– Ida!, ropar hon, vrider nyckeln i låset på insidan och slår upp dörren till sin West Hollywood-lägenhet.

Sonja Kinski är närmare 180 centimeter lång, och vacker på det där vårdslösa sättet. I låga osnörda skor, svarta shorts och en för stor T-shirt går hon omkring osminkad i lägenheten. Hennes enorma mörka hår ligger utsläppt som en gardin över axlarna.

Men låt inte oansenligheten bedra. Det ser ut att bli Sonja Kinskis år i år. Hon debuterar som skådespelerska med en huvudroll i svenske regissören Robert Logevalls amerikanska långfilm All God’s Children Can Dance, baserad på en novell av Haruki Murakami och producerad av Anonymous Content som stod bakom bland annat Babel och Being John Malkovich. Hon är redan framgångsrik fotomodell sedan tonåren. Och så, ja, är hon ju kändisdotter; Sonja ser nästan exakt ut som sin mamma, skådespelerskan Natassja Kinski. Men hon har egentligen aldrig drömt om att ta plats i rampljuset:

– Jag har aldrig velat bli skådespelerska, säger hon när vi har satt oss på några kuddar på golvet i hennes inrökta lägenhet. När jag var liten drömde jag om att bli konstnär, skådespeleri intresserade mig inte alls. Snarare tvärtom. Min mamma var väldigt frånvarande under min uppväxt. Det tvingade mig att bli en självständig och stark person, men den världen har många baksidor också.

Baksidorna visar sig ganska snabbt för den som gör lite släktforskning i, åtminstone den bild media visat av, Sonja Kinskis bakgrund. Hennes morfar, Klaus Kinski, var den tyske skådespelaren som fick Marlon Brando att framstå som ett fromt lamm – under ett scenframträdande slängde han en kandelaber med brinnande ljus på publiken; under inspelningen av filmen Aguirre – Guds vrede sköt han en av statisterna i handen.

Klaus Kinskis dotter, Sonjas mamma Natassja, började jobba som modell i Tyskland när hon var elva. Ett år senare syntes hon för första gången naken på vita duken, i Wim Wenders-filmen The Wrong Move. Som sextonåring inledde hon ett förhållande med den 28 år äldre regissören Roman Polanski, som tog henne med sig till USA och det beryktade The Lee Strasberg Theatre Institute. Genombrottet kom med Polanski-filmen Tess 1979; roller i Francis Ford Coppolas Cat People och Wim Wenders Paris Texas cementerade hennes rykte som obeskrivligt vacker karaktärsskådespelerska, och en av åttiotalets största sexsymboler. Men kanske är Natassja Kinski allra mest känd för ett porträtt av Richard Avedon där hon, knappt myndig, står helnaken, så när som på en boaorm runt kroppen. Nästan 20 år senare publicerade den franska tidningen Photo en pastisch på Avedon-bilden med en naken, knappt myndig, Sonja Kinski i rollen som sin mamma.

– Jag var väldigt sökande som tonåring, jag visste inte vad jag gav mig in på, jag ville nog mest vara ball inför mina kompisar, svarar Sonja på frågan om hur det kom sig att hon började som modell.

Jag glömmer aldrig första gången jag träffade Sonja Kinski. Det är drygt två år sedan nu. Jag hade åkt ner till Los Angeles för att hälsa på min amerikanska kusin Celesta, som varit modell i New York men tack vare en romans med Anthony Kiedis i Red Hot Chili Peppers hamnat i Los Angeles. På den tiden delade Celesta en liten lägenhet med Sonja – ett rum och en säng. Jag vet inte hur de hade träffats, men de gjorde allt tillsammans. De delade till och med på sängen. Men det var inte Sonja jag träffade först, utan hennes bror, Ali. Vi dejtade under min tid i Los Angeles, och det var han som tog med mig till The Viper Room, den svartmålade Sunset Boulevard-klubben där River Phoenix tog en överdos och stapplade ut på gatan för att dö 1993. Tamburen på The Viper Room var i sammetsrött och guld. Tjocka hemlighetsfulla dörrar släppte inte igenom ett ljud. När de öppnades kände jag mig utvald. Först såg jag Celesta, sedan en hel hop människor. De stod lutade över ett enormt hår. Ali sade att hon med håret, det var Sonja.

Jag visste inte då vem Alis och Sonjas mamma var, men när jag såg Sonja sitta där på The Viper Room var det uppenbart att hon var någon man borde känna till. Det var något med hennes självklara sätt att inkludera sig själv i sin beundrande omgivning, som gjorde att hon markant skilde sig från de övriga gästerna på stället. Leende och nonchalant satt hon där och glänste som drottningen i sitt eget hov. Och visste att hon var den som alla tittade på.

Som modell sedan trettonårsåldern (idag är hon 21) och med ett kontrakt med Tommy Hilfiger sedan 2002, var Sonja Kinski redan då, för två år sedan, den alla ville sitta bredvid på Viper Room. När hon nu långfilmsdebuterar som huvudrollsinnehavare i Robert Logevalls film All God’s Children Can Dance är det utan en teaterlektion i ryggen, och utan att ha jagat runt på auditions.

– Genom Celesta kom jag i kontakt med Robert, som sedan länge är god vän med Anthony Kiedis. Han hade det där manuskriptet och frågade om jag ville provspela. Jag läste igenom det och tänkte att jag i alla fall kunde prova.

Sonja provade. Och fick rollen. Hon säger själv att hon tror att skådespeleri är som konst – vissa måste gå i teaterskola för att hitta sin egen röst eller ton, precis som man kan behöva gå i konstskola och kopiera och experimentera med olika konststilar för att hitta ett eget uttryck. För andra går det lika bra att experimentera på egen hand.

– Jag är uppvuxen bland människor som alltid haft olika förväntningar på mig, säger Sonja samtidigt som hon lägger en cigarett mellan läpparna, kisar med ögonen och drar ett djupt halsbloss. Jag tror att det har tvingat mig att omedvetet spela teater och vara någon annan, kanske är det därför det känns så naturligt.

Manuset till filmen All God’s Children Can Dance bygger på en novell ur boken After The Quake från 2000, skriven av Haruki Murakami. Murakami är född och uppvuxen i Japan, men starkt influerad av västerländsk litteratur och musik. Till exempel har flera av hans mest framgångsrika böcker titlar efter poplåtar, som Dance, Dance, Dance (efter The Beach Boys) och Norwegian Wood (efter The Beatles).

Murakami har rosats av kritikerna för sitt orädda, ofta provocerande, sätt att behandla tabubelagda emotionella och sexuella gränser inom den asiatiska kulturen. All God’s Children Can Dance är inte något undantag. I den koreanska delen av Los Angeles får vi följa Kengo, en faderlös ung man i tjugoårsåldern vars mamma hävdar att han är Guds son. Sonja spelar rollen som Kengos flickvän Sandra. Sandra är en flicka full av ljuv oro, förälskelse och sexualitet. Hon älskar Kengo och tvekar inte en sekund på att hon vill dela sitt liv med honom. Men Kengos passionerade, ibland närmast erotiska förhållande till sin mamma och hans desperata sökande efter en fadersfigur som han trots sin ålder fortfarande tror är Gud, tvingar Sandra att ställa krav. Kengo måste reda ut sina problem och komma ner på jorden. Han måste lära sig att välja – Sandra eller det förflutna. Sonja berättar om inspelningen:

– När jag spelade min roll levde jag i en helt egen värld. Jag tänkte och funderade, försökte se min karaktär inom mig så att jag på bästa sätt skulle kunna porträttera henne. Jag hade alltid med mig block och penna så jag kunde skriva ner tankar och idéer. Det var så inspirerande, jag kände att jag brann för något. Det blev en stor förändring i mitt liv.

Sonjas liv fram till filmdebuten har, erkänner hon, varit ”ganska glamouröst”. Strax efter genombrottet med Tess flyttade Natassja Kinski tillbaka till Europa, där hon gifte sig med producenten Ibrahim Moussa (mest känd för Fellinis Intervista) och fick Sonja och Ali. Efter att ha skiljt sig från Moussa gifte hon 1991 om sig med Quincy Jones, megaproducenten bakom, bland annat, Michael Jacksons Off the Wall och Thriller. I nästan sju år bodde Sonja med Quincy Jones och Natassja Kinski i Beverly Hills – en kombination som garanterade paparazzis i buskarna, varje dag.

Idag bor Sonja i ett fint område i närheten av Los Angeles Sunset Plaza. Huset är stort och vitt i marmor med en gräsmatta som luktar nyklippt, och städad lyx. Men i Sonjas lägenhet känns det inte särskilt designat eller dyrt. I ett hörn står en soffa i en gråbrun nyans och trängs med en hylla full med böcker. Vid en gammal skänk ligger block och pennor i utspridda högar och på väggarna hänger teckningar och fotografier. Belysningen är dov och det luktar rök. Sonja röker konstant. Med en cigarett mellan pek- och långfingret sitter hon bredvid mig och berättar med ivriga gester om vad som hänt de senaste åren.

– När jag var yngre målade och skrev jag, jag hade massor av drömmar. Men när jag började som modell försvann det där. Jag blev vilsen, började dricka och gå ut varje kväll. Jag visste inte längre var jag hade mig själv. Det var inte jag.

Sonja tycker att hon har hittat tillbaka igen. Hon säger att allt som händer i livet har en mening och tror att hon har lärt sig av sina misstag. Under en förtvivlad period återupptog hon sitt skrivande och det var då hon insåg att hon hade saknat att göra någonting kreativt själv. Först var det mest arga och frustrerade ord, men sedan blev de lugnare. Filosoferande. Sonja började måla igen och upptäckte ett av sina nuvarande största intressen – att fotografera.

– Det finns så mycket jag vill göra, säger hon och blåser ut cigarettrök som en virvlande slöja över ansiktet, men det viktigaste för mig är att det ska vara något jag kan stå för, det var så jag kom fram till att jag älskade att spela teater. Det kändes rätt. Det var jag, liksom. Jag tror att konsten att spela en riktigt bra roll, är just att inte spela. Så var det i All God’s Children Can Dance.

Sonja pratar oavbrutet och med stor hängivelse, men mitt i en mening avbryter hon sig, reser sig och går bort till skänken. Med en snabb rörelse sätter hon upp håret i en slarvig knut så att lockarna hänger ner mot ryggen och plötsligt slår det mig hur hjälplös och ung hennes nacke ser ut.

– Om du vill, börjar hon samtidigt som hon vänder sig om och lägger de tjocka hårslingorna bakom öronen, så kan jag visa dig vad jag skriver?

I en liten hemlig bok med blomkantade blad står Sonjas intimaste tankar nedskrivna. De är skrivna av en flicka som vill lära sig att förstå livet. En flicka med drömmar. Jag känner mig överrumplad, hedrad och upprymd. En stämning av öppenhet och samförstånd infinner sig och Sonja drar fram böcker som hon tycker om, fotografier som är viktiga. Hon pratar om filmer, regissörer, skådespelare (favoriter är Cate Blanchett, Angelina Jolie och Leonardo DiCaprio, den sistnämnde en god vän till familjen), och mitt i allt stannar hon upp, tar mig i armen och tittar mig hastigt men förtroligt i ögonen,

– Ida, vi måste ringa Jason så han kan komma hem och vara med, jag känner att du måste träffa honom! Orkar du vänta, jag ringer nu?

Jason Lew spelar Sonjas motpart Kengo i All God’s Children Can Dance. Han är dessutom hennes pojkvän.

– Jag har aldrig varit så här nära en man förut, säger hon efter att ha ringt upp honom och försäkrat sig om att han skyndar sig. Helst komma hem nu. Han måste träffa Ida!

– Vi har varit tillsammans i sju månader och precis flyttat ihop. Det är en stor utmaning, men en väldigt positiv sådan.

När Sonja säger det, tittar hon ned och ser lite generad ut. Sonja och Jason träffades i samband med filmen, men blev ihop först när inspelningen var klar och de lärt känna varandra. Sonja säger att skönhet inte garanterar lycka, även om avundsjukan lätt vill tro det. Hennes tidigare förhållanden har tenderat att bli kortlivade, stökiga och har ofta slutat i kaos. För ett par år sedan gick det vilda rykten om en romans med skådespelaren Orlando Bloom, men att dejta kändisar är inget måste för Sonja. Jason kommer från New York där han studerade regi och skådespeleri, men han filmdebuterar precis som Sonja i All God’s Children Can Dance.

När Jason kommer hem flyttar vi till Sonjas rum en trappa upp i lägenheten och sätter oss i deras stora mjuka säng. Sonja och Jason sitter nära varandra. Jason har svart lockigt hår och skarpa breda drag åt det asiatiska hållet. Han tittar förälskat på Sonja. Det slår mig att tillsammans med Jason ser den förut så stolta och svindlande vackra Sonja mycket ömtålig och liten ut. Hon plockar hela tiden på honom och pratar tyst, angeläget. Smeker med handen över hans skjortärm. Lägger kinden mot hans. Kysser honom. Hennes leende är ungt och lyckligt.

Det känns ombonat och sorglöst att få sitta med i deras värld. Sonja börjar dra fram filmer och DVD-boxar ur en låda. Klaus Kinski levererade sina mest oförglömliga rollprestationer i Werner Herzog-filmer som Nosferatu – Nattens vampyr (1979) och Fitzcarraldo (1982). I dokumentären Min bäste ovän (1999) berättar Herzog om den stormiga relation som ledde fram till att han planerade att mörda Kinski. Samtidigt, på annat håll, planerade Kinski att ha ihjäl sin bäste ovän, Herzog. Sonja har en komplett Kinski/Herzog-samling och berättar att hon för ett par år sedan träffade Werner Herzog för att prata om sin morfar, som hon aldrig fick chansen att träffa.

– Min morfar var en fascinerande skådespelare. Jag åkte till Paris för att träffa Herzog efter att ha tittat igenom den här boxen. Yrkesmässigt var min morfar otrolig, säger hon.

– Men gud, du måste ju prata med Robert!, utropar Jason plötsligt och springer iväg för att hämta telefonen.

”Hi Robert, it’s Kengo”, hör jag hur Jason säger i luren. Robert Logevall kommer från Sverige, men har jobbat med reklamfilm i Los Angeles i många år. All God’s Children Can Dance är hans långfilmsdebut. Sonja förklarar att de tre kom varandra mycket nära under inspelningen. I telefon säger Robert att Sonja och Jason var duktiga (såklart), och säger att han står och tittar på filmen samtidigt som vi pratar eftersom de är inne på sista klippningen. När jag avslutat samtalet bestämmer vi oss för att avsluta kvällen med att titta igenom Kinksi/Herzog-boxen. Vi börjar med Nosferatu – Nattens vampyr där Klaus Kinski spelar en blodtörstig Dracula som sätter tänderna i en ung mäklare. Sonja har sett filmen många gånger förut, det märks när vi trycker på play och hon, vips, flyger upp på en kudde i ena hörnet av sängen. Halvstående rapporterar hon därifrån med gäll, tydlig röst:

– Här är han alltså, min förklädda morfar, titta på hans ögon! Jag tror knappt att han spelar, nej, han är Dracula!

Sonja skrattar högt och förtjust. När något är roligt är hon en mycket liten flicka. Hon skrattar med hela kroppen. Ibland blir det tråkigt och då spolar hon fram lite till en del hon gillar. Där stoppar hon och fortsätter prata med oss som ligger ner i sängen.

– Snart dör han! ropar hon exalterat och syftar på den stackars mäklaren som sitter vid middagsbordet med en hungrig Dracula/Klaus Kinski.

Sonjas stora bruna rådjursögon glittrar av förväntan. Trots att jag träffat henne så många gånger förut känns hennes skönhet bedövande. I hennes ansikte ser alla sorters känslor ut att rymmas: tårar, grimaser, skratt och ljuva leenden ligger redo att störta fram. Hon förblir stående vid sin utkikspost likt ett uppspelt barn. Då och då vänder hon sig om för att kolla att vi är med. Det är vi.