Annah Björk

Musik für alle

Måndag är min bästa och sämsta dag. Måndag är skarven i sängen, sommarens sista och  höstens första dag, alla känslorna på en och samma gång etc etc. Därför är det extra viktigt att lyssna på bra musik. Som det här:

Chvrches Clearest Blue

Glasgowbandet bygger sitt succékoncept på influenserna från tre generationer musikälskare. Producenten Iain Cook från 70-talets början och syntmusikens födelse, keyboardisten, gitarristen och sångaren Martin Doherty har första halvan av 80-talets med sig och sångerskan Lauren Mayberry från andra halvan 80’s införlivar den moderna electropopen i mixen. Resultatet är ljuvligt mjukt, tillfredställande välgjort och snuskigt dansant. Särskilt kär är jag i breaket, där låten lämnar vokalerna och blir popig dans, dans, dans.

Lana Del Rey Freak

Jag delade ut en sällsynt 5:a i betyg till albumet Honeymoon i min recension i Expressen. Freak är en av alla mina favoriter på skivan. Inte bara för att raderna ”Baby, if you wanna leave, come to California, be a freak like me, too” tilltalar mig oroväckande mycket eller för att jag bara vill ha mer av de triphopiga beatsen. Det finns 1 000 orsaker till.

Ryan Adams 1989

Äe, just när jag trodde min Ryan-kärlek maxats lägger han in en ny växel. Hans senaste album Ryan Adams och den underbart nyckfulla och skitsnyggt inramade spelningen på Cirkus räckte inte. Nu har sursnubben gjort ett helt coveralbum av Taylor Swifts strålande 1989. Han ger inte bara den lättuggade popmusiken den ultimata upprättelse den alltid förtjänat (för de kretsar som inte fattat det än) – han gör dessutom en minst lika bra skiva som originalet. Så nu finns det två.

Det är bara att lyssna på This Love för att nästan kräkas av hans träffsäkerhet.

Eller på Style som egentligen säger ännu mer, eftersom den ligger så långt ifrån tuggummidoftande originalet.

New Order Restless

Första singeln från New Orders nya skiva Music Complete är så perfekt. Ett av den samtida musikens allra största inspirationskällor är fortfarande relevanta. Den här låten fick mig att vilja stega in på Way Out Wests kontor och skrika i megafon: ”HALLÅ VARFÖR BOKADE NI INTE NEW ORDER???”. Men jag skrev en krönika istället.