Annah Björk

Vad jag pratar om när jag pratar om LA

I senaste Sonic – ett helt nummer med Los Angeles som tema  (!!!!) – står det så här:”Sonics LA-special lät som en dröm så Annah packade väskan med cheerleaderkläder och drog västerut för att hänga med Laleh, Noonie Bao och Mac DeMarco. och så har hon skrivit en hymn till sin favoritplats på jorden – Topanga”

Sagt och gjort. Jag och min kompis Sara checkade in i en lägenhet i Marina del Rey och jag lekte för ett litet tag att det var mitt vardags liv.

I LA träffade jag tre olika men lika spännande artister.  De har två saker gemensamt – de bor och jobbar i de storslagna drömmarnas stad, Los Angeles.

Haffa ett av de här lyxiga Sonic-numren och läs. Där finns förutom mina texter också intervjuer med Bleached och Father John Misty, texter om klubbscenen studiomäklare och en lista på de bästa LA-albumen.

Jag och grymma fotografen Susanne Kindt, som bor i världens finaste hus i Silver Lake och som jag jobbat med tidigare, träffade Laleh innan lunch och drog söder ut. Det är hon som har tagit alla de här fina bilderna på Laleh. Palos Verdes är ett slags pensionärsområde och klassiskt staycation-resemål. Och som en drömsemester.

Medan lovely Laleh fotades hängde ett gäng pelikaner på en klippa en bit ut i vattnet.

Laleh fick feeling och ropade ”Today I own the ocean” – alla vi tre älskade det, hur mångbottnat det är och pratade om att ”det är ju en låt”. När tidningen kom ut skrev Laleh på sin Instagram att:

– Under den här intervjun kom jag på orden ”Today I own the ocean”, det blev en vacker låt, en dag kommer jag eller någon med en vacker röst sjunga den för er om ni vill.

Jag fick feeling och ville känna på vattnet. Vattnet fick feeling och skapade en extravåg som sköljde över mig upp till midjan. Så resten av den dagen var jag blöt därifrån och ner. Och rätt så kall när det blev kväll.

Jag hann med en hike i Griffith Park, lite shopping (gissa vad?) och massa mexikansk mat.

Också upptäckte jag och Sara kanalerna i Venice. Totalt magiska. Alla hus är olika, det ser ut som motsatsen till svenska k-märkta områden som är så likriktade, trista och fula att man aldrig vill skaffa hus.

Husen längs Venice kanaler ligger precis vid vattnet och det verkar liksom som att det bor en hyperexcentrisk person i varje stuga. Spela roll om stilen är ful, det är en stil. En egen idé om hur man vill ha sitt hus. Är kär i den världsbilden.

Samt måste få bo där. Snälla.

Under ännu en historiskt regnig dag drack jag frukostkaffe med Noonie Bao. Den svenska artisten som verkligen slagit igenom som låtskrivare, så kallad topliner, i Los Angeles.

Hon har ett posse med Charli XCX, Sasha Sloan och Sarah Arons och skriver låtar till bland annat MØ, David Guetta och Jessie Ware.

Och så hälsade jag på hemma hos indiefolkrockälsklingen Mac DeMarco. Han var helt förtjusande i sin vanlig-skön-snubbighet, körde en skruttig Volvo från 80-talet och hade inrett huset som ett musiklager/replokal i källaren.

När jag åkte bil längs de där motorvägarna som slingrar sig som ormar runt LA, som alla som bor där hatar av uppenbara anledningar men som jag fortfarande är helt förälskad i, kände jag på riktigt sorg i bröstet.

Har säkert sagt det här förr, men jag har en totalt okritisk kärlek till Los Angeles och Kalifornien. Känner en sådan samhörighet med LA som bara kan liknas vi den som slog mig hårt i magen när jag träffade min älskade.

Alla bilder på Laleh av Susanne Kindt (susannekindt.com)

Premiär: Firefox AK ”Heart of mine”

När det var tidigt nollnolltal framförde Firefox AK sin musik på vad som då var helt superfuturistiskt. Ensam på scen med en elgitarr och sitt inspelade beat på en inkopplad i-Pod. Jag älskade det greppet lika mycket som hennes avskalade superpopiga electro i nyanser av melankoliska färger.

Men nu har det varit helt tyst från henne sedan det senaste släppet 2011. Faktiskt så lade hon ner musiken totalt under tre år.

Därför är jag extra glad att ha premiär för Firefox AK’s helt nya video här och nu. Och det är ju inte på minussidan att låten och resten av det kommande albumet är skrivet med Stilla havet som fond.

 

Hey Andrea. Hur kom låten till?

– Jag testade att börja i omvänd ordning mot vad jag brukar, jag skrev beat och produktion först och melodin sist, och det gick ju bra! Jag skrev den i LA under ett par varma kvällar i november förra året.

Härligt. Hela skivan är ju skriven där. Hur hör man Los Angeles i dina nya låtar?

– Man hör den tropiska natten, nattbaden och det oändliga bilåkandet.

Videon till Heart of mine är naturalistisk, vacker och läskig… berätta om idén med videon?

– Jag ville göra en dansvideo och hade länge tänkt att jag skulle vilja göra en video med Mats Udd. Jag berättade för honom om ett möte som utspelade sig på Mariatorgets t-bana, där en tjej stod på sin kompis fötter och danskramades, samtidigt som de facetajmade med varandra. Det var så visuellt vackert på något sätt, att få se sin kompis uttryck genom betraktarens ögon. Den här låten handlar om ett sökande och att till slut hitta sig själv. Mats Udd tog det vidare och inspirerades löst av historien om Laura Bridgman, som var en dövstum kvinna på 1800-talet. Mats fascinerades av att ta bort synen så dansarna i videon dansar utan att se.

Hur var det att spela in videon?

– Mina tidigare videor har antingen spelats in under vatten, i 13 minusgrader eller med livsfarliga stunts (som att hoppa igenom en dörr), så detta var som en dröm. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, det var sjukt lyxigt att ha med så duktiga dansare och Mats Udd och hans crew är såna proffs.

 
1604_FFAK_02_002

Har ditt sätt att göra musik eller din musikfilosofi förändrats sedan du debuterade 2005?

– För mig har tiden för att kunna hålla på med musik minskat avsevärt med åren, därför blir tillfällena mer intensiva, utmanande och urkramade. Samtidigt som det inte känns livsavgörande, det som driver mig är behovet av att skapa, jag försökte stänga av det behovet i ett par år, och fokusera på annat men kände mig till slut helt tom. Jag har börjat samabarbeta med fler människor, det är nytt! Claes Björklund producerar och gör det så jäkla bra, han är en av de få förunnade som kan ta en vision baserat på en känsla och återskapa det i ett musiklandskap.

Hur ser framtiden ut för Firefox AK?

– Senare i höst släpps en EP och om jag hinner få klart även en fullängdare tidigt 2017.

 

Surfar med hajar

Är sommaren slut? Jag har skrivit en bok i Berlin och haft lite lov i Los Angeles. Nu har jag massor härligt att fylla hösten med på bloggen. Men först måste vi prata om det lyckligaste som hänt denna sommar.

14017882_10157558138655019_681953495_n

Jag har surfat i LA! Wiii. Bucketlist, barndomsdröm, vildaste fantasi etc. Allt det där. (Med den här surferdejten aka min lärare).

14017939_10157558133780019_1157293431_n

Jag var helt Tomas Ledinsk och vaknade först av alla, pussade dem hejdå medan de sov. Jag överdriver inte när jag skriver att jag log hela tiden när jag drog på mig våtdräkten. Gick ut i morgondiset, kände hur luften redan var fuktig och len mot min kind när jag hoppade upp på min Venicecykel och trampade Marina del Rey-stranden fram för en surfdejt i morgondyningarna. Drömmar kan vara samma sak som verkligheten en kort stund.

14030814_10157558133950019_405757831_n

En säl hängde med oss bland vågorna. Två irriterade sjölejon skällde på varandra en liten bit bort. Och jag surfade. Visste att det var min grej att surfa, det har jag alltid vetat. I vattnet, i samma hastighet som vågorna sköljde timmarna sköljde lika evigt havet. Det kunde gått en dag, det kunde varit min första våg innan jag var klar för den morgonen. Men jag har bara börjat.

14017615_10157558133980019_408183866_n

Det enda jag var rädd för inför surfingen var hajar. När jag senare den eftermiddagen gick i havet och badade några hundra meter bort, simmade plötsligt två hajar bland mina ben. De var små, troligen barnhajar. Men ändå! HAJAR. Jag har, precis som alla andra 80-talister som är sett Hajen i för unga år och för många gånger, universums största hajskräck (och fascination). Är paniskt rädd för hajar när jag badar i viken i Gävle… Men när jag väl stod där, med hajarna snirklande simmandes decimeter i från mig ville jag bara jaga vidare efter dem. Följde dem förtjust fnittrande tills jag kom ut på djupare vatten och började tänka på att deras mamma kanske var i närheten. Då hade jag badat klart för den dagen.

14012215_10157558138540019_1856703893_n

När nere i bukten surfade jag med små hajar… Men det vara bara en av massa naturupplevelser denna stadsunge fick i denna enorma stad under Kalifornien-resan. De näst sötaste efter hajbebisarna var kolibris. Livs levande! Jag som bara trodde de fanns i Disneyfilmer.

14017922_10157558133655019_949155372_n

Men pyttefåglarna svärmade som pigga, busiga humlor i träden i en av trädgårdarna vi bodde i. Och en dag hade jag en alldeles tam liten vän som sällskap vid hotellpoolen.

14011949_10157558133305019_489668892_n

LA – Dag 5

Han köpte kaffe och stoppade in mig i bilen. Vi lämnade Venicelivet i det rosa hotellet för den här gången.

Jag hoppade av i Berverly Hills och hängde med den amerikanske låtskrivaren och producenten CJ Baran upp på taket till huset där hans lägenhet låg. Solen och utsikten där uppe var okej och han pekade ut ett vitt hus precis nedanför. Marilyn Monroes gamla hus. Och numera Max Martins studio, huset bredvid var också den superhemlige svenske superproducentens. Där brukar gästande artister bo. CJ jobbar nära med Max Martin och vi skulle egentligen träffats i hans studio, men ingen fotografering är tillåten där så det blev i CJs lya istället.

Där hade han byggt in en studio i garderoben. Mycket stiligt och fiffigt.

Och där satt den finfina svenska artisten och låtskrivaren Rosanna Munter och jobbade lite.

Sen checkade vi in på vårt Down Town-hotell och spelade nattpingis tills det blev för sent.

LA – Dag 4

Utflyktsdagen! Vi cabbade ner bilen och raceade i väg längs kusten, norr ut. Mellan vidunderliga berg och ett vilt hav sjöng jag högt i varje låt och lät håret fladdra fritt.

Vi stannade och köpte jordgubbar längs vägen och jag tänkte att snart blir det kanske sommar hemma också. Jordgubbslunchade på Zuma Beach utanför Malibu. Och så här går det när man tvingar med ett emo till stranden:

Det förblir emo.

Nåväl. Jag levde strandliv lite intensivt men blev snart för rastlös för att bara chilla. Fanns så mycket som väntade så vi åkte vidare.

Upp i bergen. Utsikter är inte fotogenique. Snarare experter på att bli dåliga på kort. Men jag försökte fånga lite.

Här gick en vandringsled som jag vid en första anblick blev sugen på att hikea. Sen läste jag på skylten: Man kunde stöta på lejon??? Och leden var en lite av en sommarstig rakt in i naturen???

Hoppade in i bilen och serpentinade oss fram till Topanga istället. Och. Det. Var. Det. Mest. Magiska.

Svängde av vägen, stängde av motorn. Och allt var plötsligt helt stilla och liksom en väldigt ödslig, sömnig stämning. Den här snubben spelade konstant gitarr mot en loopad slinga och förstärkte den stillastående stämningen. Topanga var på 60 och 70-talet hem, inspiration och häng för artister som Jim Morrison, Neil Young, Joni Mitchell, Stephen Stills, Canned Heat och Marvin Gaye. Och hippiekulturen har inte lämnat byn sedan dess.
Även om de boende, med sina lyxbilar, i dag, snarare verkar vara glamourhippies. Jag såg så många ultrasnygga damer i långt, grått hår som kopior av ledaren den där kvinnogruppen i Top of the Lake.

Vi kunde inte slita oss från den sömniga stämningen och stannade kvar i timmar. Gick runt och lyssnade förundrat till sagovärlden som parken av vindspel skapade. M spelade in det drömska ljudet. Lekte i roliga vintageaffären Hidden Treasures. Jag, som insett att varken hatt eller bandana handlar om mode utan om skydd från solen, letade hatt som inte fick mig att se ut som tonårig modebloggare.

Men det gick inte så jag fick knyta en sjal runt huvudet som Axl Rose för att skydda mig mot solen istället. Aja.

För att maxa och kontrastera det hela. Drog vi vidare till Down Town, hotellet The Standards rågrymma rooftop. Elliphant spelade mellan skyskraporna och det var svårt att behålla greppet om verkligheten.

LA – Dag 3

Vaknade av vågorna utanför vårt Venice-hotell. Så ska man alltid vakna.

Klockan var väl 05.30 eller något liknande när vi gick ut och sprang och gick och spanade på surfarskolor på beachen. Jag lekte Mitch Buchannon från en av mina favoritserier ur ungdomen, Baywatch. På Venice ser allt ut exakt som Baywatch. Livräddartornen, de gula livräddarbilarna, de röda livräddarbojarna, livräddarna. Nästan så att man hör themesongen I’m always here spelas över sandstranden.

Det är en av orsakerna till att jag är så kär i Los Angeles. Allt är som en tv-serie, en låt, ett skivomslag, en musikvideo. Från att en stadsdel heter Beverly Hills till det alldeles förtrollande ljuset. Eller 70-talsmusikervibbarna i Topanga. LA är popkulturen i kvadrat. Nöjesvärldens urmoder. Och jag som är fullständigt nerträskad och förälskad i just amerikansk populärkultur är förstås på hemma plan i denna drömmarnas stad. Så är det.

Vi åt frukost på Gjelina på Abbot Kinney Blvd, som är Venices hippaste och nytrendigaste gata. Skitfin restaurang, men vi ville sitta ute eftersom vi är svenskar och det är vad man vill när man kommer utomlands. Fint att det fanns en öppen eld att värma sig vid. En av de andra magiska sakerna med LA är maten. Veganskt och vegetariskt är nästan vanligare än kött. Det finns smootihies och juicer på så många olika knasiga grönsaksingidienser att jag inte ens kunnat hitta på dem i min egen fantasi. Här en avokadosmoothie. Veg är så grundläggande i det Los Angeleska köket att en servitris varnade för köttinnehåll när M beställde en Quiche Lorraine. I love it.

Jag tog på silverkjolen och mötte upp med foto-Susanne igen, så kunde lilla arbetsdagen börja.

(Foto Susanne Kindt-Wollam)

 Den här gången för för att intervjua världsomseglande dj:n Anna Korsgren. Vi fortsatte dagens tema att dricka gröna smoothies – den här gången på veganska Café Gratitude.

Jag avslutade dagen med häng hemma hos Ellinor Olovsdotter, mer känd under sitt artistnamn Elliphant. Det eh… ösregnade utanför. Jag satt uppkrupen i hennes amerikanskt gigantiska soffa medan hon stod i dörröppningen och rökte. Elli hade varit uppe sedan klockan 03 för att spela in en video. Jag sedan 03 för att… för att det var tiden jag vaknade hela veckan. Så vi var på ett slags samma nivå.

LA – Dag 2

Jag steg upp tidigt och drack kaffe med LA-baserade fotografen Susanne Kindt-Wollam. Hon och jag gjorde under resan hela sex intervjuer. Vi drack kaffe nu på morgonen men det dröjde inte länge innan hon presenterade mig för en mycket mer typisk Los Angeles-dryck just nu.

Kombucha. Det är alltså fermenterat te och ska vara topp notch hälsodryck. Det smakade jäst, rutten juice. Jag som gick in 100% för att leva LA-liv tvingade i mig giftet men fick kväljningar av varje klunk.
Under resten av resan hände samma sak så fort jag kände lukten av Kombucha, vilken var ungefär lika frekvent som gräsdoft. (Så äckligt att kameralinsen inte kunde ställa in skärpan…)

Vi åkte till Jim Henson-studion, ett supergulligt litet gårdskomplex med legendariska studior. Henson är urfadern till Mupparna, det syntes på gården…  I de här lokalerna har bland mycket annat ”We are the world” med Michael Jackson och company spelats in.

Just nu jobbar Lady Gaga med nytt i en av studiorna. Hon tog en selfie på toan bara några dagar innan jag var där. Tyvärr såg jag inte skymten av henne den här gången.

Vi snirklade oss vidare upp i Hollywood Hills, förbi Laurel Canyon, bor Linnea Berg som jobbar med svenska artister i Los Angeles. Det här är hennes lilla utsikt över lilla staden.

Nästa stopp var Ocean Way Studios på Sunset Boulevard. Ännu en legendstudio där Radiohead, Madonna, Eminem, Joni Mitchell… spelat in. Vi hängde i studion som just nu besitts av producenten No I.D. , som bland annat jobbat med Kanye West och Common.

Jag intervjuade r’n’b-sångerskan Snoh Alegra, som har ett tungt kontaktnät bland amerikanska artister och bäddat för ett stort genombrott.

Sen fick man vara fotoassistent och hålla blixtar.

Efter en trevlig middag åkte jag och M till vårt nya hotell i Venice Beach och påbörjade vårt liv som unga surfare som gjorde musik om kvällarna. Gick sådär med surf och musik. Men Venice kändes som att komma hem.

140802

The cons of having a photo assistant as my boyfriend is the unlimited choice of pictures when he puts his teeth into something. So today you get three quite similar outfit pictures however the photos have totally different backgrounds. One of all my white t-shirts matched together with shorts from Weekday, a thin bomber jacket from Monki and sneakers from Nike.