Annah Björk

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Yukimi Nagano om Little Dragons nya skiva

Jag kom just hem från arbetssemester i Göteborg, stadsdelen Majorna närmare bestämt. Naturligtvis blåste jag nästan bort. En stormvind var nära att slita med sig ett av mina tunga örhängen, på ricko. Göteborgarna själva tyckte dock att vädret var soft, uteserveringarna var (obegripligt) knökfulla.

Den här jävulsvinden kan omöjligt ha varit densamma som Yukimi Nagano – sångerska i elektroniska r’n’b/pop-kvartetten Little Dragon – berättade för mig att hon tumlade runt i när hon hämtade inspiration till gruppens fjärde skiva Nabuma Rubberband. I just Majorna.

 

lsiydltal7jv8vtgjrll

 

De ser inte så vindbitna ut i alla fall. Skivan kommer inte förrän 12 maj, men jag fick en tidig pratstund med Yukimi när hon var hemma på ett kort stopp under Little Dragons ständiga världsomsegling. Vi pratade Janet Jackson, reggaeband i Uganda och hur man stjäl marknadsföringstrategier från gamla hiphopare.

 

***

 

Hej Yukimi, hur fick skivan titeln Nabuma Rubberband?

– Vår trummis Erik Boden spelade i ett reggaeband för många år sedan. De hamnade i Uganda, där han träffade en kvinna som hette just Nabuma. Vi började kalla skivan för det som arbetsnamn men beslutade oss för att lägga till Rubberband också. Jag tycker det låter poetiskt, vackert och djupt. Samtidigt är det kul och konstigt, ingen har sagt de orden tillsammans förut och man förstår inte riktigt vad det är.

Little Dragon har en begränsad publik i Sverige, men en hängiven internationell fanskara. Deras låtar har spelats i amerikanska tv-serier och hör till många andra artisters favoritband. Outkast, P Diddy och Damon Albarn är bara några som hyllat den svenska kvartetten. Nyligen spelade sin singel Klapp KlappLate Show With David Letterman.

Inspirationen till Nabuma Rubberband fick Yukimi Nagano när gruppen återvände till Göteborg. Hon gick runt i den kalla hamnstaden med Janet Jacksons ballader i lurarna.

– Jag snöade in på de låtarna. Men lyssnade också mycket på Ariel Pink, Kate Bush och houselåtar som jag inte vet vad de heter. Den här skivan innehåller både dansiga, energiska och lugnare spår som är inspirerade av dvalan här hemma. En grym låt är en grym låt, liksom.

När ni släppte albumets första singel Klapp, klapp fick fansen skriva in sina nummer på er webbplats. Sedan ”ringde ni upp” och spelade den. Vad kom den idén ifrån?

– Vi ville nå våra fans och berätta att vi gjort en ny skiva. Vi hade varit borta ett ganska bra tag. Framför allt i USA och Englnad har de varit väldigt stöttande och trogna och vi ville ge ge dem någonitng som kändes personligt. Vi lekte med idén om att skypea med dem. Men så kom en kille på det här upplägget. Det är lånat från gamla hiphoplåtar. Förr kunde man ringa ett nummer och komma till en telefonsvarare som spelade upp den nya rappen.

Men nu ringde ni upp från studion i Majorna?

– Ja, och pratade lite först och så. Det var kul, men vi är ganska kassa skådisar. Och jag vill tillägga att det ju är inspelat i studion, vi kan ju inte ringa upp alla personligen… Även om det varit grymt!

Kommer ni utveckla det konceptet tillsammans med skivan?

– Jag hoppas det. Man kan göra väldigt mycket med våra flummiga planer.

Vad ska ni gör mer i vår och sommar?

Turnera i USA och Europa. Spela på Coachella-festivalen. Och på Way out West!

 

Nabuma Rubberland släpps den 12 maj.