Annah Björk

Smyglyssning och intervju: Marit Bergman

Marit Bergman är tillbaka! En resa till Bangladesh fick henne att färdigställa sin första låt på svenska. Jag har fått en bit av låten i förväg. Och så har jag pratat med Marit Bergman om de nya politiska låtarna, emotionell post-bebis-skörhet och att ha 100 systrar att luta sig mot.

 Marit Bergman har levt i en ganska behaglig tillvaro med sitt låtskrivande, sitt barn och sin hund i flera år. Hon gjorde en avstickare till Jill Johnssons veranda i Nashville. Men annars har det varit tyst om henne sedan albumet The Tear Collector kom 2009.
Men hurra, nu är äntligen hennes svenska album på väg att färdigställas. Skivan (”som skulle kunna heta Elva låtar du inte kan leva utan, haha”) gör hon tillsammans med Pontus Winnberg, mest känd för att ha producerat och skrivit Britney Spears Toxic tillsammans med Christian Karlsson under namnet Bloodshy & Avant, och hans bror Petter.
– En kärna av diskbänksrealism, men där det finns fantasier och romantiska moln. Så vill jag att musiken ska kännas, säger Marit Bergman om kommande skivan.
Det allra första smakprovet på det kommer dock från ett annat håll i världen. Bangladesh. I november förra året åkte hon, Linda Sundblad, Danny Saucedo och Timo Räisänen till Dhaka för att spela in dokumentärserien En resa för livet med SOS Barnbyar. Marit Bergman kom hem med låten Megher oppor basha (Ett hus i himlen). Skriven och framförd tillsammans med fyra tjejer mellan 12 och 22 år som bor i byn.
– Vi pratade om vad låten skulle handla om. De fick berätta om sig och sina liv. Jag plockade ut detaljer ur det för att skriva. Det blev en text om ett hus i himlen och regn på floder. Deras upplevelser, filtrerat genom mig, berättar Marit Bergman.

Foto: Sujan Map

Hon tackar vanligtvis nej till att medverka i välgörenhetsprogram. ”Det känns fel att promota sin kommande skiva i någon glittrig kjol på en gala, där de sedan klipper över till svältande barn”. Men att följa SOS Barnbyars arbete gav henne någonting annat.
– Jag kom hem förändrad. Bara en sådan sak som att jag nu mera pratar med kvinnan som tigger utanför affären i Bredäng nu, det har jag aldrig gjort tidigare.
Hon nämner den där emotionella skörheten som kommer med att få en bebis, den som får en att stänga av tvn så fort den visar någonting hemskt. Liksom blunda och hålla för öronen om någon nämner barn och *varfritt fruktansvärt ord* i samma mening.
– Det är som att man får ytterligare ett fönster till världen när man får barn, man ser den genom deras ögon och med dem framför allt. Då har man två val. Man kan antingen dra för gardinerna och isolera sig. Välja att inte se det hemska. Eller så kan man öppna ett till fönster så det blir korsdrag – då händer det någonting.
Marit Bergman spelade in körerna till Ett hus i himlen i Bangladesh, men resten av produktionen är gjord tillsammans med Pontus Winnberg i Stockholm. Även om inte låten av rättighetsmässiga skäl kommer med på själva albumet har den samma ljudbild.
– Många producenter kan antingen programmera men inte hantera riktiga instrument, eller så är de rena rockproducenter och kan inget om nyare programmering. Jag ville jobba med Pontus eftersom han förstår hur de olika världarna klingar mot varandra, förklarar Marit när hon pratar om ljudbilden på det kommande albumet.
Skivan kommer i oktober och innan sommaren ska ytterligare en singel släppas.
Det är inte bara producenten och språket som är nytt. Marit Bergmans svenska låtar har också ett för henne ganska outforskat tema – politik. På albumet finns en låt om en sommardag på stranden i Bredäng, och en i Gaza. Det finns en låt där Marit Bergman sjunger om Husby-upploppen.
– Det mesta har ett familjeperspektiv, men med ett politiskt ställningstagande. Vissaav låtarna är mer vaga, blödiga och sentimentala andra är arga och konkreta. Det jag funderar på för tillfället, som alltid när jag skriver.

Jag såg Marit premiära sitt svenskspråkiga projekt på en minispelning redan 2012. Jag fastnade för en melankolisk låt, Johanna undrar om hundarna: ”En gång för länge sen, var jag nästan allas vän. Och var nästan alltid den, som dansade mitt på golvet och halsade, ur alla flaskor tills jag ramlade, in i någon som fick ta mig hem – och alla ville vara den.” Men det har dröjt att får höra den på skiva.
– Jag har levt i en liten bubbeluniversum ganska länge nu. Pillat med mina låtar, hängt med min unge och min hund.
Sedan dess har det hänt två saker. Ett: ännu fler artister har börjat sjunga på svenska.
– Om jag släppt en skiva på svenska för fem år sedan hade det varit så ovanligt att det nästan blivit gigantish av sig självt. Nu kan det bli stort, men då kräver det att skivan är fantastisk.
Och två: Och ännu fler kvinnliga musiker har kommit fram.
– När jag började fanns det typ en ledig plats för en tjej som säger vad hon tycker och gör vad hon vill. Nu finns det 100 till. Det som hände på P3 Guld i år [när åtta av nio pristagare var kvinnor] har jag hoppats på men aldrig vågat tro att det skulle gå så snabbt.
Samtidigt är den där platsen Marit Bergman knep med sin debut 3.00 A.M Serenades 2002-2003 inte självklart hennes längre. Det finns inga sådana fack att placera artister i, det kan finnas fler kvinnliga artister inom alla genres.
– Rent psykologiskt är det mycket lättare att göra sig grej i dag. Den enskilda kvinnan blir inte alls lika utsatt som för bara tio år sedan. Och blir hon det så har hon 100 systrar att luta sig mot.

Marit Bergman feat. Forance  Megher oppor basha (Ett hus i himlen)
släpps på söndag.

En resa för livet har premiär på söndag 18 januari klockan 21.00 i Sjuan.