Jag tar tunnelbanans röda linje mot Danderyd. Utanför slutstationen står Marina Schiptjenko och väntar med hunden Stella. Marina är jetlagad. Hon har varit på ännu en konstmässa i Miami. Innan dess, turné med BWO och årets sista utställning på galleri Andréhn-Schiptjenko. Hon säger att hon är trött hela dagarna och har svårt att sova om nätterna.

– Är du hungrig? frågar hon och trycker på larmknappen till sin lilla koreanska bil.

Vi åker förbi en helgöppen matbutik, handlar några sorters sill, potatis, rom och gräddfil. Vidare genom Stocksund, in bland paradvillorna och promenadvägarna, ut till vattnet. Och nu ser man den, ön i Värtan där Marina bor. Huset ligger på en höjd med utsikt mot vattnet och Norra Djurgården. Under vinterhalvåret finns en bro till fastlandet, andra halvan får man åka båt. Marina har två stycken, en Ockelbo och en Flipper. Hon pekar bort mot båtklubben där vinden sliter och drar i öns lokaltrafik.

Huset, som från början var lantställe, skaffade Marina Schiptjenko tillsammans med sin dåvarande man, skivbolagsprofilen Fredrik Ekander. Efter skilsmässan köpte hon ut honom och bosatte sig här permanent. Marina öppnar grinden och Stella springer före uppför backen mot den lilla glasverandan. Huset är kanske 60 kvadrat stort, med bastu i källaren, byggt någon gång på trettiotalet. Taket i matrummet är målat till hälften, varken färgen eller tiden räckte till. Marina har beställt stolar till matbordet som inte kommit än. Hon säger att hon hellre lägger pengarna på konst än på inredning.

Och väggarna är fyllda. Här finns flera verk av hennes egna konstnärer: en litografi av Gunnel Wåhlstrands tuschlavering Tore och en Annika von Hausswolff från år 2000 där en kvinna mot ett rosa skynke med byxorna nerdragna och ryggen vänd mot kameran. I vardagsrummet fastnar jag för några vackra och porriga polaroider av Japans gigant Araki, två verk av tysken Hans Bellmer, en liten handskriven lapp av Jonathan Monk: Don’t spend hours making your choice. Nobody really cares anyway. PS. I have no feelings.

– Det är väldigt ovanligt att jag bjuder ut folk hit. Det beror kanske mest på att jag aldrig är hemma, men jag är också rätt privat av mig. Jag gillar att komma hit ut efter resorna och klä mig i fula kläder.

Jag försöker föreställa mig Marina Schiptjenko i fula kläder. Hon är 42 och tjusigare än någonsin. Jag kände henne lite för 15 år sedan, då hon började göra sig ett namn som gallerist och jag som skribent. Jag hade just kommit till Nöjesguiden där flera i den unga generationen konstskribenter huserade. De var bra på att ordna fester och det var alltid samma människor som dök upp – en mix av konstnärer och kritiker som inte bara var beroende av varandra i yrkeslivet utan också delade stamlokus och könssjukdomar.

Marina Schiptjenko var där och ändå inte. Hon var inte den som drog på sig pyjamasen bland folk. Hon var alltid stram och oklanderlig i sina svarta kläder. Samtidigt varm och förekommande. Jag hörde henne aldrig säga något cyniskt eller ironiskt. Marina hade ett allvar som inte var helt i fas med tidsandan. Hon var fokuserad och anspråksfull. Jag kan höra hennes röst eka från en av nittiotalets alla konstkällare, hur hon på klingande skånska utvecklar någon konstteori. Det fanns något ointagligt över henne.

– Jag var mer kontrollerad när jag var yngre, det stämmer. Mer rädd för vad som skulle hända om jag släppte loss. Jag har en sida som är omåttlig, jag kan förlora mig i saker, och jag tror att det var den sidan jag försökte hålla koll på. Mycket har hänt sen dess men nyckeln för mig var att inse att jag inte är mina känslor. Att jag kan ta ett steg åt sidan och titta på det som händer, att jag kan trösta mig själv. Jag kunde inte det förr.

***

Ska man berätta historien om Marina Schiptjenko, om hur hon blev gallerist med internationellt renommé och tillika framgångsrik popstjärna, så får man börja där, i det tidiga nittiotalet. Marina har just lämnat barndomens Malmö, en stad som hon säger kvävde henne. Hon har en liten popkarriär i Skåne, med syntbandet Page, men flyttar till Stockholm för att studera på Kulturvetarlinjen. Hon väljer litteraturinriktning, inställd på att bli förlagsredaktör men gnags av ett tvivel på om det här med ord verkligen är hennes grej. För att försörja sig jobbar hon extra på ett galleri, Arton A. Det är där hon träffar Ciléne Andréhn. Båda är lika frustrerade över bristen på nya gallerier i Stockholm.

– Ciléne och jag kanske inte ens skulle ha varit vänner om vi inte hade startat galleriet. Vi var inte två väninnor som ville starta ett galleri för att ha något att göra. Vi möttes i en gemensam konstsyn. Dessutom är vi lika tävlingsinriktade, båda gillar att vara bäst. Vi är inga idealister, vi har alltid haft inställningen att galleriet ska vara lönsamt, även om vi aldrig har gjort en utställning bara för att tjäna pengar. Och precis som jag har Ciléne en internationell bakgrund, vilket jag tror har präglat galleriet. Vi har alltid velat ut, alltid delat en glädje över att världen finns därute.

De tar ett blygsamt lån, 25 000 kronor var, och startar Andréhn-Schiptjenko. Folk i branschen ler lite överseende. Att starta ett galleri med 50 000 i insats, det kan man göra om man tänker ställa ut drejade krukor på Söders höjder. För att starta ett seriöst galleri i början av nittiotalet ska man helst ha en miljon i startkapital. Det gäller att sända en flott, förtroendeskapande signal till de få personer i Sverige som regelbundet köper konst.

1991 har Andréhn-Schiptjenko sin första utställning, en samlingsutställning med bland andra Leif Elggren, Maya Eizin och Måns Wrange. Samma år går luften ur den svenska ekonomin, vilket märks direkt på konstmarknaden. Yuppie-erans konstköpare har drivit upp priserna och för en liten marknad som den svenska blir konsekvenserna fatala. Verk som bara något år tidigare har gått för 200 000 kronor säljs plötsligt för under 10 000. En rad konstnärskap reas ut.

Men den ekonomiska krisen krattar också manegen för ett generationsskifte. Andréhn-Schiptjenko är ett av de unga gallerier som går i täten för en ny, mer idébaserad konstsyn med betoning på sådant som tidigare inte haft status i konstvärlden: video, installation och foto. Tillsammans med gallerister som Andreas Brändström och Charlotte Lund fångar de upp en generation konstnärer som inte har fått plats på de etablerade gallerierna. De lägger grunden för konstnärskap som Annika von Hausswolff, Ann-Sofi Sidén, Helene Billgren, Henrik Håkansson och Matts Leiderstam.

Konsten de ställer ut speglar på olika sätt tiden efter Berlinmurens fall, en tid då alla möjliga murar börjar rasa. De gamla politiska blockens konturer blir allt otydligare, media och IT exploderar och inom de flesta konstarter sker en korsbefruktning mellan genrer och uttryck som tidigare varit tabu. Den alternativa konstmässan Stockholm Smart Show är tidstypisk. Bland inspiratörerna finns Damien Hirst, Jake och Dinos Chapman, Tracey Emin och Wolfgang Tillmans – vildarna från England och Tyskland. Det är inte en oljemålning så långt ögat kan nå, knappt en inramning. Däremot fotokonst på sönderskurna kroppar, köttstycken upphängda i taket, ett medvetet användande av billiga material. Konsten ska vara mer än bara vacker, mer än bara ett investeringsobjekt.

– Jag har ett intellektuellt förhållande till konsten, säger Marina. Det är viktigt att inte tappa känslan men jag har helt andra förväntningar på konst än på till exempel musik. Konsten får mig inte att gråta. Den sätter igång tankebanor snarare än känslor. Konsten får mig att se samband jag inte tidigare sett. Den är inte slagkraftig och entydig. Den står för det långsamma, mångfacetterade och gåtfulla.

De första fem åren jobbar Marina och Ciléne extra för att få galleriverksamheten att gå runt. Marina tjänar sina pengar som mellanstadielärare i religion och historia medan Ciléne skriver frågor till TV4:s Jeopardy. Det svenska konstklimatet är fortfarande provinsiellt. Att som svensk konstnär nå utanför landets gränser är närmast otänkbart. Men Andréhn-Schiptjenko har bestämt sig. De har siktet inställt på de betydande konstmässorna och vet att de har konstnärer som platsar där.

I dag skulle ingen bli förvånad om galleriet startar en filial i Milano, Basel eller New York. De jobbar med hela världen och har hjälpt till att göra svenska konstnärer som Annika von Hausswolff och Annika Larsson till internationella stjärnor. Deras medverkan på mässorna har varit helt avgörande. Genom att knyta sina konstnärer till stora, internationella gallerister har konstnärernas varumärken stärkts, vilket påverkat prislapparna på verken. För två år sedan valdes galleriet in i den urvalskommitté som formar USA:s stora konstmässa, The Armory Show i New York. Det om något är ett kvitto på att Andréhn-Schiptjenko räknas till ett av de bästa gallerierna på en internationell scen.

Det är inte lätt att hitta röster som säger något negativt om Marina Schiptjenko eller galleriet. Men en del konstnärer och kritiker jag har pratat med tycker att de tar färre risker i dag och etablerar för få nya konstnärer. Jag frågar Marina om det ligger något i kritiken och iakttar hennes reaktion: Upphöjt lugn.

– Den kritiken är helt okej. Vi är inte unga och alternativa längre. Vi har växt med vår generations konstnärer. Det är andra frågeställningar som gäller nu och som känns viktigare än att bryta ny mark. Jag tittar på ett ungt galleri som Loyal och tycker att det är viktigt att de finns, även om de ibland gör parodi på sig själva. Jag förstår vad de är ute efter men det skulle kännas väldigt krystat om vi var där, i streetkonsten. Just nu är det lite boom i konstvärlden med flera nya unga gallerier. Om tre år kommer vi se vilka som har överlevt, vilka som har kunnat bygga ett förtroende hos samlarna.

Vem tycker du är Sveriges bästa konstnär just nu?

Marina skruvar på sig.

– Som du förstår är det svårt för mig som gallerist att nämna ett namn. Men jag kommer inte runt Annika von Hausswolff. Hon ska snart ställa ut en stor samling verk på Magasin 3 och om någon har tvivlat på henne så visar den utställningen med all önskvärd tydlighet hur intelligent och konsekvent den kvinnan jobbat. Jag är full av beundran. Jag är också glad att det går så bra för Roger Andersson och Gunnel Wåhlstrand och den långsamma konst som de representerar.

I dag lever Marina Schiptjenko med en ouppackad resväska i hallen. Några dagar efter den här intervjun åker hon till London för att träffa en amerikansk konstnär hon hoppas få börja jobba med. Jag frågar henne hur bilden av Sverige har förändrats av att ha vistats mycket utomlands.

– Som gallerist är jag smärtsamt medveten om hur litet Sverige är. Vi är inte så kultiverade som vi tror. Den svenska medelklassen är oerhört materialistisk, har inget andligt kapital. Vi lever fortfarande i industrialismens era där bara det som syns och kan mätas har ett värde. Så är det inte på Manhattan till exempel. Jobbar du inom näringslivet vet du vad MoMA ställer ut just nu. Du har läst minst en recension och kan diskutera den. Här kan en högt uppsatt affärsman fortfarande säga ”jag läser inte böcker”. Vi är fortfarande bönder på det sättet.

– Det är få som använt de goda åren till att köpa konst. Köper man något är det på ett auktionshus. I stället har vi det här tvångsmässiga inredandet. Herregud, kan man inte lägga tiden på en utställning i stället för ännu en vända på Room? Vår syn på kunskap har tunnats ut. Många har glömt att kunskap inte är något som bara flyger på en. Det är inget nederlag att behöva plugga på lite för att förstå ett konstverk. Vi förstår ju inte kinesiska bara för att vi hör det.

– Samtidigt har jag fått ett annat perspektiv på Sverige genom att turnera med BWO i Östeuropa. Efter en sån resa är jag rätt trött på Sverige-gnället. Vilket jävla slit och vilken ofrihet de lever i! Men på ett sätt är de rikare än oss, de skattar utbildning och kunskap högre där.

Marina Schiptjenkos perspektiv på Sverige påverkas också av hennes dubbla nationaliteter. Hon plockar fram några inglasade porträtt av sin pappa. Jag fastnar vid en bild från femtiotalet på Leonid Schiptjenko i dubbelknäppt kavaj och prickig sidenscarf. Hans uppsyn är nästan osannolikt aristokratisk. Det är svårt att tro att denne man har bott i Malmö samtidigt som Mikael Wiehe var hippast i stan.

***

Leonid Schiptjenko föds i Ukraina 1907, inom överklassen. Han växer upp i St Petersburg och är en av de begåvade som Lenin skickar till väst för utbildning. Men medan Leonid Schiptjenko studerar till flygingenjör i Tyskland kommer Stalin till makten och stänger gränserna. Leonid, som då är 17 år, ska aldrig se sin familj igen. Han kommer till Sverige på grund av kärlek till en svenska, anmäler sig som frivillig i finska inbördeskriget och inleder därefter en framgångsrik karriär som uppfinnare. Två äktenskap senare träffar han, på en maskerad, den 19-åriga skönheten Birgitta som kommer från enkla omständigheter i Stockholm. Hennes kärlek till en 39-årig ryss i skräddarsydda kostymer orsakar skandal.

– Mamma och pappa var Malmös vackraste par. Folk stirrade när de kom på gatan. Mamma, klädd i ozelotpälsar och pappa med sina handsydda skor och scarfs, en riktig supersnobb. Jag brukade blänga tillbaka. När min syster Vera tog studenten och blev vald till årets vackraste studentska väntade pappa på skolgården med en vit MG och körde henne raka vägen ner till Monaco. Det var hans present.

Marina plockar fram tidningen Nostalgia och bläddrar fram en bild från sextiotalet på hennes mamma och pappa som poserar i sina finaste kläder framför en BMW. Bara några år senare dör hennes pappa i en hjärtattack.

– Jag har vuxit upp i ljuset och skuggan av en karismatisk man. Hans död var förstås ett trauma. Vi stod varandra väldigt nära. När jag kommer till Ryssland känner jag mig hemma. Det är något med kroppsspråket och känslolivet, en lätt melankoli. Disciplinen har jag fått därifrån. Pappa satte mig i balettskola från tidig ålder, sen lektioner i klassiskt piano. Och min gudstro har jag fått från pappa. Han bad kvällsbön med mig och sa alltid: ”Om Gud vill…”

Hur ser din tro ut?

– Jag tror att det finns en större plan, som man kan lyssna till, synkronisera sig med. Jag tror på att plantera en önskan inom sig och sen släppa taget. Undermedvetet styr man sig mot sin önskning. Men man måste släppa taget.

Detta att din pappa var överklass och din mamma arbetarklass, hur har det påverkat dig?

– Det skapade en del friktion hemma. Samtidigt som pappa dyrkade mamma kunde han tala om ”pöbeln”. Det var svårt för mig som barn att veta vad som var rätt och fel. Som vuxen upplever jag klasslösheten mest som något positivt, som en rörelsefrihet.

Vi pratar en stund om rörelsefrihet. Det leder osökt in på hennes andra karriär, den som popstjärna i BWO. Jag tänker att om nittiotalets konstvåg handlade mycket om att bryta ner gränserna mellan högt och lågt så är Marina Schiptjenko en av dem som tog det längst, genom att mixa konst och gaydisco. Att verka i konstvärldens toppskikt, där så mycket handlar om att skapa förtroende, och samtidigt synas i Melodifestivalen med Alexander Bard i lederhosen, det är modigt. Och det har förstås gjort vissa i hennes omgivning både nervösa och generade.

Jag minns att vi pratade om det redan 1998, när jag själv skulle ta klivet från att vara skribent till att debutera som skivartist. Vi stod nere på galleriet, som då låg i Stureparken, och Marina sa: ”Nu kommer du märka vilka människor i din omgivning som är stora och vilka som är små.”

– Sa jag så? Ha ha. Men det stämmer ju, eller hur?

– I långa loppet är jag säker på att min grej med BWO är bra för galleriet, för den håller mig nyfiken, öppen, friare i sinnet. Konstvärlden kan lätt bli inskränkt. Men första gången det kom på tal att vara med i Melodifestivalen med BWO slog jag bakut. Då var det framför allt galleriets rykte jag var orolig för. Jag frågade faktiskt en klok konstnärsvän om råd, Meta Isaeus-Berlin. Men hon sa bara: ”Underbart, skit i de där invändningarna, it’s not brain surgery!”

I år är det dags igen. BWO ställer upp i Melodifestivalen med låten Lay Your Love, som enligt Marina är en riktig Östeuropalåt: melodiös, upptempo och mer schlager än någonsin. Och BWO vill verkligen vinna, försäkrar hon. De hör inte till kategorin som är med mest för att öka medieexponeringen. Förra gången kom de tvåa, slagna av Carola och hennes Evighet.

Jag har ofta undrat vilken roll Marina Schiptjenko har i BWO. Alexander Bard är kreatören och affärsmannen, Martin Rolinski sjunger och är det tvålfagra ansiktet utåt. Marinas roll är lite otydligare.

– Jag spelar synt live, sjunger lite, hjälper till med texter ibland och är rätt involverad i det visuella. Jag har en tydlig och fungerande deal med Alexander Bard om vad jag gör och inte. Galleriet går först för mig. Det tar hundra procent av min tid och där utöver jobbar jag med bandet. Därför har jag också en lägre procent på skivintäkterna än de andra. Det jag framför allt tjänar pengar på är konserterna.

– Jag ser mig inte som en musiker, jag ser mig som en syntare som inte vill sluta spela. Jag har ett behov av att ha kontakt med popvärlden. Det är nog den huvudsakliga drivkraften för mig. Jag är inte ens särskilt exhibitionistisk, även om jag alltid velat se snygg ut på bild och skulle bli galen om män inte tittade på mig längre. Jag har väldigt lite förståelse för den här trenden som råder nu, med bloggar och bekännelselitteratur där människor berättar allt om sig själva. Hur de mår efteråt? Hur påverkas deras relationer? Jag mår skitdåligt om jag har berättat för mycket.

***

Medan Marina lägger upp mat i köket rotar jag bland travar av skivor, böcker och gamla nummer av favorittidningen Vanity Fair. I hallen finns en vägg med kläder: Burberry Prorsum, Costume National, Viktor & Rolf, Martin Bergström. På nattduksbordet ligger Paul Austers Mirakelnatten, Martina Lowdens Allt, John Banvilles The Sea, Steven Pinkers Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Och så ett par självhjälpsböcker: The Lauguage of Letting Go och Att hålla lusten levande i långa relationer. Vad har hon lärt sig om långa relationer?

– Efter mina två skilsmässor har jag insett att ingen kommer ge mig det jag behöver. Harmonin, lyckan, detta att vara nöjd med sig själv – ingen annan människa kan ge en det. Vi är alla offer för den romantiska kärleken. Vi har kanske tre långa relationer under ett liv och ser det som ett misslyckande. Varför då? Själv tycker jag att det känns mycket rimligare att ha tre, fyra relationer än en enda… Det är en ständig kamp att leva med någon, det är lätt att tänka ”jag skiter i det”. Men när allt kommer omkring är det ju roligare att uppleva saker tillsammans med en annan människa. Och så är det skönt att kunna ha regelbundet, säkert sex.

Jag berättar om en intervju jag just har läst med författaren Peter Kihlgård där han talade om att ha ”talang för kärlek”. Han menar att det är fråga om begåvning, något som vissa har och andra inte.

– Jag tror det kan stämma, även om jag också tror att man har möjlighet att utvecklas och lära om. Men framför allt handlar kärlek mycket om tajming. Och eftersom jag jobbar och reser så mycket känner jag mig ofta otajmad och otillräcklig som flickvän.

Det skymmer där ute, träden är svarta. Vi äter vid soffbordet. Datorn är inställd på en amerikansk radiokanal som levererar mjukrock från sjuttiotalet.

– Jag kan tycka att mycket i mitt liv bara har blivit. Folk har kommit i min väg, som Alexander Bard. Min drivkraft har varit att sysselsätta mig, jag är inte mer andligt högtstående än så. Jag har varit en glad skit som velat ha kul. En rastlös, glad skit. Jag har inte haft de där långa linjerna. Har till exempel aldrig haft någon idé om att bilda familj. Jag har en teori om att det beror på att jag fick sköta mig själv så mycket som barn. Det var aldrig någon som sa till mig vad jag skulle göra eller inte göra. Jag minns att min styvfar en gång sa: ”Du har läshuvud, så våga inte komma hem med dåliga betyg.” Men det är enda gången jag fick styrning och det har inte alltid varit så lyckat. Samtidigt finns det en fördel, jag har kanske inte blivit lika besviken som andra när det inte gått som jag har tänkt mig. Jag har blivit böjlig.

Tänker du mycket på vad det innebär att bli äldre?

– Jag var ute och åt middag med Annika von Hausswolff häromkvällen och vi pratade om det. Annika spånade kring hur vi kommer ha det på ålderdomshemmet, att vi kommer dela upp oss efter olika subkulturer och ha ett rum där vi kan sitta och knarka, ha ha. Faktum är att jag tycker den här åldern är fantastisk. Det är visserligen inte så kul att hitta rynkor under ögonen men jag är tryggare i dag och mer avslappnad. Jag har haft två äktenskap, jag har gjort min beskärda del terapi och försonats med att jag är den jag är – summan av mina val. Jag tycker inte att tjugoåringar är intressanta längre. De är så fördomsfulla.

– Jag tar hand om mig nu för tiden, det gjorde jag verkligen inte förr. Men det är inget märkvärdigt, man kommer långt med lite motion och kärlek. Och fisk – det är bra för hyn. Jag läste en intervju med Yoko Ono, som är runt 70 nu och fortfarande ser strålande ut. Hon sa att hon tänker sig själv som ung. Jag tror att det ligger mycket i det – tankens makt är stark.

Vad har du för drömmar kvar?

– Jag drömmer om ett hus i södra Europa som jag kan åka till då och då när mörkret här blir för tungt. Att driva galleriet är att drömma vidare, det är en dröm som fortsätter. Jag känner att det finns massor kvar att göra. Och så drömmer jag om att hitta ännu mer balans och harmoni. Inte för att jag tror på absolut harmoni, men det skulle inte skada med lite mer. Nyckeln är vänskap, tror jag. Tyvärr träffar jag sällan mina vänner. De flesta har fullt upp med sina familjer. Tack gode Gud för att det finns bögar! En av mina bästa vänner är gay och när vi blir gamla ska vi flytta till Rivieran, ha blått hår och vissla på småpojkar.