Annah Björk

Detta året, ett liv

Ett år som började med ett hjärta som lämnats kvar med de knallorange flytvästarna på stränderna på Lesbos, en oro som höll mig vaken men inte närvarande och som ledde mig vidare. Under de första månaderna av året trodde jag inte att det skulle bli någonting av det jag sett och nu visste. Att alla öden, brott, berättelser och ögonöppnare skulle stanna här inne och sakta sota ner mig inifrån tills jag föll ihop i en svart frasig hög.

Men så fick året gå, det gjorde ju det av sig självt. Och fastän det i världen slutade svartare än när det började, blev mitt personliga år hoppfullt.

Det slutade inte där, det sotade inte ner mig. 2017 är ett nytt andetag, fisk luft i lungorna.

Jag har skrivit en bok och jag har gjort en del i en utställning. Tillsammans med han som är den enda som vet allt.

I övrigt såg 2016 ut så här sammanfattningsvis:

Film: Andrea Arnolds American Honey (och SOUNDTRACKET!!!!!!).

Konsert: Frida Hyvönen på Musikaliska. Scenen som ett glittrande hav av ljusslingor och Frida i svart transparent långklänning. Dreamteam-band med Linnea Olsson och Amanda Lindgren från Systraskap. Låtarna på det jag utsett till årets album blev till en hel föreställning i Fridas förtjusande show. Föredömligt konceptuellt att bara inkludera de svenska låtarna från Kvinnor och barn. Så begåvat och djupt.

Avsked: Håkan Hellström, är fortfarande sur över hur lite skivan betyder för mig. Men jag hoppas vi möts snart igen.

Resa: Los Angeles always. Fick t ex surfa.

Fashion: Mina kläder! Måste gå på fler klubbar/bo i varmare länder etc så jag kan använda dem. Clarie Danes Zac Posen-klänning på Met-galan. Vetements samtliga, pga så skitsnyggt att man vill jobba dygnet runt för att kunna köpa en en dag med också skitkonstigt (DHL).

Musiktrend: Kortfilmer! Beyoncé gjorde en, lille sis Solange också. Tove Lo portades får Youtube med sin onaniscen och Silvana Imam avslutade sitt mäktiga 2016 med en visuell version av sin skiva Naturkraft.

Årets låt: Jag har gjort en spotifylista med mina 30 bästa hos Expressen. (Dock att Beyoncés bidrag def ska vara Formation ).

Underskattning: M.I.A:s album AIM om flykt och om migration fick alldeles för lite utrymme. Själv kan jag inte sluta lyssna på det.

 

Drink: Aperol spritz ju.

Mat: Som sagt ost är mat.

Förhoppning inför 2017: Fred och frid. Kunskap och djup. Bo ännu mer i Berlin, skriva en bok till. Att alla läser vår bok. Få föreläsa mer. Jobba för att göra skillnad.

I’m Alive står kvar på Tekniska till efter sommaren, sen ska den på turné. Båt 370 – döden på Medelhavet kommer på Norstedts i mars.

I’m Alive! – vår utställning på Tekniska Museet

Du vet när jag och Mattias åkte till Lesbos och hjälpte kalla, blöta människor i överfulla flyktingbåtar i land på stranden? När vi var på smugglarstränderna i Turiket och fick fly tillbaka hem?

lesbosannah1

Sedan dess har det legat ett flera ton kilo tungt stenblock över mitt bröst. Så många av alla upplevelser där har bara fastnat som ett svart hål i mitt hjärta. Där gör de ingen nytta och det gör mig oerhört frustrerad.

Jag har verkligen plågats av det.

img_6530

Därför är jag så extremt stolt över att jag och Mattias gjort en del av utställningen I’m Alive! Mobil teknik på liv och död på Tekniska museet. Vi har jobbat med det parallellt med en bok på liknande tema, som kommer i vår på Norstedts.

img_6501

I onsdags var det ståndsmässig vernissage för I’m Alive! med känslosamt invigningstal av kultur och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke. Jag hade full Ida Klamborn-mundering. Och nu finns två skärmar med en världsunik visualisering som vi kommit på och tagit fram, interaktiv för alla besökare att använda. Det rullar en kortfilm som vi kallar Livlinan om Ahmad Terkawi – en syrisk man som från sitt rum på flyktingförläggningen i Sörmland har följt över 5 00 båtar på Egeiska havet, med hjälp av sin organisation och ett antal appar. Och den telefon han suttit och styrt det hela med är också nu mera museiföremål.

(Här är en intervju med honom jag gjort för Fokus)

För att berätta lite mer om arbetet med utställningen på något annat sätt än att skriva bara rakt upp och ned här, tänkte jag att Mattias skulle intervjua mig. Men det är kanske lite för weird med en intervju med sig själv på sin egen blogg så jag intervjuade honom om vårt arbete istället, i Berlin i helgen.

Vad är det egentligen för visualisering vi har gjort?

– Det är en visualisering som använder verkliga data, det vill säga geografiska positoner, chattkonversationer, mobilbilder och rörliga bilder som kommer från några av alla de människor som flytt i en överfylld gummibåt mellan Turkiet och Grekland. Vi har lyckats samla allt detta och det skapar ett unikt data-set, som ingen har visualiserat förut någonstans någonsin.

Vad är det man kan se?

– Man ser dels hur fruktansvärd upplevelsen är. Genom chattarna kan man se svart på vitt hur det kan vara att att vara mamma i en flyktingbåt tillsammans med sina barn. Vi har inte lagt något tolkande filter över det, det är inget utsnitt av en händelse utan den råa bilden. Rådata.

– Men i visualiseringen kan man också se direkta reaktioner på saker som beslutats i EU. Båt-datat visar exempelvis hur förutsättningarna försämras efter den 21 mars, då EU och Turkiet-dealen trädde i kraft. En handskaning i Bryssel gör att den turkiska kustbevakningen skjuter på och försöker sänka gummibåtarna.

img_6471

Vi berättar om och visar visualiseringen i SVT Gomorron Sverige. Visualiseringen är det du ser i bakgrunden.

Berätta hur vi fick idén att ställa ut det här i en utställning på Tekniska museet?

– I våras såg vi en annons på Facebook om utställningen och hörde av oss med våra erfarenheter och våra idéer.  Det som organisationerna gjort är som Raoul Wallenberg i modern tid, och det måste någon arkivera för eftervärlden. Jag tycker museum är den bästa platsen för det.

Varför är det så viktigt med data?

– Data utklassar intuition. Och i en tid där vem som helst kan skriva sin sanning på sociala medier eller i en blogg, så är sanningen allt mer viktig.

Hur har vårt arbete tillsammans sett ut?

– Jag är ju en tekniknörd så jag har hela tiden haft den infallsvinkeln. Redan när vi var på Lesbos slogs jag av det storartade i hur flyktingarna i båtarna använde sig av teknologin. Och du, du har burit så mycket av det du sett på Lesbos och upplevt i Turkiet inom dig, jag vet att du tycker att det är så jävla viktigt att berätta och föra vidare. En utställning på ett museum med hundratusentals besökare ger de historier vi berättar en rättvis plats och förhoppningsvis stor exponering.