man nästan söker den känslan.

Awwww vilket party!

Champagne overload, sashimibuffé, vackra personer och en rolig gala. Årets Elle-gala var magisk. Jag stannade under konfettiregnet tills de stängde, innan det hann jag bestämma att jag och Maja Francis från och med nu ska dela garderob, berömma Veronica Maggios pojkvän Klas för hans scenklädsel, se Anders Borg visa sina mobilfilmer från Army of Lovers spelning i Ryssland samt prata tonår och åldrande med Linda Leopold och Fredrik Strage.

Hade prinsess-tema med massor av glitter på ögonen och Frozen-drömklänning från konceptbutiken The Well i Downtown LA.

Hängde med detta flotta gäng. Linda Leopold och jag träffades när vi jobbade på Bons redaktion tillsammans för vad som känns som 100 år sedan. Gjorde älskade och tjocka magasin ihop. Det var tider!


Fick också samtala med Melodifestival-kingen Karin Gunnarsson, från topp till tå urmegasnygg i Ida Klamborn.

Sofi Fahrman hade finast klänning (bortsett från min). Men glömde fråga från var! Vem vet? Jag vill ha den.

Diana Orving, som vann årets designer, gjorde en makalös visning. En upprepning av sin Alexander Ekman-koreograferade balett från modeveckan. Bästa visningen jag sett! Kakan var rolig, prisutdelarna (Zara Larsson, Sara Danius och sånt!) var lyxiga. Japp, jag stannar gärna i den här glitterpausen ett tag till va.

 

(Alla bilder är lånade från Elle och Studio Emma Svensson, bortsett från min egen Instagram-bild!)

High by the Lana Del Reys Beach-hus

Om man åker längs Pacific Coast Highway och befinner sig i Malibu. Så står det mest ikoniska huset i mitt universum där. Strandhuset i videon till Lana Del Reys High by the Beach.

Det läskigaste är att jag är så pass tokig att jag kände igen huset utan att ens veta att det låg just här. I somras gjorde jag en plåtning vid Malibus klippor och åkte tillbaka mot Los Angeles längs den extremt kustnära vägen. Till vänster rasar bergen mot Topanga Canyon. Till höger bråkar det enorma blå i en vind jag tyckte var mycket bekant.
Den är den samma som tar tag i Lana Del Reys fladdriga klänning i videon till High by the Beach. Känslan typ avbröts av att jag såg det swisha förbi.
Huset.
På riktigt.

Det kändes genast som att jag levde i mina fantasier lite för mycket, så jag sa ingenting. Men jag satt där i bilen med vinden i håret och log för jag hade just sett huset.

Efter det försökte jag förgäves hitta (få min kille att hitta) hus på stranden i Malibu på airbnb – ville bara bara bo där och leka uttråkat och skygg Lana resten av resan. Men alla hus längs stranden kostar en miljon per natt så.

Och just High by the beach-huset fanns inte på airbnb.

När vi åkte tillbaka nu i vinter försökte jag med samma sak – ville bara bo där i Lana-videon. Blev inte så, blev andra superdrömmar till övernattningar istället.

Men letade upp huset och satte kartnålen på Google Maps.

Jag läser runt lite kring min besatthet. OCH DET VISAR SIG ATT LANA ÄGER HUSET, BOR I HUSET.

!!!!!

Gasen i botten nu, älskling. Visa vad den här lilla sportbilen går för.

Och sen stod jag där. Utanför. Utanför hennes brevlåda som en tokig stalker. Tänkte knacka på, men hejdade mig (ångrar mig). Hon är ju trots att helt sjukt tungt beväpnad.

(Ångrar mig ändå)

Huset ligger precis vid vägen och precis vid havet. Inklämt mellan två dunder. Läser på skvallersajter att hon köpt huset för tre miljoner dollar och att det var för att få privacy och komma ifrån. (…).

Få inga idéer nu, men man kan traska rakt fram och leta bland stenarna där hon rotar fram sitt gitarrfodral. Det ser ut som att man kan knacka på hennes källardörr och ba – Hey Lana ska vi get high by the beach?

Jag svävade i alla fall på små lätta moln resten av den dagen.

Senare en annan dag var vi nere på stranden bredvid och mötte solnedgången med de andra surfarna. En ”Till salu”-skylt i sanden. Huset ligger på Topanga Beach – kanske 100 meter från Lanas ensliga. Och alldeles bakom American Apparel.

”Nu har jag hittat ditt drömhus” sa min kille.

Men julafton var nästan redan slut.

 

Detta året, ett liv

Ett år som började med ett hjärta som lämnats kvar med de knallorange flytvästarna på stränderna på Lesbos, en oro som höll mig vaken men inte närvarande och som ledde mig vidare. Under de första månaderna av året trodde jag inte att det skulle bli någonting av det jag sett och nu visste. Att alla öden, brott, berättelser och ögonöppnare skulle stanna här inne och sakta sota ner mig inifrån tills jag föll ihop i en svart frasig hög.

Men så fick året gå, det gjorde ju det av sig självt. Och fastän det i världen slutade svartare än när det började, blev mitt personliga år hoppfullt.

Det slutade inte där, det sotade inte ner mig. 2017 är ett nytt andetag, fisk luft i lungorna.

Jag har skrivit en bok och jag har gjort en del i en utställning. Tillsammans med han som är den enda som vet allt.

I övrigt såg 2016 ut så här sammanfattningsvis:

Film: Andrea Arnolds American Honey (och SOUNDTRACKET!!!!!!).

Konsert: Frida Hyvönen på Musikaliska. Scenen som ett glittrande hav av ljusslingor och Frida i svart transparent långklänning. Dreamteam-band med Linnea Olsson och Amanda Lindgren från Systraskap. Låtarna på det jag utsett till årets album blev till en hel föreställning i Fridas förtjusande show. Föredömligt konceptuellt att bara inkludera de svenska låtarna från Kvinnor och barn. Så begåvat och djupt.

Avsked: Håkan Hellström, är fortfarande sur över hur lite skivan betyder för mig. Men jag hoppas vi möts snart igen.

Resa: Los Angeles always. Fick t ex surfa.

Fashion: Mina kläder! Måste gå på fler klubbar/bo i varmare länder etc så jag kan använda dem. Clarie Danes Zac Posen-klänning på Met-galan. Vetements samtliga, pga så skitsnyggt att man vill jobba dygnet runt för att kunna köpa en en dag med också skitkonstigt (DHL).

Musiktrend: Kortfilmer! Beyoncé gjorde en, lille sis Solange också. Tove Lo portades får Youtube med sin onaniscen och Silvana Imam avslutade sitt mäktiga 2016 med en visuell version av sin skiva Naturkraft.

Årets låt: Jag har gjort en spotifylista med mina 30 bästa hos Expressen. (Dock att Beyoncés bidrag def ska vara Formation ).

Underskattning: M.I.A:s album AIM om flykt och om migration fick alldeles för lite utrymme. Själv kan jag inte sluta lyssna på det.

 

Drink: Aperol spritz ju.

Mat: Som sagt ost är mat.

Förhoppning inför 2017: Fred och frid. Kunskap och djup. Bo ännu mer i Berlin, skriva en bok till. Att alla läser vår bok. Få föreläsa mer. Jobba för att göra skillnad.

I’m Alive står kvar på Tekniska till efter sommaren, sen ska den på turné. Båt 370 – döden på Medelhavet kommer på Norstedts i mars.