Text av Hynek Pallas och Erika Vallin

Bakom en igenvuxen trädgård några hundra meter från stranden i East Hampton låg det på sextio- och sjuttiotalet ett fallfärdigt kråkslott. De hårda vinterstormar som drar fram över Long Island rensade varje år trädgården och lämnade den bar och grå och huset kom att döpas till Grey Gardens. Det 28 rum stora huset köptes på tjugotalet av den framgångsrike New York-advokaten Phelan Beale, som en present till hans hustru Edith Ewing Bouvier. Edith, eller Big Edie, som hon skulle komma att kallas, flyttade till huset efter en misslyckad sångkarriär några decennier senare. 1952 flyttade hennes dotter, Edith Bouvier Beale, Little Edie, dit för att leva med modern.

2007 får en spelfilm om de båda kvinnorna, i regi av Michael Sucsy och med Jessica Lange och Drew Barrymore i rollerna, premiär. Vägen dit är den långa snåriga berättelsen om en dokumentärfilm som vållade debatt, födde en osannolik modeikon, och som fick en mängd besatta fans.

Sucsys film kommer delvis att bygga på dokumentären Grey Gardens, som hade premiär 1975. Bröderna Albert och David Maysles regisserade filmen som handlar om det något udda mor- och dotterförhållandet mellan överklassdamerna som var nära släkt med Jackie Kennedy Onassis. Damerna skapade på sjuttiotalet en smärre skandal med sitt udda bohemliv i East Hampton. Efter att mannen som skött om gården åt dem dött i början av sextiotalet förföll huset; två katter blev till trettio, tvättbjörnar flyttade in. När tidningarna fick reda på att Jackie Os släktingar levde i en förfallen kåk med gapande hål i tak och väggar blev de naturligtvis alldeles till sig. I synnerhet som Little Edie – fram tills hon flyttade ut till Grey Gardens för att vårda sin mor – levde i societetens gräddfil på Upper East Side. Men bröderna Maysles såg något annat bakom skriverierna: två personer med ett starkt och varmt, om än något galet, förhållande, som skurit av alla band till samhället och levde i kreativ frihet.

Ghosts of Grey Gardens är namnet på en kortfilmsdokumentär som visades under filmfestivalen TriBeCa i New York 2005, lagom till Grey Gardens 30-årsjubileum. Filmen, som fick stående ovationer på festivalen, var en hyllning till ett kulturellt fenomen. Regissören Liliana ”Lily” Greenfield-Sanders (dotter till superfotografen Timothy Greenfield-Sanders) gjorde den dock inte enbart för att dokumentera den massiva kulturella betydelse Grey Gardens har fått, hon ville också bli kvitt sin egen besatthet av filmen. Lily såg Grey Gardens första gången 2001, 19 år gammal, och fastnade. Hon började skriva om de båda kvinnorna i filmen, satte upp en performance där deras liv mötte hennes eget, drömde om filmen på nätterna och döpte sin katt till Edie Bouvier.

This is the best thing to wear for today, you understand. Because I don’t like women in skirts and the best thing is to wear pantyhose or some pants under a short skirt, I think. Then you have the pants under the skirt and then you can pull the stockings up over the pants underneath the skirt. And you can always take off the skirt and use it as a cape. So I think this is the best costume for today. Little Edie

***

Söker man sig fram i den kult som uppstått kring Grey Gardens märks främst citatfloden av små livsfilosofier, Little Edies udda klädråd, och fascinationen för två excentriska överklasskvinnor som valt bort ett liv som många drömmer om. Men för Lily är det mor- och dotterförhållandet i Grey Gardens som är den största behållningen.

– Det är en enastående vacker skildring, något man sällan ser på film. Den handlar om ett förhållande som man alltför lätt skulle kunna avfärda som galet, men bröderna Maysles dömer dem aldrig.

I can’t stand being in this house. In the first place, it makes me terribly nervous. I’m scared to death of doors, locks, people roaming around in the background, under the trees, in the bushes, I’m absolutely terrified. Little Edie

Det är en stor del av gåtan och det magnetiska med Grey Gardens: Här har vi en societetstjej med utseende, talang och möjligen, en ljus sång-, dans- och skådespelarkarriär framför sig. Och vad gör hon? Flyttar ut med sin skröpliga mamma till en fallfärdig kåk. Hela filmen genomsyras av denna händelse, av konflikten och spänningarna mellan kvinnorna. Det är kanske det starkaste hatkärleksförhållandet som fångats på film, med släktskap till den psykologiska sextiotalsskräckisen om två systrar, What Ever Happened to Baby Jane?

Sett till Maysles-brödernas egen bakgrund är det inte så svårt att förstå vad som lockade dem till Grey Gardens. Albert Maysles studerade psykologi innan han blev dokumentärfilmare och hans första film handlade om mentalinstitutioner i Sovjetunionen. På sextiotalet blev bröderna pionjärer inom cinéma vérité genom att designa bärbara kameror och ljudutrustning gjord för att störa de dokumentära objekten så lite som möjligt. När de i början av sjuttiotalet kom till huset Grey Gardens hade de redan gjort sig ett namn med filmer som Salesman och den ökända dokumentären om The Rolling Stones, Gimme Shelter.

Bröderna strävade alltid efter att komma nära personerna i sina filmer utan att själva stå i vägen för tittaren, något som de kanske lyckades bäst med i Grey Gardens. Som Lily Greenfield-Sanders säger i slutet av sin film: ”En bra dokumentär ger känslan av att man har varit med”. Därför är det inte förvånande att Albert Maysles var den ende utanför familjen som bjöds till Little Edies begravning 2002 – en begravning där talen innehöll citat ur hans egen film.

I Grey Gardens följer kameran Little Edie runt om i huset, i trädgården och på stranden medan hennes mamma mest är sängliggande. Hon rör sig till synes utan motstånd genom frågor om åldrande, familjerelationer, mode, icke-anpassning, kreativitet och det amerikanska klassamhället. När Little Edie, alltid iförd turban eller huvudduk, inte uppför någon ny dans eller visar någon av dagens klädkreationer, bråkar damerna – eller sjunger gamla öronsmycken tillsammans. Modern plirar som en klok vithårig uggla genom sina tjocka glasögon och gnäller ständigt på dottern.

Det finns så mycket bitterhet begravd i deras relation, ett förflutet som skänker mystik till damernas förhållande. De nakna, ärliga känslorna är något som många tittare haft svårt att ta. Efter premiären blev filmen hårt attackerad, bland annat av New York Times som i en recension kallade Grey Gardens för ”en invasion” av de båda kvinnornas privatliv. Tongångarna påminner om de upprörda stämmor som kunde höras i dokusåpans barndom; man menar att tittaren obönhörligen känner sig som en fluktare och avslutar med att retoriskt fråga ”Vad händer när karnevalen drar vidare?”

Ja, inte ens New York Times kunde förutspå vad som skulle hända när karnevalen faktiskt drog vidare – mor och dotter Bouvier fick det kändisskap de väntat på hela sitt liv. Enligt Albert Maysles var en bidragande orsak till att damerna drog sig tillbaka att de med sin överklassbakgrund inte kunde fullfölja sina sång- och dansdrömmar. Och Lily Greenfield-Sanders påpekar att Little Edie var förutbestämd att bli Någon, men att det var den tristaste sortens kändisskap – fru till en känd man, mor till en känd son – hon kunde vänta sig.

Regissören Michael Sucsy, som nu gör spelfilmen som baseras på dokumentären, understryker hur viktig Grey Gardens var för Edith och Edie:

– Man måste komma ihåg att båda två innerst inne var underhållare, och vad är en underhållare utan en publik? När bröderna Maysles kom till huset erbjöds de en publik, och dokumentärfilmen gjorde att publiken stannade kvar – den fanns kvar långt längre än de sex veckor det tog att filma.

Filmen slungade Little Edie in i ett kultkändisskap. Även om hon bara uppträdde en handfull gånger efter att hon lämnat Long Island – i en hemmasnickrad cabaret som hon satte upp på Reno Sweeney’s i Greenwich Village (Andy Warhol besökte alla showerna) – växte sig kulten bara starkare efter hennes död. Lagom till trettioårsjubileet var den starkare än någonsin.

Ghosts of Grey Gardens blev startskottet på den kulturella snöbollen; sedan ifjol har en musikal baserad på de två kvinnornas liv gått från off-Broadway till Broadway, spelat för fulla hus och fått lysande recensioner. Det välrenommerade DVD-bolaget Criterion släppte nyligen dokumentärfilmen The Beales of Grey Gardens, en Grey Gardens II, om man så vill. Albert Maysles har gått igenom de cirka 70 timmar material han hade över från inspelningen och klippt ihop en 90 minuter lång film med fler katter, oneliners, danser och klädkreationer.

Och allt fler populärkulturella spåkvinnor nämner Grey Gardens som en influens. Bandet The Concretes har till exempel baserat låten Grey Days (från skivan In Colour) på filmen, en låt som genomsyras av längtan efter att sticka iväg till en plats som Grey Gardens. Tablåerna på omslaget till In Colour, som skapades av bandets trummis och sångerska Lisa Milberg tillsammans med illustratören Liselotte Watkins, är fyllda av retroprylar som för tankarna till stiliga små parallellvärldar där tiden har stått still – precis som i Grey Gardens. Klockorna, plastblommorna, glasögonen, böckerna, smyckena och hattarna skulle alla kunna komma från det bråte som fyller rummen i huset. Milberg, som är en av Sveriges stora Grey Gardens-fantaster, beskriver filmen så här:

– Den är ju en bra saga i sig om två excentriska rebeller, när det dessutom är en dokumentär blir det fantastiskt. Den stora attraktionen ligger i att det är en sann skildring och i att bröderna Maysles har valt att hålla sensationslystnaden i väldigt tighta tyglar. Den är filmad och klippt med kärlek, förståelse och en tro på att historien står för sig själv utan mycket hjälp på traven. Det sävliga tempot gör den också nästan lite hypnotisk.

En annan musiker som omfamnat Grey Gardens är Rufus Wainwright, som i intervjuer utnämnt den till sin favoritfilm. Wainwright döpte en låt på genombrottsskivan Poses efter filmen,
och har författat rader som:

Trying to get my mansions green

After I’ve Grey Gardens seen

Honey won’t you hold me tight

Get me through Grey Gardens tonight

***

Wainwright är också ett typiskt exempel på en gayvärld som avgudar trassliga kvinnor av det här slaget. Bögvärlden var snabb att omfamna Edith & Edie och den första nekrologen efter
Little Edies död publicerades inte i New York Times eller någon annan större dagstidning, utan på sajten Gaywired.com. Den homosexuelle regissören John Cameron Mitchell, som bland annat gjort filmen Shortbus, är ett stort Grey Gardens-fan. Han menar att filmens storhet i bögvärlden bygger på att bögarna kan spegla sig i Edie.

– Manlig gaykultur avgudar starka och oberoende kvinnor. Men de skall ändå vara djupt sårbara kvinnor som är lite trasiga – som Little Edie – för det påminner dem om dem själva.

Författaren och fotografen Beauregard Houston-Montgomery säger i Ghosts of Grey Gardens att det borde inrättas ett Edie Bouvier-institut för excentriska personer, så att de vet att de inte är ensamma.

Trots att referenser till Grey Gardens länge kunnat ses i populärkulturen – inte minst i modevärlden – har filmen än så länge undgått den stora massan. Det kommer att ändras drastiskt senare i år, när Michael Sucsys Grey Gardens-film får premiär och Hollywoods PR-maskineri, tack vare huvudrollsinnehavarna Drew Barrymore och Jessica Lange, rullar igång. Rykten gör gällande att namn som Renée Zellweger, Angelina Jolie och Nicole Kidman var intresserade av roller i filmen, vilket säger en del om damerna Bouviers dragningskraft. Men Sucsy bedyrar att det inte rör sig om en remake, utan om en egen historia.

– Filmen skildrar hur mamman och dottern hamnar där de är i Grey Gardens. Det är ju något som bara antyds i dokumentären, som fokuserar på vad det blivit av dem. Jag vill skildra dem i sammanhanget av hela deras liv. För det är sällan man ser slott till koja-historier med så starka karaktärer som Big och Little Edie – de var stolta personer med rika inre liv, som förblev sanna mot sig själva trots starkt motstånd.

Idag, efter de båda damernas död, finns det bara en huvudkaraktär från filmen kvar i livet – Grey Gardens. Två år efter filmens premiär gick mamma Bouvier bort, och 1979 sålde dottern huset till Sally Quinn och Ben Bradlee, journalistlegender på Washington Post. Historien om hur de köpte huset är en typisk Grey Gardens-historia: Quinn husshoppade i Hampton. När turen kom till Grey Gardens vägrade mäklaren gå ur bilen. Istället tog Little Edie emot i spansk klänning och turban och visade runt i den fallfärdiga kåken. När Quinn påpekade att det var en smula förfallet pekade Edie på den bakre väggen, som fladdrade i vinden, och sa: ”It’s a lovely house, all it needs is a coat of paint.”