Annah Björk

VIDEOPREMIÄR: Sharks ”Money”

Redan förra veckan kunde jag smygvisa videon till den svenska duon Sharks låt Money  i min Musikspaning i Gomorron Sverige i SVT.  Men i dag är det dags att rulla ut röda mattan och hoppa i galastassen för här är det premiär för videon i sin helhet!

Sharks gör popig house som gjord för listorna. För ett par veckor sedan var de en av två kvinnliga akter av totalt 31 på Summerburst… Suck.

Men låt oss inte fastna där. Sharks singel Money är någonting så nytt och oväntat som, tja, en EDM-låt med ett slags punkbudskap. Låten kritiserar vårt arbetsklimat där många unga enbart har tillgång till jobb med timanställningar och inga kollektivavtal i sikte. Så kan det gå om kvinnliga producenter och låtskrivare släpps fram.

Jag mailade med hajarna tidigare i dag:

Varför skrev ni Money?
– Vi satt i studion och pratade om vardagsproblem och kom in på pengar. I ett ironiskt ögonblick slängde någon ur sig ”I love money” och ur det föddes låten.

Vad vill ni säga med videon?
– Videon skildrar en strävan efter pengar och lyx som samhället romantiserar. Inget av det vi har i videon är vårt eget och egentligen kanske allt inte är så bra som det kan se ut.

Ni verkar i en extrem mansdominerad genre – hur jobbar ni för att fler kvinnor ska komma fram inom EDM?
– Genom att fortsätta ta den plats vi gör inom EDM-scenen och inte ge upp. När en festival vi spelar på bokar för lite kvinnliga akter uppmärksammar vi det på ett eller annat sätt. Vi är alltid öppna för att ge tips och råd när frågan kommer!

 Slutligen, hur kom ni på namnet Sharks?
– Vi älskar hajar! Som yngre och med känslan som oförstådda relaterade vi till hajar. Vill också slå ett slag för att hajar inte förtjänar sitt dåliga rykte!

 

Våga lyssna: Haverikommissionen S01E03

Kommer just från ännu en babblande poddinspelning i dialektiken och popkärlekens tecken i en studio högt över Kungsgatan. Min och haveriernas okrönte konung Lasse Anrells podd.

Jag är teknisk chef. Bland annat.

Medan vår fantastiske ljudtekniker som är både genialisk, snäll och lite farlig redigerar veckans avsnitt – lyssna på det senaste här nedan.

Avsnitt 3 i vilket Lasse gräver fram en sur recension av ”framtidens rockband” Depeche Mode från 1982 och hittar en bortglömd Adele-låt, Annah hatar hur tv-serier förvägrar henne klimax, Iman levererar årets sommarhit och Lasse undrar hur Annah kan älska ytligheter och vara engagerad i flyktingfrågor samtidigt.

 

 

Mabels Bedroom

Hon är såklart sjukt trött att höra det, men är nån dotter till Neneh Cherry och Massive Attack-producenten Cameron McVey, går det liksom inte att bortse från. 21-åriga Mabel Mcvey släpper typ exakt nu sin nya singel och video Bedroom. Kolla:

 

Senare i vår kommer en hel ep och inför det bombas hennes instagram med översnygga magasinsplåtningar och tja.. redo-för-klubben-outfits. Jag har kärat ner mig helt i Mabels övercoola stil och popiga klubb-r’n’b fick en snabbintervju med henne om Aaliyah, Rytms och såklart kläder.

Hey Mabel! Vilka ingredienser är viktigast i din musik? 

– Soul och RnB influenser är sjukt viktigt men det viktigaste för mig är att låten faktiskt förmedlar någonting och att texten berättar en historia.

Vad händer i år?

– Jag har en EP som släpps på den 26:e maj men sen jobbar jag även på ett album. Jag turnerar lite och spelar på lite festivaler också.

Beskriv dig med tre ord? 

– Bestämd, rolig, kärleksfull.

Var hämtar du inspo till din fantastiska stil ifrån?

– Älskar att blanda feminina, designer plagg med streetwear. Jag är jätteinspirerad av all 90-talsstil. Aaliyah är min stilikon.

Vad musikaliskt har du med dig från Sverige? 

– Jag pluggade på Rytmus i Stockholm och lärde mig jättemycket om min kreativa process och även om produktion. Min poppiga sida känns väldigt svensk också!

 

Lyssna: Avsnitt 2 av Haverikommissionen!

Nu spelar jag och Lasse Anrell strax in ett nytt avsnitt av podden. Glöm inte att lyssna på S01E02 så länge: Det är rafflande.

Per Gessles roséhångel ger Annah vuxenpanik, Lasse kräks av Bob Dylan, Lana Del Reys leende ger kalla kårar, men vilka är de nya Broder Daniel och Henrik Berggren är den nya Håkan Hellström?

Och vad har Billy Butts plötsliga sexisthaveri i Haverikommissionen att göra?

Intervju + video: Sportsman ”Running On A Beach”

Sportsman är den svenska musikjournalisten som gör drömsk r”n’b-pop med nostalgiska texter för att minnas vem han är. Hans fingertoppskänsla för musikskapande rinner som en självklar källa genom det han skapar – även det visuella. Just nu inspireras Sportsman mest av ”krukmakare-på-Österlen-looken” och låter en Our Legacy-jacka spela huvudrollen i den väldigt fina, och alldeles nyutgivna videon till Running On A Beach.

 

Jag och Per – aka Sportsman – brukar sitta sida vid sida och svettas fram konsertrecensioner till varsin tidning på festivaler och Miley Cyrus-konserter i London och sådant, samt vara de enda svenska recensenterna som förstår Justin Bieber etc.

Nu har du gjort en så himla fin låt och video, Per. Berätta allt, till exempel var är denna pärla inspelad?
– Tack! Det är jag och min vän Mauri (R. Chifflét) som gjort videon. Den är inspelad i Hovs hallar, nära Skummeslövsstrand, där jag brukar hänga på somrarna.
Ditt första album Neverland är på gång, släpps i sommar, vad handlar det om?
– Texterna är nostalgiska. Jag tyckte alltid att nostalgi var en förbjuden känsla, men så sa Johan, som jag gjort albumet tillsammans med, att ”det är ju det som är så fint med din musik, att den är så nostalgisk”. Så jag bestämde mig för att bara dyka rakt ner i den känslan. Så albumet handlar om saker som hänt mig – från första fotbollsträningen till när jag gifte mig på en strand förrförra sommaren.
Varför har skivan fått titeln Neverland?
– Jag satt i bilen på väg till Öland med min fru. Vi satt och pratade om vad albumet skulle heta. Då sa Linnea ”Neverland är en plats där man aldrig behöver bli gammal.” Där och då bestämde jag mig.
Vilka är dina viktigaste inspirationer till albumet?
– Naturen. Och särkilt Öland, då. De flesta av låtarna är skrivna och inspelade där. Det är nånting magiskt med ljuset och atmosfären där. Jag har varit där sedan jag var liten och känner en väldigt speciell koppling till platsen.
Du och Hnny har jobbat nära varandra – varför jobbar ni så bra?
– För att vi är vänner. Jag kunde inte ha gjort det här albumet med någon annan. Vår vänskap gjorde den här musiken möjlig. Och så romantiserar vi båda den kreativa processen – och vikten av att välja rätt kaffekopp på morgonen.
Hur gör man så vacker, drömskt filtrerad och känslosam musik när man bor i gråa Liljeholmen, Stockholm (ursäkta svenskt-klimatfientlig fråga)?
– Åh, tack! Det fina med Liljeholmen är att det finns så mycket natur runtomkring. Varje morgon går jag runt en liten sjö. Och Vinterviken är ju också jättenära. Sedan är flera av låtarna skrivna på andra platser; Kenya, Tanzania och Amalfikusten, till exempel.
Jag brukar springa runt den där sjön, inte direkt varje morgon men. Vad handlar Running On A Beach om?
– Jag var i Tanzania och bodde i en liten stuga på stranden. Jag vaknade en morgon med feber – hög på malariamedicin – och hörde en minaret. I just det ögonblicket var jag helt övertygad om att muezzinen sjöng ”Running On A Beach”, med jättefin, autotunad röst. Jag gick rakt ut på stranden och sprang, förbi fulla fiskare, killar som tränade och kvinnor som spann sjögräs. Låten handlar om de magiska timmarna, på gränsen mellan dröm och verklighet.
Det låter ju och ser alltid väldigt romantiskt ut att springa på stranden, men det är fruktansvärt jobbigt… Är du vältränad?
– Haha, nej, men jag spelar tennis varje vecka och springer ganska ofta.
Vad har Sportsman för planer för resten av året?
– Att släppa albumet, i första hand. Sedan blir det releasekalas och till hösten hoppas jag på att göra några spelningar. Och i kväll flyger jag till New York! Jag ser fram emot att bara gå runt med en kaffe och en donut i Central Park.

 

Foto: Emma Josephson Svensson/Studio Emma Svensson

Var kommer den här otroligt fina jackan, som också spelar huvudrollen i videon, ifrån?
– Our Legacy. Jag tycker mycket om deras kläder, dem som personer och färgen rosa.
Vilka är dina viktigaste stilförebilder med Neverland?
– Jag har nog ingen riktig stilförebild. Men jag gillar verkligen looken krukmakare-på-Österlen. Jag tycker om att gå runt på landet i lyxiga – men jättegamla och noppriga – kläder. Så det måste ju bli Ingegerd Råman!
Vad innehåller den ultimata poplåten?
– Jag känner mer och mer att det är viktigt att musik är ärlig. Jag är inte ens så intresserad av om den är bra, så länge det känns som att den betyder nåt för den som gjort den.
Vad får dig att göra musik?
– Det är nånting jag alltid har gjort. Det är en värld att försvinna in i. Jag tror att jag gör musik för att inte glömma vem jag är.

Neverland släpps den 2 juni på Best Fit Recordnings

Premiär: Elsa Carmona ”Hurt”

Veckans låt är utsedd! Och det var så lätt. Jag vill bara stanna hemma och dansa modern balett till den här syntpiruetten resten av veckan. (Har redan ägnat morgonen åt just det. I nattlinne, i Berlin. Det var perfekt.).

Elsa Carmona gjorde tidigare musik under namnet Sirena och jag har skrivit om henne flera gånger. Sedan i höstas har hon tagit sitt egennamn istället och blivit mer personlig i sin musik. ”Hurt” är skriven och producerad av Elsa och Fredrik Okazaki som jobbat med Robyn och Seinabo Sey och är mörkt och tungt Depeche Mode-syntig och 80-tals popig. ”Hurt” släpps först i morgon men lyssna loss helt exklusivt här så länge:

– Låten handlar om det man går igenom när man faller för någon. När man blir förlorad i en ny människa, är det som om allt man byggt upp för att skydda sig själv raseras. Att visa sig sårbar kan vara smärtsamt och spännande på samma gång, säger Elsa Carmona om låten.

Det är den tredje låten ur Elsa Carmona och Fredrik Okazakis samarbete – jag väntar otåligt på mer.

RABBII – ”CHAMELEON” MUSIC VIDEO

Skärmavbild 2016-03-02 kl_Fotor1 Skärmavbild 2016-03-02 kl_Fotor Skärmavbild 2016-03-02 kl_Fotor2 Skärmavbild 2016-03-02 klrf_Fotor Skärmavbild 2016drf-03-02 kl_Fotor

Josefin Hinders och Nemo Hinders har regisserat, plåtat och klippt en video till svenska musikprojektet RABBII och jag har gjort styling, så nu ska detta såklart visas upp här i min lilla blogg! Jag tycker den här videon markerar en ny fas i vår skaparverkstad, jag är sååå imponerad av hur bra den är! Some next level shit!!! Asså jag talar ej om min medverkan då, utan regi, foto och scenografi och sånt :) <3 JOSEFIN 4-EVER <3 NEMO 2 <3
Plus bra låt!!! Jag älskar the darkness blandat med det gulliga :)

Här är videon, ta-da!!!

VIDEOPREMIÄR: Little Jinder ”Hångellåten (feat Mauro Scocco)”

Här är den, Little Jinders video till självklara hitten Hångellåten (feat. Mauro Scocco) – en dag innan videon släpps.
Videon kretsar kring Japan, den unge Jinders lidande – och en hel del blod. Men Josefine Jinder känner inget ansvar för de explicita scenerna.

– Tänk vilken skuld Goethe sitter på då. Alla tog livet av sig av hans bok.

 

Little Jinder – Hångellåten (med Mauro Scocco)

Videon till Hångellåten är den första i en trilogi som Little Jinder gjort för den kommande skivan, tillsammans med nyfunna samarbetspartnern Ossian Melin.

– Jag drog med honom på efterfest i min studio en stökig natt i april. Vi satt och rökte och drack och pratade konst som två rikspretton tills solen gick upp och sen dess har vi varit typ oskiljaktiga. Jag älskar det han gör och är så jävla glad att ha hittat någon att expandera min inre värld med visuellt.

Varför utspelar sig filmerna i Tokyo?

Det är ganska lite Tokyo i den här faktiskt, mer som ett intro. Nästa video till nästa singel Super 8 är mer Tokyo och den sista, till min favoritlåt Puzzel håller vi på med nu. Men Tokyo är drömmigt och future! Som Bladerunner. Det är min favoritfilm och att vara i Tokyo känns lite som att vara i Bladerunner, så jag stormtrivs.

 

Screen Shot 2015-11-25 at 3.37.01 PM

 

Videon är också ganska blodig… har du funderat någonting över det och de associationer det kan väcka?

– Nä… Det har jag faktiskt inte. Jag är så distanslös till videon och musiken jag gör och har jättesvårt att se vad folk ska uppleva. Min mamma blev bedrövad och drömde mardrömmar efter att ha sett den. Rebecca [Scheja] började gråta i en taxi när hon såg den.

Vilket ansvar känner du för dina unga fans när det kommer till scenen på slutet, med tåget?

– Jag känner inget ansvar. Det är en film, det är inte på riktigt. Skulle man börja tänka så skulle man inte kunna göra någonting. Tänk vilken skuld Goethe sitter på då. Alla tog livet av sig av hans bok. Jagtycker mer det säger att det var en bra bok, all bra konst är transparant.

Berätta om idén bakom videon?

– Det har varit så mycket snygg tjej på äng i slow motion på senaste tiden. Jag ville skapa en hel värld, en fördröjd verklighet som speglar känslan av att göra musik. Det gör de här tre videorna.

Hur har Little Jinders visuella värld förändrats med den här skivan, Allting suger

– Det är en superviktig del av nya skivan, att jag träffade Ossian och sättet vi började jobba med det visuella ihop… Han är med på massa olika hörn förutom att han gjort tre videos och artwork. Han kroppsmålade mig i UV på turnéavslutningen i somras. Det är han som har sminkat mig i videorna och pressbilderna. Vi ska göra scendekor ihop till turnén som jag åker ut på i januari. Det är viktigt för mig att vara i den här förhöjda verkligheten när det kommer till nya skivan. Och att allt hänger ihop. Med förra skivan var det inte lika genomtänkt, vilket jag också tycker har sin charm men den här skivan har en mkt tydligare sfär och hade det redan när jag skrev den. Förra skivan var som ett spretigt startskott, nu har jag fördjupat mig.

 

Screen Shot 2015-11-25 at 3.37.22 PM

Videocredits:
Regi: Ossian Melin
Fotograf och producent: Filip Aladdin
Exekutiv producent: Yoishi Kunii, Sanwa

På fredag är det releasefest för videon på Nobelberget i Stockholm.

Konichiwa bitches

Det är modevecka i Tokyo! Det är superspännande för just nu är just Japan en av de stora inspirationerna inom musiken.

Lampor som aldrig slutar blinka, picknickhögtider under rosa körsbärsträd, en popkultur som inte kan bli för barnslig och animerade ideal med tekoppstora ögon. Ett land som i hela mitt liv varit synonymt med framtidsteknologi.

Nej, hysteriskt sorgligt nog har jag inte varit i Japan än. Men jag hör faktiskt hemma där, det har jag vetat sedan jag slutade vara barn. (Startar insamling här och nu för de som vill bidra till min resa, bara att swisha ok?) Bara förra veckan blev jag helt pinigt glad när Loreen ettiketarde min stil som ”japansk” när jag intervjuade henne härom veckan. Kort illgrön kjol, overkneestrumpor, collage-tröja med moln från Kenzo och höga klumpiga skor.

Ännu gladare är jag över att det Japan är en av de hetaste trenderna inom poppig pop just nu.

 

d299a890

I fredags kom danska MØs nya singel Kamikaze (som tydligen, enligt min googling, egentligen inte betyder självmordsbombare i allmänhet utan var stridsflygpiloter som avsiktligt krockade skepp under andra världskriget). Låten är ett samarbete med Diplo – och inte hennes första. Alla som varit i närheten av en radio eller skymtat Spotify de senaste månaderna har hört Lean on, hennes supermegahit med Diplos Major Lazer. Så här säger MØ:

 

”It’s about making memorable songs but, more than that, it’s about making pop music that wants to push boundaries. I’ve been loving all kinds of pop since I first fell in love with the Spice Girls, but pop needs to bring something new to the table, it needs balls. And that’s what you get working with Diplo.”

 

mndr-kimono-new-song-477x560

Några dagar tidigare släppte MNDR låt Kimono. Ett nittiotalsdansbeat som leker med både klibbiga och loungeiga syntar – så himla skitbra. MNDR heter egentligen Amanda Warner och är en amerikansk artist, låtskrivare och producent som bland annat jobbat med Mark Ronson, Charli XCX, SOPHIE och Rita Ora.

 

 

Här hemma är Japan-vurmen också stark. Little Jinder –popsveriges bästa smak –kom just hem från en resa till Tokyo, där hon spelade in videor till den kommande skivan Allting suger. (Och som jag avundsjukt kan förmodar, massor av shopping).Hennes bästisar Rebecca och Fiona sjunger som bekant Sayonara  i senaste powerhitten.

 

FullSizeRender

Älskar det här nit-vristbandet [katt-emoji med hjärtögon]

Självklart var Robyn så före att hon inte ens går att knyta till tendensen. Hennes skivbolag som hon så mäktigt startade 2004 heter ju Konichiwa records (konichiwa betyder hej på japanska).

 

Epilog: Någon vill hävda att det var Carola som satte trenden. Redan 1984 var hon i Japan och spelade in. Hon tog det hela längre och sjöng på japanska…

Fast alltså.. Hon sjöng också det här i låten Tokyo:

 

”Tokyo jag tänker på dig nu, jag tar steg för steg, Aha, mot allt du har att ge mig, det bor en geisha i mig”

 

Så ja…. Låt oss fokusera på 2015 års ashärliga Japantrend istället awright.

Stilreleasen: Lana Del Rey ”High by the beach”

Med Lana Del Reys officiella första singel High by the beach som släpptes förra måndagen kom också den officiella stilen för hennes tredje album Honeymoon. Här är min recension – och lite förhoppningar inför albumet.

I bilderna och videon bär Lana svepande tunna tyger över en bikini. I kalla, färger. Turkos, ljusblå, mintgrönt, vitt. Det är Lanas lillasyster Chuck Grant som tagit bilderna. Chuck är Lanas husfotograf och står bakom nästan alla officiella bilder.

Jag är inte alls ett fan av stilen. Lana leker ofta med ett slags tacky mode. Hon klär sig i singoallatopp och jeanskjol på scen. Allt för den genuina trailer trash-stilen – med hennes inneboende glamour som edge. Det fungerar till en viss del, men jag tycker det blir bättre när hon följer det fullt ut, nästan överdriver det. Stilen i High by the beach är lite åt old school dekadent glamour-hållet, men utan twist. Lana glider runt i sitt strandhus som en modern version av Norma Desmond i film noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950.

Ja, innan videon, med sitt urballade och oväntade slut, var jag verkligen superbesviken på det visuella. Väldigt kommersiellt gångbart, sure. Förstärkt kaliforniskt ljus, men egentligen bara tråkigt snyggt. Som någon Filippa K-tjej. Enda riktiga plusset är halsbandet, en hylsa som skvallrar om att det döljer sig någonting mer bakom den här pastelldonnan.

Heja, såja. Nu bryter det enorma maskingeväret det romantiska på ett absurt sätt och hela det där böljande får sin poäng.

Måste ju säga att förra albumets Springsteen-look inte heller var en favorit, även om stor skinnjacka och vi t-shirt aldrig kan vara HELT fel. Däremot var det en övertydlig flirt med den manliga rockpubliken, ett allt för simpelt sätt att vinna deras respekt.

 Men jag saknar good old times. När Lana lanserades för 100 år sedan med Video Games och mest var ett offer för diskussion om autenticitet och skönhetsoperationer kallade hon sig för ”Gangsta Nancy Sinatra”. Lite fånigt kanske, men det är just den delen av henne som är så fabulöst megasnygg. Mixen av ghetto, amerikansk collage och nostalgisk Hollywoodglamor.

Jag hoppas hon är på väg dit igen.

Den här hårfärgen. Dör för den. Lana, allvarligt skippa det där trista brunettstilen nue.

Om man fokuserar på det musikaliska i High by the beach är det en tillbakagång till den grymma, triphopiga mixen med Lanas drömska sång. Det rockiga från Ultraviolence är utsuddat och ersatt av syntar och madonna-rap. Attityden är mer förort än emo. Det är bra! Den här är så mycket mer direkt pop än vaga, men vackra Honeymoon som smygsläpptes tidigare i somnar.

Musikinriktningen i High by the beach lovar också gott rent stilmässigt.

Precis som det här. Postern för albumreleasen den 18 september, en klassiskt gammal amerikansk vy.

California, here we come, right back where we started from.