Annah Björk

Därför är Jeremy Scott bäst

I går visade Jeremy Scott sin s/s 2016 på New York Fashion Week. Jeremy Scott är min just nu allra bästa favvodesigner. Hans kläder får mig att vilja släppa det jag gör, råna en bank, köpa ALLT han gjort för pengarna och tillbringa resten av livet catwalkande på New Yorks gator och på olika fester med kreativa kreti och pleti.

Han har sin egen linje, skräddarsyr åt artister och är sedan 2013 creative director på Moschino. Jeremy Scott är lika visuellt urflippad som Miley Cyrus men på rätt sida smakfullt (om han har lika hög toleransnivå för det som jag har). Hans design är helt fokuserad på amerikansk sport och popkultur, bland mycket annat har han gjort kollektioner med bland annat Barbie, Svampbob Fyrkant och Looney Tunes.

Jeremy Scotts lekfulla kläder gillas också av artister som Katy Perry, Nicki Minaj och Lady Gaga. Och Miley såklart. Han har ett stort posse artister som hänger i hasorna. Och hans framgång startade faktisk med att Björk la in en stor order på hans fjärde kollektion.

Scotts mesta musa just nu är k-popstjärnan CL. Här är hon tillsammans med linslusdesignern själv i de Formula 1/motorcross-influerade kläderna ur Moschinos s/s 2016. Kläder som redan synts på bland annat Leigh Lezark i Misshapes.

Kommande Jeremy Scott-kollektionen var en färgbomb som gjorde ett besök hos 60-talets hemmafruar, de som levde då man fortfarande pratade om technicolor och fantiserade om framtiden som silvrig och högteknologisk. Mixat med ett klubbigt 80-tal. Jag har många måsten ur kollektionen, men mest det här:

Så här jag tänker gå klädd tills jag kommer på någonting bättre. Silver! Slippa tröja, skönt. Nätstrumpbyxorna tänker jag skaffa i dag, har redan skådats på bland annat Joy. Kjolen, perfektion i glansighet och plissering.

Make up:en är alltså påmålade fransar, lite A Clockwork Orange och väldigt mycket genväg till sextiotalsfeta fransar. Läppstiftnyansen är en något mer aprikos ton än det jag har, peachy! Och håret! En peruk här, men bara att tänka Birgitte Bardot vid stylingen! (perfekt för mig som blivit med ofrivillig lugg till följd av för mycket blekning…)

Mer älskvärd kuriosa är att det var Jeremy Scott som gjorde flygvärdinnedräkten till Britney Spears i Toxic. Snyggaste uniformen jag vet – älskar hela videon.

Smiley Mileys bäzta vän

Så, Miley Cyrus släppte ett album häromdagen. Här kan man lyssna på det. Och nu ska jag berätta lite om varför skivan är mer spektakulär än några av Mileys provokativa icke-kläder.

Miley Cyrus and her dead petz är ett glittrigt, sotigt, trippigt och alldeles strålande album. Det är 23 (!) låtar långt och det ligger gratis på Soundcloud. Det är en skiva som en av världens största och bäst säljade stjärnor spelat in, bekostat och gett ut på egen hand. Vid sidan av sitt kontrakt med RCA.

Det är ett album som kostade ca 55 000 dollar. Mycket pengar, men bara jordnötter i jämförelse med Bangerz som kostade flera miljoner att ta fram. Miley Cyrus and her dead petz är ett album som aldrig hade varit 23 låtar eller låtit som det gör om hon varit under pressen att ge ut uppföljaren till Bangerz.

Det är en skiva som är ett slags kärleksbarn från den oheliga alliansen Miley Cyrus och The Flaming Lips galna professor Wayne Coyne.

“He’s everything in the world — you can’t even define us. I am 100 percent in love with Wayne, and Wayne is in love with me, but it’s nothing sexual in any way. That would be the grossest.”

Förklarar Miley i en intervju i The New York Times.  (bilden nedan är lånad därifrån)

Det artistiska paret är helt logiskt. Wayne Coyne var först med jordens mest urballade scendekor. Sist jag såg honom hade han en baby-docka i famnen under hela konserten. Oftast rullar han runt i stora bollar i publikhavet. Och så vidare. De delar en glittrande, psykadelisk fantasivärld – visuellt och musikaliskt. Miley är Coynes unga, kvinnliga, platinasäljande motsvarighet.

Det går att göra utlevande låtar på som Dooo it! : ”Yeah I smoke pot, Yeah I love peace”.

Det går också att göra ballader som seglar i väg med hjärtat till månen. Som Karen don’t be sad.

Eller så blir det knaserier som Pablow the blowfish – som hon sjunger gråtandes. Låten handlar om hur mycket hon älskar och saknar en blåsfisk. Hon hoppas att han kanske hittar en ladylike sjöhäst i vattnet en dag – att göra barn med…

I alla fall är det hennes egen version av Flaming Lips Yoshimi Battles The Pink Robots Pt. 1.

Jag fastnar för ett citat i New York Times-intervjun. Miley jämför med Taylor Swift och hennes entourage av hippa manusskribenter, regissörer, musiker, entrepenörer…

”I’m not trying to be in the squad. None of my friends are famous and not because of any other reason than I just like real people who are living real lives, because I’m inspired by them.”

Smiley Miley, den gråtande clownen, struntar därmed i hur en artist ska uppföra sig. Det är lättare att gå sin egen väg om den inte är kantad av kloner och konkurrenter.

Och så var det en sak till.

Jag kan jag inte sluta gripas av skörheten i Mileys besatthet av sina döda husdjur – i synnerhet hunden Floyd. Floyd, den blåögda huskyn, som dog 1 april förra året. Miley bröt ihop fullständigt. Strax efter ställde hon in delar av sin turné, till följd av en allergi mot antibiotika heter det men… Det var när hon låg på sjukhus hon träffade Wayne Coyne. När hon kom hem träffade hon en kinesisk healer som satte henne i kontakt med den döda hunden.

“I pet my dog for like three hours. I really think, in a way, his energy went into Wayne’s energy. What he was to me, Wayne has become.”

Och det är fint. För, som den barnstjärna Miley är, verkar det som att Floyd var den enda och bästa vän hon haft. Det är så ensamma popstjärne-symtomatiskt och sorgligt, samtidigt helt rimligt. Många barn har djur som största kärlekar. Några av mina bästa vänner när jag var barn var också djur. (Hästen Bosse allra mest och den dagen han såldes dog jag lite kändes det som).

På Bangerz-turnén fanns Floyd med som en gigantisk docka, som Miley sjöng en låt till. Hon höll långa mellansnack om sin död hund. Hon har tatuerat in hans lilla tryne med texten ”With a little help from my fwends” (också en Flaming Lips-referens). Och när det gått ett år efter hans död hyllade hon honom med en fest – som ett överdådigt barnkalas. Mileys hyperaktiva instagramkonto tillägades Floyd hela dagen och hon ägnade veckor innan att tillverka shrines till Floyds ära.

Och ja. ”Miley Cyrus and her dead petz” bygger delvis på sorgen efter Floyd. Inte minst ”The Floyd song (Sunrise)” där hon går ganska långt.

”Death, take me with you

I don’t wanna live without my flower”

Miley Cyrus får mig att gråta, klappa händerna, springa supersnabbt, stå upp, hoppas och le.

Det här ickekommersiella avsteget gör henne till en ännu större, starkare och viktigare stjärna i det där spejsiga universumet vi kallar pop.

 

En röv, röv värld

Om man är i magasinsbranschen och således mentalt månader i förväg är det dags att summera året på olika sätt. Skulle man tro det kinesiska horoskopet är det hästens år. Men det mesta inom popmusiken pekar på att 2014 blev rövens år.

Major Lazer visste inte hur profetisk hans video Bubble Butt var när den kom förra våren. I filmen invaderas jorden av en gigantisk kvinna från yttre rymden. Hon blåser upp tre unga brudars rövar till ballongsize. Sedan går de på en fest där det verkar pågå ett rumpskaksmästerskap.
Nu har det nästan blivit verklighet. Den senaste tiden har jag blivit helt vimmelkantig av de cirkulära bakdelsrörelsernas take-over i popvärlden.
Lady Gagas stringshow i Globen för ett par veckor sedan hade chockfaktor noll efter att vi härdats av Nicki Minaj, en eh, mer promiskuöst lagd amerikansk artist, och hennes video Anaconda. Om ni mot förmodan inte redan sett den extremt virala filmen, som visats över 212 miljoner gånger på YouTube, så är det är en provokativ och parodisk orgie i naket rövskak i djungelmiljö.
(På tal om profetisk så är Nicki Minajs låt en blinkning till en snubbe som heter Sir Mix-A-Lot och hans låt ”Baby’s got back” från 1992)
Efter den har rumpan dykt upp som en framgångsfaktor på flera ställen.
Det är ingen vild gissning att omfattningen av Miley Cyrus genomslag på förra årets VMA-gala är upphovet till att ingen vill bära byxor. Om twerkandet, Mileys skakande av sin lilla stjärt, kunde förvandla en barnstjärna till en av världens största popartister – vem vill då inte vifta med baken?

Redan efter twerk-skandalen startade en komplex exotifieringsdebatt kring Mileys bleka arsle. Dansen var kapad och gick hem i stugorna just eftersom så att säga bakdelsaken i det här fallet satt på en liten vit tjej. Miley svarade genom skämta bort kritiken med en enorm lösrumpa.
Svårigheten ligger i att hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen mellan påläst satir och rasistisk historelöshet. Eller kvinnlig frigörelse kontra sexism.

En som missade alla poänger var Jennifer Lopez – en gång Jenny from the Block och numera Jenny in the 40-årskris. Som att hon bara inte orkade krångla det med något så tidkrävande som finess? Comebacklåten fick kort och gott heta ”Booty”. Och för att vara på den säkra sidan bjöd J.Lo in unga, bootylicious-rapparen och Vad e det för mode-favoriten Iggy Azalea att gästa med sina behag.

Sedan slog rövtrenden slagit knut på sig själv. Säg hej till hårdrocksbandet: Mastodon och deras låt  ”The Motherload”.

Med lite dålig humor kan man låtsas att metalmännen leker att de hamnat mitt i en annan poptjejs utmanande videoinspelning.
– Vilken är det mest bisarra grejen, som folk aldrig skulle vänta sig i en Mastodon-video? Då kom jag att tänka på twerking, försvarade sig bandets Bran Dailor i en intervju med Pitchfork.

Men det är när en grupp vita medelåldersmän drunknar i kvinnors vibrerande kroppsdelar som man vet att det inte är fråga om var gränsen går längre.
Bandet utnyttjar bara poptrenden – som ett tag var riktigt uppfriskande – till att vända tillbaka den kvinnliga baken till den position som sedan alltid reserverats för den i popvärlden.
Det är en röv-värld där ute.

Hello kattfilmfest

Södra Teatern i Stockholm ska ordna kattfilmfestival och det måste kvala in som det allra bästa som någonsin hänt Stockholms uteliv.

Catvidfest är en turnerande historia som når stan 9 oktober. Ur pressreleasen: ”Festivalen handlar inte om att kolla på kattvideos, den handlar om att kolla på kattvideos tillsammans”.

Japp… Febertermometer till Södrans evenemangskontor, tack!

 

 

Jag hoppas för mina nio liv att den här sjungande kittyn är representerad i programmet. Samt att kissen finns på plats att köpa och ta med sig hem. JAG BEHÖVER DEN DÄR KATTUNGEN.

 

 

 

Miley Night!

bild-8

 

Förra veckan samlades 90 fantastiska och fanatiska Miley Cyrus-dårar på Debaser Medis för en Miley-night.

Jag var en av dem men hade förklätt mig till vuxen journalist.

Vi drack läsk, kollade på Miley Cyrus-dokumentärer bondade och beundrade varandras outfits. Här är några av Miley-fansen som peppade inför Sverige-stoppet på Mileys stora världsturné i maj.

Dresscode var Bangerz.

 

IMG_6295

Shenie Fogo: Ingen är lik Miley. Hon inspirerar eftersom hon är så stark och modig.

Freja Fors: Miley tar ingen skit från någon, hon är rolig och underbar.

Sara Mejare: Jag älskar henne för att hon är ball och spårad. Alla andra är försiktiga och håller sig inom ramen för vad som är normlat. Men inte Miley och därför är hon är en viktig förebild för vår generation.

 

IMG_6301

Ellen Bergström: Miley visar att det är okej att sticka ut. Jag gillar henne lika mycket för stilen som för musiken.

 

IMG_6297

Nora Nordgren: Miley visar att alla är perfekta, som de är. Jag lyssnar otroligt mycket på hennes musik. Alla skivorna. Someone else är min favoritlåt.

 

IMG_6296

Amanda Nordgren: Om jag träffade Miley skulle jag säga att jag avgudar henne. Jag upptäckte henne på Disney Channel och gillade henne med en gång. Hon har ändrats massor sedan dess, det är fränt och bara bra.

 

IMG_6307

Johannes Nyhlén: Miley betyder svinmycket för mig. Hon inspirerar mig både när det gäller modet och msuiken. Jag gillade Hannah Montana, men jag älskar Miley Cyrus.

 

IMG_6304

Evelina Båth: Fler borde kunna vara som Miley utan att bli hatade. För mig betyder hon att jag träffat massa kompisar. Vi förenades i vår fascination för Hannah Montana. Jag gillar allt med Miley, men det är musiken som är viktigast.

I see a schlager-hårtrend rising

Melodifestivalen kan ta död på/starta många saker, beroende på hur man ser på det. Integritet, stolthet, låtar, musikstilar och inte minst stiltrender. Jag har gluttat på en deltävling i år – och den tog sista lilla livet av frisyrtrenden med ena sidan av huvudet rakad.

Willow Smith ansågs vågad när hon imiterade Salt’n’Pepa-håret 2010. Rihanna, Kelis och Cassie hakade förstås snabbt på. Även om Miley Cyrus (korta versionen) och Lady Gaga (rakat bakhuvudet) också kör stilen är det modellen och it-girlen Alice Dellal som jag förknippar side-shaved-frissan med.
tumblr_mdl1d1m2jH1ry5biro1_1280
Dellal spelar trummor i bandet Thrush Metal och är supercool. Den assymetriska frissan ger ett långt och romantiskt hår en välbehövlig edge. Men frågan är hur farlig krigarskallen är när den sitter på barnens idoler klockan 20.00 lördag kväll?
16e892a690d411e3a77b12af033ea5c7_8
Först ut var Mergime Murati i trion J.E.M.
(Bild från hennes egen instagram)
Manda-401
Javisst, sen var det Manda som körde ena sidan håret i en fläta som måste vägt lika mycket som hon själv. Andra sidan? Ja, rakad.
Från Willow Smith till Melodifestivalen på tre år. Därmed inte sagt side-shave är en dålig frisyr. Naj. Bara det att anhängare av håret hädanefter får räkna med att utbyta stylingtips med dagisungar.