Annah Björk

Februarifestival – en folkhälsoinsats

Det tyska företaget som ligger bakom Bråvallafestivalen startar en ny popfestival. Mitt i vintern. Mellan 12 och 14 februari kommer 150 artister att spela på festivalen och konferensen under namnet Where’s the Music?

Klara artister är bland annat Hello Saferide, Beatrice Eli (bilden), Caotico, Kite, The Hanged Man och Kitok. Festivalens prägel är tydligen ljust och fräscht, förlåt ”nytt och fräscht”.

Att Sverige får en ny vinterfestival med pop är toppen.

Jag är helt för.

Jag är helt emot att acceptera det här landets skitklimat och sitta hemma och kura framför ett tänt ljus i månader.

Det måste vi aktivt arbeta mot.

Det finns redan ett gäng elektroniska festivaler under denna depptid.
Men jag tänker mig att det här partyt skulle komma lite närmare en kulört Way Out West-stämning mitt i vintern. Om de lyckas vore det ju en ren folkhälsoinsats, de borde få bidrag ur statskassan.

Frågan är hur många som ens orkar åka till Norrköping för att se artister i samlad tropp i förfärliga februari. Jättebra band, men Where’s the music? är knappast enda chansen att se dem live under året.

Festivalen får allt drämma till med lite fler exklusiviteter för att det ska löna sig att gå ur ide.

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.

Videopremiär: Kitok ”STHLM city”

Kitok01 pressbild Petter Löfstedt

Fotografi Petter Löfstedt

 

Jag har blottat delar av min besatthet av skateboards i mode och musik flera gånger här på bloggen. Givetvis kände jag genast alldeles extra starka band till Kitok och hans old school norrlandspunkiga låt Sista Utposten, eftersom videon innehåller en hel del skate.

I dag släpper Kitok sin andra singel med tillhörande video, STHLM City. Jag passade på att göra en intervju om Ali Boulala, Jokkmokk, Lana Del Rey och skatens roll i musiken.

Dessutom kan jag bjuda på världspremiär för STHLM City:

 

 

Hej Kitok, vem är du?
– Jag är Magnus Ekelund. En 27-åring från Jokkmokk, som just nu håller på att gå ner i vikt.  Kitok är mitt samiska släktnamn. Mina småbröder på pappas sida har det som efternamn, men inte jag.
Beskriv din musik med tre ord?
– Det är inte tre ord, men i en låt rappar jag att jag är ”ett antirock hiphophopp ifrån Jokkmokk”. Det är en tydligt programförklaring.
Förra singeln Sista Utposten lät som typ Beastie Boys i svensk punkversion –  är det talande för resten av dina låtar?
– På sätt och vis. Beastie Boys finns i mitt DNA, men allt låter inte lika old school. Det är rockbaserad hiphop med väldigt mycket amerikanska influenser. Jag har lyssnat lika mycket på Lana Del Rey som på Eminem. Jag älskar dom bästa av dom bästa, och jag älskar det som är nytt. Men med texterna fungerar det annorlunda. Dom kommer inifrån på ett annat sätt.
Berätta om STHLM City?
– Jag ser den som en sinnesstämning. Sommaren sitter hela tiden innanför ögonlocken, och det är viktigt för var och en att upptäcka det.
Vad handlar låten om?
– Det är ett slags semesterlåt. Utöver det handlar den om att återuppfinna sig själv. Om att gå sin egen väg och bara köra hårt. Jag tycker det är ett politiskt ställningstagande att ha kul. Förr oroade jag mig ofta för saker. Det gör jag inte längre. Jag behövde bara komma ut i solen.
Var spelade ni in videon?
– På Karlavägen på en fjorton våningar hög före detta militärförläggning. Det är ett brokigt gäng på ett tak med Stockholmsutsikt. Vi åker lite skate och dansar lite breakdance och [skateboardikonen] Ali Boulala är med. Alla inblandade symboliserar olika delar av musiken. Bland annat är två kompisar från Jokkmokk med och reppar min samiska bakgrund.
Vad spelar skateboard för roll för Kitok?
– Skateboard är en viktig del av min uppväxt och identitet, som jag återupptäckte i samband med att Kitok tog form… så jag skulle säga att den har en väldigt stor roll. Mitt kreativa perspektiv är sprunget ur skateboardkulturen. Typ, det gör inte alltid ont att slå sig, bara man är fri.

Just nu färdigställer Kitok sitt debutalbum Paradise Jokkmokk. I sommar spelar han bland annat på Siesta och Kirunafestivalen. Live ingår även Stina Vikström och Erik Zettervall.

 

skejta eller dö i vår

AymelineAntidote09-1(Fotografi: Jan Welters/Antidote Magazine)

 

Det händer vilken dags som helst nu. Att de sopar gruset från gatorna så livet kan återupptas efter vinterdvalan. Jag förknippar vårsopade gator med dubbelhopprep och med skateboard.

Och som ett soundtrack till det släpper Kitok sin debutsingel. Artisten bakom det samiska namnet är tidigare känd i indierockkretsar som Magnus Eklund. Som Kitok gör han ett slags uppdaterad och svensk Beastie Boys-punk från de norrländska vidderna. Refrängen lånar toner från Nationalteatern och videon är lika full av brädor som magasinet Edge var på 1990-talet.

Här är Jokkmokkartistens första singel Sista utposten.

 

 

Skejten är värd en riktig comeback vår, tillsammans med resten av nittiotalet. Allt talar för det. På Browns i London hittade jag exempelvis den här finingen från Versaces ”unga underlinje” Versus.

 

bild-8

 

Så en var inte helt ute och eh… skejtade… när en tog en lunchpaus på brädan (ja, i strumbyxor vaddådå?) här om veckan.

 

bild-7

 

Ännu mer fashionabel skejt i det här gamla men fina modereportaget i Antidote magazine från 2012.