Kan du ge mig en borste? säger Thomas Mars och smeker försiktigt hästens mule. Sedan ryktar han henne med bestämda, kärleksfulla tag.

Thomas Mars är sångare i det franska popbandet Phoenix och står i en lummig trädgård som omsluts av solljus i en varm omfamning. Lugn och överlägset vacker sträcker stoet framför honom på sin hals och vädrar. De stora ögonen lyser av intelligens och ansiktets ädla linjer övergår mjukt i kroppens kraftfulla grace. Då och då låter sig hästen skämmas bort med klappar och förtroligt viskade ord från någon av de andra bandmedlemmarna Laurent Brancowitz, Deck d’Arcy och Christian Mazzalai.

Det är inte många moderna manliga rockstjärnor som ägnar sin fritid åt hästar – dessa typiska flickrumsikoner. Men hästen har i alla tider fångat kreativa människors intresse, och inspirerat bildkonsten, modet, musiken och litteraturen. Konstnärerna Edgar Dégas och Edouard Manet spelade gärna på hästar, och använde sig ofta av de mäktiga djuren i sina verk. Den franska målaren Rosa Bonheur klädde sig i manskläder för att ta sig in på och porträttera de exklusiva hästmarknaderna, där kvinnor fortfarande var förbjudna på 1800-talet. I dag är bröderna Gerard och Alain Wertheimer, ägare av parfymhuset Chanel, några av de tyngsta namnen i galoppbranschen. Och Phoenix bultande intresse för galopp delas av en bred publik i alla generationer i Frankrike, även om den anrika sporten främst tilltalar överklassen och konsteliten. Galopp lockar nämligen med en miljö i överdådig lyx: tävlingarna innebär lättsamma dagar i skuggan vid banan och generösa VIP-avdelningar – en arena där det under sena nätter knyts kontakter, görs upp om konstverk och skålas i skummande champagne.

***

Sedan ungefär ett år tillbaka äger Phoenix det treåriga fullblodet Baronesse tillsammans. När Versailles-kvartettens manager, som först köpte hästen, gifte sig valde han att göra det med bandet närvarande på en galopptävling i lyxorten Deauville utanför Paris. Och Phoenix intresse för den fashionabla sporten har tagit dem till all världens galoppbanor. På turné försöker de alltid hitta ett tillfälle att besöka ett lokalt löp. För att njuta av och spela på hästarna. Men också för att lindra sin hemlängtan.

Christian Mazzalai Galopp är typiskt franskt, och när vi åker på turné brukar vi ägna oss åt franska traditioner.

Thomas Mars Vi har varit på två galopptävlingar i USA, flera i Frankrike och en i Italien. I San Francisco har de en fantastisk galoppbana vid sidan av Golden Gate-bron. När man står uppe på bron ser man hästarna nere på banan. Det är otroligt vackert. Jag gillar att den sociala företeelsen med galopp varierar världen över. I L.A. är det bara mexikaner som spelar på hästar. I Frankrike är det främst gammal överklass.

Spelar ni på hästar?

Thomas Jag brukar spela en del, men jag vet aldrig vilka hästar jag ska satsa på. Jag brukar fråga min äldsta dotter Romy om vem hon tror kommer att vinna. Men det fungerar tyvärr inte så ofta.

Rider ni på Baronesse?

Christian Jag skulle aldrig rida. Jag är rädd för djur.

Alla djur?

Christian Nästan.

Har du haft någon traumatisk upplevelse med dem?

Christian Nej, men om jag ser en ko springer jag för livet.

Thomas Jag red som barn. Då var jag inte rädd. Jag minns första gången jag galopperade. Det var en helt unik upplevelse. Känslan var lite som att flyga.

Visste ni att det finns liknelser med hästar som springer och rytmer i musik?

Thomas Är det sant?

Ja, en häst som galopperar har snarlika takter som musik. Och fotografen Eadweard Muybridge bevisade att en häst under galoppen vid ett tillfälle släpper alla hovarna från marken. Galoppen skapar ljudvågor samtidigt som den påminner om att flyga.

Thomas Bilar kan ge en liknande känsla, och de bygger ju på hästkrafter. Ferrari har ett helt team som specialiserat sig på ljudvågor. Tanken är att en åktur ska påminna om att rida på en häst, eftersom det skapar en särskild harmoni i bilen. När man åker bil och öppnar ett fönster kan man höra det ljudet i bilen: woo-woo-woo. Ett väldigt irriterande ljud, men det är harmoniska ljudvågor. Vårt soundtrack till Sofia Coppolas film Somewhere bygger på just ljudet från en Ferrari.

Phoenix består av gamla skolkompisarna Laurent Brancowitz, Deck d’Arcy, Thomas Mars och Christian Mazzalai. Det dansanta popbandet bildades under uppväxten i Versailles utanför Paris. 2000 kom debuten United, som gavs ut på det egna skivbolaget Ghettoblaster. Låten Too Young blev en hit efter att Sofia Coppola, som lever ihop och har två döttrar tillsammans med Thomas Mars, använt den i sin ikoniska film Lost in Translation. Sedan dess har popgruppen bidragit till hennes filmer.

Nya Somewhere påminner lite om Lost in Translation. Den utspelar sig delvis på det mytomspunna hotellet Chateau Marmont i Hollywood, och handlar om en skådespelare (Stephen Dorff) som lever ett dekadent och destruktivt liv i Los Angeles. Vändpunkten kommer när elvaåriga dottern (Elle Fanning) gör entré i hans liv. Filmen sägs bygga på Sofia Coppolas relation till sin egen far, den store regissören Francis Ford Coppola. Den här våren har Phoenix jobbat med att tonsätta Somewhere.

Berätta om soundtracket.

Christian Det är inget soundtrack.

Inget soundtrack?

Christian Nej, musiken i sig själv är ingenting. Men tillsammans med bilderna i filmen blir musiken perfekt. Det var precis så vi ville ha det.

Thomas Det är väldigt minimalistiskt. Vi ser arbetet med filmmusiken som ett hantverk snarare än ett skapande. Här handlar allt om melodier. Att hitta den perfekta ljudslingan till en Ferrari, som glider genom Los Angeles… Sånt.

Hur gick arbetet till?

Thomas Vi jobbade med produktionsteamet på plats. För oss är det viktigt att musiken blir en del av filmen. Att den får bli till under inspelningen och smälta samman med karaktärerna. Vi gör inte låtar först, som sedan läggs på scener i filmen. Den enda låten som står för sig själv i Somewhere är en låt [I’ll Try Anything Once] av The Strokes som Julian Casablancas gjort om solo.

Så soundtracket är er musikaliska tolkning av Somewhere?

Thomas Ja, men… Sofia visste vad hon ville ha. Det vet hon alltid. Hon hade en tydlig bild av hur hon ville att filmen skulle bli och hur musiken skulle smälta samman med manuset. Sofia instruerade oss och vi skapade utefter hennes idéer. Vi gjorde ungefär 200 olika små ljudslingor, som hon sedan valde sina favoriter ifrån. Sedan satte vi ihop dem till små, minimalistiska låtar.

Karaktärerna i Sofia Coppolas filmer bär ofta på en sorts vilsen ensamhet, se på Bill Murray i Lost in Translation till exempel. Hur väl går det ihop med filosofin bakom er musik?

Thomas Alla mina favoritlåtar har en vilsenhet över sig. De är en kombination av olika känslor. Jag tänker inte på om vi skriver låtar som handlar om sorg eller lycka, jag delar över huvud taget inte upp tillvaron i de termerna. För mig handlar det om samma sak. Två känslor som flätas in i varandra, och lever i symbios. Och beroende på hur känslig man är upplever man dem som lycka eller sorg.

Bär ni också på en vilsenhet?

Thomas Den del av mig som dricker är alltid sorlig. Det är nog den vilsna delen inom mig. Men det finns något stort i det vilsna. Ta Gustave Mahlers musik till exempel, han levde i en ständig konflikt med sina känslor. Han visste inte i vilka sammanhang han skulle vara lycklig och i vilka han var olycklig. Och hans musik passar också lika bra på en begravning, som under de bästa stunderna i ditt liv.

Ni har en svensk trummis i bandet, Thomas Hedlund, som också spelar i Deportees och Cult of Luna. Har ni varit i Sverige privat?

Christian Vi åkte till Umeå i norra Sverige för att gå på Thomas Hedlunds bröllop. Samma dag som de gifte sig var det midsommar. De serverade middag klockan fyra på eftermiddagen och vi åt och drack till klockan sex morgonen efter. Eftersom vi är fransmän fattade vi ingenting. Middag klockan fyra? Och så var vi tvungna att betala för alkoholen också. Men alla på bröllopet tyckte det var toppen, de sade att spriten var så billig.

När ni spelade in Wolfgang Amadeus Phoenix flyttade ni runt. Först bodde ni en månad på ett hotell i New York, sedan i en konstnärsateljé i Paris, därefter hyrde ni en husbåt vid Seine, för att avsluta albumet hos Philippe Zdar från duon Cassius. Vad sökte ni efter?

Thomas Vi sökte något slags exil för att känna inspiration. En plats med ett tydligt syfte, men utan att det var en studio.

Var trivdes ni bäst?

Thomas Jag gillade den franska 1800-talsmålaren Théodore Géricaults ateljé. Den ligger uppe i Montmartre, och hela inredningen är intakt från när han levde där. Det finns ett stort bibliotek med gamla böcker och målningar.

Såg ni några hästar?

Thomas Hos Géricault?

Ja, han var också fascinerad av hästar. Han använde dem i sin konst och gick ofta på galopptävlingar. Han dog också försvagad av flera ridolyckor…

Thomas Ja! Jag såg hästar i hans målningar. Många hästar, det var fint.

***

Phoenix har redan planerat nästa hästköp. Ett litet fullblodsföl, som ska få namnet Lisztomania, efter deras hitlåt med samma namn från senaste albumet Wolfgang Amadeus Phoenix [2009], vilket gruppen bland annat vann en Grammy för tidigare i år.

Christian Jag kan se Lisztomania framför mig på ett lopp, hur hon galopperar. Ur högtalarna hör man: ’Lisztomania kommer in på banan, hon galopperar, hon galopperar snabbare, Lisztomania – Lisztomania!’.

Thomas Lizstomania är ett väldigt bra namn. Om jag såg den hästen skulle jag satsa på henne omedelbart. Jag brukar satsa på hästar med bra namn.

Tjänar ni pengar på hästarna?

Thomas Nej, vi blir inte rika på hästar. Även om en häst kan springa in en del pengar kostar det ofantliga summor att ha dem. Och det handlar inte om pengarna. Vårt intresse handlar om glädjen med hästarna och nöjet i galoppen.

Var ska ni spela in nästa album?

Thomas Vi har våra familjer i både Paris och USA, och det är där vi kommer att befinna oss. Det blir till att flytta runt en del, men vi hittar alltid ett sätt som fungerar.

Christian Vi ser våra skivor som fotoalbum. När vi är klara med låtarna är det som att sätta in nya bilder i ett nytt album. Det är omöjligt att säga vad det kommer att innehålla innan det är klart. Även om vi har en idé om låtar vi vill göra kommer de förmodligen ändras under arbetet, och vi ser helheten i albumet först i efterhand. Så är det alltid.

Hur skapar ni er musik?

Thomas Så här. Vi sitter och pratar. Kanske om hästar. I tre, fyra timmar pratar vi om hästar, sedan spelar vi musik i tio minuter.

Christian Det stämmer faktiskt. Vi pratar mer än vi spelar musik.

Är samtalen ett sätt att hitta låttexter?

Thomas För att hitta något som känns intressant behöver vi prata tills vi är utmattade. Vi vill att våra låtar ska vara både kryptiska och privata. När vi skapar dem har vi ofta något fult i åtanke. Som en parfym med en outhärdlig doft. Vi vet att det annars lätt blir för slätstruket, för välpolerat. Det vi från början hatade mest, visar sig många gånger bli en låt. Om vi tänker ’Behöver vi ens spela in det här?’ Då är vi inne på rätt spår. För det är just det stycket som två dagar senare visar sig vara det viktigaste.

När är ni som lyckligast?

Thomas Precis innan ett album är färdigt. Vi brukar sitta i studion tillsammans bara vi fyra och spela ihop. Alla har ett hemligt leende på läpparna och ingen vill ändra på något. Det är en total egotripp.

Christian Det varar i två dagar.

Vad händer sen?

Thomas Tre års väntan till livets nästa två lyckligaste dagar.

När bli det nästa gång?

Thomas I höst sätter vi oss i studion igen. När kylan och dimman kommer. Dimma är väldigt vackert, faktiskt. Musik i dimma, rida i dimma. Det ska jag göra i höst – rida på en häst i dimman.