Det är söndag. Den främste sapeuren ska koras. Tävlingen har utannonserats till klockan tre på eftermiddagen på ett torg i Brazzaville. Men då spelas det fortfarande fotboll på tävlingsplatsen. En timme senare börjar ytterligare en match. Först klockan åtta kör den spektakulära tävlingen igång. Då har solen gått ner och eftersom det inte finns någon belysning tänds strålkastarna på bilarna runt torget.
En röd matta rullas ut och sapeurerna gör entré. De går och poserar som på en catwalk, klädda i färgstarka, noggrant utvalda och ihopmatchade kostymbaserade outfits.
På plats på torget i en stadsdel i Kongo-Brazzavilles huvudstad finns fotografen Francesco Giusti. I somras reste han till Republiken Kongo för att skildra sapeurkulturen. La Sape, som rörelsen kallar sig, är en förkortning av La Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes, vilket ungefär betyder Sällskapet för elegant klädda stämningshöjare. Och det är precis det la Sape går ut på: att höja stämningen med hjälp av elegant klädsel och gentlemannamässigt uppträdande. Med betoning på klädseln.
Sapeurerna, Afrikas dandys, är lätta att känna igen. Förutom den noggrant komponerade klädseln som följer strikta regler, finns det särskilda rörelser och hälsningar som alla medlemmar måste kunna. Tävlingsarrangören President Chirac (många la Sape-anhängare har namn som refererar till kända personer) berättar att han brukar hänga med musiker och politiker. Kändisarna drar nytta av den glamour sapeurerna sprider omkring sig. Sällskapet är på sätt och vis ett slags narrar, det är lätt att göra sig lustig över deras fåfänga, men på samma gång förfinade stilförebilder.
Francesco Giustis fotografier visar också en annan sida av la Sape, hur anhängarna med hjälp av kulturen lyfter sig ur fattigdom och skapar sig en egen värdighet. I synnerhet de som lever i fattiga Kongo-Brazzaville.
– De har sällan pengar att köpa kläder för. I stället har de skapat ett system av byteshandel: ”Om du får låna mina Weston-boots på lördag, får jag låna din hatt nästa vecka”, berättar Giusti.
***
Det är i stadsdelen Bakongo som la Sape har sitt epicentrum. Det var också här namnet la Sape, sedan butiken La Saperie öppnat 1978, först fick ordentligt fäste. Men kulturen föddes långt tidigare, redan under det tidiga 1900-talet när det som i dag är Kongo-Brazzaville fortfarande var en fransk koloni. Kolonialmakten skeppade hem olja och mineraler från den afrikanska västkusten. Kongoleserna, å sin sida, importerade idén om den förfinade aristokraten och använde gentlemannaklädseln som ett modemässigt motstånd mot kolonialmakten. Att klä sig extravagant blev en stiluppvisning som signalerade att man inte var underordnad, utan en herreman.
Sapeur-stilen har sedan utvecklats parallellt med Afrikas självständighets-processer och blodiga krig. I grannlandet Kongo-Kinshasa (där rörelsen kallas kitendi) blev dandyismen en protest när dåvarande stadsöverhuvudet Mobutu införde den högst traditionella klädseln abacost på sjuttiotalet. Tanken var att göra upp med landets koloniala arv och despoten gick så långt som till att förbjuda folket att bära kostym med skjorta och slips. I stället skulle de använda abacosten, en kortärmad kraglös skjorta som aldrig kombinerades med slips, men däremot gärna med kravatt. När Mobutu störtades 1997 blev abacosten snabbt omodern och försvann.
I dag finns det sapeurer även i Europa, framför allt i Frankrike och Belgien. I Paris och Bryssel har anhängarna skapat små, självständiga, och extremt stilsäkra, stater. Egna nationer med presidenter, ministrar och fotfolk.
Gemensamt för världens alla sapeurer är att de måste följa ett benhårt regelverk: Aldrig bära för stor kostym. Aldrig knäppa den nedersta kavaj-knappen. Aldrig bära samma kostym tre dagar i rad. Aldrig kombinera väst med hängslen. Aldrig blanda fler än två starka färger. Alltid ha välputsade skor. I rörelsens författning finns dessutom ytterligare ett 30-tal punkter med lika strikta påbud, men också mer uppmuntrande råd som: Släpp loss med slips och manschettknappar – här kan den egna personligheten lyftas fram.
Modemärken har också en ytterst framträdande plats i la Sape-kulturen. Det finns till och med särskilda danser där rörelserna ser till att etiketter och logotyper flashas ordentligt. Jean Paul Gaultier, Dolce & Gabbana och Gianfranco Ferré ligger högt på topplistan. Även japaner som Yohji Yamamoto och Issey Miyake och skomärken som J.M. Weston och John Lobb har en hög placering. Exakt vilken kollektion eller säsong plaggen kommer från är mindre viktigt. För la Sape är en mode- och märkeskultur som, trots sin Europa-fixering, egentligen inte har så mycket med det etablerade modesystemet i väst att göra. Det är inte från Uomo Vogue eller The Sartorialist som sapeurerna hämtar sina influenser. Milano är inte världens mittpunkt. I stället handlar allt om att bli någon i sapeurernas hemland, Kongo.
Bland sina landsmän kritiseras sapeurerna ofta för att deras stilideal är sprunget ur det västerländska, och för att de inte skapar en egen, afrikansk identitet. Men tittar man lite närmare blir det uppenbart att sapeurerna skruvat det västerländska herrmodet på ett nästan subversivt sätt – lite som när hiphop-kulturen tog plaggen ur WASP-garderoben och gjorde dem till sina på åttiotalet.
Sedan åttiotalet har det också varit ganska tunnsått med modekulturer som haft en så stark social och politisk förankring i väst. Det är alltså inte förvånande att den europeiska modevärlden är nyfiken på la Sape. Paul Smith har la Sape som tema för sin damkollektion våren 2010 och en bok om rörelsen är på gång.
Inspireras kan man också göra av Francesco Giustis fantastiska bilder, tagna för Bon under några sommarveckor i Brazzaville. De är inga typiska modebilder, snarare porträtt – framtagna helt utan stylister, hår- eller make up-artister. La Sape är nämligen gatumode på riktigt.
Boken, Gentlemen of Bacongo av Daniele Tamagni, ges ut på Trolley Books. Samma bok har också blivit till en utställning som visas i London 20 till 28 november på Londonnewcastle Project Space.