Annah Björk

I’m Alive! – vår utställning på Tekniska Museet

Du vet när jag och Mattias åkte till Lesbos och hjälpte kalla, blöta människor i överfulla flyktingbåtar i land på stranden? När vi var på smugglarstränderna i Turiket och fick fly tillbaka hem?

lesbosannah1

Sedan dess har det legat ett flera ton kilo tungt stenblock över mitt bröst. Så många av alla upplevelser där har bara fastnat som ett svart hål i mitt hjärta. Där gör de ingen nytta och det gör mig oerhört frustrerad.

Jag har verkligen plågats av det.

img_6530

Därför är jag så extremt stolt över att jag och Mattias gjort en del av utställningen I’m Alive! Mobil teknik på liv och död på Tekniska museet. Vi har jobbat med det parallellt med en bok på liknande tema, som kommer i vår på Norstedts.

img_6501

I onsdags var det ståndsmässig vernissage för I’m Alive! med känslosamt invigningstal av kultur och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke. Jag hade full Ida Klamborn-mundering. Och nu finns två skärmar med en världsunik visualisering som vi kommit på och tagit fram, interaktiv för alla besökare att använda. Det rullar en kortfilm som vi kallar Livlinan om Ahmad Terkawi – en syrisk man som från sitt rum på flyktingförläggningen i Sörmland har följt över 5 00 båtar på Egeiska havet, med hjälp av sin organisation och ett antal appar. Och den telefon han suttit och styrt det hela med är också nu mera museiföremål.

(Här är en intervju med honom jag gjort för Fokus)

För att berätta lite mer om arbetet med utställningen på något annat sätt än att skriva bara rakt upp och ned här, tänkte jag att Mattias skulle intervjua mig. Men det är kanske lite för weird med en intervju med sig själv på sin egen blogg så jag intervjuade honom om vårt arbete istället, i Berlin i helgen.

Vad är det egentligen för visualisering vi har gjort?

– Det är en visualisering som använder verkliga data, det vill säga geografiska positoner, chattkonversationer, mobilbilder och rörliga bilder som kommer från några av alla de människor som flytt i en överfylld gummibåt mellan Turkiet och Grekland. Vi har lyckats samla allt detta och det skapar ett unikt data-set, som ingen har visualiserat förut någonstans någonsin.

Vad är det man kan se?

– Man ser dels hur fruktansvärd upplevelsen är. Genom chattarna kan man se svart på vitt hur det kan vara att att vara mamma i en flyktingbåt tillsammans med sina barn. Vi har inte lagt något tolkande filter över det, det är inget utsnitt av en händelse utan den råa bilden. Rådata.

– Men i visualiseringen kan man också se direkta reaktioner på saker som beslutats i EU. Båt-datat visar exempelvis hur förutsättningarna försämras efter den 21 mars, då EU och Turkiet-dealen trädde i kraft. En handskaning i Bryssel gör att den turkiska kustbevakningen skjuter på och försöker sänka gummibåtarna.

img_6471

Vi berättar om och visar visualiseringen i SVT Gomorron Sverige. Visualiseringen är det du ser i bakgrunden.

Berätta hur vi fick idén att ställa ut det här i en utställning på Tekniska museet?

– I våras såg vi en annons på Facebook om utställningen och hörde av oss med våra erfarenheter och våra idéer.  Det som organisationerna gjort är som Raoul Wallenberg i modern tid, och det måste någon arkivera för eftervärlden. Jag tycker museum är den bästa platsen för det.

Varför är det så viktigt med data?

– Data utklassar intuition. Och i en tid där vem som helst kan skriva sin sanning på sociala medier eller i en blogg, så är sanningen allt mer viktig.

Hur har vårt arbete tillsammans sett ut?

– Jag är ju en tekniknörd så jag har hela tiden haft den infallsvinkeln. Redan när vi var på Lesbos slogs jag av det storartade i hur flyktingarna i båtarna använde sig av teknologin. Och du, du har burit så mycket av det du sett på Lesbos och upplevt i Turkiet inom dig, jag vet att du tycker att det är så jävla viktigt att berätta och föra vidare. En utställning på ett museum med hundratusentals besökare ger de historier vi berättar en rättvis plats och förhoppningsvis stor exponering.

 

Vi är i det här tillsammans

Min resa till Lesbos började här. Var börjar din?

12336318_10153364990326298_767175923_n-2

Här, i ett skypesamtal från vår nya lägenhet i Berlin. Jag hade just skrivit klart en artikel om Little Jinder. Mattias hade tjafsat med något elbolag på telefon på tyska. Vi pratade med Damian från I AM YOU, det pirrade och mina frågor kom i 10 000-tal. Han berättade. Vi hade bestämt oss, vi ville bara åka. Samtidigt övervägde vi alla tänkbara risker. Ingen av oss hade tidigare gjort något liknande.

Jag minns hur jag superfånigt målade naglarna helt rituellt kvällen innan vi åkte. En tanke om att ”det här är sista gången”. Inte sista gången som i att något skulle hända mig. Utan sista gången som i sista gången jag tycker det är livsviktigt med skönhetsprodukter, smink, mode och pop. Supertöntigt.

Jag visste att resan skulle förändra mig.

Nu är jag hemma. Jag tycker fortfarande det går bra att sminka. Men meningslösheten i det mesta är överväldigande. Jag måste fortsätta det här. Resan till Lesbos var bara början, en dörr jag öppnade. För mig finns ingen återvändo, det finns bara en väg fram och den går jag från och med nu utan skygglappar.

12348448_10156535164280019_1434947482_n

Jag är så glad och tacksam för att ni läst och för alla vackra mess, mail och meddelanden ni skickat. Er uppmuntran värmer och stärker. Men vet ni vad? Vi kan alla göra någonting. Det är liksom dags att välja och våga att se. Allt annat är faktiskt trams.

Jag skrev innan lite ursäktande jag inte är läkare eller så. Och läkarna på plats, de var naturligtvis ovärderliga när det väl gäller. Men alla andra: Akira, dansare och dj. Sebastian, turnéledare. Emma, student. Damian, artist. Jag själv, popkulturjournalist och småbarnsmamma. Vi behövdes nästan mer. Vi gjorde och gör skillnad, varje timme. Och vi var där. Istället för här.

hearts

Det här är meddelanden i en Whatsapp-chat från passagerarna i en båt, efter att vi tagit emot dem.

Nu utmanar jag alla som vill den här världen något bättre att öppna ögonen. Ta en vecka och lägg den på att hjälpa, se och sprida kunskap. Ta tjänstledigt, skippa att göra den där reklamfilmen just den här veckan, lägg en veckas semester på att hjälpa några av de som desperat behöver dig. Och alla chefer – ja, jag pratar med DIG – erbjud alla dina anställda en extra vecka betald semester om de lägger den på att volontärarbeta.

På Lesbos. Chios. Samos. I Athen. Vid Ideomeni. Calais. Izmir.

Vi är i det här tillsammans. Oavsett vi vill eller inte.

I går kontaktades jag av Fathima, en läkare som kom med båten som drev i land efter sex timmar på havet. Vi kom varandra nära, blev vänner där i väntan på bussen. Fast hon flytt ett helt sönderbombat hem i en stad i skräck, så hade hon hade svårt att identifiera sig som en flykting i nöd. Precis så som du och jag skulle ha reagerat om vi plötsligt tvingades på flykt. Fathima var i Athen när hon skrev, hon hade klarat dygnen i Moria. De sista orden i hennes sitt mail var:
”I wish one day to see you again and helping the refugees together”

Det finns hopp i Moria

12355168_10156526604945019_958527739_n

MATTIAS: Moria. Alla som kan Tolkien och Sagan om Ringen vet vad namnet symboliserar, och kan bara skaka på huvudet inför att Lesbos största flyktingläger har samma namn som den underjordiska staden. Men det är kanske ingen slump. Moria har nämligen varit ett fängelse. Taggtråden, vakttornen och den övriga layouten på stället skriker mer fångläger än en plats för flyktingar att vänta på att få rätt stämpel i rätt dokument.

Jag och Annah har fått äran att arbeta med de som sliter i den del av Moria som tar emot familjer när de klarat färden över Medelhavet. Rebecca, Peter, Akira, Cyril och alla andra är inget annat än hjältar. Punkt slut. De sätter sin mentala hälsa på spel för att hjälpa flyktingarna som iskalla, blöta, hjälplösa kommer dit mitt i natten. De har mycket begränsat stöd av den grekiska polisen som egentligen ska sköta lägret. De är ofta underbemannade och har för lite av allt. De gör det repetitiva, nötande, arbetet. Natt efter natt. Vi som åker runt och hjälper till på stränderna har också ett tungt arbete, men det är peanuts mot deras insats.

Vi har beskrivit vår första natt i Moria tidigare. Det är först nu, efter lite tid, som vi helt och hållet förstår den enorma skillnad som I AM YOUs volontärer gör för familjerna. Vi fullständigt öser dit människor – i egna minibussar eller med UNHCRs större transporter. Dygn efter dygn. Dom säger aldrig stopp, gnäller aldrig, koordinerar läkare samtidigt som de ser till att barnen får nya strumpor och skor.

Jag känner att jag vill skriva (igen) att någon annan borde driva ett sånt här läger, att volontärer inte kan vara ansvariga. Men jag vet inte. Jag tror inte jag skulle vara lika trygg som när Rebecca och I AM YOU håller i planering och genomförande uppe på Morias höjder.

För Moria på Lesbos ligger inte under jord. Det ligger på en kulle, nästan ett berg. Och jag vet varför man vill stanna kvar trots att man gjort sina timmar. När nattpasset blir dagpass är det där man ser solen gå upp först. Man får se det tillsammans med flyktingarna man hjälpt, se dom gå ut genom grinden mot registreringen. I nya kläder, med mat i magen, rakare i ryggen och med känslan av att det finns några i Europa som vill vara deras medmänniskor.

12246976_1022060511169010_4181391259715990631_n