Det pratas om Roy Andersson och Josef Fares. Men Bergmans rättmätiga arvtagare heter såklart Johan Renck. Efter fler än 300 musikvideor och reklamprojekt gör det svenska filmundret långfilm. Bon följde inspelningen av Downloading Nancy i ett halvår. Och bad världens största filmfotograf porträttera Sveriges största filmhopp.

***

På skrivbordet står det presenter kvar sedan någon gång innan jul. Johan Renck har inte varit inne på sitt kontor sedan dess. Nu står han och plockar bland paketen, och hittar ett som väcker extra stort intresse.

– Det är från Tony och Ridley Scott!

Ritsch! Ratsch! Presentpappret hamnar snabbt och prydligt i papperskorgen. Paketet från mastodontfilmsbröderna visar sig innehålla DVD-boxen The Ingmar Bergman Collection. Innan jag hunnit säga att det väl ändå måste vara som att ge en låda sand till araberna, har Johan Renck blivit jätteglad.

– Persona! Den tar jag med till Kanada, den får sätta stämningen.

Om bara någon dag sätter sig Johan Renck på ett plan till den lilla kanadensiska staden Regina, i Saskatchewan. Där ska han äntligen, efter åratal av förberedelser, få komma igång med Downloading Nancy, hans debut som långfilmsregissör.

– Skådisar blir sugna på manuset. Det är mycket samtal mellan vuxna människor, vilket är mer ovanligt än man kan tro. Tyvärr tilltalar det konceptet inte finansiärerna lika mycket. Den är mörk och det blir inget ”happy ending”, så det rör sig inte om någon box office-film på något sätt.

Fram till för några veckor sedan har Johan Renck haft möten med de skådespelare som (eventuellt) ska medverka. När jag träffade honom i höstas nämnde han William Hurt. Nu verkar det istället bli Ray Liotta.

– Han var en smula skeptisk och tyckte att han blivit bränd av att jobba med förstagångsregissörer tidigare. Så vi satt en dag på Chateau Marmont och sedan var han nöjd. Jag berättade att jag varit på fler inspelningar än han. När det gäller sådana människor är det som att gå in i en tigerbur. Man kan inte visa minsta svaghet.

Jag föreslår att det ändå stämmer att han är förstagångsregissör, vilket är ett misstag. Det gör Johan Renck genuint upprörd. När han annars ligger i kontorsstolen som om den vore en soffa i en hotellbar, sitter han plötsligt upp, väldigt rak i ryggen, och lutar sig över skrivbordet.

– Visst, jag har inte gjort någon långfilm, men jag har å andra sidan 300 projekt bakom mig. Så när folk försöker vara styva i korken mot mig har jag jävligt lätt att få dem att inse att de ligger i lä, vad gäller erfarenhet av inspelning och produktion.

Han vill inte säga för mycket om filmens handling, men i dess synopsis på Imdb.com står handlingen i korthet: en deprimerad kvinna beställer ett mord på sig själv, men blir istället förälskad i lönnmördaren. När jag frågar om det stämmer börjar han återigen rulla fram och tillbaka på stolen. Han ser en smula missnöjd ut med beskrivningen av Pamela Cumings och Lee Ross manus.

– Först och främst handlar det om kärlek. Död kärlek. Om skuld över död kärlek. Om ensamhet i tvåsamheten. Om hur man måste ge upp en del av sig själv helt och hållet för att över huvud taget kunna älska, och vad som händer om man inte gör det. Men egentligen är det ett drama om en trasig människa som inte får den kärlek hon behöver från sin man. Det var det jag gillade från första stund, till skillnad från alla de vanliga skräpmanusen som jag brukade få skickade till mig.

Varför måste alla videoregissörer göra långfilm?

– Jag kan bara svara för mig själv, men jag brinner för historieberättande, älskar mitt jobb och vill utvecklas. Det är hit jag ska. Men jag önskar verkligen att det var musiken som var min stora talang, för det är en viktigare uttrycksform… Ingen film har någonsin berört mig mer än riktigt bra musik.

Är det verkligen sant?

– Ett exempel: Jag gjorde en kortfilm i höstas till Stockholms filmfestival. Den heter Själv porträtt och har Mikael Nyqvist i den enda rollen. Själv porträtt handlar om ensamhet så jag tänkte att den skulle vara helt tyst eftersom ensamheten är så förknippad med just tystnad. Men när jag väl satt och klippte samman den fick jag ringa min kompis Krister Linder ändå och be honom göra musiken. Det gick inte att skapa fullvärdig emotionell output utan musik.

För att illustrera exemplet skjuter han sin laptop över bordet och låter mig se kortfilmen som spelades in för Stockholm Filmfestival.Filmen utspelas i en lägenhet där Nyqvist gör saker vi män gör när vi är ensamma en kväll: gråter i duschen, super framför teven och hoppar från balkongen.

– Ibland får Krister göra fyrtiosju låtar innan jag är nöjd, säger Johan Renck och ser absolut inte ut att skoja.

Ämnet för filmen blir kanske än mer intressant, om man vet att Johan Renck (nyligen) separerat från Annika Aschberg, hans fru sedan fyra år tillbaka. Ett ämne han helst inte pratar om.

– Men visst, Själv porträtt handlar om en ensam man. Och det anknyter väl säkert till mig själv på något sätt. Jag går igenom en separation och då ser man ju på sig själv på ett annat vis. Filmen handlar ju förstås om ensamhet. Den är tänkt att vara ett titthål in i ensamheten. Men den handlar också om livsuppgivenhet. Idén om att livet kommit till en punkt där det inte egentligen kommer hända något mer. Jag känner en del människor som tror att de nått den punkten, och det är väldigt, väldigt sorgligt.

***

Sedan jag träffade Johan Renck i höstas på samma kontor, har vi förgäves försökt att få till ett nytt möte. Och med undantag för en rejäl förkylning i mellandagarna var det inte mitt fel (Renck visade sig för övrigt vara ännu sjukare). Varje gång har han haft synnerligen goda skäl. Under hösten spelade han in en reklamfilm för Dom Pérignon Rosé med Karl Lagerfeld (de är goda vänner sedan Renck spelade in reklamfilmen om modeskaparens H&M-samarbete) som också getts ut i lyxbokversion av tyska Steidl. Sedan dess har det rullat på.

För att återge ett par autentiska mejl och SMS från hösten:

”Får bli om två veckor i sf. Är i LA och gör Robbie Williams video.”

”Får bli London i så fall … Jobb, reklam. Escada (!).”

Och ett synnerligen snabbt telefonsamtal:

”Hej, jag är i Kanada och scoutar locations. Kan vi höras i mellandagarna?”

Däremellan känner jag mig lite som om jag är på jakt efter Harry Lime i Den tredje mannen. Alltid strax bakom en gäckande skugga som bara flämtar till i ljuset från en gatulampa. För medan vi förgäves försöker få till en ny tid för intervju och hemma hos-besök sipprar det även fram små nyheter som i motsats till hans stora jobb är på lokal nivå och ibland till och med väldigt lokal nivå. Renck sjunger på Fläskkvartettens nya skiva. Det ryktas att Renck håller på med ett nytt soloalbum. Renck firar sin fyrtioårsdag med stor maskerad, vilket slås upp stort i kvällspressen. Och en kväll någonstans mitt i alltihopa står jag i källaren på Pet Sounds Bar och ser författaren och Killinggängsmedlemmen Martin Luuk läsa högt från sin novell Mamsen framför en loopad film av Renck, där en beskuren manskropp visar olika verktyg – bland annat en cykelkedja som spelar en viss roll i Luuks text.

– Jag gör så många sådana kompisprojekt jag hinner, säger Johan Renck. Och Martin är fantastisk och jag älskar det han skriver. Som om Houellebecq möter… ja, vem möter han egentligen? Det är en ball grej, hur som helst. Han har skrivit en fantastisk långfilm som jag hoppas kunna göra.

När jag frågar hur många dagar Johan Renck över huvud taget varit i Sverige år 2006 svarar han snabbt ”inte många” och tiden kan räknas i några veckor snarare än månader.

– Men att göra grejer är det jag gör. Jag är sådan. Och jag vill framför allt göra grejer som gör att jag kan göra ännu fler grejer. Man är uppvuxen med att motsatsen till gott är ont et cetera. Men det stämmer inte. Motsatsen till gott är fundamental leda!

***

På skrivbordet ligger bilder från ett jobb som han gjort för The London Times bilaga In Style (han är stillbildsfotograf också numera). Där har han utgått från barndomsbilder på kända fotomodeller som Karen Elson och Alex Wek och återskapat dem idag. På ena sidan finns originalet. På andra sidan Rencks moderna replika. Idén är att avsentimentalisera barndomen och översätta den till en stel, kall och modecynisk parafras. Saknaden saknas.

Johan Rencks familj flyttade ofta när han växte upp. 1971-73 bodde de i Miami, sedan några år i Tromsö och ett par vändor till Malmö och Kuwait. Till slut slog de sig ned i Uppsala.

– Jag har i princip inga barndomsvänner, för det var alltid samma sak. Folk hade gått i samma klass hela tiden. Jag var alltid ny. Jag var inte mobbad, men helt klart utanför. Därför är min ett år yngre lillebror Martin min närmsta vän, det var alltid vi två.

Ändå beskriver han både uppväxten och familjen som helt normala, med ett enda undantag:

– Mina föräldrar, som är läkare och sjuksköterska, är analfabeter på ekonomi. Så jag är uppvuxen med att det är ont om pengar. Bägge mina föräldrar var dock väldigt kreativa, mamma härstammar från Kylbergs konstnärssläkt. Pappa kommer från ett väldigt konservativt hem, men är jazzsaxofonist och tycker mycket om att teckna, måla och skriva. Men han blev ändå läkare och hans bror civilekonom. De var duktiga killar som bugade och bockade.

Det var nog Johan Renck också en gång i tiden. Han har själv en examen från Handelshögskolan i Stockholm – en utbildning han egentligen aldrig använt sig av. Hela hans privatekonomi ligger till exempel ute på entreprenad.

– Jag kan ekonomi, men håller inte på med det. Jag har inte öppnat en räkning på åtta år. Jag är uppvuxen med den ångesten, hur pappa satt med sina pärmar i deklarationstider. Och hur man mådde dåligt när man kom hem och såg alla kuvert med plastfönster på dörrmattan. Jag har nog tagit en hel del beslut utifrån de erfarenheterna och den pengaproblematiken. Utan den skulle jag nog inte ha gjort reklamfilmer på internationell nivå.

I fjol taxerade du en inkomst på drygt fyra miljoner kronor.

– Jag har ingen aning, for real. Jag har ingen tanke på att bygga en förmögenhet eller så, jag vill bara åt friheten att inte behöva drömma om saker jag inte har råd med. Jag jobbade hela skolloven när jag var liten för drömmen om en kamera eller en modell av slagskeppet Tirpitz. Det drev mitt jobbande, de drömmarna. Så är det att växa upp utan pengar.

Du skattar ändå väldigt mycket och trollar uppenbarligen inte bort det i något aktiebolag. Varför?

– Jag älskar att shoppa och gå på dyra restauranger å ena sidan. Å andra sidan är jag väldigt socialistisk och solidarisk och skattar i Sverige, trots att jag inte tjänar några pengar här.

En klassisk champagnesocialist alltså?

– Det måste finnas ett bättre ord.

En gammal barndomskamrat har Johan Renck kvar. En kille han först lärde känna på somrarna i Skåne under det endast för ett barn logiska smeknamnet ”Keps-Niklas”. Och om Keps-Niklas varit på sitt kontor hade vi sett honom. För mitt igenom kontoret vi befinner oss i går en glasvägg. På andra sidan ser man Jonas ”Keps-Niklas” Åkerlunds tomma skrivbord och en enorm tavla föreställande en porrmodell med gigantiska bröst. Där finns också en skateboard, en poster från debutfilmen Spun och en affisch med Sex Pistols. Johan Rencks del är mer avskalad. Bakom honom ligger en hög med konstnären HR Gigers böcker och väggarna pryds mest av bilder på honom själv.

De är förstås sällan här, och nästan aldrig samtidigt. Man får intrycket av att det alltid finns en reklamfilm att spela in, eller en Madonna-, Rolling Stones-, U2- eller Robbie Williams-video att regissera.

Det skulle förstås gå att hobbypsykologisera en hel del över de två barndomskamraternas inredningsstilar när man har dem serverade så här bredvid varandra. De ger ett nästan övertydligt intryck av Yin och Yang. Åkerlund med sin fascination för porr, knark och brädor. Renck med sin aningen högbryntare smak har foton av sig själv och Christopher Doyle, världens kanske största filmfotograf så här post-Sven Nykvist, som han även ska jobba med på Downloading Nancy. Doyle är mest känd för sitt samarbete med Wong Kar Wai för filmer som In the Mood for Love. Jag mumlar något om hur svår jag har läst att han ska vara att jobba med.

– Vi gjorde en liten konstig film i staterna för Nike för ett par år sedan och min första reaktion var att det var en riktigt jobbig snubbe.

Men det var han inte?

– Alltså han var ju en fullkomligt bindgalen alkis. Fast på ett bra sätt. Nu är han väl åtminstone delvis nykter.

Vad menar du med ”delvis nykter”?

– Alltså, han sköter sig. Förr drack han alltid starköl under inspelningarna. Nu dricker han bara lättöl. Men han dricker tjugo lättöl och då blir det ju ändå en del alkohol i blodet.

– Chris brukar säga att vi blev ”separated at birth”. Han är en varm, kärleksfull, storhjärtad, intelligent, dampaktig man på 55 år med en sextonårings sinne. Vi sitter vakna hela nätterna och pratar med varandra. Jag älskar honom.

Johan Renck när ett hat/kärleks-förhållande till reklamfilmen.

Å ena sidan våldsamt underskattad som uttrycksform.

– De bra reklamfilmerna jag gjort är för bra för att kallas reklamfilmer. Jag gjorde en för FIFA, idén påminde lite om Bo Widerbergs Fimpen, som har ett poetiskt innehåll. Hade den varit åtta minuter lång istället hade jag nästan kunnat tänka mig att visa den på kortfilmsfestivaler.

Å andra sidan ett nödvändigt ont som bara suger kreativitet.

– Jag är duktig och jag har mycket energi, jag skulle ha kunnat göra något vettigt med min tid istället. För jag ifrågasätter verkligen det jag gör varje dag av rent politiska skäl. När jag höll på med musiken kändes det som att det var viktigare. Då var det fråga om en riktig beröring. Man blir inte enormt berörd av vare sig en musikvideo eller en reklamfilm.

Så du har slösat med viktig tid, menar du?

– Nej. Jag kommer att jobba tills jag är åttio och har bara levt hälften av mitt yrkesverksamma liv.

Hur fria händer har du egentligen nuförtiden?

– Att göra musikvideor är enkelt. Reklam är mer komplicerat eftersom det finns fler parter att ta hänsyn till. Och jag är nog stoltast över mina musikvideor, för där finns den kombination av bild och musik som jag gillar bäst.

Hur hanterar du att sitta och förhandla med en Madonna eller en Karl Lagerfeld?

– Man blir sällan för impad.  De är ju som vilka som helst och vill göra ett så bra jobb som möjligt. Men det är klart, en Lagerfeld är ju svårt att inte beundra, men kanske framför allt för att han är så rolig, kärleksfull och elegant. Mitt första intryck när vi gjorde H&M-jobbet var nog klichébilden av honom, du vet den solfjädersviftande divan. Men sen upptäckte vi att båda hade likadana svarta manchesterbyxor från Dior. Då lös han upp och frågade vad jag hade för storlek. 32 sa jag. ”I’m 29”. Och efter det var vi vänner och jag fick se en helt annan person bakom den där masken han upprätthåller. Han är väldigt generös, med allt från presenter till råd.

Vad ger han för råd?

– Saker som att man inte ska träna om man vill banta. Träning gör en hungrig. Han kanske tyckte att jag hade för stor byxstorlek, ha ha.

Gav inte du honom en tavla som tack för samarbetet?

– Jag ville återgälda honom på något sätt, så jag bad Liselott Watkins att göra ett porträtt där han framställdes som en kejsare. Han blev helt tagen av resultatet. ”I look so young! She obviously never met me!”

Datorn skjuts återigen över bordet. Den här gången visas videon till Robbie Williams Madonna’s Calling. I den står Robbie på en sliten LA-klubb och sjunger inför en publik bestående av transvestiter.

När en av transvestiterna syns i bild hojtar Johan till.

Det är Alexis Arquette, bror till Patricia, Rosanna och David. Jag har för mig att han skulle genomgå ett könsbyte men Johan skakar på huvudet.

– Jag tror han har ballarna kvar faktiskt.

Den som är någorlunda familjär med Rencks musikvideohistoria känner också igen konceptet. Robbie Williams video är en inverterad version av Pass This On, som Johan Renck gjorde för The Knife. Den där Rickard Engfors står i drag queen-klädsel i en tråkig samlingslokal framför en publik som mest påminner om ett bostadsrättsföreningsmöte i Partille.

– Jag har alltid känt det som att jag själv stått framför fel folk, säger han. Att de är skeptiska allihop. Knife-videon kändes som min självbiografi när jag gjorde den.

Har du dåligt självförtroende?

– Nu för tiden orkar jag inte tvivla på min egen förmåga längre, det känns inte som att jag har tid till det – och det är väl det som är bra självförtroende? Men i grund och botten är jag en osäker person som alltid tror att folk tycker att jag är dum i huvudet. Fast jag tror faktiskt att det är ett narcissistiskt drag.

Är du det då?

– Jag är narcissist. När folk inte vet vem jag är så kan jag inte hantera det. Jag vill ofta säga det klassiska ”vet du vem jag är?” när någon ska jäklas när jag ska checka in på flyget. Och någonstans kan väl det vara berättigat? Jag har jobbat väldigt hårt för att nå dit jag är och må så här bra. Det ska inte någon taskig liten typ få ta ifrån mig.

***

Datorn åker över bordet. Igen.

”Se här!”, säger han och lutar sig tillbaka i kontorsstolen.

På skärmen syns en betydligt mindre variant av Johan Renck som trycker upp sitt ansikte mot mig. Ansiktet i fråga är sig märkligt likt trots de snart femton år som gått.

”Jag tycker fortfarande att den håller faktiskt”, säger han om sin första musikvideo, till den egna låten Here We Go Again. ”Vi spelade in den på mitt dåvarande kontor på Mekano. Jag fick tiotusen kronor av Ola Håkansson på Stockholm Records och tänkte att det där kunde jag väl ordna själv.”

Personligen blir jag mest imponerad av att han är sig så lik. Hyn ser helt oförstörd ut. Den enda skillnaden är att en lätt fånig mustasch försvunnit. Jag frågar avundsjukt om han gjort några ingrepp för att fortfarande kunna se så fräsch ut.

– Jag ser ju ut som en barnunge i videon! Jag tycker faktiskt att skillnaden är stor och jag skulle verkligen aldrig operera mig. Det har jag blivit ännu mer övertygad om sedan jag började träffa Hollywoodtyper. Jag fattar inte varifrån det skönhetsidealet kommer, de ser ju inte ut som människor längre. De blir något annat.

Tillbaka till videon. 1993 blev Here We Go Again en av de mest spelade videorna på MTV Europe, en kanal som då verkligen gick i hela Europa och inte var uppdelad i olika regioner. Och Johan Renck var mer känd under sitt alias Stakka Bo.

– Jag var väl något av en lokal kreatör i Stockholm så det var inte som om jag var från Bromölla och blev känd över en natt. Jag var ihop med Camilla Henemark då, så jag blev väl ball per association. Någon egen ballhet besatt jag egentligen inte direkt.

Hur föddes egentligen Stakka Bo?

– Jag hade gjort några singlar med E-Type. Men när vi gick skilda vägar ringde min gamla barndomskamrat Jonas van der Burg och ville hitta på något åt Galliano- och Stereo MCs-hållet. Och jag gillade ju klubbmusik och Happy Mondays så jag sa ja. Stakka Bos första skiva är ett bra exempel på det jag anklagat reklambranschen för: att vi svenskar är kassa på att föda fram nya saker. Vi kan egentligen bara förfina sånt som redan finns.

Hur snabbt hittade ni rätt?

– Here We Go Again var den sjätte låten vi gjorde. Videon blev den mest spelade låten på MTV Europe. Den sommaren, 1993, blev helt bananas. Den svenska framgången var stor, men samtidigt slog vi igenom i London, Tyskland, Italien och Spanien. Den första gången vi togs till London fick vi gå på ett releaseparty där Paul Weller kände igen mig. Det var ju förstås galet stort bara det. Sedan fick vi brownies med gräs i, det var all rockmyt man kunde begära på en enda kväll.

Hur yttrade sig genombrottet?

– Man fick hur mycket ragg som helst. Det blir man ju förförd av när man är 25–26.

Det finns ett ganska roligt klipp från den tiden då du blev haffad av polisen med ”rykande marijuana i handen”.

– Jag spelade skivor på ett ställe och blev så jävla full. Någon erbjöd ett bloss och jag blev tagen av polisen för innehav av 0,3 gram marijuana. För det fick jag 700 kronor i böter och fick träffa en tant som pekade på en plansch och förklarade alla skador man kunde drabbas av. Jag minns särskilt citatet ”ett bloss hasch och du kan äta upp din egen arm”. Det roligaste av allt är att gräs är det absolut värsta jag vet.

***

Stakka Bo finns fortfarande. Parallellt med modefotograferandet, långfilms- , reklam- och musikvideofilmandet pågår det lite låtskrivande i det Renckska mycket mobila hemmet. Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid är det tänkt att det ska komma en ny skiva. Han har dessutom spelat in ett par låtar med Jocke Berg i Kent som Krister Linder producerat. De bestämde sig över en middag och satte igång direkt.

– Jag går inte omkring och tvekar så mycket. Jag var närmare trettio år när jag började regissera videor. Då behövde jag tjäna pengar och hade inte tid att gå någon utbildning utan fick lära mig under tiden. Det var bara att sätta igång. Jag var tvungen.

Jonas Åkerlund hade redan regisserat för Madonna när hon såg en av Johan Rencks videor för svenska Baxter, som var signade till hennes skivbolag, Maverick, i USA. Nothing Really Matters från 1999 blev hans genombrott som musikvideoregissör på internationell nivå.

Idag är det egentligen bara Oasis, Depeche Mode och Morrissey som han ”saknar” av sina absoluta favoritartister.

– Jag har säkert skickat iväg 40 idéer till Depeche Mode utan att få igenom en enda. Och till Oasis också. Jag vill verkligen filma Liam Gallagher så att han framstår som han är – det mest arroganta puckot som gått i ett par skor. Det säger jag med kärlek… han är ett geni i mina ögon.

Du är väl en av få som fortfarande bryr sig om dem?

– Jag kan inte låta bli att gilla dem någonstans. Och Liam är ju helt fantastisk. Jag var med när han slog ned Andres Lokko efter deras spelning på Cirkus i Stockholm. Strax innan det kom han fram till mig och gapade. Jag blev skitskraj för jag trodde att han visste om att jag haft en fling med Lisa Moorish som han har ett barn med, men istället skrek han ”You’re the fuckin director! You did a video for me bird!” Han menade en All Saints-video som jag inte direkt är stolt över men som han älskade. Då blev jag faktiskt starstruck.

Han tittar på klockan, konstaterar att han har ett möte till alldeles strax och vi säger att vi kan höras senare, på telefon, för nu ska han till Kanada.

Hinner man ha ett hem när man jobbar och reser så mycket som du?

– Jag har ju levt någon sorts nomadliv och inte hunnit intressera mig för det så mycket. Sen blev det väl extra ointressant av den långa och komplicerade process som slutade i separationen.

Och vänskapsförhållanden då, hur upprätthålls de?

– Tydligen per automatik. Jag är borta tre månader, sen går vi och käkar falukorv på PA&Co och det är som att ingenting har hänt. Men visst, jag har säkert förlorat vänner som jag inte vet att jag förlorat.

De följande veckorna pratar jag en del med Johan Rencks kompisar. Det blir ofta samtal om just vänskap. Andres Lokko berättar hur de började lära känna varandra ordentligt först i trettioårsåldern. En anledning till att de blev så goda vänner är att bägge valt bort barn.

Liselotte Watkins berättar om att vara polare på distans:

– Jag brukar SMS:a Johan tusen frågor och han svarar tålmodigt när han är på middag med Uri Geller eller Charlotte Gainsbourg eller någon. Johan hävdar mellan varven att han ska bli en slacker och sluta jobba och bara ägna sig åt att spela tevespel. Jag väntar fortfarande på den dagen.

Jag mejlar också några frågor till lite folk från förr. Får inget svar från E-Type. Testar även Oskar Franzén, som var Halvan till Stakka Bos Helan under de första åren, men får ett SMS tillbaka som säger ”No coments. Kram/Oskar”.

Efter någon månad får jag ett mejl från Renck som undrar hur det egentligen går med den där texten. Jag svarar att jag inte är klar.

”Ok kool… Här är det galet, omvälvande, utmanande, dramatiskt, kaotiskt, roligt, svårt (intellektuellt och emotionellt), tungt och krävande…

Roligt att vi gjorde den där intervjun för jag kommer vara en annan människa efter detta… ;-).

J.”

***

Någonstans i den vevan får jag höra att Michael Nyqvist fått en roll i Downloading Nancy. Han har redan kommit tillbaka till Sverige när jag får tag på honom.

– Jag tyckte att Hollywoodskådisarna var jättekonstiga. Det hänger liksom en prislapp från dem hela tiden. Men Johan lyckas på något sätt trolla bort det från deras beteende och de älskade honom. Fast jag måste säga att jag verkligen gillade Maria Bello [A History of Violence]. Vi var ute och festade ett gäng. Hon gick hem tidigare, men utan att ta med sig sina skor. Det var fyrtio minus den natten.

En natt ringer jag upp Johan Renck för att få till något slags avslut på intervjun och en liten uppdatering. Saker har ändrats. Ray Liotta är till exempel inte med längre. Istället görs de manliga huvudrollerna av Jason Patric [Narc, The Lost Boys] och Rufus Sewell [The Illusionist, Tristan +Isolde]. Gårdagen var sista inspelningsdagen. Downloading Nancy firades med ett stort wrapparty. Johan Renck deltog halvhjärtat.

– För min del är det en konstig antiklimax för jag har ju minst lika mycket kvar i och med klippningen, säger han från sitt hotellrum. Och jag har verkligen ingen erfarenhet av hur det blir när man sätter ihop ett så här stort material.

Just nu är han ensam kvar i Regina. Skådespelarna och alla andra flög ut från den lilla frusna staden för några timmar sedan.

– Byhålan är helt galen. Olika kvarter har stannat i olika årtionden. Det är perfekt. Ett ser ut att vara från 1950, ett annat från 1975 och ett tredje från 1984. Jag vill inte ha någon kontemporär anknytning alls. Inga referenser till någon nutid. Allt ska bara vara mörkt och konstigt och inte se ut som någonstans alls.

Inget läge för produktplacering alltså?

– Den enda anknytningen till att filmen över huvud taget utspelas på jorden är en Pepsi-burk som förekommer i ett par scener. Den sticker ut helt fruktansvärt. Att folk också runkar i badkar och skär i sig gör det kanske inte direkt till en produktplacerares dröm.

Helhetsmässigt – var det en bra upplevelse?

– Ja. Det var framför allt en skön bekräftelse på att jag faktiskt behärskar det här. Just nu känns det som att jag är en person som ska göra långfilm. Jag har inte låtskrivartalangen som krävs för en riktigt bra artist, men jag har enormt lätt för det här. Jag ska göra långfilm.

Kommer du någonsin att dra ned på takten och skaffa familj?

– Det vill jag absolut. Det är nog en av mina främsta insikter nu. Jobba mindre och börja leva lite mer. Man springer och längtar efter att göra något fulländat, men jag tror att lösningen till det nog är att sitta på en gräsmatta med två skitiga skrikande ungar. Det är nog där man hittar det. Men vi får väl se hur det ska gå till.

Liselotte Watkins säger att du brukar skämta om att du ska bli en slacker och bara spela dataspel. När blir det?

– Det dröjer nog. Men jag har allvarliga planer på att bara jobba sex månader varje år. Det vore skönt att kunna jobba lite med sitt liv igen.