Annah Björk

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Detta har hänt

 

 

Vi börjar med en kort resumé:

Jag firade påsk med Lana del Reys singel West Coast och tänkte på när jag gjorde vad jag fortfarande tror är den enda svenska intervjun med världsbästskan.

 

Sen blev jag magsjuk men pallrade mig i väg för att träffa Rebecca och Fiona. Superduon som inte bara gjort vårens album (jag har lyssnat det sönder och samman redan). Utan lever också enligt en helt egen filosofi (som går ut på att ha ett gott humör och vara god typ) och klär sig dödens snyggt. Sedan jag såg dem första gången har jag önskat och ångrat mig att jag inte blev den tredje medlemmen.

 

inaction

 

Men jag jobbar på det. Bland annat färgade jag håret lila när jag kom hem. Inte första gången jag gör det, men ändå. Jag köpte även en turkos färg som jag tänkte testa nästa vecka. Det är en inpackning, som bara fäster på blekt hår. Och den tvättas ur väldigt snabbt. På mitt hår tar det bara tre tvättar ungefär.

 

lila

 

Eftersom det var ganska synd om mig gjorde jag en snabb visit på bättre hotell med ännu bättre spa. Stort plus för badrocken som var utformad som en överdimensionerad kappa med fashionabel luva och allt. Även plus för poolen 22 våningar upp samt mitt mod att hänga i den alldeles själv.

 

bild-10

 

Det om detta. Nu sveper jag in mig i mina mörkaste sjalar (dock inte från Lykke Lis egen kollektion för  &Other Stories) och åker till Berns där Lykke Li spelar sina nya låtar från fenomenala och kommande albumet I Never Learn. Om ni ser nån helt introvert som verkar ha gått upp i Lykke-Nirvana stå och dansa i de vackra lokalerna kan ni säga hej för det är jag.

 

Lyssna på remixen på No rest for the wicked med ASAP Rocky. Gör det.