Los Angeles ligger på historisk mark. Allt påminner om de där filmerna man såg som liten. Åker du till Venice Beach hamnar du i White Men Can’t Jump, Rodeo Drive är Pretty Woman, Beverly Hills tar dig direkt till Clueless­ – och Hollywoodskylten som tornar upp i horisonten representerar i stort sett alla filmer som någonsin gjorts här. Arkitektoniskt är staden på många håll kvar i femtiotalet. De gamla reklamskyltarna med munkar och milkshakes är en stä­ndig kontrast till de blänkande, ultra-moderna byggnaderna längs gatorna som är alldeles tomma på fotgängare, men fulla av bilar. En känsla av ödslighet ligger som smog över staden. Los Angeles associeras ofta med plast och ytlighet, kanske av den enkla anledningen att många nöjer sig med en flyktig blick, i stället för att verkligen uppleva vad som finns bakom kulisserna. Till skillnad från New York-bornas kärlek till byggnader och stadsmiljö (se på Woody Allens eviga kärleksaffär med Manhattan), verkar invånarna i L.A. ha ett starkare band till de natursköna omgivningarna. De pratar varmt om stränder, berg och strövområden. Det är med andra ord föga förvånande att höra de otvunget charmiga systrarna Kate och Laura Mulleavy – designerna bakom Rodarte, Amerikas kanske mest inflytelserika och hoppingivande modevarumärke – prata länge och väl om sin samhörighet med den skiftande naturen och det ”mytologiska” landskap som omger deras hem i Pasadena, Kalifornien. Pasadena är en tropiskt lummig förort, full av historia, bara en kort biltur från centrala Los Angeles, och trots att det är så nära känns det isolerat och avlägset den glättiga storstaden.

***

Rodarte är en udda fågel i modefaunan. Bara en sådan sak som att designerduon lever och arbetar i en stad på ynka 147 000 invånare på den amerikanska västkusten, ungefär så långt ifrån modevärldens epicentrum i Paris man kan komma. För många i branschen är det ofattbart att ett så betydelsefullt och exklusivt varumärke kan komma från lilla Pasadena. Men Rodartes beslut att fortsätta vara Kalifornienbaserade, trots den generella uppfattningen att platsen helt saknar en seriös modescen, är delvis ett exempel på hur liten världen blivit. I dag bor dessutom fler designer utanför de typiska modestäderna. Kenzos creative director, visionären Antonio Marras bor och arbetar till exempel i sin hemstad på Sardinien i Italien. Möjligheten att koppla upp sig var som helst, gör att begreppet ”modecentrum” blivit slitet och omodernt.

Kate och Laura vill ses på Raymond, ett ensligt beläget stugliknande hotell som de säger sammanfattar allt de älskar med sin lilla stad. Det anspråkslösa hotellet som, bortsett från oss, inte verkar ha hyst några gäster de senaste 50 åren, är syskonens lokala stamställe. Kate och Laura är bekanta med den vänliga servitrisen och börjar genast diskutera musikmixar med henne. De är imponerade av att de spelar Neil Young och Elliott Smith i dag, det är tydligen en rejäl uppryckning från Raymonds sedvanliga sömnpiller till spellista.

– Vi bor bara en bit uppför gatan och hänger här jämt, säger Laura som sitter bekvämt i det innersta båset i ett rum med öppen spis. Ibland kommer vi hit på kvällen och umgås med kompisar, ibland hänger vi här hela söndagar.

Raymond är ett litet, gammalt och gulligt hotell med blyinfattade fönster, och det sägs att de serverar den bästa brunchen och Bloody Maryn i hela Los Angeles. Kate och Laura Mulleavy är födda med bara ett och ett halvt års mellanrum, och de lättsamma och roliga systrarna, verkar vara helt jämlika med varandra. Kate, något mer pratsam och självsäker, är den äldre av dem med sina 31 år medan Laura, som snart fyller 30, är lite mer tystlåten – men lika varm och hjärtlig.

– Vi älskar det här stället, hela Pasadena… Det är en så unik liten värld. Vi bor i ett litet kaliforniskt hus, som påminner lite om Raymond. Det lustiga är att vår morfar, som flyttade från Mexiko till Pasadena, och var med i en mexikansk sånggrupp – brukade uppträda här på hotellet. Det var han som byggde huset vi bor i nu. Morfar älskade rosor och planterade dem runt hela huset, medan mormor satte tropiska blommor. Så nu är huset omgivet av en kombination av deras blomster.

***

Kate och Laura Mulleavy har skapat sig ett eget universum, fyllt av konst, historia, botanik och skräckfilm. De bor fortfarande tillsammans med sina föräldrar och namnet Rodarte är deras mammas flicknamn. Syskonens isolering från Amerikas modecentrum i New York och avstånd till industrins många konventioner är en grundsten för designen ­– framför allt för deras poetiska och eteriska estetik och förhållningssätt. De har fått utarbeta sina omsorgsfullt skapande kreationer alldeles i fred. Plaggen är tunna som om de vore vävda av luft, skira och magiska som ett spindelnät eller silkesmasktråd. Rodartes stickade signaturplagg är handgjorda och finns bara i ett exemplar. Handgjorda är även de till synes viktlösa, överdimensionerade batikklänningarna i tyll och sidengeorgette som synts på celebriteter som Natalie Portman och Keira Knightley. Rodartes sublima visningar tar alltid publiken till en närmast förhöjd verklighet – spröd konfektion mot en fond av utomjordiska landskap, hämtade ur den kaliforniska naturen. För varje säsong tar duon sin lidelsefulla och fängslande estetik till nya höjder. Vår/sommar 2010-visningen präglades av jordnära spår och stamfolk, men hade samtidigt ett alldeles utomvärldsligt tema. När visningen, i en lagerlokal på Manhattan, började var golvet täckt av svart sand, ljuset giftigt gult, och ett hölje av kolsyreis svepte in över catwalken. Modellerna hade en ovårdad look med hård make up och trassligt hår, och dök upp ur tomma intet till ett svart och skevt soundtrack, iförda plagg av komplexa öglor, draperingar, knutar och flätor. De såg ut att kliva rakt ut på catwalken från en gammal skotsk hed, respektingivande men hotfulla, draperade i jordfärgat med inslag av fluorescerande gult.

I kollektionen för höst/vinter 2010 har Rodarte utforskat sina mexikanska rötter. Även den visningen inleddes dramatiskt: taklamporna släcktes tvärt samtidigt som en stor vaxskulptur sattes i brand. Förtrollande, anarkistiskt, kärleksfullt och helt olikt alla andra visningar under New Yorks modevecka i februari. Majoriteten av plaggen i höst/vinter-kollektionen har någon detalj utformad i lappteknik, som en hommage till nordamerikansk hantverkstradition.

För att få inspiration till kollektionen åkte Rodarte förra vintern på en roadtrip. De började i Marfa i Texas, fortsatte längs den mexikanska gränsen för att sedan köra tillbaka upp genom Kalifornien.

– Resan fick oss att vilja skapa en kollektion baserad på gränsstäder – och på sömngångare. Vi har en vän som bor i Marfa i Texas, det var därför vi först bestämde oss för att åka dit. Och Marfa är verkligen en stad mitt ute i ingenstans, säger designerna nästan i kör om den oansenliga stad i Texas som faktiskt redan inspirerat till flera moderelaterade projekt. 2005 avtäckte två konstnärer, dansken Michael Elmgreen och norrmannen Ingar Dragset, en skulptur vid en avskild sträcka på Highway 90 – en Pradabutik i miniformat som gick under namnet Prada Marfa.

Proenza Schoulers grundare Lazaro Hernandez och Jack McCollough har också influerats av de vidsträckta torra landskapen kring Marfa. Mest fascinerade säger de sig vara av de stora miljöskulpturer, silos och betongformationer som minimalistkonstnären Donald Judd spred över hela staden på sjuttiotalet.

– Vi ville uppleva hur det är att bo i den där staden, på riktigt, så vi hängde på vår kompis veranda hela dagarna. Vi kom inte ens till Donald Judds lagerlokaler, som vi egentligen verkligen ville se. Vi var så upptagna med att vara en del av staden. Det kändes som vi var i världens ände. Och dessutom hade det för första gången på flera år snöat i Marfa, det såg helt bisarrt och magiskt ut, säger Kate.

När syskonen reste genom andra trötta småstäder i Texas drogs de in i en romantisk fantasivärld, som gav dem idéerna till kollektionen om spökstäder och sömngångare.

– Marfa är som ett slags laglöst område – det är varken reglerat av mexikanska eller amerikanska myndigheter. Här är allt tillåtet, det är lite som Vilda västern. Vi körde runt och lyssnade på femtiotalsmusik, typ The Fleetwoods, och med det som soundtrack kändes Texas verkligen som en gammal inspelningsplats för skräckfilm, minns Laura. Den senaste kollektionen är sprungen ur den där kvasifantasivärlden och utvecklades säkert även genom vår koppling till Kaliforniens historia och dess kulturella mångfald. Vi utforskade också idén med sömngång och halvmedvetna tillstånd och platser – bland annat föreställde vi oss en flicka som klädde på sig på måfå i mörkret. Samtidigt hittade vi Juarez, en stad på gränsen mellan Mexiko och Amerika. Juarez präglas av en spöklik, dunkel melankoli… De mexikanska arbetarna, som halvsovande gick till jobbet på fabrikerna mitt i natten, inspirerade oss. Tanken på drömmen och sömngångare guidade oss genom hela utvecklingsprocessen bakom kollektionen.

Rodartes komplexa design är uppfriskande unik men den präglas också av en distinkt nostalgisk känsla, något som duon härleder till sin fascination för historia. I stället för att göra den vanliga designrutten och läsa kurser i mode på Berkeley, har Mulleavy-syskonen tagit examen i historia, konsthistoria och konstteori. Det är kanske inte så förvånande, med tanke på deras romantiska sida – paret är ett slags modernt svar på Jane och Cassandra Austen, eller systrarna Brontë. Deras fascination för det förflutna innebär också att de värdesätter saker och kläder som bär på en historia, vilket också är skälet till att deras design, skapad av oändliga lager av referenser och inspiration, väcker en, egentligen falsk, känsla av ålderdomlighet.

– När jag besöker ett ställe undrar jag alltid vad som har hänt där innan… säger Laura tankfullt. Kanske är det därifrån min besatthet av saker som ser gamla och slitna ut kommer från, jag vill skapa kläder som berättar en historia.

***

Mulleavys växte upp i en väldigt speciell, otroligt naturnära värld. Innan de som tonåringar flyttade till Pasadena med sina föräldrar, bodde de i en liten stad som heter Aptos och ligger i norra Kalifornien. Här är det nära till stranden och fullt av eukalyptusträd, senapsfält, äppelträdgårdar och redwoodskogar.

– Pappa är botanist och hela hans vänskapskrets bestod av människor som studerade, och var besatta av svampar. Vi hamnade direkt i en värld där människor betraktade saker på en mikroskopisk nivå. Och vi älskade att uppfinna redan då. Kate brukade göra fantastiska skisser, som jag stal och skrev mitt namn på!, säger Laura och fortsätter:

– När vi först började designa, ville vi återskapa de redwoodträd som omgav oss som barn. Vi ville skapa textur med ömtåliga och mycket enkla tyger. Jag tror att man ser annorlunda på ljus och skugga när man är omgiven av så stora organismer. Man blir hypermedveten om detaljer; att veta att en sådan ursprungsvärld kan existera runt dig i en modern vardag är ofattbart.

Det brinnande intresset för vetenskap väcktes kanske också när de åkte till det närliggande Mount Wilson-observatoriet med sin pappa, och ”upptäckte att universum är oändligt”. De blev besatta av att se saker i detalj – för att upptäcka tingens sammanhang. Och just fascinationen för detaljer har de tagit med sig i sin design.

– Vi lägger ned så mycket tankemöda på plaggen, de utvecklas med preciös noggrannhet och vi angriper dem med ett försiktigt handlag – vi vill fånga en känsla av tyngdlöshet när plaggen väcks till liv, förklarar Kate. För att åstadkomma det, måste vi använda komplicerade tekniker som gör våra kläder så lätta de bara kan bli. Skörheten hos våra plagg kommer naturligt ur vår designprocess. Allt vi designar är en övning i att försöka förstå de saker som intresserar oss – ett försök att förmedla olika drivkrafter. På ett sätt är det väl vad alla försöker göra med sina liv. Oavsett om du är sjuksköterska eller ingenjör, så försöker vi alla begripa världen och vår plats i den.

Systrarnas älskvärt symbiotiska relation gör att de avslutar varandras meningar på ett sådant där sätt som bara de som är bästa vänner eller familj gör. De bubblar av intressanta diskussioner, och av skratt och det är lätt att förstå varför de valt att arbeta med varandra.

– Vi jobbar som en hjärna. Vi designar tillsammans, vi bråkar och så blir vi sams, säger Laura. Det finns inte mycket som vi inte vet om varandra. Vi har haft en livlig dialog sedan vi var små.

***

Kate och Laura Mulleavy bor i Pasadena, men jobbar med Rodarte i sin studio i centrala Los Angeles.

– Vi är väldigt svaga för vår omgivning, och det är viktigt att vara del av en inspirerande och naturlig värld. Här kan vi köra till bergen, eller besöka Antelope Valley och beundra vallmofälten, eller bara sitta vid havet. Dessutom har vi Norton Simon-museet, som vi älskar. Museet har världens största Degas-samling, och var det första i USA som visade samlingsutställningar av Duchamp och Warhol – ganska progressivt för att vara ett litet Pasadena-museum, säger Kate.

– Vi bor i ett landskap i konstant förändring, tillägger Laura.

Death Valley, som ligger på gränsen mellan Kalifornien och Nevada, är världens varmaste plats och utgörs av ett märkligt, utomjordiskt landskap. Som om det var en annan atmosfär, ändras landskapet dessutom dramatiskt. Här ryms platser som Djävulens golfbana – saltfält som är fulla av skrovliga hål, den förgängliga Badwater-sjön, de böljande sanddynerna där Star Wars spelades in, gigantiska raviner och Artists Palette, där urberget ligger i lager av pastellfärger – turkos, blekrosa, blått, grönt och vitt.

– När jag tänker på att Death Valley över huvud taget ligger i Kalifornien, känns det helt overkligt. Bara tre timmar härifrån, och det är troligen det mest chockerande, sinnessjuka naturlandskap en människa någonsin kommer att se, säger Kate.

Och med tanke på att de bor granne med platser som Death Valley och Badwater, är det inte konstigt att systrarna Mulleavy är som besatta av skräckfilm. Michelangelo Antonioni, den italienske regissören som låg bakom den revolterande sextiotalsfilmen Blowup, har spelat in en av sina skräckfilmer vid Zabriskie Point i just Death Valley – ett verk som flickorna skrattande beskriver som ”en märklig, psykedelisk mord- och sexfilm”.

– Givetvis har vi sett den.

Och en av deras absoluta favoritfilmer någonsin, visar det sig, är åttiotalsklassikern The Lost Boys, som spelades in i Santa Cruz i norra Kalifornien. Precis där flickorna växte upp.

– Den filmen fångar verkligen känslan av hur det var att växa upp i Santa Cruz på åttiotalet, säger Kate. Det var punkare överallt, och skate- och surfkulturen var i sin linda, det var verkligen en spännande plats att vara på. Regissören bakom The Lost Boys sa att han valde Santa Cruz som inspelningsplats eftersom ”om tonårsvampyrer skulle hänga någonstans, skulle de hänga i åttiotalets Santa Cruz”. Vi har sett The Lost Boys hur många gånger som helst, det är den optimala skildringen av vår hemstad…

***

Antelope Valley, där Kate och Laura fotograferades av vännen Autumn de Wilde för den här artikeln, ligger en och en halv timme utanför Los Angeles. De kallar det ”ett magiskt ställe”, en påminnelse om vad Los Angeles en gång i tiden var – ett enda böljande vallmo- och senapsfält. Antelope Valley är ett naturreservat, och står i full blom hela våren.

– Om du får chansen att se kalifornisk vallmo någon gång, kommer du slås av att det är den mest sinnessjukt orangea färgen du någonsin sett. Det är som att vara du mitt bland de surrealistiska vallmoblommorna i Trollkarlen från Oz.

***

Även om L.A. sällan räknas som ett konstnärligt centrum, har en ny våg av experimentell musik och design på sistone vällt över den amerikanska västkusten – och det var bara några decennier sedan subversiva band som The Doors och Jefferson Airplane influerade en hel generation med sitt kaliforniska perspektiv.

– Nu, mer än någonsin, finns en otrolig konstnärlig sammanhållning i Los Angeles, konstaterar Kate. New Yorks konsthistoria är så väldokumenterad, men att några av de mest betydelsefulla människorna i konstvärlden har varit L.A.-baserade är i det närmaste förbisett. På sextiotalet var staden födelseplats för mycket av den mest revolutionära konsten – Claes Oldenberg och Ed Ruscha var här, och John Baldessari höll till i San Diego. De här konstnärerna använde tekniker som var typiska för södra Kaliforniens industrier, som flygingenjörskap, och koncept utvecklade av NASA och Jet Propulsion Laboratories.

Systrarna Mulleavy anser att uppfinningsrikedomen fortfarande i dag präglar L.A., där många konstnärer verkar inom praktiska områden, såsom grafisk design, typografi och film.

Och som Los Angeles kanske enda riktiga high fashion-designer, går Rodarte i bräschen för att återge staden dess status som konstnärlig metropol.

– Saker är så globala nu… Visst känner vi oss som del av scenen här, men också som en del i något större, förklarar Kate. Folk kommer till Los Angeles för att slå stort, eller för att göra något nytt. Så har det alltid varit – oavsett om det handlar om att gräva guld eller bli filmstjärna. Bara det är inspirerande i sig. Och västkusten har alltid varit galen. Det finns ett skäl till att en konstnär som Edward Weston fotograferade västern som en besatt. Men Kalifornien handlar rätt lite om människor, och desto mer om landskapet. Det är landskapet som är rebelliskt.

Det är statens inbyggda märklighet som ständigt fängslar designerna, och ger dem ändlöst med samtalsämnen. Kate berättar en historia om ett område som kallas Echo Park, där husen har bevarats för att se ut exakt som de gjorde på tjugotalet, och där en kvinna hållit ett skyddsrum sedan den tiden intakt i sin trädgård.

– Platsen är som en tidskapsel, allt i skyddsrummet är orört – från kexen och matkonserverna till möblerna. Det märkligaste av allt är att kvinnan inte tyckte att det var något speciellt med ett skyddsrum i trädgården, hon lät det bara vara i flera år utan att reflektera över det… Jag skulle tycka att det var skitläskigt om det låg i min trädgård! För mig är det här typiskt Los Angeles – det ligger helt galna grejer på vår kollektiva bakgård som vi tar för givna och inte tänker på. Det är därför Antelope Valley är så speciell, det är som en gömd plats som bevarats i tiden.

Som svar på stadens skiktade, fragmenterade och bisarra historia, har också Rodartes estetik hela tiden känslan av förfall som centralt tema.

– En trasig tallrik kommer alltid att vara mer intressant för mig och Laura än ett perfekt, orört objekt, säger Kate. Värdet i fläckarna, skuggorna, skavankerna, revorna… Vi attraheras av brister och kaosets skönhet. Jag minns en jättejordbävning en sommar. Jag stod i vårt kök och inom några sekunder hade varje porslinstallrik, skål och glaskopp bokstavligen flugit ner från hyllorna och krossats på golvet runt mig. Jag minns att jag trollbands av skärvorna… Det var i just det ögonblicket jag förälskade mig i mode.