Allt har sin tid.

2005 var året när vi fick lära oss att Sri Lanka är en ö i Indiska oceanen, att de haft ett inbördeskrig som pågått i över fyra decennier och att London-lankesiskan Maya Arulpragasam, mer känd som M.I.A., hade spelat in årets tveklöst bästa debutalbum – det politiska partajet Arular.

Debuten, som i dag har sålt uppåt en halv miljon exemplar, rosades och fick högt betyg – fem humlor, full tärning, glad mun och så vidare – av så gott som alla tidningar i såväl Sverige som resten av världen.

Om man lyssnar på Arular i dag är det lite svårare att förstå alla blinda kärleksförklaringar. Den är skissartad, lite tam, känns daterad och är inte mer än en svartvit teckning i jämförelse med hennes nya skiva, Kala – som låter som en färgstark målning. Men kanske var det inte själva skivan vi förtrollades av, utan M.I.A.s historia…

Den 17 juli 1977 föds Mathangi ”Maya” Arulpragasam av lankesiska föräldrar i London. Sex månader senare flyttar hon med föräldrarna till Sri Lanka där hennes far, Arul Pragasam, hoppar in i det uppblossade lankesiska inbördeskriget. Han strider för den vänsterradikala gerillagruppen EROS som, tillsammans med de terroriststämplade Tamilska tigrarna, slåss mot den lankesiska regeringen för en självständig tamilsk stat. Under sin uppväxt ser inte Maya mycket av sin far. Elva år ung flyr hon, hennes mor och hennes syskon från det allt blodigare inbördeskriget (som fram till i dag skördat fler än 60 000 dödsoffer). Undernärd och utfattig hamnar hon i den gudsförgätna London-förorten Mitcham.

Hon kan bara fem ord på engelska (apple, mango, elephant, Michael och Jackson) och blir därför snabbt satt i invandrarskola där hon får lära sig hur man uttalar nya saker som banan [ba-na-na] utan att bryta på tamilska.

Men så blir hon intresserad av konst och blixtförälskad i hiphop. Det flödar in lite ljus i hennes ack så tilltrasslade liv. Hon går konstskolan Saint Martin’s och utbildar sig till dokumentärfilmare. Bland annat samlar hon in 60 timmars råmaterial om tamilernas kamp till en utställning. Och så filmar hon Justine Frischmanns Elastica på turné.

Framför allt ritar M.I.A. om den musikaliska kartan med debutalbumet Arular. Hon doppar tårna i Kingstons dancehall, Rios favelafunk, Colombos tamilska folkmusik. Och över en natt sprids hennes namn likt maskrosens frön för vinden.

Hon hyllas för sin kompromisslöshet, sin nyfikenhet, sin radikalchica stil och Arular – vars titel hon tar från pappans täcknamn under inbördeskriget – nomineras till en Mercury Award för 2005 års bästa brittiska album.

Hon turnerar med LCD Soundsystem och Gwen Stefani, spelar in med Missy Elliott och Missy Elliott. Och när året till sist summeras toppar hon fler årsbästalistor än vad π har decimaler.

Det är lätt att se storyn om Maya och M.I.A. (vars förkortning står för så väl Missing In Action som Missing In Acton) som en ren och skär solskenshistoria.

Men vid sidan om alla svindlande lovord finns det även de som har hemskt svårt för henne. Belackarna gillar inte att konstskoletjejen revolutionsromantiskt pyntat omslaget till Arular med stenciler på AK-47:or, molotov cocktails och stridsvagnar. De tycker att hon är ute på djupt vatten, menar att hennes politiska texter är fejk och att hon mer eller mindre har stulit sin musik från lägre samhällsklasser världen över. Känslokallt, och snudd på vardagsrasistiskt, anklagar de henne även för att vara en gettoromantiker som spetsat till sina uppväxtskildringar. ”Don’t let M.I.A.’s brown skin throw you off”, skrev den brittiske musikjournalisten Simon Reynolds syrligt i Village Voice. ”She’s got no more real connection with the favela funksters than Prince Harry.”

***

Men det är ändå lite tokigt att Maya hela tiden målas upp som om hon stod på barrikaderna. Om man bara bortser från några PLO-referenser och hennes stöd för en självständig tamilsk stat, så är hennes vänsteråsikter inte mer uppseendeväckande än att Beastie Boys vill befria Tibet eller att, tja, vem som helst vill få stopp på hemskheterna i Darfur.

Men det politiska lär ändå inte tonas ner nu när hon med sin andra och, enligt henne själv, sista skiva tar det exotiska till extremer. Efter att ha haft ett lika hektiskt som roligt 2005 ägnade hon nämligen större delen av fjolåret åt att klippa av sig sitt långa hår, spela in ny musik och resa kors och tvärs över jorden.

Hon reste till Indien för att spela in en cover på Parvati Khans Bollywood-discohit Jimmy Jimmy Aja, till Australien för att spela in en låt med aboriginbarnen i Wilcannia Mob och till länder som Papua Nya Guinea, Angola och Trinidad för att spela in utomhuskulturernas folkliv.

Kala, som nya skivan heter, är döpt efter hennes mamma och är en hyllning till modern som ensam tog hand om Maya och hennes två syskon när hennes man lämnade henne för sin kärlek till inbördeskriget.

Om Arular, vad än belackarna vill säga, var ett av de kanske mest vänsterradikala brittiska albumen som givits ut sedan The Clashs Sandinista!, är Kala snarare en modern motsvarighet till Prinsessan Dianas patos.

Småprovokativt och ironiskt sjunger och rappar M.I.A. om Afrika, om sig själv och hur hon vill följa med på en guidad tur om etnisk rensning i så väl Kongo som Rwanda, för att sedan tas med på en lastbil till Darfur. Tillsammans med producenter som Switch, Timbaland, Blaqstarr och, givetvis, hennes av/på-pojkvän Diplo har hon nu spelat in det mest kaotiska den här sidan hennes barndom i Sri Lanka. Det är så spretigt, så knäppt och så fullkomligt fullt av liv att man riskerar att bli åtalad för mord om man stänger av det.

Men vid sidan om det knäppa är Kala även skivan – som med hits som Boyz, Jimmy, Paper Planes – lär förvandla M.I.A. till den popstjärna med stort P som hon faktiskt är. En sen kväll i augusti talar jag med en pigg Maya Arulpragasam som berättar om sina tankar bakom jordenruntskivan.

– Jag tänkte bara, fuck it, jag ska resa runt jorden och sätta folk på kartan som aldrig tidigare sett en karta och ta med mig ljud som ingen därute har hört. Det är helt okej med mig om folk kommer att hata den här skivan, men om de sätter på den igen om tjugo år så kanske de kommer att förstå den.

Skivan inleds med Bamboo Banger där du kaxigt upprepar raden ”M.I.A. is coming back with power power”. Hur fick du det här obotliga självförtroendet som lyser igenom i alla dina texter?

– Mitt liv handlade länge, länge bara om att överleva, och just att överleva är något som man bara kan lära sig själv. Så jag har väl helt enkelt blivit stark av min tid i Sri Lanka och livet jag levt. Det kommer i alla fall knappast, även om vissa tidningar kanske vill tro det, från Diplo eller någon annan producent som jag träffade först när jag var 27. Men jag tror att det här är svårt att förstå eftersom jag kanske är så långt ifrån normen man kan komma.

Uppfattar du det som att det är svårt att bli tagen på allvar om man som du är tjej, snygg och tar upp politiska frågor i sin musik?

– Ibland, ja. Folk tror A, att jag inte producerat min musik. B, att min politik är fejk. C, att någon annan måste vara hjärnan bakom min person. Och D, att… att jag inte vet vad jag håller på med. Jag tror att det har att göra med att du i musiksammanhang allt som oftast bara får se bruna tjejer skaka rumpa och snacka om att knulla. Som om de skakade rumpa och knullade hela tiden. Men vid sidan av det här har vi även en hjärna och saken är den att man som artist, om nu någon missat det, är fri att göra vilken musik som helst, tala om vad som helst och så vidare.

Är det inte lite märkligt att du, trots din ultramoderna musik, hela tiden får berätta om din uppväxt?

– Jo, det är lite lustigt. Men så är ju också min uppväxt min musik. Men jag lär mig lika mycket av att berätta min historia som alla andra som bara läser om mig. Jag vet inte ens om det var rätt av mig att öppna upp mig så här. Jag menar, jag ville ju bara göra en story om mitt liv. Min pappa var som han var och min mamma var som hon var och därför är jag den jag är. Och om jag inte hade gjort det här, så hade jag säkert behövt gå i livslång terapi.

***

Det är försvinnande få som är så ett med sin konst och sin samtid som M.I.A.

Men hon är uppenbarligen inte trendängslig, sätter inte upp ett finger i luften för att känna vartåt det blåser. Snarare är det snudd på osannolikt hur hon – med en mix av två så trötta och urtvättade saker som naomi kleinsk samhällsmedvetenhet och neonfärgad new rave-estetik – lyckas få Kala att kännas lika ultramodern och 2007 som självbiografin Arular var 2005.

Men så är det också svårt att motstå konceptuella artister som drar de illrödaste av röda trådar mellan sin musik, sina texter, sina skivomslag, sina videor, sin hemsida och – som i fallet M.I.A. – sin politik.

– Politiken följer mig vart jag än går, säger Maya suckandes. Häromdagen gavs min skiva ut i Japan där de just hade haft val. Det demokratiska liberala partiet förlorade och namnet på deras parti låter väldigt likt Jimmy. Och ordet för ”oops du förlorade” är typ ”ajaa”. Så när de snackade om valet på japanska nyheterna så spelades min version av Jimmy på repeat.

Var Jimmy en stor hit på Sri Lanka när du var liten?

– Ja, jättestor. Och att gå och se filmen [Disco Dancer] där den var med var som att gå på Stjärnornas krig.

I den vackra automatvapenballaden Paper Planes samplar du The Clashs Straight to Hell. Handlar det bara om att du gillar låten? Eller samplar du den även för att visa ditt släktskap med Clashs politiska agenda?

– Hmm, jag gillar titeln. Straight to Hell. Det är en stor låt och den betyder mycket för mig. Men jag vet inte om jag tänkte så mycket på likheterna mellan min och Clashs politiska agenda. Jag menar, vissa saker kan jag ju inte bortse ifrån. Jag har en politisk bakgrund och jag hade inte varit i England och hade inte behövt lära mig engelska eller leva i det här samhället om det inte vore för politik och för inbördeskriget i Sri Lanka. Och varför skulle jag förneka det, liksom?

– Men jag ser inte Kala som lika politisk som Arular. Inte på ytan. Men det beror nog mest på att det den här gången kändes politiskt nog att bara vara den jag är. Jag menar, som att jag nu kan spela in min faster i Sri Lanka för att sedan åka till Timbaland och producera en låt av det, om du förstår hur jag menar? Men tillbaka till Paper Planes. Jag skrev både den och 20 Dollar efter all misär jag hade sett och upplevt i Liberia. Som alla barnsoldaterna som springer omkring med sina AK-47:or för att försvara sig mot rebellgrupper.

Varför åkte du till Liberia? Det ska vara en av världens farligaste platser.

– Jag var i Angola och fick en förfrågan om att åka till Liberia för att spela in en dokumentärfilm. Jag fick frågan efter att en del Hollywood-kändisar hade bangat på grund av [den bristande] säkerheten. Så jag bestämde mig för att åka men jag gjorde klart med dokumentärfilmaren [Kimmie Weeks] att jag inte är någon Hollywood-stjärna som kommer att börja gråta när jag ser svältande barn. Jag kommer ju själv från liknande förhållanden så jag vet hur det är. Jag minns själv hur det var när jag för första gången såg en vit människa på Sri Lanka. Jag måste ha varit sex år och jag minns att jag skakade om dem och sa att jag ville att de skulle ta med mig hem, var än deras hem var. Jag tog tag i deras ben och bönade och bad om att de skulle ta mig därifrån. Och när jag nu var i Liberia så var det samma sak. Fast nu tog sexåringarna tag i mina ben.

– Det finns ingen elektricitet och inget vatten men ändå är Liberia verkligen ett land på frammarsch som har en framtid. De har precis kommit ur ett långt inbördeskrig och som första land i Afrika har man röstat fram en kvinnlig president. Om man bara får lite hjälp med att bygga upp landet så kan det bli hur bra som helst.

Hur ser du på att turista i u-länder? Jag menar, vad får u-länderna ut av det?

– Om man nu ska se Indien som ett u-land så tycker jag att vi hade ett fint utbyte, Indien och jag. Det finns en hel del helt fantastisk musik i Indien, men de har fastnat i hur de gör saker och tycks bara upprepa samma formel i all oändlighet. Så förhoppningsvis gav jag dem en modern injektion med min musik.

– Och om vi går tillbaka till Liberia så ville jag åka dit för att försöka få dem att ha lite kul mitt i all misär. Det var vad jag själv saknade när jag växte upp. Jag menar, alla som åker dit och fotograferar barn borde sedan lämna sin kamera där och låta barnen lära sig själva. Ge dem en mikrofon och du ska se att de kommer att producera fantastisk musik. Men om du åker till Afrika i dag så kommer du snart att märka hur du överallt får höra 50 Cent. Kidsen har T-shirts med 50 Cent och om de får en möjlighet att spela in musik så försöker de låta som 50 Cent… Så jag menar, om de har samma exotiska förhållande till vår musik som vi har till deras: varför kan vi då inte vända på det nu så att det känns mer okej? Detsamma gäller modet. Afrika har ju de bästa falska märkeskläderna i hela världen.

Vad har du för relation till mode och kläder?

– Jag älskar mode. Just nu vill jag ha kläder som känns som en mix mellan en afrikansk diktator och new rave. Afrikanska diktatorer är ju bland de mest modemedvetna i världen. Det är nästan camp hur de klär sig. Det är så over the top och det är det som är så inspirerande. Fast jag vill vara lite mer futuristisk, använda tribals och se ut som en afrikansk diktator på new rave.

Fantastiskt. Vad har du förresten för förhållande till new rave-märket Cassette Playa?

– Jag och Carri [som driver märket] är bästa vänner. Vi jobbade i samma affärer i London och sådär. Hon har vetat vad jag velat göra sedan dag ett. Vi har båda samma passion för att fucka upp saker och få folks ögon att blöda.

– Haha. Förlåt. Men jag vet inte hur man gör revolution längre. Allt är gjort. Allt som ska vara revolutionärt i dag är ju sponsrat av Coca-Cola.

Du har sagt att Kala är din sista skiva. Varför?

– Det är inte helt säkert att det är min sista skiva. Men om jag spelar in en ny så måste jag spela in den i rymden. Jag kan ibland känna att jag är klar med den här planeten. Jag vill ju bara vara ”på riktigt” och inte bara berätta om, well, hur det är att bli rik.

Du vill med andra ord inte bli som The Streets Mike Skinner?

– Nej, det måste kännas speciellt. Det är viktigt att ha en ideologi som sträcker sig lite längre än ”jag gillar kläder” och ”jag gillar att knulla”. Jag måste ta upp viktiga ämnen för att jag själv ska känna att jag förtjänar att spela in musik.

Så vad ska du göra nu när du slutar med musiken?

– Jag skulle vilja göra film igen. Dokumentärer. Jag känner att jag nog ändå är bättre på att berätta andra människors historier. Jag tror jag är klar med min egen.