Annah Björk

LA – sista dagen

Jo… jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. För när bokstäverna träffar skärmen är det ett faktum att min Los Angeles-resa är slut. Att jag inte är där längre, utan hemma.
Men det låter så fånigt, det var ju en månad sedan jag landade i Stockholm igen. Men det är SÅ deppigt.
Sedan LA är borta har Stockholm förlorat hela sin glittrande kraft. Jag som alltid, mer eller mindre ljudligt, säger orden ”Jag är priviligerad som bor här” när mitt tåg/flyg/bil rullar in i/över Stockholm. Har varenda gång jag anläder påminnts om vilken tillhörighet jag känner med den här himla staden.
Nu, ingenting. Tomhet. Irritation över att ingenting, INGET, ens påminner det minsta gnuttigaste om Kalifornien. Jag skulle på en dejt med den LA:igaste stockholmaren jag känner och försökte få henne att avslöja var man tankar LA i Stockholm. Men det närmsta hon kommit drömstaden var nåt sjapp på Folkungagatan, men det var nog deras pastelliga inredning eller något sådant.

Jag inser att jag låter som en korkad tonåring när jag pratar om en vecka jag tillbringade i en stad långt hemifrån. Men jag är också medveten om att känslan av att komma hem till Stockholm inte längre finns där av så många anledningar.

När jag flyttade hit hade jag gått igenom mina första 20 år som en ailien utan att fatta. Inte förrän jag dödslycklig satt på Expressens nöjesredaktion med andrahandstvåa på Kungsklippan med utsikt över hustaken föll poletten ned. Jag hade bara varit på helt fel ställe i alla dessa år. Sedan dess har jag njutit av att höra hemma.

Eller, kanske inte lika mycket de senaste åren. Kanske för att jag inte är lika hungrig på stan längre. Ska inte kalla mig mätt men.
Och så har så många av mina vänner packat, tackat för sig och gett sig av.

Varning för tönt igen. Men när vi låg på en blåsig strand utanför Malibu, min kille och jag, en av alla de där magiska dagarna. Han, trulig i uppdragen luvtröja och svarta jeans. Jag i karamellfärgad bikini, insupande varenda Stilla Havs-vind som kylde min bara kropp.

Då sa jag: ”Jag tror jag är här i från. Jag här hemma här.”
Antar att han suckade stort inombords. Hörde inte för havet dånade och bergen bakom oss var helt vilda och i horisonten låg popkulturens huvudstad så det var inte så långt borta att känna sig hemma.
Men jag ville typ bara bli bortglömd och lämnad där. (Fast att mina barn också var det dårå)
Så jag skulle smälta in och bli en del av den där stadens vardag.

Men vi hoppade in i bilen igen och kramade ur de sista dropparna av vår resa.

 

Jag shoppade butikerna på Melrose helt tomma. Neonfärgade kjolar för 100 spänn. Hittade äntligen plastryggsäcken ur mina drömmar. Köpte på mig massor av pastellig hårfärg på Manic Panic. Little Twin Stars-tröja på Japan-LA och så vidare.

Det bästa var när jag kom på att jag har ett band och då kan man köpa kläder och motivera sig själv genom att högt säga ”scenkläder” när man vill ha typ en body med luva. Ganska svårburet annars vid dagishämtning eller vid fotbollsplan eller på Konsum. Min kille köpte en overall på American Vintage. Har aldrig varit så kär.

Jag klädde mig i revj och gick ut i Down Town-natten. Dock hade jag inget leg (obs kära fellow journalister att press-leg ej räknas som internationellt ID, blev nekad flera gånger i New York också tidigare i år). Så jag kom inte in någonstans.

Åt en sista sorglig lunch, blev varnad att det var kött i min killes Quiche Lorraine <3. Sen lämnade vi cabben och åkte vi hem. Och nu sitter jag här i köket i min närförort och känner mig som den där Markus Krunegård-låten och som E.T och räknar på hur jag ska kunna komma hem igen.

LA – Dag 5

Han köpte kaffe och stoppade in mig i bilen. Vi lämnade Venicelivet i det rosa hotellet för den här gången.

Jag hoppade av i Berverly Hills och hängde med den amerikanske låtskrivaren och producenten CJ Baran upp på taket till huset där hans lägenhet låg. Solen och utsikten där uppe var okej och han pekade ut ett vitt hus precis nedanför. Marilyn Monroes gamla hus. Och numera Max Martins studio, huset bredvid var också den superhemlige svenske superproducentens. Där brukar gästande artister bo. CJ jobbar nära med Max Martin och vi skulle egentligen träffats i hans studio, men ingen fotografering är tillåten där så det blev i CJs lya istället.

Där hade han byggt in en studio i garderoben. Mycket stiligt och fiffigt.

Och där satt den finfina svenska artisten och låtskrivaren Rosanna Munter och jobbade lite.

Sen checkade vi in på vårt Down Town-hotell och spelade nattpingis tills det blev för sent.

LA – Dag 4

Utflyktsdagen! Vi cabbade ner bilen och raceade i väg längs kusten, norr ut. Mellan vidunderliga berg och ett vilt hav sjöng jag högt i varje låt och lät håret fladdra fritt.

Vi stannade och köpte jordgubbar längs vägen och jag tänkte att snart blir det kanske sommar hemma också. Jordgubbslunchade på Zuma Beach utanför Malibu. Och så här går det när man tvingar med ett emo till stranden:

Det förblir emo.

Nåväl. Jag levde strandliv lite intensivt men blev snart för rastlös för att bara chilla. Fanns så mycket som väntade så vi åkte vidare.

Upp i bergen. Utsikter är inte fotogenique. Snarare experter på att bli dåliga på kort. Men jag försökte fånga lite.

Här gick en vandringsled som jag vid en första anblick blev sugen på att hikea. Sen läste jag på skylten: Man kunde stöta på lejon??? Och leden var en lite av en sommarstig rakt in i naturen???

Hoppade in i bilen och serpentinade oss fram till Topanga istället. Och. Det. Var. Det. Mest. Magiska.

Svängde av vägen, stängde av motorn. Och allt var plötsligt helt stilla och liksom en väldigt ödslig, sömnig stämning. Den här snubben spelade konstant gitarr mot en loopad slinga och förstärkte den stillastående stämningen. Topanga var på 60 och 70-talet hem, inspiration och häng för artister som Jim Morrison, Neil Young, Joni Mitchell, Stephen Stills, Canned Heat och Marvin Gaye. Och hippiekulturen har inte lämnat byn sedan dess.
Även om de boende, med sina lyxbilar, i dag, snarare verkar vara glamourhippies. Jag såg så många ultrasnygga damer i långt, grått hår som kopior av ledaren den där kvinnogruppen i Top of the Lake.

Vi kunde inte slita oss från den sömniga stämningen och stannade kvar i timmar. Gick runt och lyssnade förundrat till sagovärlden som parken av vindspel skapade. M spelade in det drömska ljudet. Lekte i roliga vintageaffären Hidden Treasures. Jag, som insett att varken hatt eller bandana handlar om mode utan om skydd från solen, letade hatt som inte fick mig att se ut som tonårig modebloggare.

Men det gick inte så jag fick knyta en sjal runt huvudet som Axl Rose för att skydda mig mot solen istället. Aja.

För att maxa och kontrastera det hela. Drog vi vidare till Down Town, hotellet The Standards rågrymma rooftop. Elliphant spelade mellan skyskraporna och det var svårt att behålla greppet om verkligheten.

LA – Dag 3

Vaknade av vågorna utanför vårt Venice-hotell. Så ska man alltid vakna.

Klockan var väl 05.30 eller något liknande när vi gick ut och sprang och gick och spanade på surfarskolor på beachen. Jag lekte Mitch Buchannon från en av mina favoritserier ur ungdomen, Baywatch. På Venice ser allt ut exakt som Baywatch. Livräddartornen, de gula livräddarbilarna, de röda livräddarbojarna, livräddarna. Nästan så att man hör themesongen I’m always here spelas över sandstranden.

Det är en av orsakerna till att jag är så kär i Los Angeles. Allt är som en tv-serie, en låt, ett skivomslag, en musikvideo. Från att en stadsdel heter Beverly Hills till det alldeles förtrollande ljuset. Eller 70-talsmusikervibbarna i Topanga. LA är popkulturen i kvadrat. Nöjesvärldens urmoder. Och jag som är fullständigt nerträskad och förälskad i just amerikansk populärkultur är förstås på hemma plan i denna drömmarnas stad. Så är det.

Vi åt frukost på Gjelina på Abbot Kinney Blvd, som är Venices hippaste och nytrendigaste gata. Skitfin restaurang, men vi ville sitta ute eftersom vi är svenskar och det är vad man vill när man kommer utomlands. Fint att det fanns en öppen eld att värma sig vid. En av de andra magiska sakerna med LA är maten. Veganskt och vegetariskt är nästan vanligare än kött. Det finns smootihies och juicer på så många olika knasiga grönsaksingidienser att jag inte ens kunnat hitta på dem i min egen fantasi. Här en avokadosmoothie. Veg är så grundläggande i det Los Angeleska köket att en servitris varnade för köttinnehåll när M beställde en Quiche Lorraine. I love it.

Jag tog på silverkjolen och mötte upp med foto-Susanne igen, så kunde lilla arbetsdagen börja.

(Foto Susanne Kindt-Wollam)

 Den här gången för för att intervjua världsomseglande dj:n Anna Korsgren. Vi fortsatte dagens tema att dricka gröna smoothies – den här gången på veganska Café Gratitude.

Jag avslutade dagen med häng hemma hos Ellinor Olovsdotter, mer känd under sitt artistnamn Elliphant. Det eh… ösregnade utanför. Jag satt uppkrupen i hennes amerikanskt gigantiska soffa medan hon stod i dörröppningen och rökte. Elli hade varit uppe sedan klockan 03 för att spela in en video. Jag sedan 03 för att… för att det var tiden jag vaknade hela veckan. Så vi var på ett slags samma nivå.

Endless summer

Det yr snöflingor utanför fönstret men jag bryr mig inte för mitt sikte är inställt på det här.

Jag åker alldeles strax till Los Angeles och det är så drömmigt att jag inte vågar nypa mig i armen. Jag tänkte göra en sån här lökig turnédagbok – så kommande vecka tas bloggen över av Vad e det för mode i LA (#VadedetförmodeiLA).
Resan är mycket schizad och går ut på leva life, bestiga berg, lajva Venice-skejtare, dricka hälsojuice, hänga vid Melroce Place-pool, åka bil i färgglad bikini, hänga i musikstudior, träffa en och annan popstar, lajva Lana De Rey i olika videor, gå i Rebecca och Fiona och Little Jinders stylist Tommie X’s shoppingfotspår, rita hjärtan i sanden, lajva 70-talsmusiker i Topanga och ha någon spelning med mitt band (ha!).
Tyvärr inte åka på Coachella.
Men sen kom det här pressmeddelandet i går:

 Lana Del Reys USA-turné blev just ännu bättre. För hon får sällskap av universums bästa Grimes. Nej jag kan inte ta in det. Hjärtat sprängs. Så mycket stil, smak, mörker, dröm, verklighet och female power på en och samma kväll. Sedan innan var det klart att Courney Love gör Lana sällskap på de senare datumen. Det fick mig att tänka på när Love kommenterade Lanas cover på Nirvanas låt Heart-Shaped Box så här:
”You do know the song is about my vagina, right? ‘Throw down your umbilical noose so i can climb right back,’ umm. On top of which some of the lyrics about my vagina I contributed. So umm next time you sing it, think about my vagina will you? lol xc. You are gorgeous and very talented. It was all in good humor, love. It is true, however.”
Det var skoj.

Ja, som alla (SÄRSKILT DU ÄLSKLING♡) ser ligger turnén lagom till min födelsedag. Den fortsätter till Europa, men hittills utan support. Och hittills utan Sverige-datum. Way Out West? Please? Hela trion tack.