Frida Vega Salomonsson

Bye Japan

 

Jag har precis kommit hem efter en kväll av barer, klubb och karaoke. Det är för sent att gå och lägga mig då jag snart måste röra mig mot flygplatsen, så jag passar på att ge en liten update medan jag anstränger mig att inte somna. Jag är så himla glad att jag lite kastade mig in i det här och köpte en flygbiljett utan att riktigt ha koll på alla detaljer.

Har lärt mig så mycket om japan, maten, kulturen och personerna som lever här. De första dagarna var jag helt euforiskt och förälskad i Tokyo och kände att jag ville flytta hit, nu på en gång.

Efter några dagar har jag insett hur svårt det är för ”foreigners” att komma in i allt. Att lära sig tillräckligt många tecken för att ta sig fram, att lära sig prata japanska och lära känna personer här. Känner så mycket respekt inför de som flyttat hit och tagit sig ann det.

Någon gång i livet skulle jag gärna vara här en period, men då måste en verkligen lägga några år på lära sig japanska och just nu har jag nog andra saker i livet jag prioriterar över det. Men, jag kommer åka tillbaka snart. Det är flyget som är dyrt, väl här är allt i Tokyo mycket billigare än Sverige. Så om du har möjligheten skulle jag verkligen rekommendera att åka till Japan.

 

Saker som jag inte väntade mig,

1. Att japaner generellt är fruktansvärt dåliga på engelska. Det går verkligen knappt att ta sig runt, beställa eller fråga saker på engelska. Väldigt få förstår ens basic engelska, än mindre ha mer ingående samtal.

2. Att gå på gatan sent på kvällen är som att vara på en fest som trettonåring, där alla gjort häxor från föräldrarnas spritskåp. Folk spyr på gatan, kan inte gå eller har däckat i buskar.

3. Alla tåg slutar gå klockan 12. Det är alltså en stad med över tretton miljoner invånare, där tuben slutar gå vid midnatt.

 

Saker jag ser fram emot,

1. Äta andra saker än ris. Vi har lagat ris och tamagoyaki (japansk omelett) en till två gånger om dagen i vecka.

2. Kunna dricka vatten ur kranen, istället för att köpa dricka ur automater flera gånger om dagen.

3. Kunna läsa skyltar, menyer, innehållsförteckningar, reklam, allt. Att kunna tyda texter med tecken jag förstår.

 

Saker jag kommer att sakna,

1. Alla snygga japanska killar. Alltså. Det finns så många killar här som är helt breathtaking.

2. Att gå och sjunga karaoke efter klubben <3

3. Att äta mat för en tia eller en finare middag plus sake för en hundralapp.

 

It’s time to leave Tokyo for this time, but I’m hoping to be back asap. I’m so in love with this city. At some point in my life I would love to spend longer time here and learn some japanese, but for now, I’m happy with all the karaoke I’ve been singing and all the amazing food I’ve eaten. 

Tokyo from above

 

Det bästa tipset jag har för att åka till Tokyo är att bara få runt mycket. Gå vilse i gränder, ät middag på någon lite restaurang som inte är mer än ett hål i väggen och promenera tills benen säger att det är dags att gå hem.

Efter att ha sett staden från gatan så ville vi komma upp lite. I förrgår åkte vi till Metropolitan Government Building, där kan en åka upp gratis och kika på utsikten. Sen igår åkte vi till klassiska Skytree, som är världens turistattraktion och en måste betala rätt mycket för att åka upp. Men, vi fick en priceless view över ett molnigt Tokyo.

 

→ The best advice I can give about Tokyo so far is to just walk around. Walk, walk, walk. If you want a view without paying I’d recommend going to Metropolitan Government Building, and if you want to pay (quite a lot) for a better view with loads of turists, go to Skytree.

21_21 Design Sight & Matcha Ice Cream

 
 

Our second day in Tokyo included a visit to the museum 21_21 Design Sight, matcha ice cream and a visit to the temple in Yoyogi Park. Plus later on, singing drunk (very drunk) karaoke.

I’m not carrying my digital camera with me, only my analogue Contax T2. So I’ll have more photos to show later on, for now I got mobile snapshots + little videos on Snapchat. Add me there as fridavegas for a beautiful karaoke video with maracas (genius to have that there) and some ”maya hee maya hoo” action.

Konnichiwa Tokyo

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En väldigt trött selfie från en flygplanstoalett tusentals meter upp i luften. Jag tycker ändå ganska mycket om att flyga långt, att bara sitta och fundera på saker, läsa böcker och skriva små anteckningar i mitt block.

Vi hyr ett litet rum på den gulligaste lilla gata vid stationen Shimokitazawa, fem minuter ifrån Shibuya. Kan inte släppa hur förälskad jag är i alla miljöer. Växterna och de vita geometriska husen, betong, vitt tegel, trä och glas.

Vi saknar någon ordentlig resplan utan strosar bara runt, stannar, fotar och äter. Det tog oss orimligt mycket tid att handla middag på affären igår då det är så otroligt svårt att veta vad en köper. Nim kan några tecken här och där så vi får ledtrådar om innehåll.

Det har gått ett dygn men jag vill redan bo här, prata japanska, äta japanskmat för resten av livet och gifta mig med en japan. Tack, slut på meddelandet.

 

→ Im in Tokyo with Nim now! We are renting a little room at this super cozy street close to the Shimokitazawa station, a few minutes from Shibuya with the train. I’m in love with this place and even though I just got here I feel sad about having to leave. The architecture and surroundings are amazing, geometric houses, concrete, wood and glass. 

Fire and Forget. On Violence.

 

 

 

Igår gick vi förbi Roamers för att överaska Elena som jobbar där! Vi stod vid disken länge och väntade medan hon hjälpte en kund, tills hon tillslut tittade upp, såg oss och skrek. Där hängde vi kvar en stund och drack islatte och homemade ginger beer.

 

 

 

Lite senare mötte vi upp med Dennis och Linus för att prata igenom killarnas kärleksbekymmer, det har varit mycket mycket sånt de senaste dagarna. Knepigt det här med kärlek va. Sen begav M, Linus och jag vidare mot KW Institute for Contemporary Art för att se utställningen ”Fire and Forget. On Violence”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela utställningen var så himla bra och behandlade våld ur olika perspektiv. Jag hade min fysiskt starkaste reaktion någonsin till ett verk, ”Polizei” av Julius von Bismarck som syns här ovan. Jag var lite före killarna och gick upp en trappa och in i ett rum, så tittar jag upp och ser den här polisstyrkan.

Poliserna är väldigt stora, kring två meter och är helt verkliga. Jag stirrar en stund, backar tillbaka in mot trapphuset, stirrar en stund till och trycker mig sen mig väggen och passerar. Det tog flera flera minuter innan jag kunde avgöra om det var en installation med riktiga personer eller om det var mekaniskt. Det hade börjat skymma så det var lite mörkt i rummet så en inte kunde se helt klart.

När jag väl kom fram till att alla inte var riktiga, kunde jag ändå inte släppa tanken att en i bakre var riktig och efter en stund när jag blivit lite kaxigare kröp jag närmre för att kolla om bröstkorgen rörde sig. För de stod liksom inte helt stilla, överkropparna rörde sig ibland lite lätt och sakta. Så som det ser ut när en människa försöker stå helt helt stilla.

Så fruktansvärt obehagligt. De är så stora och helt anonyma, med ansiktena bakom svarta masker. Det tog emot i hela kroppen att vara kvar i rummet och det kändes som att de skulle dra fram batongerna som deras fingertoppar vilade mot, vilken sekund som helst.

→Yesterday we passed by Roamers to surprise Elena who works there and stayed for ice lattes and homemade ginger beer. A bit later we met up with Deniz and Linus and then went to the KW Institute for Contemporary Art to see the exhibition ”Fire and Forget. On Violence”. It was really good and focused on violence in different ways.

”Polizei” by Julius von Bismarck that you can see on the photo above made the biggest impact on me. At first its impossible to tell if the masked police is real or not, they have this slow movement in their bodies that looks exactly like when someone is trying to stand still. Nothing moves but its still this light swaying.

» Listen to Flora & Frida, iTunes or browser.
» Paper Light

Hamptons

 

 

 

 

 

 

 

Nu har vi varit i Hamptons några dagar och tagit det lugnt, nästan lite semester från semestern. Vi cyklar till stranden, köper bär och grönsaker på farmers market, promenerar med hundarna, äter lobster rolls och corn on the cob. Tänk att vi ändå varit i fyra städer och bott på fem ställen under sjutton dagar.

Jag hade sett fram emot den här resan så himla länge, i flera månader. Så det blir lite vemodigt när en närmar sig slutet, att jag snart står hemma i hallen med väskan i handen. Men gud vad fin resa vi haft ändå, fint att få lära känna M’s sida av familjen bättre och Usa som land. Vi vill definitivt bo här i framtiden om vi har jobb som tillåter det. Det krävs ganska mycket pengar om en ska klara av att bo i ett land med minimal gemensam välfärd.

Men jag ser fram emot hösten och att komma hem också. För mig är slutet på sommaren och hösten det riktiga nyåret, då allt på något sätt börjar om och en har ny energi. Är så himla pepp på min och Floras nya studio, att renovera och fixa till där. Det är en konstnär som hade spacet innan så det är mycket färg på golvet och väggarna är ljust gula, och ni kan ju gissa hur jag känner kring den färgen.

Jag vet att sommaren inte riktigt är över ännu, det kanske blir några fina dagar i augusti ändå? Men det känns deppigt att en i Stockholm ändå inte kan få tre riktigt fina månader när vi kämpar på i snö och regn resten av året? Det gör att en håller så hårt i de fåtal dagar en får.

Hur har din sommar varit än så länge?

 

We are in Hamptons now, a little vacation from our actual vacation. I’ve loved every bit of this holiday, but it’s been crazy. Four cities in seventeen days. NYC, Great Barrington, Bahamas and Hamptons.

This time I’ve really tried to let everything go, so I’m sorry for the short posts. It’s been so nice to get to know Matthews family better, and the USA as a country. We definitely want to live in the states as some point, if it could be worked out with jobs and so on. 

Outdoor shower

 

 

 

 

 

 

My skin is always salty, either from sweat or the ocean. We are not doing much here, it’s all a haze of sand, salty water, blue skies and coconut ice-cream. We are lucky to have gotten the master bedroom of the house, which has a little hidden patio of wood with an outdoor shower. Perfect for directly showering off after the beach without having to step inside with sandy and wet feet.

The little fishes at the beach are so curious and not at all scared of humans. At first it was cool and exiting to have beautiful tropical fish swimming around you in the water, but after a few days it almost got annoying as they where cheeky enough to try and nibble at our feet haha, I some times give them a gentle little tap on their finns so that they would back away a bit.

They always show up only a few minutes after getting in the water and they persistently follow you around. If you swim one way, they swim after and when we change direction they turn around. I think that some guests here are feeding them, which makes them want to stay close.

We are leaving today, I wish we could have stayed another week. It’s absolutely the most beautiful and magical place I’ve ever been to. Next stop is to visit Matthew’s grandmother in the Hamptons.

 

Hello

 

 

 

 

 

 

  

Jag fortsätter att uppdatera er från överklassens mekka! William berättade om en legit ursäkt som en granne berättade när hon kom på deras dinner party förra året, ”Min man kunde tyvärr inte följa med ikväll, han är lite upptagen med att köpa en bank”.

Det är 33 eller 34 grader här varje dag och luftfuktigheten hög, så det otroligt varmt. Jag har solkräm, hatt, solglasögon och en tunn skjorta på mig i vattnet för att inte brännas sönder. Hade faktiskt med mig några flaskor NOA Relaxation att ta med till stranden haha. NOA hörde av sig och frågade om jag ville samarbeta och berätta om deras insamling med WWF!

När du köper en NOA på Espresso House, posta en bild på flaskan eller när du dricker den och tagga #noarelaxation samt @fridavega på Instagram, så skänker NOA tillbaka hela kostnaden (35kr) till Världsnaturfonden WWF. Insamlingen pågår till den 9e augusti! Tillsammans kan vi dricka gott och göra gott samtidigt.

Jag är så himla glad över all fin respons vi fick på podden! Och att den ett tag låg 2a på itunes topplista över ”up n coming” poddar. Vi är ju rookies och behöver öva, men det är himla kul och kom gärna med feedback som vi kan ta med oss. Det kommer mer! Så glöm inte att prenumera för att inte missa nästa avsnitt, sök ”Flora frida”.

 
→ Still enjoying beach life! Only for swedish readers: When you buy a NOA Relaxation at Espresso House, snap a photo of the bottle or you drinking it and post it on Instagram and tag the photo with #noarelaxation and @fridavega. Then NOA will pay the coast of your drink (35sek) to Världsnaturfonden WWF, the collection will continue until the 9th of August.

Bratz & golfbilar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår lekte vi min nya favvolek ”nyrika bratz i golfbil” och den går ut på att en slirar runt med en av husets golfbilar i området, ser till att M’s tatueringar syns och hånglar. Älskar när en får chansen att köra något utan att ha körkort, blir sugen på att ta mitt snart.

Huset vi bor i ligger kring 500kvm, och det är verkligen ett av områdets mindre. Det finns alltså 4real stora palats här inne med stora portar och en granne har byggt ett gigantiskt upplyst aztekiskt tempel på garageuppfarten, bara för att hen kan.

Flera properties har ingrävda kanaler från havet, så att de kan lägga till sina mindre yachts precis vid huset. EN avocado här kostar 50sek, en liiiten låda blåbär 80sek och 1,5 liter juice 120sek.

→ I love that the house has a few golfcarts which we are playing around with. Driving around today made me really wanna get a drivers license soon.