Annah Björk

Ni måste flytta på er

I måndags var jag inbjuden att prata om mitt hjärteämne jämställdhet inom musikbranschen på ett seminarium som det nystartade projektet Equalizer höll.

Det var inte något att skämmas över direkt. Andra på scen den kvällen var bland annat självaste Max Martin, Spotifys Daniel Ek och producenten och artisten Jenny Wilson.

Equalizer syftar till att lyfta och utbilda kvinnliga producenter – i år har fem unga producenter fått ingå ett mentorprogram med bland annat Max Martins förlag MXM Publishing. Spotify, Musikförläggarna och Upfront Producer Network är också med och arrangerar.

För även om man kan se en väldigt positiv trend när det gäller kvinnliga artister så är statistiken över framgångsrika kvinnliga producenter och låtskrivare fortfarande nattsvart.

Jag har fått ta del av dokument och statistik som visar svart på vitt att det verkligen måste till en satsning – nu.

Av STIMS 80 000 anslutna upphovshen till musik är bara 20 procent kvinnor. Av de 30 som dragit in mest pengar under både 2015 och 2016 är 29 män och en kvinna.

En. Kvinna.

Jag fick inte ut namnet på denna enda kvinna. Men genom att kika i STIMS årsredovisningar gör jag en gissning på Tove Lo, som förekommer som en av flera låtskrivare i flera internationellt framgångsrika låtar (hennes egna).

Veronica Maggio ligger också med i topp, som en av ännu fler låtskrivare till en mycket famgångsrik Avicii-låt.

Enligt ny statistik som Musikförläggarna och Spotify har tagit framöver de 50 mest spelade låtarna globalt under 2016 är bara 31 av 226 låtskrivare kvinnor (13,17 %).

Och av de låtarna så har bara en enda endast kvinnor som upphovsmän.

Återigen. En. Enda. Kvinna.

Och det är Tracy Chapman. Hennes låt Fast Car kom 1988.

Inte ens Lalehs Bara få va mig själv är skriven av bara Laleh. Den har flera upphovsMÄN med i creditlistan.

Och ungefär där tar mitt tålamod slut. Det här duger inte, svenska musikbranschen. Kan vi ta de här deprimerande sifforna och använda dem som språngbräda till att förändra?
På riktigt.

Problemen är många precis som orsakerna till den ojämna representationen. Det är gamla hederliga manliga strukturer inom branschen, det är maktbalansen som inte alls är balans – utan helt på sned.

Vi kan utbilda och prata. Men tyvärr, musikbranschmän, ytterligare en sak måste till.

Ni måste flytta på er.

Branschen måste aktivt stoppa tanken när den kommer att koppla in manliga producenter och låtskrivare till en artist. Man måste välja kvinnor, man måste låta kvinnor få sköta hela låtskrivandet och producerandet utan överseende av en manlig.

Jag vet att det förekommer rena stölder där unga låtskrivarkvinnor körs över och blir helt utan kredd. Det behöver ju kriminaliseras.

Ja, på riktigt.

Det finns flera fantastiska projekt, som Equalizer, som jobbar för att främja kvinnor i branschen. Systrarna Vaz har startat sin Studio XX med detta syfte, i deras projekt samlas kvinnor för att utbyta erfarenheter men också koppas samman. ”En konfliktfri zon” som de kallade Studio XX under panelsamtalet i måndags.

Hanna Brandén och Rosanna Munter, grymma kvinnor i branschen, har startat nätverket ⌘J för att underlätta samarbete och utbyta erfarenheter.

Men det kan inte enbart vara upp till kvinnor själva att jobba in sig i toppen. Att få vara med. Det måste ske en förändring i bolagen och förlagens maktstrukturer.

För kanske är det inte en dum idé att starta eller bli det första jämställda förlaget i världen. Kanske är det en briljant idé – rent kommersiellt – att fullt ut exportera inte bara svensk pop, utan även svenska värderingar till säg, Hollywood.

Ja, Max Martin, jag pratar med dig!

Avslutningsvis vill jag tipsa om min bibel – Viv Albertines bok Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys för den sätter fingret på vad allt handlar om.

När Viv växer upp i 70-talets London är allt hon tänker på och allt hon vill – musik. Hon är på spelningar varje kväll, hänger med punkstars och drömmer om att ha ett band. Det är bara det att hon inte kan konceptualisera det här med en tjej i ett band.

Hon har nämligen aldrig sett en kvinna spela något. Särskilt inte elgitarr (som hon sedan plockar upp med sitt band The Slits). De kvinnor hon sett på scen har körat, och hon kan inte sjunga så därmed är hon diskvalificerad. Tror hon. I sju år.

Det säger ju allt om hur viktiga förebilder är.

Det låter fånigt att inte en kvinna ska fatta att hon kan spela elgitarr.

Men det är lika fånigt som att en kvinna i dag knappt kan drömma om att bli nästa Max Martin/Shellback/Red One.

DIY-drottningar – Sophia Somajo

Den här krigaren är verkligen en i sitt slag. Precis som Laleh skriver Sophia Somajo hits åt andra stjärnor i Max Martins popfabrik – och gör sin egen musik helt oberoende.
Det är ju superaccelererande mycket vanligare med kvinnor som producerar, skriver och ger ut musik i dag än för bara några år sedan. Så, DIY driver jämställdheten inom musiken samtidigt som det hela tiden gör popen nyskapande.

Här i videoklippet berättar jag allt jag vet (nåja, men lite) om Sophia Somajo och visar en av hennes fina – egen producerade/regisserade – videor under min spaning i SVT.

 

Vad jag pratar om när jag pratar om LA

I senaste Sonic – ett helt nummer med Los Angeles som tema  (!!!!) – står det så här:”Sonics LA-special lät som en dröm så Annah packade väskan med cheerleaderkläder och drog västerut för att hänga med Laleh, Noonie Bao och Mac DeMarco. och så har hon skrivit en hymn till sin favoritplats på jorden – Topanga”

Sagt och gjort. Jag och min kompis Sara checkade in i en lägenhet i Marina del Rey och jag lekte för ett litet tag att det var mitt vardags liv.

I LA träffade jag tre olika men lika spännande artister.  De har två saker gemensamt – de bor och jobbar i de storslagna drömmarnas stad, Los Angeles.

Haffa ett av de här lyxiga Sonic-numren och läs. Där finns förutom mina texter också intervjuer med Bleached och Father John Misty, texter om klubbscenen studiomäklare och en lista på de bästa LA-albumen.

Jag och grymma fotografen Susanne Kindt, som bor i världens finaste hus i Silver Lake och som jag jobbat med tidigare, träffade Laleh innan lunch och drog söder ut. Det är hon som har tagit alla de här fina bilderna på Laleh. Palos Verdes är ett slags pensionärsområde och klassiskt staycation-resemål. Och som en drömsemester.

Medan lovely Laleh fotades hängde ett gäng pelikaner på en klippa en bit ut i vattnet.

Laleh fick feeling och ropade ”Today I own the ocean” – alla vi tre älskade det, hur mångbottnat det är och pratade om att ”det är ju en låt”. När tidningen kom ut skrev Laleh på sin Instagram att:

– Under den här intervjun kom jag på orden ”Today I own the ocean”, det blev en vacker låt, en dag kommer jag eller någon med en vacker röst sjunga den för er om ni vill.

Jag fick feeling och ville känna på vattnet. Vattnet fick feeling och skapade en extravåg som sköljde över mig upp till midjan. Så resten av den dagen var jag blöt därifrån och ner. Och rätt så kall när det blev kväll.

Jag hann med en hike i Griffith Park, lite shopping (gissa vad?) och massa mexikansk mat.

Också upptäckte jag och Sara kanalerna i Venice. Totalt magiska. Alla hus är olika, det ser ut som motsatsen till svenska k-märkta områden som är så likriktade, trista och fula att man aldrig vill skaffa hus.

Husen längs Venice kanaler ligger precis vid vattnet och det verkar liksom som att det bor en hyperexcentrisk person i varje stuga. Spela roll om stilen är ful, det är en stil. En egen idé om hur man vill ha sitt hus. Är kär i den världsbilden.

Samt måste få bo där. Snälla.

Under ännu en historiskt regnig dag drack jag frukostkaffe med Noonie Bao. Den svenska artisten som verkligen slagit igenom som låtskrivare, så kallad topliner, i Los Angeles.

Hon har ett posse med Charli XCX, Sasha Sloan och Sarah Arons och skriver låtar till bland annat MØ, David Guetta och Jessie Ware.

Och så hälsade jag på hemma hos indiefolkrockälsklingen Mac DeMarco. Han var helt förtjusande i sin vanlig-skön-snubbighet, körde en skruttig Volvo från 80-talet och hade inrett huset som ett musiklager/replokal i källaren.

När jag åkte bil längs de där motorvägarna som slingrar sig som ormar runt LA, som alla som bor där hatar av uppenbara anledningar men som jag fortfarande är helt förälskad i, kände jag på riktigt sorg i bröstet.

Har säkert sagt det här förr, men jag har en totalt okritisk kärlek till Los Angeles och Kalifornien. Känner en sådan samhörighet med LA som bara kan liknas vi den som slog mig hårt i magen när jag träffade min älskade.

Alla bilder på Laleh av Susanne Kindt (susannekindt.com)

Premiär: Laleh ”Aldrig bli som förr”

Med ett beat och elektroniskt sound färskt från hitfabriken i Hollywood landar Laleh idag med en euforikanon till singel! Albumet Kristaller släpps inte förrän den 16 september, men i dag kommer hennes andra låt från skivan och jag har fått textvideon till den i förväg för en storartad premiär. Kolla!

Laleh har ju lämnat landet för Los Angeles. Där skriver hon pophits med en botten för bland andra Demi Lovato och Ellie Goulding. Och till sig själv. Jag tycker utvecklingen mot ett modernt och mer elektroniskt och beatdrivet sound klär hennes egensinniga melodier och texter. I refrängen låter det lite som Maggio lät innan hon blev rock’n’pop. Men mest låter det som landets största stjärna. Upplyftande slingor kompenserar tyngre textpassager och när musiken blir sorglig är texten är stark som en urkraft.
press 3

Lalehland

Jag har varit på semesterresa som delvis gick ut på att studera hur man klubbar i småstäder. Bildmaterialet därifrån var inte så himla vackert. Men jag har sett en del film också, Bland annat den väldigt vackra historien om Laleh, som går upp på bio 28 november.

I dokumentären Jag är inte beredd att dö än ( av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm) vandrar den 32-åriga artisten, låtskrivaren och producenten runt i världen. Tunga melankoliska steg genom landskap som bär på hennes historia – bergen i Iran, fjällen i Norrland, Hammarkullen i Göteborg. Lalehs resa går från gömd flyktingbebis med politiska aktivister och konstnärer till föräldrar genom högstadiets upptäckande av musikskapandet. Hon tar ensam tåget till Stockholm för att kompromisslöst tacka nej till hitmakarsamarbeten och slutligen tvingar sitt skivbolag att köpa och köra hem en studio till henne.

Som hon sätter ihop själv.

Lär sig själv.

Gör sin första skiva på själv.
Filmen är en berättelse om en konstnär och om ensamheten som talangen stundtals även belastat henne med. Den här och flera intervjuer jag gjort under den senaste tiden har verkligen fått mig att släppa hela idén om Laleh som flumvimsig. Hon är magisk, inspirerande. Skir som en älva och stark som en oxe.