Fredagen den 18 augusti tar Lars Nilsson emot Guldknappen, Sveriges mest prestigefyllda utmärkelse för modeskapare. Prisutdelningen äger rum i ett tillfälligt uppfört tält där hela den svenska modeeliten samlats och efteråt visas i princip hela Lars Nilssons Nina Ricci-kollektion för hösten/vintern 2006 – en enorm bedrift med tanke på att plaggen var på utlåning över hela världen och måste flygas in speciellt till visningen.
Bara några dagar senare, den 24 augusti, publicerar Women’s Wear Daily en notis om att Nina Riccis chefsdesigner lämnar sin post ”for personal reasons”. Det går en chockvåg genom den svenska modevärlden och för mig personligen blir det en bekräftelse på ett envist rykte som gick redan i mitten av augusti. Händelsen sätts i samband med att Olivier Theyskens blivit ledig för nya uppdrag efter att Procter & Gamble slagit igen Rochas i slutet av juli och att Mario Grauso, modechef hos Nina Riccis ägare Puig, uttryckt sin beundran för det belgiska underbarnets senaste Rochas-visning. Att Nina Riccis VD sedan slutet av förra året, Christophe Hébré, rekryterades från Rochas ger ytterligare bränsle till spekulationerna kring Theyskens. Den 11 september kommer bekräftelsen officiellt från Nina Ricci att Olivier Theyskens är modehusets nya kreativa chef. När det gäller Lars Nilssons framtid spekuleras det kring nya uppdrag i New York. ”Supposedly Lars will move back to the US and hopefully land a job designing for an American house”, postar till exempel Kim Hastreiter på Papermags blogg Fashion Schmashion den 24 augusti, och den 30 augusti antyder hon att Oscar de la Renta är intresserade, vilket också står i franska Vogue på nätet den fjärde september. Detta dementeras den 13 september av Oscar de la Renta i Women’s Wear Daily: ”There is absolutely zero truth to that.”
***
Den här artikeln påbörjades långt innan dess, då Lars Nilsson fortfarande var chefsdesigner för Nina Ricci. Utgångspunkten var att den skulle handla om hans arbete med att förnya ett slumrande modehus som, när han tog över rodret 2003, mest var känt för sina parfymer (eller snarare en enda parfym, storsäljaren L’Air du Temps från 1948). När det blir officiellt att Lars Nilsson lämnar Nina Ricci är texten redan färdigskriven och nästan på väg in i tryckpressarna men trots radikalt ändrade förutsättningar för publicering bestäms ändå att delar av den ursprungliga texten ska publiceras med några kompletteringar kring det som inträffat.
Lars Nilsson vägrar att prata med pressen men jag gör ändå ett försök att få prata med honom den tredje september. Två dagar senare sitter vi i en eftermiddagstom cocktaillounge en trappa upp på Hotel Diplomat i Stockholm – platsen för vårt allra första möte hösten 2005. Lars Nilsson är på väg till New York, men har flugit in från Paris för att ordna något med sitt svenska pass.
***
5 september 2006
Hotel Diplomat, Stockholm
I alla texter om ditt avhopp refereras det till ”personliga skäl”. Kan du utveckla det ytterligare? Vad var det som hände?
– Det var ett jättesvårt beslut att fatta. Det kändes som att jag hade gjort så mycket jag kunde för Nina Ricci. Nu har jag andra projekt som jag tycker är viktigare. Det är inte så att det ligger något bråk bakom. Mario Grauso och Christophe Hébré förstod att jag ville gå vidare.
Det spekuleras i att Olivier Theyskens blir din efterträdare på Nina Ricci. Kan du säga något om detta? Varför just han?
– Samma dag som nyheten om mitt avhopp kom ut i Women’s Wear Daily var jag på Café de Flore med en kompis. När jag gick ut därifrån var den första person jag mötte Olivier Theyskens. Det var lite lustigt. Det har ju spekulerats mycket i hans framtid efter att Rochas slog igen. I och med att Mario Grauso var på Rochas visning i våras är det klart att Theyskens kopplas ihop med Nina Ricci. Men det spekuleras väldigt mycket kring flera modehus just nu: Valentino, Armani, Dior Homme…
Du fick Guldknappen en fredag och påföljande onsdag blev det känt att du hade lämnat Nina Ricci. När fattade du beslutet att säga upp dig?
– Det är svårt att ange någon exakt tidpunkt. Men det var i alla fall före Guldknappen. Däremot berättade jag det inte för någon förrän efteråt. Mina föräldrar visste inte. Det var lite tufft. Men jag hade inte hjärta att offentliggöra det tidigare. Jag kände att jag ville ge Stockholm den sista visningen så att säga.
Hur gick du ut med beskedet?
– Jag ringde själv upp de personer jag kände att jag ville kontakta. Bland andra Suzy Menkes, Anna Wintour och André Leon Talley. Sedan ringde jag mamma och pappa.
***
Lars Nilsson är den svenske modeskapare som rönt absolut störst framgång internationellt med modehus som Chanel, Lacroix, Balmain, Oscar de la Renta, Dior, Ralph Lauren och Bill Blass på meritlistan. Det var (och är) en allmän uppfattning i modevärlden att Lars Nilsson lyckades höja Nina Riccis modeimage betydligt under sina sex kollektioner för huset (den sjunde lämnade han på ritbordet). Istället för att på sin höjd vara en angelägenhet för societetsflickor med anor och tjocka plånböcker fick huset under Lars Nilssons ledning ny trovärdighet med anhängare som Dita von Teese, Scarlett Johansson och Gwyneth Paltrow – några av modeplanetens mest eftertraktade, glamourösa och respekterade kvinnor.
Att gjuta nytt liv i gamla varumärken är en ständig utmaning och Lars Nilsson tog över ett modehus som var i starkt behov av att återupptäcka sin identitet och översätta den till något som kändes relevant i samtiden. Lars Nilsson lyckades faktiskt träffa en ton som plötsligt satte tillbaka Nina Ricci på modekartan, samtidigt som de gamla kunderna fortfarande kände igen sig i märket. I den aktuella höst- och vinterkollektionen använde han sig till exempel av Anita Pallenberg som referens.
– Hon var omgiven av en ganska rockig publik samtidigt som hon hade något väldigt feminint, fragile, över sig, säger Lars, lite som en David Hamilton-modell.
Fotografen David Hamilton började samarbeta med Nina Ricci under sjuttiotalet och präglade länge bilden av företaget med sina esoteriska, naturliga och graciösa modeller. Översatt till plagg kan Pallenbergs influens innebära subtilt färgade lager av organza i en kjol till kavaj och väst med en ridhjälm som accessoar – en sofistikerad lek med kvinnligt och manligt, hårt och mjukt, sexigt och sött. Puig släpper inga siffror men i samband med utnämnandet av Theyskens uppgav Mario Grauso att försäljningen ”more than doubled” under de tre gångna åren. Uppenbarligen funkade Lars Nilssons koncept även kommersiellt.
***
14 maj 2006
Paris, tre månader före avhoppet
Lars Nilsson är mitt uppe i arbetet med nästa resort collection och har drivor av kvitton som ska sorteras från en nyligen avslutad jobbresa till Tokyo och Los Angeles. Om han känner sig stressad lyckas han dölja det väl. När jag anländer till hans Paris-lägenhet på en stillsam gata bakom varuhuset Bon Marché klockan elva en söndag morgon – hans första ”lediga” dag på länge – är han klädd i jeans (South Willard), T-shirt (Schiesser) och djupt urringad cardigan (Jil Sander), ett plagg han ofta synts i den senaste tiden. Medan jag frigör mig från mina Gretsch Fire Bird-platforms från Acne (det tar ett tag att knäppa upp de tre spännena på varje ankelrem) och ställer dem intill en rad häpnadsväckande vita trainers (Jack Purcell by Junya Watanabe – allihop!) står han bredvid och småpratar lite om föregående kväll, då vi åt middag på Pétrelle, en liten restaurang som dragit till sig ett kosmopolitiskt modeklientel och som är både Christian Lacroix favoritrestaurang och något av ett stamhak för medieskygge Martin Margiela.
Sedan frågar han om jag vill se lägenheten. För alla jag träffat som varit där har Lars Nilssons lägenhet kultstatus. ”Du måste se den! Den är helt fantastisk!”, säger fotografen Douglas Blankenship som träffade Lars Nilsson i början av nittiotalet. Lika entusiastisk är grafiske formgivaren Lars Fuhre, som känt Lars Nilsson sedan slutet av åttiotalet då båda pluggade i Paris (Lars Nilsson gick École de la Chambre Syndicale de la Couture Parisienne, den franska modebranschens egen elitskola): ”Allt hos Lars känns exklusivt. Det handlar inte om pengar. Det är något med helheten. Ingen enhetlig stil, ändå hänger allt ihop. Om man vill få en bild av Lars – då ska man börja i lägenheten.”
Jag följer efter Lars Nilsson längre in i hallen. Vi passerar en bokhylla som täcker en vägg från golv till tak och jag kastar en snabb blick på innehållet – konst, fotografi, design, möbler, textil och mode.
– Det är väl det som jag tycker är kul att upptäcka och se och lära mig av. Nya böcker, nya konstnärer, nya skivor. Det ingår i jobbet att hålla mig uppdaterad. Men det känns inte alltid som jobb. Jag tror: I enjoy it. Och det är nog en förutsättning.
Jag låter bli att läsa på bokryggarna när vi går vidare genom en korridor till höger. Det ligger rum på båda sidorna, alla målade i olika mättade pasteller. Det är svårt att inte dra paralleller till Nina Ricci som är ett av de modehus som jobbar mest kreativt med färg idag.
– Jag har alltid haft ett intresse för färg, det är något som också utvecklas hela tiden. Olika färgkombinationer på en tavla till exempel. Eller Johannes Ittens färgskalebok. Sådant kan jag bli inspirerad av. Hur man kan uttrycka sig på olika sätt, med hjälp av färger och proportioner.
I slutet av korridoren tittar vi in i en matsal där ett svart bokskåp med svarta böcker ger intryck av en surrealistisk installation bland mer förväntade matsalsmöbler innan vi viker av mot ett tvådelat rum som väcker associationer till en salon de compagnie à la 1700-tal. Stoppade stilmöbler samsas med moderna klassiker och en och annan allmogereferens i en eklektisk blandning – allting inramat av väggar med vita skulpterade ornament som liksom växer ut från hörnen. Salongens show piece är en Josef Frank-soffa som är snudd på kamouflageklädd i senapsgul sammet.
– Jag fick kämpa hårt för att få det tyg jag ville ha, förklarar Lars Nilsson med ett skratt.
Strategiskt placerade på väggen bakom soffan hänger två svartvita teckningar av Patrick Long, illustratör och nära vän som bland annat gjort scarfsmotiven Flying Machine och French Garden i den sista höst/vinter-kollektionen.
– De där är faktiskt ritade på gamla Prada-kataloger. Vi hade liksom inga pengar att köpa papper för. De är från året då vi träffades, 1990 eller 1991. Det är Elizabeth Taylor och Richard Burton.
– Jag måste visa köket också!
Mer homogent i stilen än de övriga rummen jag sett är alla snickerier – från väggarna till dörrarna på skåpen – målade i samma grafitgrå nyans. Även till formen ser allting ut att höra ihop med genomgående avskalade linjer och för utrymmet (som inte är jättestort) anpassade volymer. Det visar sig också att köket är specialritat, av väninnan och inredaren Nina Kummelstedt.
– Jag ville ha det ganska funktionellt, förklarar Lars Nilsson.
Men det finns i alla fall utrymme för ett porträtt av Oscar II som hänger i en tung ram på en av väggarna. Det står också två träfåtöljer kring ett bord och ser teatraliska ut mot en bågformad skärmvägg som sticker ut i rummet (som en rökhörna eller snarare idén om en rökhörna).
– Jag skulle kunna tänka mig att jobba mer med inredning i framtiden. Jag har faktiskt startat ett projekt med Nina, en möbelkollektion som just nu befinner sig på prototypstadiet. Men det dröjer nog ett tag innan vi har något att presentera.
***
Du fick uppdraget för Nina Ricci efter att du slutat på Bill Blass under stor dramatik. Trots fina recensioner var ni flera som fick gå direkt efter visningen av höstkollektionen 2003. Blev du inte bränd av det som hände?
– När jag var i New York var det väldigt många designers som kom och gick. Vissa gjorde en visning, andra gjorde två. Själv fick jag ju sluta mitt i modeveckan. När man accepterar att jobba för ett modehus är det viktigt att man har en förståelse för vad det innebär. Vad vill jag göra och vad vill de ha? Nina Riccis ägare och jag lyckades komma överens om ett koncept som vi båda kan stå för. Jag ställde en hel del krav och vissa krav får jag igenom, andra krav tar lite längre tid. Många hus har radikalt klippt med sin historia och gjort om hela konceptet, men det kändes mer rätt för Nina Ricci att bygga vidare på det befintliga.
Vad tycker du om det Nina Ricci skapade själv? Hon hade ju en bakgrund som sömmerska och var berömd för sitt hantverk. Marie-France Pochna skriver i boken Nina Ricci att hon sökte kvalitet snarare än extravagans. Kvinnans personlighet skulle komma i första rummet – ”be yourself before being seen”.
– Det är den delen och det Jules-François Crahay skapade som jag tycker är mest intressant. Jag har alltid tyckt om just de tidsepokerna också, trettiotalet och sextiotalet. Det känns ju att det är en kvinna som startade företaget. Det satte en viss prägel från början.
– Det är intressant att hon arbetade med sin son, Robert Ricci. Han hade ett starkt engagemang i kollektionerna och såg till att huset utvecklades i rätt riktning kreativt. Han blev också vice-president i Chambre Syndicale de la Couture och gjorde mycket för att återlansera det franska modet efter andra världskriget. Han tog till exempel initiativet till Théâtre de la Mode där olika franska modehus gjorde kläder till dockor som skickades runt i världen på en PR-turné.
Hur ser din designprocess ut? Hur startar du en kollektion?
– Det är lite olika för varje gång faktiskt. Jag gjorde en resort collection för Bill Blass en gång utifrån ett fotografi av Irving Penn med en röd och en turkosblå färg i bilden. Det startade hela den kollektionen. Mer eller mindre.
– Det jag tycker är intressant på Nina Ricci är att man kan jobba på ett sådant sätt att man bygger upp en kollektion. Man börjar med en idé, man tar den till ateljén, man får en toile och man provar sig fram med färg. Det är kanske lite av den couture-metod som jag har jobbat med tidigare. Att göra en kollektion utifrån ritningar där allt är uttänkt från början – material, sömmar, blixtlås, allt – känns för industriellt för mig. Jag tycker om det franska sättet att jobba via hantverket. I Paris har vi fortfarande möjlighet att göra ett slags blandning mellan haute couture och prêt-à-porter. Det kanske är mer komplicerat, men samtidigt ger det större frihet att experimentera. Alla har ju olika konstnärliga uttrycksmedel. Jag vill gärna leka mig fram.
Innebär det inte större risker att lämna så öppet för experiment? Hur funkar det rent kommersiellt?
– På de franska modehusen finns det ett visst utrymme för det kreativa egot. Man får lyssna på sig själv, utforska vad man vill göra och hur man vill uttrycka sig. Men man måste också se resultatet. Folk köper kläder på ett annat sätt idag. Folk köper inte haute couture utan prêt-à-porter. Och det måste man ta hänsyn till. Man kan inte bara göra vad man vill.
– För mig är det jätteviktigt att det som visas på catwalken också ska finnas tillgängligt i affärerna. I vår flagship store på Avenue Montaigne i Paris finns 99 procent av alla plagg som visas. Plaggen måste ha ett liv efter catwalken också. Kläder ska användas. Kläder ska uppskattas. Kläder ska bäras.
Illustratören Christian Bérards romantiska illustrationer hjälpte till att forma bilden av Nina Ricci i decennier. Men det har också funnits samarbeten med konstnärer och kreatörer från en mer avantgardistisk tradition. Förpackningen till herrdoften Ricci Club från 1989 gjordes exempelvis efter skisser av konceptkonstnären Sol Lewitt. En annan konceptkonstnär, fransmannen Daniel Buren, är upphovsman till ett skyltfönster med karaktäristiska svartvita ränder från 1992. Även poplegenden Andy Warhol figurerar i historien med ett skyltfönster för L’air du Temps som gjordes 1963 på Bonwit Teller i USA.
Du har inlett ett samarbete med illustratören Patrick Long och har också påbörjat ett projekt där olika kreatörer får tolka färgen gul (Nina Riccis husfärg) för Dover Street Market i London. Är traditionen med kreativa samarbeten något som du vill ta tillbaka?
– Ja. Paris har väldigt många specialister när det gäller till exempel broderier, fjädrar, skor och smycken som man kan jobba med på ett väldigt direkt sätt. Jag tyckte att det saknades lite av det. Och att man behövde se lite mer individuellt på just Nina Ricci, företaget. Jag satte mig ner och studerade husets historik, försökte läsa, försökte få tag i dokumentation och så. Sedan tog jag fasta på några punkter som jag tyckte verkade rätt för idag. Det är väldigt många företag som tittar på andra företag när de gör om sig. Det känns sådär. Man vill väl ha originalet. Man vill inte ha en designkopia.
***
En av Lars Nilssons samarbetspartners är Mr. Pearl, en engelsk designer som är specialiserad på korsetter. Förutom uppdrag för olika modehus har han gjort korsetter till artister och personligheter som Dita von Teese, Victoria Beckham och Kylie Minogue. Han är också känd för att själv bära korsett i egen design och lär ha en midja på 46 centimeter.
Första gången jag hörde talas om Mr. Pearl var i Valerie Steeles bok Fetish: Fashion, Sex & Power. Hur lärde du känna Mr. Pearl?
– Vi träffades på Avenue Montaigne. Mellan två cocktails. Men vi lärde känna varandra på riktigt hos Lacroix.
Är han alltid korsetterad?
– Ja. Han behöver korsetten för att hålla sig upprätt. Jag kommer aldrig att glömma när jag var i London och gjorde en välgörenhetsvisning för engelska kungafamiljen. Det var Chanel, Lacroix och några till. Jag representerade Lacroix och hade halva couture-kollektionen med mig. Och det var så dåligt organiserat! Allt var bara kaos. Då ringde jag till Pearl och han kom och hjälpte mig. Med alla sina kompisar. Vid det tillfället var det faktiskt en av mannekängerna som frågade Pearl: ”Do you always wear the corset?” Och Pearl svarade: ”Yes.” Hon tittade på honom och sa: ”What a strange pyjamas!” och gick ut på catwalken.
Det låter som ett riktigt fashion moment. Kan du beskriva ditt allra första fashion moment?
– Jag tror det var när jag var 17 år. Jag var på besök i Paris och gick på [nattklubben] Les Bains Douches. Det var väldigt mycket mode då. Modeller, designers, alla var där. Vid ett av de runda borden i källaren satt Roman Polanski. Det är mitt första fashion moment.
Vilket leder till den ständiga frågan: vad går det ut på? Vad är mode?
– Det är ett uttrycksmedel. Som kan förändra känslor på väldigt kort tid, snabbt. Beroende på vilket plagg jag bär kan jag påverka omgivningen, hur jag uppfattas av andra människor. Jag kan också påverka hur jag känner mig själv. Men vad det går ut på? Ja, have fun!
***
5 september 2006
Hotel Diplomat, Stockholm
Hur går det till när man säger upp sig från ett modehus? Blir det besöksförbud och utfrysning?
– Nej, så var det inte i det här fallet. Jag har en god relation med både ägarna och mina före detta medarbetare. Men jag valde att få alla mina saker på kontoret hemskickade. Jag fick också köpa en ny BlackBerry för den jag hade tillhörde Nina Ricci.
Hur reagerar man som kreatör när man är mitt uppe i någonting och plötsligt lämnar det? Jag tänker på nästa kollektion, våren/sommaren 2007.
– Det är en intressant fråga. Jag hade ju gjort klart hela vårkollektionen när jag slutade. Alla teckningar, tygprover och inte minst prints av Patrick Long hängde på väggen på kontoret. Det kändes lite svårt att bara lämna det och inte göra det helt färdigt. Samtidigt finns det ju aldrig något bra tillfälle att säga upp sig. Det är ju alltid en kollektion på gång och det är också det jag tycker är roligt med mode.
Vad vill du göra nu?
– Jag är intresserad av att göra exceptionella och väldigt couture-betonade saker. Men jag är intresserad av att göra något som folk kan köpa och ha på sig hemma i Sverige också. Det var en frustration ibland att saker och ting kostade så himla mycket. Jag måste erkänna det. Jag hoppas att jag i nästa steg ska kunna göra något som passar både röda mattan och plånboken.
***
8 oktober 2006,
2 dagar tills Bon ska tryckas
Det kommer ett mejl från Lars Nilsson där det står: ”Jobbar på nästa steg. Allt mkt positivt men tar lite tid.”
När mejlet skickas befinner han sig i Paris. I ett telefonsamtal dagen därpå kommer Oscar de la Renta-ryktet upp:
– Jag fattar inte hur det uppstod, jag ringde faktiskt upp honom personligen och förklarade att jag var helt oskyldig.
Lars Nilsson berättar att han förhandlar ”om lite olika saker”. Mer än så vill han inte säga.
– Jag gör bedömningen att det tar ytterligare cirka två veckor innan något är klart. Jag vill vänta med alla uttalanden tills dess.