Jag får veta att Ulrich Bermsjös musikprojekt Nouveau Riche är på väg ut med ett album. Utan dröjsmål knappar jag in på google.ru för att ta reda på mer. För att hitta information om genren svensk camp-pop är det rätt suffix på söksajten. Efter Army of Lovers och lite bortglömda Vacuums segertåg på tajgan är permafrosten uppbruten för snarlika band från Sverige, och allt med anknytning till Alexander Bard röner stort intresse.
Mycket riktigt finns det åtskilliga inlägg om Nouveau Riche. De flesta handlar om den första turen med singeln Oh Lord för drygt ett år sedan och Dominika Peczynskis avhopp från bandet strax därefter. Sedan kommer nyheten om att Camilla Brink har tagit Dominikas plats och några spydiga kommentarer om det från militanta Army-fans. Camilla släppte en soloplatta 2001 och rönte viss framgång med singlar som Bye Bye Forever (Chiki, Chiki) och Tell Me. Ulrich själv presenteras som Alexanders Bards ex-pojkvän och vi får reda på att de fortfarande är vänner och föder upp travhästar tillsammans. Det står också att Nouveau Riche-albumet Matters of the Heart ska släppas till våren.
Under en mellanlandning i Warszawa får jag tag på Ulrich på mobilen och frågar vad han har för planer för helgen.
– Jag ska till travet i Karlstad och se Madame Amok i finalen. Min kille Morgan avskyr trav så det finns gott om plats i bilen om du vill följa med.
Vi bestämmer att vi ska tillbringa en dag till och från Värmland tillsammans.
Han plockar upp mig i en krämfärgad cityjeep som är överdimensionerad och maskulin på det där härligt bögiga sättet. Det visar sig vara en hyrbil, hans egen står uppe på hans hotellanläggning i Härjedalen. Ulrich Bermsjö brukar få titeln ”klubbprofil” i kvällstidningarna, men det är att förminska hans roll. Han är hotellägare, hästuppfödare och en av Sveriges viktigaste klubbentreprenörer. För många år sedan kunde man se honom på den mytomspunna Stockholmsklubben Ritz gaykvällar där han gjorde installationer. Han installerade sig själv och det var inte alltid så påklätt. Lika barnförbjuden var han som klubbkid i New York på ställen som Roxy och Disco 2000. Senare kom han att ge en ansenlig del av Stockholms bögfreaks jobb på klubben Tip Top. Nu ömsar han skinn igen och kliver ut på scenen som popstjärna.
Ulrich skapade rubriker mot slutet av nittiotalet då han ruskade om bögstockholm med evenemanget Stockholm Goes Gay. Under det namnet intog han alltifrån Berns och Sturecompagniet till Alladin. Med ens var gay inte längre synonymt med sjaskiga hak och avslagen öl utan homosarna fick vara med och trängas under kristallkronorna. Det låg helt rätt i tiden: just då ville alla bögar festa som bratsen på Bo’s bar.
Framgången fortsatte med Bangcock i Chinateaterns foajé. Utanför klubben gick Ulrich omkring som Katarina den stora med muff och matchande pälsmössa och valde ut snygga killar och andra viktiga partyingredienser som fick gå förbi kön.
– Stället hade just gått i konkurs och förvaltades av staten, så ingen var orolig för sitt serveringstillstånd och allt kunde hända där inne. Folk söp och knarkade och knullade. Jannike kom varje vecka i solglasögon och munkjacka. En gång såg jag två flator i en 69:a mitt i trappan. Ja, det var galet. Bangcock är den enda av mina egna klubbar som jag själv skulle ha gillat. Den var mer som jag skulle vilja ha det än Homolulu, Tip Top och mina kvällar på Kharma. Allt annat i Stockholm har varit så tillrättalagt.
Hur långt har du kommit i popstjärnelivet?
– Ja, du. Jag vet inte om man ska kategorisera det som nonchalant, arrogant eller bara korkat, men vi åkte ner på Balkans största TV-show med 60 miljoner tittare i direktsändning. Där debuterade vi och vi hade inte ens repeterat innan. Först fick vi vara på en kurort i Montenegro och vila upp oss i en vecka och sen fick vi vänta på vår tur. Någon repetition var det egentligen inte frågan om. Man fick dyka upp klockan fyra och sedan hade man tre minuter och trettio sekunder på sig. Någon stod där och kollade att artisterna hade IQ nog att ta sig ut på scenen, men det var allt.
Dagen efter sin studentexamen 1987 lämnade Ulrich Bermsjö Ludvika. Efter en oavslutad hotellutbildning i Brighton och praktikplatser i Schweiz och på Rivieran drog han vidare till New York. På dagarna köpte han travhästar åt en uppdragsgivare och på nätterna jobbade han på övervåningen av den legendariska manhattanklubben Roxy – ett tempel för dåtidens klubbkids.
– Man kan väl säga att jag gjorde mig till allmänt åtlöje utan att precisera exakt vad jag sysslade med. Det var väldigt kul. Disco 2000 och Mars var också hemskt roliga klubbar. Mars var det första stället jag gick på. En karl med minimal zebra-outfit slet tag i mig och ville umgås lite mer privat på toaletten. Och snipig som jag var och är så sa jag: ”Näe, du”. Men han gav sig inte utan väste ”it’s huge” och drog in mig på toa. Och jag min dumma get smet iväg och sedan ägnade jag två år att titta efter varenda svart man i stan på jakt efter honom. Det var ett jäkla misstag.
– Standarden för hur man skulle roa sig sattes av drugkärringar som RuPaul, Olympia, Lypsynka och Antony Hegarty från Antony And The Johnsons. De tillhörde den lilla subkultur som transade sig fram i tillvaron. Jag bodde ihop med den ökända Amanda Lepore i två och ett halvt år. Ingen kvinna på jorden har nog konsumerat så mycket puder som hon. Hon kunde strött ut vetemjöl på golvet och satt på en fläkt. Jag träffade Amanda när jag var i New York sist och hon ser fortfarande precis ut som hon gjorde på den tiden. Samma människa till det yttre, men inuti verkade hon mer säker i sig själv och mer tillfreds.
– Med tanke på hur tuffa år det var så var det skönt att se. Hela klubbkid-eran var ju en extrem reaktion på AIDS. Många gick omkring med plåster i ansiktet eller visade upp sina carposis sarcoma-utslag. Det fanns ju inga bromsmediciner på den tiden. Trots allt det tuffa var alla extremt trevliga ändå. Stod James St. James i dörren till Roxy var han ju utspökad för vår skull. Han tog alltid väl hand om gästerna. Det såg man inte på klubbar i Stockholm på den tiden och det är något jag har försökt ta med mig hem från New York.
Vi sitter i bilen och åker i 140 km/h på väg mot Karlstad. Ulrich kedjeröker Marlboro Lights och blåser ut röken genom en tunn springa i fönstret. I närheten av Arboga passerar vi hans pappas stuteri. Det är där hans och Alexander Bards gemensamma travhästar föds upp. Hans pappa gav honom hans första häst i fyran. En ridhäst. Han himlar med ögonen.
– Det hade varit bättre om han hade gett mig en travhäst med detsamma.
– När jag kom hem från New York hade jag ätstörningar, var deprimerad och vägde 47 kilo [Ulrich ser ut att vara kring 175 cm lång]. I samma veva läste jag om Fontex i DN och dagen efter att pillren släpptes i Sverige hade jag tvingat till mig ett recept. Det hann inte gå två veckor innan jag hade flyttat till Stockholm och mådde toppen.
– Jag hade en stor dobberman som sniffade upp en tik uppe vid Capitol Studios lokaler vid S:t Eriksgatan, och när vi stod där så öppnade Ylva Maria Thompson dörren. Jag frågade om det var hon som var Ylva Maria och hon avslöjade att de spelade in filmer i den lokalen. Min första tanke var att Gud här skulle man göra en fest, och på den vägen var det. Vi gjorde fester, Ylva och jag. Det var så Stockholm Goes Gay började.
När jag försöker föra in samtalet på arbetet med Nouveau Riche-plattan blir Ulrich vag och full av svepande formuleringar. Det är uppenbart att han har trampat några av dem han har arbetat med på tårna. Och att han nu har fått det som han vill. Men samtalet är inte i närheten av den underhållande ordström som jag hunnit vänja mig vid under timmarna upp till Karlstad.
Vi parkerar bilen vid Färjestadstravet, tar ut varsin plaststol ur VIP-tältet och sätter oss i det småkyliga solskenet. Ulrich berättar om sina travutflykter med Alexander och hur kul de brukade ha innan båda skaffade pojkvänner som var helt ointresserade av trav. När jag frågar om hans påstådda relation med Alexander säger han något svävande om att det väl ”fanns bildbevis”.
Dagen därpå ringer jag upp Alexander Bard för att ta reda på hur det gick till när de hamnade på Hänt Extras löpsedel som ett par.
– Ulrich och jag lät oss plåtas av en paparazzifotograf på Solvalla. Ingen av oss hade någon partner just då så det var ett roligt experiment. Vi hade ju aldrig hamnat på löpet om vi hade gått ut själva med att vi var ett par. Då hade det blivit en notis längst bak i tidningen. Det krävdes en riktigt suddig paparazzibild för att det skulle kännas intressant!
Hur lärde ni känna varandra?
– I början av nittiotalet fanns det en posse kring Army of Lovers som hette Lovers of Army och Ulrich var med i det gänget på något sätt. På ett möte med våra fans började Ulrich prata om hingstarna på pappas gård och då upptäckte vi vårt gemensamma intresse för hästar. Innan vi började med uppfödningen gick vi på travet ihop.
Jag frågar om Nouveau Riche. Alexander vill gärna se både Ulrichs och sitt eget projekt som en del av den nya do it yourself-prylen.
– Du behöver inte längre repa i ett garage och hoppas på ett bolag som signar dig. Istället driver du musiken som ett projekt med hjälp av datorer och kunniga människor. Det här är en tendens som bara kommer att växa. Och i den här branschen kan man dessutom vara medelålders och göra pop. Det är inget konstigt.
På travbanan är det dags för finalen för fyraåriga ston. Madame Amok står som nummer sju. Första pris är en halv miljon kronor. Ulrich ger henne några komplimanger och en beundrande blick när hon springer förbi oss under uppvärmningen. Vi huttrar. Alexander och Ulrich brukar ge sina hästar namn som är lite over-the-top. De är långt ifrån ensamma. Bland Madame Amoks konkurrenter finns en Orchidée d’Aunou och en Patricia du Ling. Men det finns också riktiga svennar som Mad Marke och Västerbo My Melody.
– Skulle våra hästar ha bögiga namn? Moi?! Men det är klart att namnen säger något om ägarna. Namn är viktiga. Varenda Hollywoodkossa har ju ett artistnamn som klingar bra. Noblesse oblige…
– Att jag startade Tip Top var rena slumpen. De sista Stockholm Goes Gay körde jag på Berns med bröderna Broström och sedan sa jag helt enkelt åt dem att köpa det gamla RFSL-haket på Sveavägen så att jag kunde klubba där. Då gjorde de det. Sen hoppade de av och bad mig köpa ut dem. Och då satt jag där med en egen klubb. Jag fick tänka som farmor: plus och minus. Farmor har alltid varit duktig på affärer.
– Tip Top var kul de första två och ett halvt åren innan Tillståndsmyndigheten började sanera krogarna. Visserligen sanerade de väl alla krogar… men det blev allt svårare att erbjuda ett ställe att ha kul på med tio civilsnutar i lokalen som såg till att ingen lesbian tog med sig en fickplunta eller någon småfjolla med falskleg tog sig in eller nån fyrtiofemårig frisör stod och viftade med armarna. Hög röst och yviga gester var de starkaste tecknen på överservering hade poliserna lärt sig. Med den definitionen kunde jag ju inte ha en enda gäst i lokalen. Socialstyrelsen tycker ju att två drinkar eller tre öl är ungefär vad man bör servera en gäst på ett etablissemang.
Per timme?
–Nej, på en hel kväll. Idag är det ännu svårare med rökförbudet. Kortfattat kan man säga att du får inte röka, du får inte spela för hög musik, du får inte gestikulera eller dansa med bar överkropp, du får inte knulla eller gå in flera stycken på toaletten, du får inte dricka för mycket och du får absolut inte ta några andra preparat. Så frågan är ju egentligen varför man överhuvudtaget ska gå ut?
Ulrich är upprörd och tänder en cigg. Vi byter ämne. Schismen med Dominika handlade om tempo, som Ulrich uttrycker det. Mellan raderna låter det som att hon ville tjäna snabba pengar i Ryssland medan Ulrich ville satsa mer på musiken. Han har ju tjänat en del pengar på klubbarna och gör mest det han tycker är kul.
Det går inte bra för Madame Amok den här gången. Tillbaka i bilen sätter vi på de nya remastrade versionerna av den kommande plattan. Ibland låter det som en uppdaterad version av Kylies Fever-platta (som låten Stay), annat liknar BWO. Riktigt glad blir jag när det blir riktigt svulstigt och camp. Camilla har en imponerande röst. Nu väntar lanseringen och singelsläppet. Ulrich säger om och om igen att man inte ska bry sig om vad andra tycker utan göra sin grej. Han säger det som ett mantra under bilresan. Drar ett djupt bloss och blåser ut röken genom springan i bilrutan.
– Det är säkert svårt för många så kallade artister att acceptera popprojekt som Nouveau Riche eller Army of Lovers som musikaliska äventyr. Speciellt om man säljer långt fler plattor än de gör. Men åker du över till Tyskland eller Riga är det den här typen av svenskproducerad pop du hör i högtalarna. Inte Olle-tråkmåns.
När jag hoppat ut ur bilen och packat ner bandaren frågar Ulrich om jag har fått veta allt jag undrade.
– Om du inte har det kan du ju hitta på resten! säger han och trampar på gasen.