Annah Björk

Stilreleasen: Lana Del Rey ”High by the beach”

Med Lana Del Reys officiella första singel High by the beach som släpptes förra måndagen kom också den officiella stilen för hennes tredje album Honeymoon. Här är min recension – och lite förhoppningar inför albumet.

I bilderna och videon bär Lana svepande tunna tyger över en bikini. I kalla, färger. Turkos, ljusblå, mintgrönt, vitt. Det är Lanas lillasyster Chuck Grant som tagit bilderna. Chuck är Lanas husfotograf och står bakom nästan alla officiella bilder.

Jag är inte alls ett fan av stilen. Lana leker ofta med ett slags tacky mode. Hon klär sig i singoallatopp och jeanskjol på scen. Allt för den genuina trailer trash-stilen – med hennes inneboende glamour som edge. Det fungerar till en viss del, men jag tycker det blir bättre när hon följer det fullt ut, nästan överdriver det. Stilen i High by the beach är lite åt old school dekadent glamour-hållet, men utan twist. Lana glider runt i sitt strandhus som en modern version av Norma Desmond i film noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950.

Ja, innan videon, med sitt urballade och oväntade slut, var jag verkligen superbesviken på det visuella. Väldigt kommersiellt gångbart, sure. Förstärkt kaliforniskt ljus, men egentligen bara tråkigt snyggt. Som någon Filippa K-tjej. Enda riktiga plusset är halsbandet, en hylsa som skvallrar om att det döljer sig någonting mer bakom den här pastelldonnan.

Heja, såja. Nu bryter det enorma maskingeväret det romantiska på ett absurt sätt och hela det där böljande får sin poäng.

Måste ju säga att förra albumets Springsteen-look inte heller var en favorit, även om stor skinnjacka och vi t-shirt aldrig kan vara HELT fel. Däremot var det en övertydlig flirt med den manliga rockpubliken, ett allt för simpelt sätt att vinna deras respekt.

 Men jag saknar good old times. När Lana lanserades för 100 år sedan med Video Games och mest var ett offer för diskussion om autenticitet och skönhetsoperationer kallade hon sig för ”Gangsta Nancy Sinatra”. Lite fånigt kanske, men det är just den delen av henne som är så fabulöst megasnygg. Mixen av ghetto, amerikansk collage och nostalgisk Hollywoodglamor.

Jag hoppas hon är på väg dit igen.

Den här hårfärgen. Dör för den. Lana, allvarligt skippa det där trista brunettstilen nue.

Om man fokuserar på det musikaliska i High by the beach är det en tillbakagång till den grymma, triphopiga mixen med Lanas drömska sång. Det rockiga från Ultraviolence är utsuddat och ersatt av syntar och madonna-rap. Attityden är mer förort än emo. Det är bra! Den här är så mycket mer direkt pop än vaga, men vackra Honeymoon som smygsläpptes tidigare i somnar.

Musikinriktningen i High by the beach lovar också gott rent stilmässigt.

Precis som det här. Postern för albumreleasen den 18 september, en klassiskt gammal amerikansk vy.

California, here we come, right back where we started from.

Stilreleasen: Joy

Det var ett tag sedan, men nu är Stilreleasen tillbaka. Den som granskas i dag är kvinnan som kallas Sveriges egen Nicki Minaj.

Det här är omslaget till hennes första ep, Glädjeflickan. Joy M’Batha gjorde entré med nu mera klassiska låtraden ”Joy är nåt som ingen annan är” i kaosbra Lorentz-singeln Där dit vinden vänder förra året.
Jag har skrivit en trudelutt om vad jag tycker om musiken här.

Men nu till väsentligheterna – Joys stil. Den är nämligen ÖHMAZING. Jag har just sett henne gästa Maskinen på Bråvallafestivalen. Klädd i knallgul/grön kjol, vita nätstrumpor och strassklädd behå.

För att bedöma omslaget och pressbilderna till ep:n måste vi göra en snabb koll på hur det kan se ut när Joy är med.

Det var hon som kom med fyra pojkar/kattungar i koppel till P3 Guld i vintras.

Klär i baddräkt och klättrar på bilar.

Eller går ut som någon kawaii goth/rap-Lolita.

Jeppz, Joy är landets enda riktiga scendiva och den enda i detta stilstiffa land jag sett bära upp världens bästa scenplagg – body/baddräkt. Och med den äran. Joys modesvängar är så väl tilltagna att man måste ha åksjukepiller för att se henne live. Och jag gillar ju bergochdalbanor.

Joy är tvärt emot både det svala svenska modet och den typiska svenska artisten är på scen. Hon är fri och självsäker. Och rolig! Hennes sexighet, hennes fallenhet för bakdelsdans, har ingenting med den inställsamma underkastade sexighet gamla popstjärnor som Britney var tvungen att traska runt i.

På omslaget och pressbilderna till ep’n bär Joy nunnedräkt. (Ja, och handbojor om man tittar nära) Någonting som i kontexten Joy har en poäng. Så snart man lyssnar på låtarna framgår att hennes stilmässiga kyskhet bara finns där för att kontrastera hennes helt barnförbjudna låtrader. Väldigt mycket Madonnas 80-tal.

Den sobra sminkningen på bilderna gör henne inte bara milt vacker (älskar de blekta ögonbrynen!). Den lyser också mer än någon neon-make skulle göra på hennes ansikte, eftersom det är så vi är vana att se henne.

Kul, smart.

 

Stilrelease #2 Bruce Springsteen

I stilreleasen recenserar jag artisters look i samband med ett nytt album eller lansering.

I dag är det lyckliga objektet en av rockvärldens största stilikoner.

 

Unknown-1

 

Den här affischen får duga, då själva pressbilderna har en annan styling.

Bruce har inte bara gett oss kvällstidningsbilagor tjocka som romaner. Han har också skänkt rocken arbetarklassnubbe-stilen: vit t-shirt och jeans. Uppkavlade skjortärmar och muskler. Knullrufsigt hår och yrvaken blick.

Det ska han ha all heder för.

Med sitt 18:e album High Hopes har dock Brucie klippt sig och gett Tom Morello från Rage Against the Machine ett (producent)jobb. Stilmässigt har Chefen hakat på trenden med att klä sig i jeans från topp till tå, som syntes på catwalken för ett par säsonger sedan.

Canadian suit kallas looken och är ingenting att apa efter. Hör ni det, alla små-Brucar där ute (ja, jag pratar om dig, Lundell, och dig Krunegård, och dig, Håkan)?

Eller, om nu Bruce inte hänger på New York Fashion Week. Är det den här humoristiskt gräsliga bilden på Britney och Justin på AMA 2001 som suttit på inspotavlan?

Unknown

 

Från High Hopes: Här gör Bruce Springsteen en omtalad cover på en av världens bästa låtar, Dream Baby Dream med Suicide.