Maria Andersson i Sahara Hotnights låter som en norrländsk Keith Richards och har en konstig knöl i nacken. Hon skyller symptomen på vårens skivsläpp. Josephine Forsman, trummisen i bandet, säger att hon slutat drömma om nätterna. Skaparangst – lättbotat! tänker jag när vi ses i biblioteket på Grand Hôtel, och rusar iväg till Cadierbaren. Kommer tillbaka med en flaska perfekt kyld Pinot Blanc, och en skål storsaltade jättepretzels. Maria och Josephine är duon som skriver alla låtar och de har precis gått in i studion tillsammans med den andra halvan av Sahara Hotnights – syskonen Jennie och Johanna Asplund. Tre år har gått sedan förra plattan, Kiss & Tell , och jag undrar vad de haft för sig?
Maria Vi turnerade runt i amerikanska collegestäder med Phantom Planet; OC-bandet kallar vi dem eftersom de gjort musik till TV-serien.
Josephine De var rätt trista.
Maria De satt i bussen hela tiden och spelade TV-spel.
Det låter som en skittråkig turné.
Josephine Ja det var det.
Maria Vi var på en Tiki-bar där man får en papegoja när man köper en drink. En papegoja i glaset när man köper en drink. Som man får ta med sig hem. Jo kul. En kul turné.
Josephine Verkligen. Skitkul.
Maria Vi var på en karaokebar i Chicago. Skitkul.
Josephine He he, det sammanfattar ganska bra hur det var.
Maria Sen hakade The Like på turnén; tre rikemansdöttrar från LA som har ett band. Den enas pappa är trummis i Elvis Costellos band, och den andras är typ skivbolagsboss…
Josephine Vi var så olika, från två skilda världar.
Maria Det var den där klassiska turnékonflikten. Röka på eller dricka öl?
Josephine De ville bara röka på hela tiden. Hur jävla kul är det?
Maria Men det är klart; vi hade kommit till en punkt när vi inte kunde ha roligt. Själva. Alla var skitgriniga. Vi klagade på varandra hela tiden, på minsta lilla grej.
***
Josephine klunkar i sig vin. Maria knaprar på en pretzel och börjar pilla på en skål med vatten där det flyter runt en trött lilja. Jag kastar av mig stövlarna, kryper upp med strumporna i fåtöljen och befäster rollen som jourpsykolog med dysfunktionella rockband som specialitet.
Hur känns det nu då, inför den nya plattan?
Maria Arbetet med själva skivan känns bra. Men det här med att funka ihop som ett band, den sociala biten… Nä, jag orkar inte tänka på det nu.
Josephine Jag kommer se till att jag har kul, istället för att tänka: Har vi kul? Den här gången när vi turnerar tänker jag göra saker som jag gillar. Jag tror att vi varit lite rädda för det, det har liksom varit tabu…
Maria Ändå vill vi påpeka hur olika vi är hela tiden.
Josephine Jag trodde förut att bara vi formades ihop skulle allt bli bra. Istället för att tänka: Jag accepterar att Johanna säger det tråkigaste skämtet jag nånsin hört, det får stå för henne. Jag har mycket större tolerans för de vänner jag har idag, men så fort det gäller bandet så slår jag ifrån.
Josephine är påtagligt berörd. Blossande kinder, känslorna utanpå. Skulle jag erbjuda henne att smasha vitrinskåpet med en bok så att alla högblanka guldbijouterier rann ut som en brackig syndaflod på den blå heltäckningsmattan hade hon nog tackat ja. I ren frustration. Maria är svalare, mer ironisk. Jennie, Johanna, Josephine och Maria har alltid känt varandra. Dödat timmar ihop på den lokala pizzerian i Robertsfors, hängt i replokalen sedan mellanstadiet, gett fingret åt gymnasiet, och satsat allt på musiken. Idag har de passerat tjugofem. Fortfarande tillsammans. Fortfarande krångligt tillsammans.
Okej, hur mycket bråkar ni?
Maria Skitmycket, särskilt i replokalen. Men den här gången försöker vi undvika standardrep som gör att allt känns som ett måste. Förut gick det till så här: man tog en låt i replokalen, banddiktatorn ville få sin originalidé genomförd, låtsades lyssna på de andras idéer, men tog ändå inte till sig dem.
Vem är banddiktatorn?
Maria Jag. He he.
***
Jag går till Cadierbaren för att köpa ytterligare en flaska Pinot Blanc och tänker på The Ramones. När Johnny Ramone snuvade Joey Ramone på hans flickvän kved Joey ”ring me, ring me, ring me up the FBI” tills han blev blå i ansiktet. Men FBI kunde inget göra och Ramones fortsatte spela samma ackord. Musikhistorien är full av grupper som inte kunnat leka tre. Rockers som slagits med mickstativ på scenen och kastat stelfrusen skit på varandra i pressen. Skrälliga testosteronfajter. Vidriga syskonsvek. Metallica, The Sex Pistols, Nirvana, Guns N’ Roses, The Libertines. Och så Sahara Hotnights.
Men de är inga veklingar, de står pall. De tänker fortsätta att leverera damprivig powerpop. Det nya albumet, som produceras tillsammans med Björn Yttling, tar vid där Kiss & Tell slutade: enkelsmarta melodier mixas med rediga gitarrstön och distinkta retroinfluenser (Maria utlovar ett ”retrofuturistiskt sound med en touch av sextiotal”). De som hoppas på att garageslamrandet från den hyllade debuten C’mon Let’s Pretend från 1999 ska komma tillbaka kan gå och lägga sig. Won’t happen. Trots en småtjurig sell out-debatt som följde senaste, poppigare, skivan.
Maria Att det lät popwerpoppigt och åttiotal hade inget med kommersialism att göra!
Josephine Det är irriterande när folk pratar om vår historia som ett punkrockband. Det har alltid varit pop. Jag har aldrig lyssnat på punk.
Maria Precis, vi har alltid gjort låtar med catchy melodier och enkla refränger. Men det är lättare att vinna enkla poänger om man spelar rock.
Maria, det är ju du som skriver alla texter. Vad handlar Visit to Vienna på nya plattan om egentligen? Två lovers som drar till Österrike…?
Maria Den handlar om idén att man kan rädda en relation genom att fly nånstans, i tron att man ska komma fram till nya insikter.
Handlar det om dig och Pelle i The Hives? Ni är ju inte tillsammans längre.
Maria Hm… det känns för privat att prata om. Det känns som ett intrång. Nånstans är det i mina låtar som jag delar med mig av mig själv.
Josephine Om man skrivit det så tydligt i musiken, räcker inte det?
Nja, mediabilden av er är rätt enformig. Man vet att ni är från Robertsfors, och att Jennie och Johanna är syskon. That’s it. Ni är väldigt anonyma. Varför vill ni inte prata om er själva?
Maria Jag tror det har med bandmentaliteten att göra. Man är ett band. Man kan bara säga saker som hela bandet står för.
Josephine Idén med ett band är att det är bandet i sig som är viktigt, inte ens privatliv. Men det kan ju vara intressant å andra sidan…
Det är mycket intressant. När jag läser The Dirt om Mötley Crüe är det för att jag vill läsa om Tommy Lee som snortar kokain och pissar bredvid sin säng. Jag vill ha historier om människor av kött och blod.
Josephine Jag håller med, det är intressant. Och jag har egentligen inga problem att öppna mig. Men det beror också på vem fan det är som frågar!?
Får jag ställa en väldigt personlig fråga då, till dig Maria?
Maria Eh…
Det här med att du blivit så smal. Är det för att du jobbar för mycket, stressar, eller…?
(TYSTNAD)
Maria Med tanke på att vi hållit på med vårt band så länge som vi gjort skulle det vara konstigt om vi inte förändrades.
(TYSTNAD)
Känns frågan jobbig?
Maria Det är en jobbig fråga för den har ställts så många gånger förr.
Är du arg nu?
Maria Nä, men det är en tröttsam sak. Jag förstår frågan, men jag skulle själv aldrig fråga någon om det.
Okej, då pratar vi om musik istället. Lyssnar ni fortfarande på oldies som Blondie, The Clash, The Ramones och så…?
Maria Absolut. Jag lyssnar mindre på samtida musik. Jag köpte en The Saints-skiva precis.
Ja, det känns ju inte helt nytt.
Maria Nä, jävligt trött musik. He he.
Leonard Cohen?
Maria Jo honom älskar jag. Just nu när jag skriver själv lyssnar jag inte så mycket på musik. Men jag och Jossan har ett gäng låtar som vi tycker är världens bästa.
Vilka då?
Josephine Lindsey Buckinghams Countdown, Rescue med The Saints, Jeff Lynnes Lift Me Up, Bruce Springsteens och Patti Smiths Because the Night…
Maria Det är verkligen crème de la crème.
Josephine Ska vi ta nåt samtida också?
Maria Nä, vi skiter i det.
Vi beställer in mer vin. Talet börjar slira, huvudena tömmas. När dammsugaren drar igång i hotellreceptionen och vi nöter Wilmer X gamla refräng ”Vem får nu se alla tårar mot din kind? Vem får nu se dom mot din hud?…” känns det plötsligt sjukt lägligt att gå hem.
Dagen efter ses vi igen på NKs bottenvåning, tillsammans med Johanna och Jennie. Ett snabbt kafferep med den dysfunktionella familjen Hotnight innan de ska spela skivor bland sminkbåsen, till förmån för kampen mot aids. Vi snackar pastischrock, retroinfluenser och vikten av ett konceptuellt omslag – och de lyckas i stort sett inte enas kring en enda fråga. But there’s no time to think. Det är dags för Sahara Hotnights att tränga sig in bland glamglossen och lassa in första plattan. ”Airport, you’ve got a smiling face.”