”Här är allt som blev kvar av honom. Resterna av en man som var”, säger Håkan Hellström dramatiskt och pekar flinande på sjömanskostymen som sitter uppspänd i mitten av utställningssalen.

Vi är på Sjöfartsmuseet i Göteborg och plaggen han pekar på är hans egna. Det gamla linnet, den vita sjömansjackan som varenda popsnöre apat efter och de vita smala jeansen med texten ”O, eviga ungdom, mitt hjärta” inskrivet med bläck på knäet. Det är den berömda scenkostymen från Håkan Hellströms allra första livespelning på Klubb Lolita i Göteborg, den 11 maj 2000. Samma klädsel han hade när han blev kysst på scen av musikrecensenten Per Bjurman, och de plagg han var klädd i under hela sin debutturné. Nu delar kostymen museets avdelning ”Vatten som kulturbärare” med skivor av Evert Taube (ja, bland annat Eviga ungdom, mitt hjärta) och originaltexter av Lasse Dahlquist, den folkkäre vissångaren som skrev Det är dans på Brännö brygga.

Kostymen må vara avhängd (och uppspänd som ett brottsoffer) men Håkan, det närmsta vi har en samtida svensk nationalskald, har nya plagg att fylla, nya sånger att sjunga och nya scener att inta. I oktober kommer hans sjätte album Två steg från paradise och månaden efter åker han och bandet ut på turné. Dessutom kommer boken Håkan Hellström – ps lycka till i kväll, där Håkan kommenterar bilder ur sitt liv och sin karriär. På SVT har man döpt en webbsida och programserie efter en av hans låtar, Klubbland. Och på Acne Film & TV utvecklar just nu Peter Birro och Håkan själv ett manus till en långfilm som baseras på hans musik. Så, jo han lever. Och är mer närvarande än någonsin. Men hur blev Håkan Hellströms pojkdrömmar till en klenod på Sjöfartsmuseet?

***

Utanför museet, på Stigbergstorget i Majorna, välkomnar Göteborg med ett ihärdigt strilande från himmelen. Men Håkan, som är van göteborgare, har ett paraply som är stort nog för två. Vi raskar förbi de vänliga lokala alkisarna och kastar ett snabbt öga över infarten till Göteborgs hamn. Sjöfartsmuseet står där som ett vakande monument över den flotta som en gång hade sin bas här. Göteborgs hamnar, vars otroliga historier trollbundit Håkan Hellström sedan han var barn har influerat hans tidiga artistskap och har en tydlig närvaro på den nya skivan.

För om den tio år gamla debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) var en desperat eufori-popplatta om obesvarad kärlek blev uppföljaren Det är så jag säger det (2002) Håkans Brasilien-längtande samba-album. Rytmer och dans. Sedan hände någonting. Ett nytt samarbete med kompositören Björn Olsson inleddes och musiken tog ett kliv tillbaka, lugnade ner sig med mer eftertänksamma melodier. Ett kolikbarns bekännelser (2005) blev till en nedtonad proggpop-historia och Försent för edelweiss vit soul och ren gubbrocksglädje. Höstens Två steg från paradise bär på rytmiska spår från tiden då rocken blev dansant i Manchester, tidigt nittiotal, men kan framför allt klassas som Håkan Hellströms sjömansskiva.

”Vi två är saknade te havs, och vågorna de kraschar över dig och mig. Vi är saknade te havs, vi tar oss upp en vacker dag, vi två.” Det är refrängen i det som troligen blir första singeln. En rak poplåt i bekant Håkan Hellström-anda med glittrande The Byrds-gitarrer och euforisk energi. Som en seglats i oväder, med samma förenande underdogskänsla som Vi två, 17 år, från debutskivan. De marina textraderna i Saknade te havs hade kunnat ha Sjömanshustrun, den staty som står rest på en kampanil invid Sjöfartsmuseet, som avsändare. Den sorgsamma frun blickar ut över hamninloppet nedanför oss. Vinden blåser i hennes kjol och näsduken vajar för vinden. Hon står där i en evig väntan på sin sjöman och är ett minne av alla de som gått under till havs. Namn och fartyg står inristade vid pelarens fot. Håkan slås plötsligt av allvaret i det sjömansliv han ständigt romantiserar.

– Jag hade inte överlevt en dag på sjön. Det är ju bara… ett drömmande. Taubes mäktiga historier och äventyr. Men det måste ha varit så kallt. Att stå där och dra i trossar i vind och elände… Och de flesta av dem kunde inte ens simma.

Två steg från paradise är fullt av sjömansreferenser. Låten Shelley (inspirerad av romantiske poeten Percy Bysshe Shelley som drunknade en vecka före sin 30-årsdag) går: ”Att drunkna är inte så illa, om det får en att hoppas på att en seglande båt ska komma”; ”Vi behöver något som tar oss över mörka vatten”; ”Vi ser hela stan sjunka – som i Titanic med alla ljusen tända”.

Albumtiteln handlar framför allt om att se ljus och hopp i allt det mörka. Att den där sjömannen faktiskt återvänder hem, att man åtminstone kan ana det.

– Jag försöker hitta hopp. Jag skriver texter så som jag vill att livet självt ska vara. Mina låtar kanske börjar med trasslighet men det ordnar sig sedan. Jag tycker om filmer och böcker som slutar med ett slags… lösning.

Så att man inte lämnas vind för våg?

– Ja, i ovisshet bara. Det är det jag gillar med Ted Gärdestad, att det finns ljus i musiken. Men sen vittnar ju hans liv om någonting annat. Och det gör det hela ännu bättre för då förstår man funktionen av musiken. Det handlar inte om att spegla något. Utan om vägar ut. Det är det som är så bra med musik. Det får en att må bättre.

Vilken låt får dig att må bättre?

– Cycles med Frank Sinatra. Jag lyssnar på den varje dag i bilen. Den hjälper mig att ta saker och ting som de är.

Du har sagt att du flyr verkligheten för en stund genom att skriva musik. Det blir som en kreativ trädkoja.

– Så är det. Jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt än att gå in i sin trädkoja och göra det man tycker om. Vilken lyx! Jag skäms nästan över det. Jag vet ju hur mycket folk sliter. De går till ett rullande band, ska sätta på en mutter på två sekunder och de har bestämda tider när de ska gå på toa. Jag ber om ursäkt nästan – för att jag går in i min koja. Jag skäms. Jag längtar nästan efter att få…

Jobba på Pååls-bageriet…

– Nej, det gör jag ju inte. Bort, fort bort med det igen!

Har du alltid använt kreativiteten så, som ett sätt att få ut någonting mer av verkligheten?

– Nej, det handlar mest om att jag inte tycker om det här med… istiden. Jag tycker inte om filmer som börjar med att huvudrollspersonen trycker in silen i venen. Och så dör han i slutet. Om det slutar där tycker jag automatiskt att det är en dålig film.

Varför då?

– Ja men… jag vet att det kommer gå under. Tack så mycket! Jag vet att vi kommer få ligga i en grav i evigheters evigheter sen. Snälla, låt mig bara få ha en liten stunds, färg. Någonting annat. Jag tror alla vet att livet inte är glättigt. Och glättighet är om möjligt ännu mer deprimerande än silen som trycks in och han som dör i slutet. Fast nu har jag börjat tycka att det är skönt att hänge sig åt Melodifestivalen. I små doser. Man behöver det också.

Du följde Melodifestivalen i år?

– Ja, för första gången. Det var riktigt kul. Fast jag kommer aldrig att vara med. Jag föraktar det lika mycket som jag fascineras och underhålls av det.

Melodifestivalen är ju också ett slags verklighetsflykt, en liten paus. Precis som all konst. Gillar du att se dans, teater, konstutställningar?

– Balettgrejer och sådant? Nej aldrig i livet. Samma med opera eller teater. Fy, sömnigt. Jag har aldrig blivit berörd av teater. Det är inte min grej. Film är mer realistiskt och avspänt. Teater är bara… höga röster och Dramaten.

Och konst…?

– När Isse [Ismail Samie, Håkans A&R ] och jag var i New York skulle vi gå på konstmuseum, det där enorma [MoMA]. Men redan i receptionen kände jag att jag bara ville gå till Rock and Roll Hall of Fame, där de visade en John Lennon-utställning. Jag får ont i ryggen och fötterna bara jag tänker på konstmuseum. Isse sa ’Håkan, du försöker inte ens. Om du blockerar dig så kommer du aldrig att uppleva någonting nytt. Det är som om du åt samma maträtt i hela ditt liv.’ Han tyckte det var en form av inskränkthet. Vilket han kanske har rätt i.

Hur slutade det då?

– Nä, vi gick ju ut därifrån. Vände i foajén bara.

Men kan du berätta om ett konstverk som du faktiskt gillar?

– Jag kan tycka om den här grindpojken du vet. Med äpplet, som sitter och gråter, han får inte slanten. Det tycker jag är bra, jag förstår honom. Jag kan titta hur länge som helst på den bilden och leva mig in i pojkens känslor. Den uttrycker något jag kan förstå.

Vad har du på väggarna hemma?

– Skivomslag som jag tycker är snygga, som jag har förstorat. Jag har ett på [den brasilianske samba-legenden] Cartola, där han sitter och dricker kaffe och röker en cigg. Kaffekoppen har sambaskolan Mangueiras färger: grönt och rosa. Vi gillar honom, min flickvän och jag.

***

När Håkan Hellström fyllde 36 i april i år fick han danslektioner av flickvännen, Natalie Davet (”hon vet hur mycket jag gillar att dansa”). Redan som liten pojk var han helt uppslukad av rytmer. Han hörde dem överallt. När han cyklade hem från skolan med spelkort fästa i hjulen, så att de trummade mot ekrarna, när han släpade en resväska efter sig på trottoaren, eller när han åkte tåg. Allt runt honom blev till rytmer, och han brukade lägga till fler ljud genom att slå tänderna mot varandra i olika takter. Det var som om han tankade sin mentala trummaskin med ljud.

Han startade sedan sin karriär som trummis i Broder Daniel, utvecklade ett säreget och innovativt slagverk på de två album han släppte med Karin Dreijers band Honey is Cool, och fick hela Sverige att dansa samba med skivan Det är så jag säger det. Och hela det kommande albumet har inspirerats av ett beat från en överbliven låt. Train var producenten Jocke Åhlunds favorit i det material som skulle komma att bli Försent för edelweiss (2008). I slutänden ströks låten eftersom den var för lik några av de andra. Dessutom lyckades Håkan aldrig få texten att matcha musiken. Ändå fanns det någonting i den där speciella låten som vägrade släppa taget om både Åhlund och Hellström. När de började jobba med Två steg från paradise i julas rotade de fram den och gick tillbaka.

– I slutet hittade vi ett beat som bara gick, som vi båda gillade otroligt mycket. Jag sa till Jocke: ’Jag kan lyssna på det här hur länge som helst. Jag vill göra fler låtar som bygger på detta beatet.’ Och det blev själva startskottet för den här skivan, berättar Håkan när vi ses i Stockholm under en av de första sommardagarna, ett par veckor före vårt besök på Sjöfartsmuseet.

Ingen av låtarna är färdigmixade än, och han har aldrig tidigare pratat med någon utomstående om skivan. Han vrider på sig när han ska berätta om texterna, vill inte analysera dem det minsta.

– Jag kan ju inte berätta mina tolkningar och måla upp en värld, som någon Regina Lund. Det måste vara upp till dem som lyssnar, att skapa sig sin uppfattning om vad låtarna handlar om. Det är deras låtar också.

***

Det var pappa Hellström som köpte ett trumset till sonen, när Håkan var tio. Och efter den dagen satt han i källaren och bankade så ofta han kom åt. En dag knackade det på dörren till villan i Ekebäck i västra Göteborg. Storebror Tomas öppnade och backade förvånat tillbaka när han möttes av synen av de två tuffaste hårdrockarna i hela Sanna-skolan. Långt hår, nitar och en varsin cigg i de 15-åriga mungiporna. Hårdrockarna sökte trummisen de hört spela ute på gatan. Tomas kunde inget annat göra än att hämta lillebror Håkan, som förskrämd tackade ja till att bli trummis i deras band.

– De kallade mig Junior, vi var ett riktigt freak-band. Men när de ville att jag skulle ställa mig på bordet i bamba och visa röven på en spelning i skolan, då fick jag nog. Jag hoppade av. Jag började spela med Lillpojken Pierre i stället. Han spelade dragspel och hade gett ut en skiva hos Bert Karlsson, ett underbarn, säger Håkan och berättar att han och Lillpojken fortfarande har kontakt, han bidrar med dragspel på tre av låtarna på Ett kolikbarns bekännelser.

Pappa köpte trummor och mamma Kristina komponerade egna sånger. Det har hon gjort så länge Håkan kan minnas. Om än bara för sig själv och sina nära. Långa berättelser, mer eller mindre begripliga för andra.

– Hon reciterade dikter av skalder för mig när jag var liten. Nu skriver hon visor till mina barn, Sigge och Julius, historier där de är huvudpersonerna. Hon spelar in sina verk på diktafon och sjunger med darrig röst, mamma är 71 år gammal. Och så översätter hon skrönor från Trinidad och gör ett slags svensk folkmusik-calypso av det. Otroligt. Hon är så mycket bättre med orden än vad jag är. Jag är som en analfabet som bott i djungeln i jämförelse med henne.

***

Ett par veckor senare, på ett kafé i Göteborg, dricker Håkan Hellström en vanlig kopp kaffe utan mjölk. Håret är långt, lockigt och till synes alldeles vildvuxet. Han bär ett par mjukslitna jeans med lätt bootcut och en urtvättad bandtröja med avklippta ärmar över de smala pojkarmarna som alltså hunnit bli 36 år. En helt vanlig kille, som vem som helst. Det har alltid varit Håkan Hellströms signum. Han är inte förmer än någon annan. Han är blygsam och charmigt virrig. Nästan så att det är på gränsen, så att jag tror han spelar så där enkel. Exempelvis har han alltid sagt att han kommer från Västra Frölunda, vilket jag direkt associerar med höghus. Och när han pratar om det där pojkrummet i Göteborgsförorten föreställer jag mig honom i ett göteborgskt arbetarklasshem. Inte i hans föräldrars villa i medelklassområdet vid havet, och på privatskola.

– Fast där jag växte upp fanns också riktigt fattiga områden, som Högsbohöjd. Skolorna var väldigt stökiga. En höst lyckades vi få en gräddfil till Samskolan [Göteborgs Högre Samskola], som verkligen var en överklass-skola. Men även barn som hade det svårt eller på något sätt behövde byta skola kunde få en plats där. Och min bror hamnade lite fel där ett tag. Då fick vi börja på Sam, bland folk med proteser och brännskador, men också med de rikaste i stan.

Kanske tänker jag mig att Håkan Hellström ska ha en arbetarklassbakgrund för att han alltid står på de svagas sida. En känsla för rätt och fel, och ett starkt rättspatos, genomsyrar musiken nästan lika mycket som längtan efter kärlek. När han släppte uppsamlingsalbumet Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005) tillägnade han det till 13-åriga Måns Jenninger som begick självmord efter att ha varit mobbad i flera år.

Under nittiotalet tränade Hellström boxning (”för rytmerna, för dansen”), tillsammans med Broder Daniel-kollegan Theodor Jensen. Och sedan dess är George Foreman en av Håkans stora inspirationskällor. Foreman är boxaren som blev präst, och som främst är känd för en brakförlust: den mot Muhammad Ali i den klassiska Rumble in the Jungle-matchen 1974. (Revanschen kom först 19 år senare då förloraren Foreman fick tilbaka sin världsmästartitel till slut.) Håkans sträckta näve i luften handlar alltså inte så mycket om klasskamp, som empati med förlorarna. För har man en gång, som han uttrycker det, ”varit den enda i klassen med glasögon, problem med att uttala orden rätt eller fått gå till skolan med fejjan full av skrikande finnar”, så har man svårt att känna sig som en av samhällets glidare. Har man en gång tittat på från sidan, så gör man det jämt.

Så i livets boxningsmatch hejar Håkan Hellström på de fumliga och de underlägsna – högoddsarna. Ändå kan han inte koppla den strävan till ett politiskt intresse.

– Jag önskar jag hade ett brandtal, men det är så förbannat tråkigt. Det enda jag vet är att för mig handlar politik om rättvisa och miljö, de stora frågorna i livet.

Men du har ju åsikter?

– Jag kan bli skitarg. När jag ser något på tv. Då blixtrar det bara till och jag undrar, var kom den här ilskan ifrån?

Är det orättvisor du reagerar på då?

– Ja, orättvisor. Och de finns ju överallt.

Den 19 september är det val, vad ska du rösta på?

– Miljöpartiet. Per automatik, varje gång. Miljön är det stora, det kommer före allt annat. Jag går bara på att de heter Miljöpartiet. Det låter korkat – men så är det. Miljöpartiet – that’s my team.

Skulle du kunna göra som Sofia Talvik, Mange Schmidt och Wille Crafoord som kampanjar för Moderaterna eller som Moneybrother som är med Socialdemokraterna, och göra en låt till Miljöpartiets valkampanj?

– Nej. Inget sånt.

Men om du gjorde det, vad skulle den handla om?

– Stoppa den här jävla oljeskiten som läcker ut i havet! Jag tror att människan är dömd till att gå under. Vi har ingen päls, vi är bara små äckliga Gollums, som lever för att göra affärer. Vi gör så att det spys ut olja i havet, för att vi borrar hål i jorden. Enkom för att tjäna pengar. Och liksom… det räcker med att ett tåg blir försenat, för att folk ska börja hata varandra. Nej, vi har byggt upp världen så att den bara tigger om att rivas ned. Det blir undergången.

***

De stora orden har alltid varit Håkans. Han har sett poesi i de vardagliga ögonblicken så länge han kan minnas. Och när storebror Tomas, som alltid går in helhjärtat, på gränsen till maniskt, för saker, fastnade för poesi och litteratur öppnade sig en ny värld för Håkan. Han var 13 år och ville vara precis som den fyra år äldre brorsan. De började skriva dikter i sina skolhäften som de visade varandra. Tomas läste Hjalmar Bergman, Nils Ferlin och Hjalmar Söderberg. Håkans enda litterära referens var seriemagasinet Buster.

– Så det blev väldigt kvasi. Från det allra enklaste till draman om någon poet som kastade sig ut från ett fönster, han trodde att han var en duva. En av dikterna var faktiskt Jag sitter ute i kylan, som ju Henrik Berggren senare tog och översatte och gjorde en Broder Daniel-låt av, Sitting Out in the Cold. Det var ju väldigt snällt av honom, även om den är så full av ångest och vrål att den nästan är olyssningsbar i dag, säger Håkan och tittar upp i taket, försöker minnas hur texten går.

I skolan uppmuntrades bröderna Hellströms skrivande av svenskläraren som startade Dikttoppen, en lista som Håkan jämför med Tracks. Klassen fick rösta på de anonymt inlämnade dikterna som placerades på en lista.

– Min dikt Se på mannen låg etta i vecka efter vecka. Jag skrev i rytm. En sån där gammalmodig versrytm. Jag hade rytmkänslan från trummorna. Och från mamma, som älskade sånt. Vi var helt sålda på att skriva, jag och min bror.

Vad gör han i dag?

– Han bor i Köpenhamn och är professor, jag vet inte ens i vad, så komplicerat är det. Men han vet vad asfalt består av och sådant. Han har ju fått mammas hjärna, medan min är en skrumplever, typ. Vi är nära varandra fortfarande, hela familjen. Men ingen Carter-family, vi kommer aldrig att spela in skivor eller så tillsammans.

***

Sedan den 25 december 2005 har Håkan sin egen familj. Tillsammans med Natalie har han sönerna Sigge 4,5 och Julius 2 år. De bor i en lägenhet i kullerstensstadsdelen Haga i Göteborg, på samma gata som den trogne följeslagaren och gitarristen Daniel Gilbert och två andra kompisar i gänget.

Men trots att han återigen är göteborgare på pappret har han fortfarande kvar lägenheten på Södermalm i Stockholm, och tillbringar stor del av sina veckor på resande fot. Tre timmar från Centralstation till T-central. Från hem till jobb. Tre timmar på tåg, på väg. I den episka låten Train, har den välbekanta tågrytmen blivit till en dansfest, och varje vers är en scen ur en vagn. ”En sju-tummare lärde mig att dansa, och en tågpipa att gråta. Det här tåget går inte tillbaka”.

Hemma i Haga finns ett av Håkans största fans, sonen Sigge sätter ofta själv på Håkan Hellström-skivor som han sjunger och dansar till. Håkan berättar att Sigge överraskade sin mamma genom att sjunga hela inledningen till Tro och tvivel i mataffären ”Från början hade jag ett fast jobb, på Pååls bagerier, tills jag började med bikila [tequila], och blev trummis i en ny orkester.”

– Men Kär i en ängel är hans favorit, han förstår att jag sjunger om hans mamma. ’Det är min mamma’, säger han. Det är rörande.

Drömmer Sigge också om att bli rockstjärna?

– Ja, absolut. Han kommer att bli musiker. Han följer med mig och soundcheckar och får stå på scen och sjunga och dansa.

Vad gillar han mer för musik?

– Sigge tittar på Kiss på YouTube varje dag. I Was Made for Loving You och Heaven’s on Fire. Jag tänkte motarbeta schlagervurmen. Så jag sa: ’Kolla här då, det här bandet heter KISS’. Kiss och bajs. Sminkningarna och blodet. Och han blev ju helt fascinerad. Fast nu har han själv klickat sig vidare, och på något sätt hittat den här andra sidan av Kiss, med massa tjejer i trosor som ligger på bandmedlemmarna medan Gene Simmons slickar på dem. När jag såg det fick jag klia mig hårt i huvudet och ba ’Eh.. du vet att tjejer och killar det är ju samma… Eh. Det är ju inte så att…’.

Sigge undrar: har pappa också det så på jobbet?

– Ja, precis. Jag vrider mig och försöker visa honom Smiths i stället. Och han bara: ’Neeej, stäng av. Vad tråkigt!’ Glasögon… ingenting av vad Kiss hade. Det är bara blod och smink som gäller.

Och brudar!

– Och brudar. Jag hade ju kunnat börja med Smiths. Äh, det kommer med finnarna. Det är bara att vänta ut.

Apropå brudar, så verkar det som att du varit ständigt kär, jämt. Det finns alltid en historia om en flicka…

– Äh, det är väl alla?

Nej, alla tänker inte med hjärtat.

– Det som är centralt i alla mina låtar är ju kärlek. Att jag vill nå det. Tidigare var jag en sådan navelskådare och koncentrerade mig på att gå ut på krogen och deppa för att jag inte hade någon tjej. Och det blir bra pop. Men det är inte min värld längre. Fast kärlek är vad den här skivan handlar om också. Om att… en blomstrande framtid är vår.

Precis som i nya låten Jag vet vilken dy hon varit i, en sista dansen-låt, som skulle kunna vara hämtad ur Sista natten med gänget. Den vackra, pianodrivna tryckaren är Håkans svar på Robyns Dancing on My Own och handlar om en tjej från höghusen som en gång var kär i killen med glasögon. Nu har hon bytt slummen mot champagne och känner inte igen glasögonormen som blivit vuxen. Det ekar tomt i hjärtat men är ändå trösterikt, ”Jag ska be honom ta hand om henne väl, för jag vet vilken dy hon varit i”. Eller i Vid protesfabrikens stängsel, som låter väldigt mycket som just en psalm, komponerad av Björn Olsson (som skriver stora delar av musiken till Håkans skivor). Här är poesin kristallklar och effektfull i sällskap av änglakörer och stråkar. ”Vem kan glömma att stjärnor någon gång blir stilla?” undrar Håkan.

***

Men vägen till Två steg från paradise har inte varit spikrak. Länge trodde Håkan att Ett kolikbarns bekännelser (2005) skulle bli hans sista. Han tappade sugen, och tyckte omgivningen gjort detsamma, ”Alla vill se dig dala nu, Håkan, en stund”, sjunger han i nyskrivna River en vacker dröm.

– Jag var så trött på allt. Bandet svarade inte när jag undrade om vi skulle repa. Tidningarna skrev och alla tyckte saker. Att jag inte fick vara med i Allsången, eller att jag sjöng falskt och hemskt eller så hade jag stulit alla mina låtar. Alla tyckte, och allt vara bara fel. Då var det inte skoj längre. Ni kan dra åt helvete, tänkte jag. Men så blev Kolikbarn-skivan så bra, jag fick en nytändning med ett nytt band. Och plötsligt hamnade jag i det här kreativa ruset jag är i fortfarande. Jag sätter inte punkt någonstans. Jag tänker knappt. Och tillåter mig själv att göra allting.

Två steg från paradise binder ihop hela Hellströms karriär på ett vackert och underfundigt sätt. På flera håll går låtarna, nästan obemärkt, in i hans tidigare alster. En vers i Train handlar om en Köpenhamnsresa och en inställd kärlekssemster, precis som delar ur Jag har varit i alla städer. I samma låt sjunger han att ”han har slutat ramla”, som i Ramlar från debutalbumet. Musikaliskt börjar Shelley i slutet av Brännö serenad. Ja, hela sjömanstemat känns som en blinkning till Håkans tidiga estetik.

– Ibland vill jag bara stänga av det jag precis spelat in. Men Två steg från paradise motsvarar verkligen mina förväntningar på den. Produktionen är uttänkt och genomarbetad mitt i all känsla. Vi har jobbat omsorgsfullt, arrangemangen är som små musikalstycken.

Det rinner fortfarande från himlen utanför fiket vid museet. Håkan har värmt sitt kaffe i mikrovågsugnen två gånger och hans tegelstensmobil har börjat pipa efter honom. När han står i dörren gör han en honnör till farbrorn bakom disken som avsked, och sedan skuttar han krumt över tröskeln.

Det är inte bara Håkans ödmjuka inställning till sig själv och hans tacksamma pojkromantik som gjort honom folkkär. Inte enbart hans förmåga att se styrkan i att vara svag. Inte heller att hans musik bygger på igenkänning, som ett lapptäcke av allt som varit bra i musikhistorien. Nej, framför allt tar hans verk tillbaka en tradition av klassiskt diktande som är väldigt starkt rotat i den svenska folksjälen. Mamma Kristinas eviga diktande, storebror Tomas besatthet av svensk litteratur har gjort ett så starkt intryck på honom att han lyckats med det som alla artister strävar efter. Att hitta ett undangömt behov, ett tomrum – och sedan fylla det. Mest av allt är Håkan Hellström en poet som kommunicerar med det enklaste kulturmediet av alla, det som går rakt in i hjärtat utan den minsta ansträngning – popmusiken.

Att hans kläder är museiföremål är ingen slump. Vår tids skald är stor i orden, har känslorna pulserande utanpå sjömanskostymen. Han har ett paraply med plats för två. Och ett hjärta som rymmer hela världen.

***

Saknade te havs

Från skivan Två steg från paradise

Text av Håkan Hellström

Jag måste skriva om mitt slut

du läser mig som en öppen bok

Ju mer du läser desto mindre vill du veta

Lämnar Sverige vid Vinga

Ingen tid för cermonier

bandet spelar vår låt

och det låter bedrövligt kasst

Vi två e saknade te havs

och vågorna dom kraschar över

dig och mig

Vi två e saknade te havs

vi tar oss upp en vacker dag

du och jag

Orkar inte fly längre

det e andra som rusar nu

och det e för dom jag sjunger det här ikväll

Hade ryggen mot väggen när jag träffade dig

först böjde den sig och sen rämna den

Ja även fuck ups har ett val dom gör

och rätten att ge upp för nån e den sista rätt man har

Vi två e saknade te havs

och vågorna dom kraschar över

dig och mig

Vi två e saknade te havs

vi tar oss upp en vacker dag

du och jag

Djupare o djupare

nu finns ingen väg tillbaks

Djupare o djupare

***

Dom där jag kommer från

Från skivan Två steg från paradise

Text av Håkan Hellström

Första gången jag såg Freddie var på valvetscenen

”Vi ska ha ett band som fan låter exakt som Liket Lever”

Jag gick ut på 1a lång och slängde upp ett mynt i luften

Blir det krona kommer jag härifrån och blir det klave ligger jag

Snart under jorden, levande begraven

Jag var bara halvvägs ner mot botten

När jag trodde jag hade nått den

Nere på C von, Tottas klubb, jag var sjutton

Och jag jobba mig med veteranen, Totta svara över axeln

du vet inget om bluesen förrän du har ätit sten

Totta nu vet jag vad du menade

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från

Alla försöker bli av med leran från göta älven som satt sig på själen

och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där

jag kommer från

Fernando har ingen klass men jag gillar han ändå

Och han har ingen klass för klass är det enda som han försöker få

En Tynnered hustler, vi växte upp längs samma gata

Men numret på hans cell stod fanimej redan stämplat i hans panna

Han skulle få mig i trubbel längre fram

När jag sprang för mitt liv på ångpannegatan

En spattpundare köper en kaffe och en kaka

Går raka vägen ut och svinar alltihopa ner i gatan

En gammal vän blev sinnessjuk på tre dagar

Nu går han alltid därbakom och hotar

”du ska följa efter mig!” ropar han

Fast han bara vill gå bakom mig ensam

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från

Alla försöker bli av med leran från göta älven som satt sig på själen

och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där

jag kommer från

När jag går förbi Tynnereds trashfamiljer

vrider jag inte på huvet för jag har det i mig

När jag ser på mig i dag har jag inte rört mig en meter

Jag står fortfarande fastkilad framför Carbide i kravallstaketet

Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer från

Alla försöker bli av med leran från göta älven som satt sig fast på kläderna

och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där

jag kommer från

Tough Alliance vad är det jag hört om koka kola vener

Ta det lugnt pojkar ni e bara halvvägs ner