Min första bokhandel öppnade jag i East Village 1989. Inriktningen var modefotografi. Min släkt har varit fotografer i generationer, jag växte upp i ett mörkrum och har alltid älskat bilder. När jag var liten brukade jag och pappa gå på loppmarknader. Jag stod jämt och bläddrade i magasinen och tittade på bilderna. Bäst gillade jag modemagasinen. De var sexiga, glamourösa och de tog mig till en helt annan, fantasieggande värld. I Vogue och Harper’s Bazaar fanns foton av giganterna – Richard Avedon, Cecil Beaton och Helmut Newton. Jag hade ett bra öga för det där eftersom jag älskade det, och jag såg direkt vad som var en bra bild. Jag hade förstås inte råd att köpa originalen, men en gammal tidning kunde jag få för en dollar – i dag är de värda flera tusen. Jag började mitt samlande som liten pojke och under årens lopp har jag köpt miljontals magasin.

Till slut skaffade jag mig ett källarkontrakt på tolfte gatan i East Village, Manhattan, för att förvara mina tidningar och bilder. 1991 frågade en av mina vänner om han fick visa min samling för en vän till honom, Steven Meisel. Steven hade precis slagit igenom som fotograf, och när han kom ner i källaren sa han: ”Det här vill jag ha.” Jag frågade vad han ville betala och han svarade att han kunde ge mig 30 000 dollar för en stor del av arkivet. Jag fick listor över andra tidningar och bilder som han ville ha. Det var då jag förstod att jag faktiskt skulle kunna tjäna pengar på mitt modearkiv. Och det dröjde inte länge förrän källaren blev en mötesplats för folk i modebranschen. Jag var väl runt 28 år, och det var helt fantastiskt att inse att jag skulle kunna bli framgångsrik på att samla och sälja saker som jag älskade. Vid det här laget hade jag utvecklats till expert på modefotografi och dess historia. Om någon frågade mig om en bild kunde jag nästan direkt säga i vilket magasin och nummer av det som bilden publicerats i.

Snart började berömda, gamla supermodeller höra av sig för att berätta om samlingar de satt på. Jag köpte allt, körde dit med lastbil och hämtade deras fantastiska fotografier och tidningar som de tröttnat på att ha liggande hemma. Affärerna tog fart. Anna Sui, som var nära vän med Steven Meisel, blev en av mina kunder. Ryktet om modeskatten i East Village spred sig till designer, stylister, hår- och make up-artister, reklamchefer och kreatörer och innan jag förstod vad som hänt hade min lilla affär blivit den hetaste platsen i världen. Så kändes det.

Det var en cool lokal, min källare. En skranglig trappa ledde ner till ett labyrintliknande utrymme, proppfullt av allt bra inom foto, mode och konst från 1900-talet. När jag skaffade stället var det riktigt vidrigt – ovanpå låg en knarkarkvart och det stod horor och crackdealare i varje hörn. Gud, vad jag saknar åttiotalet! Men allvarligt, New York var verkligen helt galet på den tiden – Taxi Driver spelades in runt hörnet på 13:e gatan och tre år efter att jag öppnat knackade folk fortfarande på och frågade efter crack. Toppdesigner som Donna Karan och John Galliano klev över knarkarna utanför för att kunna komma in och inspireras av gamla modebilder till sina kollektioner. Det var surrealistiskt. Till saken hör att jag alltid haft god smak när det gäller mode. Mitt arkiv var snarare Balenciaga än JCPenney, vilket uppskattades av de bästa i modebranschen. 2005 gav jag några av mina tidningar till Barneys kreative chef Simon Doonan, när han gjorde varuhusets skyltning. I ett av fönstren skrev han: ’Ett särskilt tack till Mike Gallagher.’ Plötsligt ringde alla mig och bad mig göra deras skyltfönster. Jag hade verkligen tur, det förstår jag. Alla mina vänner var kända i branschen, så folk trodde att jag också var det, vilket troligen fick saker att rulla. Jag visste ju förstås vad jag pratade om, så folk var intresserade av att höra vad jag hade att säga – även om jag bara var en liten kille från Brooklyn. I modevärldens toppskikt är det inte så pretentiöst som man tror, det är en liten värld där alla känner alla. Det är snarare de underordnade, assistenterna, som är de riktiga mardrömmarna.

Det coolaste med min karriär är nog att många av min barndoms hjältar har blivit mina vänner senare i livet. Jag och den fantastiske Richard Avedon stod varandra väldigt nära, jag var Henri Cartier-Bressons arkivarie och jag blev till och med vän med den underbara Catherine Deneuve. När Avedon låg för döden, ringde han mig och sa: ’Ta allt…’ Han gav mig fotografier som aldrig publicerats, och hans egna exemplar av de nummer av Vogue och Harper’s Bazaar som han hade plåtat för. Dem kan jag inte skiljas från. Jag behåller faktiskt många av de fotografier som jag tycker särskilt mycket om, allt är verkligen inte till salu. När folk frågar mig vad jag jobbar med säger jag fortfarande: ’Jag vet inte, jag bara gör det jag älskar att göra.’

Jag har alltid varit fascinerad av dåtiden – jag har köpt i stort sett alla mina kläder i second hand-affärer. Vintage har mycket mer karaktär och plaggen är så mycket mer värdefulla för mig än alla de bleka, massproducerade saker som finns i dag. Jag tycker att New York har förlorat sin fantasi och personlighet precis som mycket av dagens mode. Något som däremot är intressant är att se vad designer köper av mig inför varje säsong. Det ger mig en ganska bra bild av vad som kommer att synas på catwalken. Jag förutsåg lite av åttiotalets återtåg hösten/vintern 2010. Jag ville inte se det årtiondet komma tillbaka i modet, det var tråkigt och handlade bara om pengar. På sextiotalet, däremot, mådde folk bra. Allt var nytt och spännande – Carnaby Street, Warhol och The Factory, Bob Dylan, The Who… Det var fräscht, hippt och nytt – syran kom, unga människor fick mer inflytande och människors attityd förändrades radikalt. Det var en reaktion på det robotaktiga och paranoida femtiotalet som hade hållit Amerika i ett järngrepp. Estetiskt sett kommer sextiotalets influenser aldrig att dö, på samma sätt som Marilyn Monroe aldrig kommer att göra det. Och designer kommer alltid att återvända till sextiotalet.

***

Tyvärr blev jag tvungen att stänga min bokaffär i East Village eftersom NYU [New York University] trängde bort mig för tre år sedan. NYU tog fullkomligt över – och dödade – East Village. Mitt ställe var öppet för studenter och alla andra som var intresserade, inte bara för mina kända kunder. Alla mina praktikanter gick på FIT [Fashion Institute of Technology] eller Parsons och flera av dem gjorde senare stor succé på egen hand. Hos mig lärde de sig modehistoria genom att leta bilder åt mina kunder – som John Galliano, Richard Avedon, Steven Meisel, Pat McGrath, den kända sextiotalsmodellen Veruschka och många, många fler.

När jag stängde affären tog jag med mig allt material till en gigantisk lada på min gård i Catskills Mountains, norr om New York. Jag kallar den The Fashion Farm, eftersom jag ser det som att mina trogna stamkunder, fotograferna och designerna, har köpt den åt mig. I min lada ligger just nu världens största modearkiv travat i höga staplar. När någon av mina bästa kunder – som Marc Jacobs, Anna Sui och Peter Lindberg – behöver en modefix får de komma hit och gå igenom arkivet, vilket framför allt innehåller de senaste 50 årens nummer av Vogue och Harper’s Bazaar. Till skillnad från min förra lokal är ladan inte öppen för allmänheten, jag bor ju faktiskt här. Jag beräknar att jag har ungefär en miljon publikationer, 200 000 böcker och alldeles för många fotografier för att kunna räkna dem. Jag har samlat på mig så mycket att jag dessutom har flera exemplar av de flesta magasinen.

Just nu håller jag på att öppna en ny butik, det är ett jätteprojekt. Jag har katalogiserat allt och är mer organiserad än någonsin. Jag digitaliserar allt mitt material så folk slipper bläddra igenom de faktiska tidningarna och i stället kan gå igenom tusentals bilder på en skärm. När New York blev våldtaget av företag som NYU – för det är faktiskt vad det är, ett företag – utplånades allt som gjorde staden vacker, både konstnärligt och kulturellt. Nu finns bara en samling gräsligt ritade studenthem och Starbucks kvar – New York har mist den nerv som gjorde staden spännande, och har förlorat sin förmåga att inspirera. New York har blivit ett kulturens svarta hål. Jag menar, förr brukade folk se intressanta ut – galna tjejer som gick omkring med neonfärgade 30-centimetersklackar mitt på dagen. Jag saknar den bohemiska, excentriska aspekten av allt. Herregud, nu har ju allt som är det minsta lilla intressant flyttat till Brooklyn. Och det är därför jag känner att det är viktigt att öppna min bokhandel igen. Den här gången ska den innehålla lite av varje – en scen, skärmar där vi visar gamla modevisningar, gratis internet så att folk kan hänga, ett galleri och ett kafé. Just nu håller jag på att designa lokalen och utveckla konceptet så att den kan öppna nästa vår. Allt är klart – ähum, bortsett från lokalen. Jag letar fortfarande efter det perfekta läget…”.