Sedan januari har det kungliga Modefrankrike en ny kronprins. Det var då Hedi Slimane visade sin första kollektion för huset Dior och hela Parisetablissemanget bestämde sig för att sluta upp: kung Yves Saint Laurent och kejsar Karl av Chanel, statsmakten representerad av kulturminister Jack Lang och finanseliten av lyxmodemiljardär Bernard Arnault. Alla satt de där på första parkett för att visa sitt stöd.

När sedan Yves Saint Laurent (på landsflykt från ockupationsmakten Gucci) omfamnade sin arvtagare efter den triumfartade visningen så beseglades tronföljden. Och hovet – den församlade mode-branschen – ja, de jublade förstås.

Prins Hedis väg mot kronan är också som gjord för historieböckerna. Mannen av folket (mamma är sömmerska, pappa kamrer) tas först under vingarna av mentorn Jean-Jacques Picart. Denne inflytelserike pr-konsult rekommenderar Slimane för Yves Saint Laurents konfektionsavdelning Rive Gauche och som helt okänd får han ta hand om märkets hittills negligerade herrlinje.

På fyra säsonger ser Slimane sedan till att tiodubbla Yves Saint Laurents publik och öka sin ryktbarhet.

Därefter kommer det dramatiska övertagandet av Yves Saint Laurent från Guccis modeimperialister, Domenico de Sole och Tom Ford, och Slimanes uppmärksammade avsked.
Frågan om hans vidare engagemang slår också inofficiellt rekord i spekulationer: ska Slimane börja designa Gucci? Eller ta över Pradas designerlösa Jil Sander?

Men han tackar nej till allt, inklusive Tom Fords officiella erbjudande om att finansiera en egen signaturlinje åt Slimane. När det står klart att Slimane bestämt sig för att gå över till ärkefienden LVMH (Dior, Givenchy, Louis Vuitton med flera) får modebranschen sin egna intrigtäta dokusåpa. Att ingen vill missa nästa avsnitt är tydligt när Slimane därefter ställer till med den mest omskrivna herrkollektionsvisningen någonsin. De som lyckas få inbjudningar till Slimanes debutvisning för Dior får som sagt bevittna hur modehistoria skrivs. Och dessutom en av de bästa och säkraste herrkollektionerna på mycket länge.

För Hedi Slimanes nyvunna berömmelse beror minst lika mycket på designtalangen som på intrigerna i modets hetluft. Sedan starten hos Saint Laurent har Slimane med säker hand ritat herrkollektioner som ständigt kittlat modenerven, men alltid hållit sig på rätt sida av bärbarhet. Hans luxuöst skräddade kläder verkar vara exceptionellt genomarbetade med exakta snitt och precisa avvägningar – aldrig några hemfallanden åt chocktaktiker eller överdrifter.

Timingen kunde ha varit sämre: när de flesta började bli riktigt övermätta på prassliga dragskobyxor visade han snitsiga kostymer, dramatiska rockar och sexiga skinnplagg.

Slimanes typiska herrsiluett – smal och svart med lite lyxigt fall i fåll eller midja – har också rymt en alldeles egen vision av maskulinitet som undviker såväl fjollighet som överdrivna machoideal. Istället bärs hans poplinskjortor lite lägre knäppta och ullkostymen kan kombineras med en diskret paljetterad tröja. Att sätta ihop motsatspar, som att blanda strikt skräddade uniformssnitt med lösa draperingar, har blivit något av ett kännetecken för Hedi Slimane.

Ett besök på Slimanes nyinredda kontor, som ligger i närheten av Paris couture-ghetto Avenue Montagne, visar sig också vara en riktigt motsägelsefull, nästan schizofren, upplevelse. Med sin stränga och högblanka interiör kan lokalen få vilken nyduschad och ombytt person som helst att känna sig sjavig och okammad – samtidigt som inredningen verkar underligt lugnande. Och den lille gråhårige mannen som du småpratar glatt med på väg uppför trapporna visar sig sedan vara fotolegenden Richard Avedon, vilket du förstår först av den uppståndelse han väcker bland personalen.

Väl ansikte mot ansikte med Hedi Slimane själv – han är lång, smal, med håret subtilt kammat i en fena och klädd i svart, vitt och slitna jeans – slås du av hans låga röst och hans stora, oskyldiga blå ögon som då och då tittar ner i golvet. Men i nästa sekund fixeras hans blick med en sådan intensitet att det gör fysiskt ont att försöka möta den. Slimane är först vänlig och öppen men låter dig sedan, utan omskrivningar, förstå det fräcka i att be honom berätta något om en ännu inte premiärvisad kollektion. Och precis när du hinner tänka ”jaha, det var den intervjun” skrattar han.

Den hemliga kollektionen i fråga är Slimanes andra för Dior under den nya etiketten Homme (den tidigare linjen Christian Dior Monsieur har avslutats liksom för att markera nyordningen). När jag träffar Hedi Slimane är de flesta plaggmodellerna klara och toilerna (prover uppsydda i bomullsväv) genomgångna. Nu väntar finjusteringar och de första färdiga plaggen. Med sex veckor kvar till visningsdatum är Hedi Slimane ute i god tid. Han säger att han föredrar det framför att sitta och fixa saker sista natten, och man tror honom. Att arbeta noggrant och metodiskt verkar onekligen vara hans stil.

”Elitism är en av grundvalarna för lyxmodet, det är bara att erkänna. Själva idén är att det inte ska spridas för mycket.”

Den första Dior Homme-kollektionen, den som landar i butikerna framåt augusti, döpte Slimane till Solitaire.

– Namnet har flera betydelser. Dels kom jag till Dior ensam, efter en massa politiska turer, till ett modehus som inte hade någon riktig historia inom herrmode. Jag ville också etablera ett couture-mässigt sätt att arbeta med ett äkta hantverk, inte bara en fasad. Och den ensamma diamanten var ett bra uttryck för detta: för något unikt och äkta, i motsats till strass.

På frågan vad det är för skillnad mellan hans arbete hos Yves Saint Laurent och nu hos Dior svarar Slimane att den är stor även om den kanske inte syns tydligt vid första anblick. Hans grundkoncept har nämligen inte ändrats:

– Jag känner inte att jag behöver presentera något helt nytt varje gång. Jag arbetar hellre med en idé om stil, inte säsongens look.

Slimanes kläder har hela tiden, oavsett etikett, syftat till att vrida och tänja på uppfattningen om vad som är maskulint. Hans design handlar inte om androgynitet, ”det har vi sett sedan Woodstock”, och heller inte om machoideal – ”muskler är ändå bara kosmetiska idag”.

För Hedi Slimane sitter maskuliniteten i huvudet och i mannens karaktär. Mellan de olika kollektionerna återfinns sedan små men viktiga skillnader i siluett, snitt och proportioner.

– Yves Saint Laurent står för en mer exotisk design med ett särskilt behag och njutningsfullhet. Dior är däremot väldigt parisiskt, strikt och propert. Den karaktären översätter jag konceptuellt till kläderna.

Slimane har sagt att han valde Dior delvis för att huset just är det mest parisiska av alla. Tänk på en egenskap som förknippas med detta adjektiv och det är inte osannolikt att ordet ”snobbig” är det första som dyker upp i huvudet.

Tror du att stadens vurmande för elitism har betydelse för att Paris blivit den modehuvudstad den är?

– Elitism är en av grundvalarna för lyxmodet, det är bara att erkänna. Själva idén är att det inte ska spridas för mycket. Det måste handla om att vara initierad, något som viskas i ditt öra. Men för mig är elitism ett sätt att tänka, inte hur mycket pengar du har på ditt bankkonto.

Hur har din egen enklare bakgrund med en finare släktfalang i Schweiz påverkat arbetet med lyxvaror?

– Väldigt mycket. Jag behöver både det uppenbart luxuösa och det som är rufft på insidan.
Att som ung designer sätta sig hos ett av de mer etablerade, för att inte säga ärkeborgerliga, modehusen har dock inte kommit helt gratis.

– Allting har sitt pris. Både för- och nackdelarna är många och de väger upp varandra precis. När det gäller herrkläder är fransmän ganska snäva i sitt synsätt. Modehusen är drivna av män och de har en särskild syn på sin egen maskulinitet. Det kan till och med bli en politisk fråga, något som hela tiden måste hanteras med psykologi.

– För mig har det alltid varit mer intressant att verka inom en etablerad institution och få den att utvecklas än att göra något litet vid sidan om. Det är samma fråga du måste ställa inför ett politiskt arbete: vill du starta ett eget marginellt parti eller arbeta inom regeringen där du har verktygen för att förändra? Jag väljer det sistnämnda även om det också innebär en del tunga plikter.

Slimane säger att han måste verka subversivt eftersom det helt enkelt inte går att låta Dior förbli som det alltid varit. Borgerligheten hos modehuset får honom att tänka på Helmut Newtons bilder, där de mest otroliga saker sker bakom den putsade fasaden.
Det är inte minst för att ge en ledtråd till denna subversiva dimension av sitt arbete som Slimane, redan innan han började skissa minsta plagg, i höstas såg till att skaffa ett specialritat kontor.
Lokalerna, som ligger några kvarter från det stora Dior-högkvarteret, är förlagda till ett hus från sent 1800-tal. Utifrån syns ingen större skillnad men på andra våningen råder en strängt avskalad modernism. Det mesta är gömt bakom tunga lackade dörrar med kodlås eller svarta skärmar. Arbetsborden är formade som laboratoriebänkrader med ljuslådor placerade mitt på.
I det största rummet, som används som showroom och för provningar, finns bara ett långt vitt bord och en jättelik spegelrektangel som går att svänga runt en axel så att rummets utseende förändras. Men de mest utmärkande inslagen är kanske det restaurerade parkettgolvet som höjts och försetts med belysning underifrån, samt den enorma takpanel som innehåller ett nästan oräkneligt antal högtalare, kopplade till en ljudanläggning av klubbformat.

Vid första anblicken är det mesta som vanligt men under den gamla bevarade ytan ligger de stora förändringarna.

Andra detaljer är nytolkningar av den typiska Dior-estetiken: den dubbla franska dörrkonstruktionen, den klassiska symmetrin och perspektivet, den grå Dior-kulören som han nu gjort mörkare och försett med en lackad yta. Allt är ritat av Hedi Slimane själv och iordningsställt under hans överseende.

”Vad är lyx? En logotyp? För mig handlar det snarare om kvalitet. Om att se över konstruktionen av kläderna. Att skapa en intim relation mellan bärarna och kläderna istället för att försöka skapa en global image.”

Slimanes designarbete behöver inte alls begränsas till kläder – just nu arbetar han på en soffa för ett möbelföretag.

– Design handlar om samma principer oavsett objekt: frågan om ljus, proportioner, lätthet och tyngd – att uppnå en balans. Egentligen skulle också det mesta kunna bli ett Dior-objekt.
Slimanes vision innehåller mycket mer än bara kläder, och han ser sig gärna som en del av den kulturella och konstnärliga nytändning som Paris fått de senaste åren. Visningsmodellerna handplockas, ibland direkt på gatan, och två veckor före visningsdatum väljs plaggen utifrån modellernas personlighet – hela kollektionen kan ändra utseende där, säger han.

Musiken spelar också en viktig roll för kollektionspresentationerna och brukar komponeras i samarbete med producenter från den franska house-vågen. Senast gjorde Benjamin Diamond ett par syradoppade deephouse-spår (Inner Cycle och Lonesome Boy) och till nästa visning har Nicholas Derbecher specialskrivit musiken.

Men det stora intresset verkar vara arkitektur. När Slimane ombads av tidningen Visionaire (som väl egentligen är mer som en avancerad utställningskatalog utan utställning än en tidning, och brukar gå loss på sådär 1500 spänn) att agera redaktör för dess 34:e nummer, valde han det framtida Paris som tema.

– Ibland blir jag irriterad på den museala sidan av Paris, där någon ny arkitektur inte tillåts. Själv vill jag inte bo i ett gammalt hus och har letat efter en ny bostad förgäves i ett år. Så jag ville helt enkelt se hur ett modernt Paris skulle te sig, även om det fick bli på ett mer översinnligt plan.

I Visionaire har ett 30-tal väl utvalda konstnärer och arkitekter inbjudits att bidra med arbeten som samlats i en metallgrå låda, ritad av den datorinbitne arkitekten Greg Lynn. Innehållet är en skildring av en elegant men sträng stad, där de pittoreska turistdragarna lyser helt med sin frånvaro.

– Det är en ytterst grafisk plats med en kombination av verklighet och virtuell verklighet, så att du kan röra dig från en plats till en annan utan att veta om den är datorgenererad eller ett fotografi, förklarar Hedi Slimane.

På frågan om vilken plats i verkliga livet som ligger hans vision närmast, svarar Slimane att han trivs bäst i 13:e arrondissemanget, i kvarteren runt Paris nya bibliotek. Det består av fyra glasskrapor uppställda på en enorm träplatå med trappavsatser från alla fyra väderstreck. Lite varstans är fyrkanter i stål utplacerade och mellan skraporna finns en mindre tallskog nedsänkt, osynlig från gatuplan. President Mitterands prestigebygge från 1996 är strängt, precist och lite hemlighetsfullt – delvis samma beskrivning som Slimanes kläder gärna inbjuder till.

Och just hemligheter är något Slimane ofta åter-kommer till. Antingen gäller det små osynliga detaljer i kläderna, eller enstaka plagg i kollektionen som sytts för hand utan att det för den skull märks.

– Vanligtvis brukar handgjorda kläder göras så manierade som möjligt för att alla ska se och förstå hur fina de är. Jag gillar idén att det exklusiva bara är för din egen skull, en handgjord finish som är så subtil att den inte märks.

Ett helt privat njutningsämne?

– Ja, uteslutande. Precis som hemligheterna bakom borgerlighetens stängda dörrar – de är inte till för att delas med hela världen.

Hedi Slimane menar att definitionen av lyx är den stora frågan couture-husen nu har att brottas med, kanske i synnerhet Dior.

– Vad är lyx? En logotyp? För mig handlar det snarare om kvalitet. Om att se över konstruktionen av kläderna. Att skapa en intim relation mellan bärarna och kläderna istället för att försöka skapa en global image.

Så du ser Dior mer som ett forum för att skapa högkvalitativa och vackra varor än som en personlighet att bygga på och marknadsföra?

– Egentligen handlar det om både och. Dior är ett couturehus, men även Christian Dior själv förstod redan på sin tid att det fanns en kultur och en image som behövde odlas.

Du har sagt att ”Tradition är nu”. Vad menar du med det?

– Att år 2000 har passerat och att varken futurism eller utopier har någon plats längre. Det mesta är öppet. Fast det betyder inte att vi måste förkasta saker från det förgångna, det finns sätt att överföra traditioner från förr till idag.

Slimane menar att det är utvecklingen från 90-talets uniformitet, från modets globalisering och den massiva sporttrenden, som gjort återkomsten av ett äldre sätt att klä sig möjlig. Kanske är det precis vad Slimane står för.

Han har också tillskrivits rollen som fanbärare i en antikardborre-revolution, en frälsare från prasselbyx-terrorn.

Även om Hedi Slimane ogärna tar på sig denna frälsares roll, är det antagligen så att ett framgångsrikt mode ofta motsvaras av ett ännu inte tillfredsställt behov hos många människor – ungefär som det sena 70-talets överdimensionerade axelvaddar förutspådde kvinnornas intåg i businessvärlden. I vilket socialt sammanhang ser Slimane sin egen relativt stora framgång?

– Jag vet inte säkert. Mitt huvudämne handlar ju om maskulinitet, hur manligheten och förhållandet mellan män och kvinnor utvecklas. Jag undersöker om mannen kan tillåtas att visa en yttre känslighet, om de kan förhålla sig till sitt utseende på ett annorlunda sätt och acceptera fler sidor i sin person. Det handlar absolut inte om androgynitet, jag vet inte ens vad det betyder.

– Jag spelar med att låta män bära sådant som ansetts feminint – utan att de förlorar sin manlighet eller att deras sexualitet ska behöva ifrågasättas. Den gamla bilden av manlighet är förlegad, men många människor är fortfarande väldigt fästa vid den.

Så motsatsparen i din design, där strikta uniforms-plagg gärna kombineras med skira organzatoppar, kanske motsvaras av de paradoxer som män går och bär på?

– Definitivt. Idag finns fortfarande en olustkänsla förknippad med manlighet, men snart kommer det mesta att bli accepterat. Jag ser det redan på platser där det finns en stark ungdomskultur. Det är därför herrmode är ett intressant område idag, medan dammodet har problemet att det inte för med sig några större konsekvenser vad man än hittar på. Ja, möjligen i termer av mediabevakning, men inte annars.

Och denne eftertänksamme 32-åring har själv fått erfara vad nästan hysterisk mediabevakning kan innebära. I januari stod Slimane där med alla rykten, spekulationer och förväntningar i luften och med Tous-Paris sittandes ute i visningsalen för att bedöma hans prestation för modehuset Dior.

Hur kändes det?

– Första säsongen var ett rent helvete. Tidspressen var enorm och teamet, som var helt nytt, tvingades att sätta sig in i uttrycket på en enda säsong. Något utrymme för misstag fanns inte. Situationen var riktigt skrämmande och enda sättet att hantera den på var att fokusera och stänga allt utom uppgiften ute. Jag vill överhuvudtaget inte tänka på alla spekulationer, de har ingen betydelse för mitt arbete.

Hedi Slimane säger ändå att han känner sig lättad idag, att hans andra kollektion var mycket enklare att göra. Arbetet flöt bara på.

– Jag fortsätter att dra i mitt rep. Det kommer en ny säsong som föregår nästa. Det är som landsvägarna i Amerika: du undrar om du någonsin kommer att få se vägens slut. Men du ger dig iväg i alla fall.

Och det är du själv som kör?

– Ja. Jag försöker hela tiden lämna över ratten till någon annan men det går nog aldrig.