Andrei Molodkin inleder vår intervju med att berätta en historia om den rysk-amerikanske konstkritikern och filosofen Victor Tupitsyn:

– Victor är ute och åker på Rublevsky, som leder till ett område där nyrika ryssar bor flott, när han får motorstopp. Han börjar lifta och en första bil stannar. Föraren frågar om Tupitsyn arbetar i oljeindustrin. Nej, svarar Victor. Föraren kör snabbt därifrån. En andra bil stannar. Föraren frågar om Tupitsyn arbetar i oljeindustrin. Nej, svarar Victor. Föraren kör snabbt därifrån. Historien upprepar sig ytterligare ett par gånger, tills en Mercedes stannar till. Den långbenta, glamourösa blondinen vid ratten undrar om Victor arbetar i oljeindustrin. Ja, svarar han, jag arbetar i oljeindustrin. Blondinen öppnar dörren, flyttar över till passagerarsätet och låter Victor köra Mercedesen medan hon ger honom en avsugning. Victors telefon ringer, det är en vän som undrar om han fortfarande är konstkritiker. Nej, svarar han, jag jobbar med olja nu. Jaha, undrar vännen, hur länge har du gjort det? Tio minuter – och det är hur kul som helst, svarar Victor.

Molodkin skrattar. Hans skämt summerar oljans förföriska makt i Ryssland, ett ämne som även utgör grunden för hans verksamhet som konstnär.

***

Andrei Molodkin är en postkommunismens medborgare, född och uppväxt i den lilla industristaden Boui i norra Ryssland under kalla kriget. De senaste tio åren har han bott i Paris. Han reser regelbundet till Moskva och New York. Château d’Eau, området där han bor i Paris, är livligt och multikulturellt. Gatorna är fyllda av indiska och afrikanska restauranger, det ligger ett kurdiskt kulturcentrum i kvarteret, och överallt delas det ut flyers som lovar fördelaktiga priser på flätor i områdets många afrikanska hårsalonger. Molodkins rymliga lägenhet ligger i samma byggnad som modeskolan Studio Berçot. Från trapphuset går det att kika ut genom de enorma glasfönstren in i skolan där internationella studenter, många av dem japanska, ritar mönster och tråcklar kring provdockor.

I vardagsrummet bor en exotisk kameleont från Marrakech i en glasbur. På ett svart bord står två av Molodkins senaste skulpturer – olja flyter i plexiglas och formar orden $EX respektive KI$$. Fotografier, tagna av Molodkins thailändska flickvän Suaree, för serien Cold War, visar konstnären på ett oljeraffinaderi i norra Ryssland; han sitter på huk i snön, med oljefyllda tuber runt halsen.

***

Det är tre år sedan Molodkin började göra skulpturer av olja och plexiglas. Innan dess ritade han storskaliga teckningar med blå kulspetspenna på kanvas med texter som I Love Sex och I Love New York där det ikoniska hjärtat var utbytt mot ett kranium; kärlek konfronterades med död. Efter en utställning på Kashya Hildebrand Gallery i New York bestämde sig Molodkin för att börja göra tredimensionella skulpturer, och för att göra olja till huvudämnet för sin konst. Hans mål var att skapa konst utifrån politiskt engagemang.

– När jag var i New York förstod jag att vi konstnärer måste uttrycka oss tydligare, förklarar han. Jag ville hitta ett tydligt språk för att kommunicera med den amerikanska konstvärlden och den kapitalism den representerar. Formen beror på sammanhanget, på den politiska och sociala situationen, men jag tror att tredimensionella oljeskulpturer verkligen är viktiga just nu.

Den första oljeskulpturen Molodkin gjorde föreställer den grekiske guden Apollo.

– Bilden måste vara enkelt igenkännbar, en ikon, insisterar han.

Senare skulpturer har föreställt Jungfru Maria, Jesus, änglar och keruber. Allt eftersom debatten kring kriget i Irak har intensifierats har Molodkin i större utsträckning skapat verk som relaterar till Vita huset, Twin Towers och uttryck som ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och ”9/11”.

Molodkins skulpturer är urholkade rymder; tomrummet i dem fylls med råolja. I en krävande arbetsprocess gör Molodkin färdiga former för skulpturerna som han för in i plexiglasblocken. När formen når en viss temperatur lyfter han ut den ur blocken, vilket lämnar ett hålrum. Råolja från Irak eller Tjetjenien pumpas in i hålrummet, vilket fungerar som en metafor för kulturell tomhet och förvandlingen av konst från kreativt uttryck till handelsvara.

– Förr var konst ikonisk, i dag är den ekonomisk, beklagar sig Molodkin. Konst existerar som en vara på en marknad, medan kulturen blivit ett tomrum. Ett tomrum vi fyller med pengar. Mina tomma plexiglasformationer är ihåliga matriser som kan fyllas med olja. Konst fylld med olja är en symbol för vårt århundrade. Min konst är fylld med svart guld, och svarta pengar.

Förutom konstvärlden och dess förhållande till pengar kritiserar Molodkins verk även kriget i Irak.

– Han vill uppmärksamma oss på exporten av demokrati för oljans skull, säger Victor Tupitsyn, vännen som liftade och som (tillsammans med konsthistorikern och kuratorn Margarita Tupitsyn) var redaktör för boken Andrei Molodkin: Cold War II. Det är en utslängd handske till det politiska etablissemanget och kulturindustrin, där alla är mycket medvetna om att de största konstsamlarna i Ryssland (och inte bara i Ryssland) är oljebaroner som ofta sponsrar politisk extremism, eller som gjort gemensam sak med sittande makthavare.

Ilona Orel, som driver Galerie Orel Art i Paris, är ännu mer rak på sak:

– Andrei Molodkin kombinerar en estetisk idé med en politisk – däri ligger hans geni. Att använda en naturresurs som olja är ett väldigt starkt statement, för olja är huvudorsaken till världens allvarligaste politiska problem och konflikter. Olja har kommit att representera girighet och makt.

***

Molodkins egen relation med olja inleddes under två års militärtjänst i den ryska armén. När han ryckte in var han 19 och hade gått ut konstskolan Strogonov i Moskva, där han läst arkitektur och inredningsdesign.

– Vårt uppdrag var att transportera enorma oljecisterner. Jag minns hur vi tillbringade tvåveckorsperioder på tåg genom Sibirien. Vi reste i boskapsvagnarna och värmde upp dem med oljerester som vi skrapade ur de tomma cisternerna – det var fyrtio minusgrader ute, men oljan frös inte. Vi var så smutsiga under de där veckorna, helt oljiga. När vi stannade till i byar längs vägen och försökte få tag på mat antog folk att vi var fattiga tiggare; de gav oss skinka på burk, bröd och andra konserver. Lite som ett omvänt oil for food-program.

– Vi brukade bre ett tjockt lager svart oljigt bränsle, som vi egentligen fått för att putsa stövlarna, på mörkt rågbröd och grilla smörgåsarna på elementen. Sedan tog vi bort bränslelagret och åt brödet. Eftersom det hade absorberat vissa ämnen från oljan var det berusande, som en drog. Det var så vi blev höga på födelsedagar och fester.

Molodkin skrattar åt minnet. Hans tid i armén födde hans passion för frenetiskt ritande med kulspetspennor. Alla soldater hade rätt till två pennor för att skriva brev; de andra soldaterna gav sina till Molodkin som i ett hysteriskt tempo ritade och ritade; ”onanerade till döds” som han själv, med humor, beskriver det.

– Det var bara ett sätt att döda tid, men det fanns mycket tid att döda.

Två decennier senare är det hans frenetiska ritande, och hans relation till olja, som karaktäriserar hans arbete som konstnär.

Olja är, enligt Molodkin, en ”symbol för förvandling”. Apollo, Jesus och Jungfru Maria blir i hans skulpturer svarta, och därmed genomgår de en religiös och kulturell förvandling.

– En gång när jag visade några av mina verk kom det fram en affärsman som pekade på Apollo, puffade på sin cigarr och undrade ”hur mycket den där svarta killen kostar?”.

En råbarkad entreprenörs kommentar flyttade ut Apollo ur ett finkulturellt sammanhang och in i ett simpelt, rasbiologiskt resonemang. Många konstnärer hade säkert tagit illa vid sig, men Molodkin tolkar händelsen som en ”stor succé”, eftersom han medvetet skapar paradoxer där högt och lågt kombineras.

***

Oljan som ”symbol för förvandling” har även religiösa konnotationer. Molodkin förklarar att han förvandlar den irakiska oljans religion från islam till kristendom genom att hälla den i sina ihåliga skulpturer av Jesus.

– Jag tycker det är intressant att ta muslimsk olja och hälla in den i Jesus, det förändrar hans identitet. Innan jag använder oljan är den laddad med associationer som fara, kriminalitet, terror; den kommer från ett fattigt land där det inte finns några Ferraris och den kan köpas väldigt billigt. Men när jag häller oljan i en skulptur av Jesus blir den en västerländsk handelsvara och kan säljas till ett hutlöst pris. När oljan väl flyter i en respektabel skulptur på ett Chelsea-galleri blir den tiotusen gånger så dyr.

– Jag ser på fenomenet som om det handlade om oljepriset på börsen, skrattar Molodkin. [När oljan flyter i en skulptur] börjar vi se på den som en del av vår kultur. Den är trevlig, den är vacker, den är helig. Och vissa samlare är beredda att betala 30 000 dollar för den. Processen fascinerar mig: Jesus som en ekonomisk transaktion…

En av Molodkins senaste kulspetsteckningar är Empire at War, vilken avbildar George Bush som evangelist, i en predikstol, med Bibeln i hand – en satir över ett officiellt presidentporträtt. För teckningen använde Molodkin 2764 pennor, vilket var antalet amerikanska soldater som dött i Irak när den färdigställdes. Politik som religion och konst som symbol för död. När verket ställdes ut på Daneyal Mahmood Gallery i New York förra året visades de ”döda, tomma” pennorna i en monter framför porträttet.

– Det spelar inte så stor roll hur porträttet blev, säger Molodkin, det som spelar roll är den formella övningen.

Hans budskap fick genomslagskraft: verket recenserades i Village Voice och Chelsea Now. En representant för Hillary Clintons stab, vars kontor ligger runt hörnet från galleriet, antog att Molodkin var amerikansk krigsveteran och förärade honom med ett officiellt diplom å staden New Yorks vägnar.

Det tvetydiga användandet av ordet ”demokrati” i George Bushs utrikespolitik ligger till grund för mycket av Molodkins konst. Hans skulpturer Democracy och Human Rights blottlägger tvetydigheten i den ”demokrati” och de ”mänskliga rättigheter” som exporteras till muslimska länder, som ett rättfärdigande av oljestölderna.

– Demokrati är ett instrument för affärer och finanser, säger Molodkin. Om ett land vill ta något från ett annat anklagar man det för att inte vara en demokrati. Ingen vågar säga rakt ut att ”vi är en stark nation, ni är en svag nation utan vapen, vi behöver er olja”.

Molodkin går ännu längre i sitt verk The White House. I stället för att representera renhet är Vita huset svärtat av olja.

– Det här verket handlar om Bushs entourage, och att det består av folk som Condoleezza Rice, förklarar Molodkin.

***

Andrei Molodkins budskap är nästan alltid tydliga. Man behöver definitivt inte vara en del av konstvärlden för att förstå vad han vill säga. I utställningen Sweet Crude Eternity på Kashya Hildebrand Gallery förra året, visade han Blessing Hand, som föreställer Jesus hand, fylld av irakisk olja från Kirkuk, en stad i den kurdiska regionen i norra Irak. Ödet ville att en amerikansk familj som förlorat en son i Kirkuk såg utställningen och köpte verket.

– Mamman förklarade att deras son dött i Kirkuk och att de [amerikanska armén] inte kunnat föra tillbaka något lik till USA. Hans kropp slets sönder av en bomb, fragmenten fördes till Rammstein-basen men kunde aldrig identifieras. Namnet på platsen hade fastnat i mammans minne, det var därför hon ville köpa Blessing Hand, där frälsarens hand är fylld med olja från Kirkuk. Hon försökte inte ens förhandla om priset. De var en vanlig familj från en amerikansk småstad.

Molodkin är en modern personifikation av den klassiska bilden av konstnären som politisk aktivist. I en serie regisserade fotografier från 2005 snuddar en svart kvinnas hand en skulptur av Jesus, med olja flytande genom kroppen.

– Den svarta handen refererar till orkanen Katrinas offer, förklarar Molodkin. Kvinnan rör vid Jesus kropp för att be honom om hjälp i New Orleans, men Jesus är för upptagen med kriget i Irak för att lyssna till hennes böner.

Molodkin skrattar torrt åt den beklämmande sanningen i hans egna sarkasmer. Skulpturen är en direkt reaktion på Bushs senfärdighet att reagera på den inhemska katastrofen.

– Det fanns ju ingen olja i New Orleans, konstaterar han.

Molodkins fotografier och skulpturer i Cold War II behandlar det nuvarande, såriga läget mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan USA och Europa. Molodkin förutspådde den nuvarande konflikten ett år innan den blommade ut.

– Oljeindustrin är den ryska ekonomins kött och blod. Och den är religion. När jag arbetade med mitt fotoprojekt i norra Ryssland noterade jag hur mycket de enorma stålcisternerna ser ut som katedraler på insidan. De ekar ihåligt och de släpper knappt in något ljus. I de här cisternkatedralerna är det oljebaronen som är prästen.

I Ryssland är den helveteslika bilden av brinnande olja ämne för både drömmar och mardrömmar.

– En person i oljeindustrin som jag kände, tills han hittades i rännstenen med 33 skott i kroppen, berättade för mig om en återkommande dröm han hade. Han förvandlades till brinnande olja med högt sulfurinnehåll. Det var bara den kemiska kompositionen som oroade honom; ju högre sulfurgrad, desto billigare olja.

***

Molodkin begränsar sig inte till olja. För två år sedan gjorde han ett experiment med en Jesus fylld med blod. Han visar mig en bild av verket, som redan sålts. Blodet är klumpigt, eftersom det är infekterat med HIV; personen det togs från hade redan utvecklat AIDS.

– Jag ville inte arbeta med vanligt blod eftersom en massa andra konstnärer redan
gjort det. Att arbeta med infekterat blod är mer intressant. En vän till mig som är läkare kände den AIDS-sjuke mannen. Jag kom till sjukhuset och jag och min vän gick och pratade med honom, och tog ett blodprov. Mannen dog tio månader senare.

Men mannens blod, och viruset som dödade honom, är odödliggjorda i skulpturen.

– Han blev tydligen religiös precis innan han dog. Men han gav sitt blod till Jesus redan flera månader innan dess. Symboliskt nog…

Men tillbaka till oljan. Molodkin är på väg att ta sitt arbete ett steg längre. Just nu ber han personer skriva kontrakt på att deras kroppar kan förvandlas till olja efter deras död, vilket Molodkin tror är fullt möjligt.

– Olja är ett organiskt material som det tagit två miljoner år att skapa – jorden har förvandlat dinosauriernas kvarlevor till olja. Vi slutar alla som olja; våra begravda kroppar förmultnar i jorden och förvandlas gradvis till olja. Med hjälp av modern teknik kan processen ta så lite som femton till tjugo år, eller ännu mindre än så. Med en högtrycksaccelerator och hög temperatur kan alla organiska material förvandlas till olja. En vanlig människokropp blir 1,5-2 liter olja, vilket inte är så mycket. Det räcker till en liter bensin ungefär.

– Jag har redan några kontrakt – ett från [fotografen, konstnären och konstkritikern] Chloé des Lysses och ett från BBC-journalisten Sasha Gankin – som intygar att de kommer låta mig förvandla deras kroppar till olja efter deras död. Alla som skrivit på har fått välja sin skulpturala form. Chloé des Lysses vill bli Maria Magdalena. Sasha Gankin vill bli en hjärna. Efter deras död kommer de att förvandlas till olja, hällas i skulpturer och ställas ut på konstgallerier.