I slutet på sjuttiotalet levde Nina Norén, en ung skådespelerska, hippieliv i Stockholm. Hon träffade en spansk flamencosångare och de blev förälskade. Snart insåg Nina att hon inte var hans enda flickvän, och att hon inte var den enda som väntade hans barn. När förhållandet tog slut bestämde hon sig för att söka upp den andra kvinnan. Det visade sig att de två hade mer gemensamt än ett kollapsat förhållande med samma baby papa, och de blev vänner. De flyttade ihop i ett kollektiv i Delsbo och i december 1979 födde de sina barn, som alltså var halvsyskon på pappans sida, med ett par veckors mellanrum.

Nina valde mellan flera olika namn till sin dotter – Kidagil, Tihira, Katalina. Till slut blev det Noomi: den lyckliga. Under sin kringflackande uppväxt kom Noomi Norén att ljuga om sitt namn och säga att hon hette Mimmi ”eller något annat helt vanligt” eftersom hon tyckte att Noomi var så fult.

***

Noomi Rapace är späd, inte mycket större än en half pint, men under den smala Rick Owens-skinnjackan sväller fortfarande Lisbeth Salanders muskler. Noomi, som har svårt att göra saker lite lagom, förbjöd sig själv att träna under våren, men var ändå tvungen att spela norska filmen Babycall i långärmat för att inte se ut som en superhjälte.

Under sensommaren 2010 tog hon också det slutgiltiga steget från att vara en fascinerande person och begåvad skådespelare till att bli ett internationellt företag. Hon börjar sommaren med sex agenter, utspridda i världen, men under de månader jag träffar henne blir de fler. Många fler. Och de har sällskap av publicister, managers (huvud- och assisterande-), advokater och en börsnotering. Nu läser Noomi ungefär tre manus i veckan och får erbjudanden om filmer som ska spelas in om ett år, som hennes rastlöshet tvingar henne att tacka nej till, ”Hur ska jag kunna fatta sådana beslut? Jag vet inte ens om jag lever då”.

Hon är på väg att bli en av Sveriges absolut mest kända skådespelare. Ändå vet vi ganska lite om personen Noomi. Ibland verkar det nästan som om hon vaktar en hemlighet. Och precis som med en sårskorpa är det omöjligt att inte vilja klösa på den för att få reda vad som finns därunder. Mystiken fördjupar också bilden av henne som en modern, gotisk version av Greta Garbo.

När vi ses första gången är det karaktären Iris, den österrikiska judinnan med falsk, arisk identitet i The Nazi Officer’s Wife, som håller på att slå rot i Noomi. Några månader, och många möten, senare träffar jag henne för en sista intervju för den här artikeln. Då har The Nazi Officer’s Wife skjutits upp och Noomi gått vidare. I stället har hon fått sitt första engelskspråkiga filmjobb, den kvinnliga huvudrollen i Sherlock Holmes 2, uppföljaren till en film som spelat in över 500 miljoner dollar.

Det är en dyblöt onsdag i slutet av september, Noomi har kepsen nerdragen i pannan och haltar lätt efter ett kampsportspass dagen före. Om två dagar, på fredagseftermiddagen, kommer hon att lämna in en ansökan om äktenskapsskillnad till Stockholms tingsrätt. Måndagen efter lämnar hon landet, kanske för evigt.

– Just nu är jag vid någon sorts brytpunkt i livet, där jag ifrågasätter allt. Jag har filmat utomlands hela våren, och i höst ska jag filma i Europa. Så vilket sorts liv ska jag leva? Det är kanske bättre att ha en jävla karavan.

Du och din familj i ett tåg över världen?

– Jag är otroligt rastlös. Jag måste hela tiden utvecklas, det måste vidare, det måste framåt. Jag har ingen harmoni, inget lugn som gör att jag kan stanna upp och njuta. Först har det nog varit som en skada i mig, men nu är det som att mina barndomssår läkt, och då kommer impulsen att bryta upp dem. Att ha hela världen som hem. Rent praktiskt funkar det inte längre att bara bo i Sverige. Jobbet flyttas alltmer utanför Skandinavien, och just nu pågår mitt arbete i andra delar av världen.

Hur känner du inför Hollywood?

– Jag är rätt oimponerad. När jag var där träffade jag producenter, regissörer och skådespelare som gjort avgörande filmer, fantastiska filmskapare som jag beundrar och fascineras av. Men jag tänker ju inte, ”Åh, jag är i Hollywood”. Dessutom är LA så stort. Det är bara en jätteliten del som är flashig och fancy, det mesta ser bara ut som knarkarkvarter.

Känns det som en plats som vill göra om dig, ge dig större tuttar eller nåt?

– Nä. Jag tror världen är mätt på exploatering och ytor som är gjorda för att vara så charmerande, knullbara och inbjudande som möjligt. Vem som helst kan låna pengar och göra bomber. Det blir osexigt. Alla kan vända ut och in på sina känsloliv i en dokusåpa, berätta allt och visa de innersta delarna av sitt könsorgan. Om jag kommit dit för fem, tio år sedan hade det nog varit annorlunda. Men jag tror också att den kommersiellt tänkande filmindustrin närmar sig den konstnärliga. Flera av de där mastodontfilmerna som kostat så galet mycket går inte bra längre. Och plötsligt går vissa independent-filmer extremt bra. Allt är lite omkullkastat.

Men du vill jobba i USA?

– Alltså, det är väldigt få filmer som görs i USA. Säg att jag haft möten om tio filmer i LA, både stora studiofilmer och mindre – en del av deras independent-bolag är ju i och för sig större än SFI och SF – men de flesta filmerna görs i Europa. Eller Kanada.

Varför?

– Det är billigare. Men absolut, det finns väldigt många i USA som jag skulle vilja jobba med.

Som vilka då?

– Så otroligt många. Darren Aronofsky till exempel. Hans filmer är som en egen värld. Christopher Nolan, som gjort Inception och Memento. Jag tycker väldigt mycket om Tarantino, och ännu mer om Sean Penn. Jag tror att de är besatta av psykbryt. Och psyken. Och mänsklig dunkelhet.

Noomi är metodskådespelare. Det betyder att man inte jobbar med utsidan, utan i stället försöker försätta sig i samma situation som sin karaktär. Och när man vet hur det känns på insidan får utsidan följa efter. Utifrån de roller hon väljer verkar hon inte vara det minsta rädd för att prova på just mänskliga psykbryt och dunkelhet. Tvärtom.

***

Det var 1984 allt hade sin början, året när Noomi såg Island för första gången. Hon var fem år och så envis att hon kunde driva vuxna män till koleriskt vansinne. Hon var en klassisk nomadunge och lärde sig spela den roll varje plats saknar. Hon hade aldrig tidigare levt i någon traditionell kärnfamiljsstruktur, utan med sin rastlösa mamma, och det var Ninas nya isländska kille, Hrafnkell, de följde till ön.

Där hände två saker. Noomi mötte det isländska allvaret, och syntes för första gången i en film, I korpens skugga. Inte mycket mer än en tuss rödblont hår i ett hav av skitiga vikingar. Men det räckte för att hon skulle bestämma sig för att bli skådespelerska.

På Island åt hon getskalle, hrutspungar – baggepung – och surhaj, och när hon fyllde år önskade hon sig slátur, syrad pressad inälvsmat. Det fanns ännu ingen alternativpedagogik på ön, och styvpappa Hrafnkell bestämde sig för att öppna landets första Waldorf-skola, med Noomi som testelev.

– Totalkatastrof, säger Noomi och skrattar. Vi bara bråkade. Jag vägrade vika mig för hans beslut och gjorde motsatsen till allt han sa. Hrafnkell har sagt att jag väckte hans temperament, att han var en väldigt lugn och snäll och harmonisk man innan han lärde känna mig. Men min isländska farmor öppnade sitt hjärta och sin famn för mig. Hon sa ”Noomi är en del av oss” direkt. Och det är först när man är självklar någonstans, när man har en plats, som man vågar börja bli besvärlig.

Ytterligare 25 års livserfarenhet har inte direkt minskat Noomis auktoritet. Egenskaperna hon odlade som liten har bara växt med åren, och hennes okuvlighet verkar lika oundviklig som att dra efter andan. Du behöver bara se Noomi jobba i tio minuter för att veta att det är så.

Resten av den lilla familjen var också med i vikingafilmen, och pengarna de tjänade på sina roller investerades i en hästgård i Skåne. När de kom tillbaka till Sverige med tre hästar och en lillasyster i bagaget hade Noomi blivit en riktig person – inte bara ett barn längre – fylld av frågor och allvar. De levde biodynamiskt, odlade lök och potatis och födde upp och slaktade sina egna lamm.

Där, mitt i Sjöbo kommun, blev Noomi punkare. Hon drack mycket och åkte till Köpenhamn. Hängde i Christiania och på ungdomshuset på Jagtvej 69, som Köpenhamns kommun senare förvandlade till ett stort, asbestfyllt hål.

– Jag gjorde en massa knas tidigt, sammanfattar hon.

När var du full första gången?

– När jag var tolv kanske. Hemma, ha ha. Jag har alltid tyckt om berusning, men jag har aldrig tyckt om att vara slav under något. Jag får loser-varning av det. Det är patetiskt att vara 30 och vara för packad ute på krogen. Det är patetiskt att vara 30 och slåss. Det är patetiskt att vara 30 och skära sig i armarna. Datumet har liksom passerat. Det blir nördigt, övervintrad mc-tant.

Har du varit i slagsmål någon gång?

– Inte i slagsmål kanske, men jag har slagits.

Gillar du det?

– Nej. Jag är egentligen otroligt rädd. Men jag har också en tro på att jag kan göra vad som helst, jag kan bli otroligt självgod och få hybris. Ibland krockar de där två ytterligheterna och när det väl slår slint kan jag få en känsla av att jag är odödlig. Jag driver mig själv till gränsen. Det är samma sak med skådespeleriet: egentligen är det alldeles för farligt. Det är för läskigt att släppa in folk till sitt inre. Dessutom vet jag aldrig vad som dras fram ur mina skrymslen, vad jag kommer att upptäcka om mig själv.

Vad är det svåraste du gjort som skådespelare?

– Daisy Diamond, en film jag gjorde i Köpenhamn, var otroligt psykiskt utmanande. Jag kastade mig ut i ett psyke som helt tappat greppet. Jag njöt av det. Men sen tappade jag också greppet lite och det blev väldigt mörkt inuti. Då, under tiden, fattade jag inte varför. Det är knäppt, men medan jag jobbar kan jag ha svårt att se vad det är för knas med mig. Varför mår jag så dåligt?

Som pms.

– Jag blir nästan lite efterbliven. Men det är väl också ett sätt att ta bort avståndet mellan mig och karaktären. Att jag inte analyserar konsekvenserna av mitt arbete medan jag arbetar. Det var samma sak med Millennium-filmerna och Lisbeth. Plötsligt kände jag att alla var emot mig, att jag var helt ensam.

I världen eller på arbetsplatsen?

– Både och. Jag hade taggig energi, var provocerande och misstänksam. Jag fattade det inte när det hände. Man glider ju liksom, och tunar långsamt in på rollen. Har du sett Parfymen? Den handlar om en man som ska göra den perfekta doften och som samlar in en massa essenser från flickhud. Egentligen är det så det funkar med skådespeleri också. För varje karaktär plockar man fram olika små bitar och blandar den perfekta essensen av sig själv. Men man vet aldrig riktigt vad det blir, vilken demon eller vilken ängel som kommer ut.

– Babycall som jag precis filmade i Oslo var också påfrestande. Vid något tillfälle låg jag och grät mellan tagningarna och trodde att mitt hjärta skulle stanna av sorg och av längtan efter mitt barn.

Ditt eget eller det i filmen?

– Mitt eget. Men barnet i filmen blir taget ifrån henne, och det är ju som att allt blandas ihop. Jag ringde till produktionsteamet, jag bråkade med min man. ”Boka biljetterna, jag bryr mig inte om det isländska askmolnet, ta med honom på nattbussen till Oslo.” Men till slut blev jag tvungen att inse att jag inte hade rätt, att det inte var kärleksfullt av mig att dra in honom i det här. Jag var tvungen att backa, vilket är väldigt svårt för mig. Jag har alltid lättare att genomföra en vansinnig plan än att erkänna att jag har fel.

Det är du och Slussen-bygget.

– Ibland känner jag att jag gjort det här så länge att jag borde kunna hitta ett sätt att fungera lite bättre. Samtidigt tror jag inte riktigt att jag vill det. Däremot måste jag lära mig att erkänna när jag har fel, att jag inte har receptet på allt, och jag måste förstå att jag inte bara kan rusa på. Numera säger jag till min familj, ”Jag kommer att försvinna in i det här, det kommer ta två månader och jag kommer inte vara vid mina sinnens fulla bruk.” På det sättet är jobbet perfekt för mig, för jag måste släppa kontrollen. Och då behöver jag inga berusningsmedel. Då är jag där dit jag vill ta mig med berusningen.

***

Som 14-åring var Noomi Norén illusionslös, vilsen och egentligen mest bara intresserad av att vara full. 1994 var hon klar med livet i Skåne och 15 år gammal bestämde hon sig för att starta om. Hon sökte in på ett snofsigt kulturgymnasium i Stockholm, packade ett flyttlass och blev uppskjutsad av Hrafnkell. Hon bodde inneboende hos några vänner till Nina, levde på inackorderingstillägget och på pengarna hon tjänade för rollen som Lucinda Gonzalez i tv-serien Tre kronor. Skolan, Södra Latin, svämmade över av ökenkängor, intellektualitet och britpop, och Noomi, som hela sin barndom överlevt genom att improvisera, skakade blixtsnabbt av sig det gamla livet, fullt av dålig crustpunk och djupa skogar.

– Har du sett en film med Jodie Foster som heter Nell?

Ha ha, Nell! Hon är någon sorts förvildad skogsunge som knappt kan prata.

– Så kände jag mig. Men utåt sett visade jag nog inte det. Jag gick omkring som en jävla svamp och bara insöp. Jag ville radera min bakgrund tror jag. Jag visste att jag ville vara skådespelerska, och då måste man kunna vara vad som helst, men det går inte när man är en smutsig punktjej med hemmagjorda piercings och gult, blonderat hår. Det var som att jag gav mig själv i uppdrag att lära mig spelreglerna. De sofistikerade reglerna, inte slöddrets. Jag kände mig som en spion. Det var först i trean som jag hade ett liv igen. Då kunde jag tillräckligt mycket, och den där världen av strukna skjortor och fläckfrihet är ju ingenting i sig själv.

Att leva hippieliv på landet och att flytta hemifrån vid 15 är knapert. Jag vet själv att det kan leda till en del märkliga sparknep.

– Egentligen levde min morsa hippieliv framför allt innan jag föddes. Men visst, ibland hade vi lite pengar. Det jag minns är att jag snodde kläder, från att jag var ganska liten.

Vilket var ditt bästa trick?

– Att bara göra det helt öppet. Att aldrig stå och smussla utan bara verka lite tankspridd, som att man stuvar om i väskan. Min plan om jag åkte fast var alltid att säga ”Men oj shit, hur hamnade den här!?”.

Jag åt mycket platt, lättgömd mat under gymnasiet, bacon och pulvermos typ.

– Jag har aldrig snott mat, bara kläder och smycken och solglasögon. Och så sydde jag. Jag hade en gammal Bernina som tuggade sig igenom allt, från skinn till plast.

Nu då, har du stålars nu?

– Ja, nu har jag stålar. Men jag vet inte riktigt hur mycket, och jag vet inte hur länge. Det är lite farligt, för jag tycker om att ha pengar så att jag kan göra det jag behöver göra. Om jag måste åka någonstans så kan jag göra det med en gång. Men jag måste dra in pengar hela tiden också.

Är du intresserad av affärer och sånt?

– Nej. Jag har folk som sköter allt åt mig. Det är alltid tomt på mitt kort så jag ringer till dem, som en dotter på rymmen, och säger: ”Hej, skulle jag kunna få en insättning, jag måste handla!” Jag bestämde mig tidigt för att inte låta mig begränsas av pengar som vuxen. Att inte behöva välja hela tiden, att inte behöva leva på gränsen, och att inte behöva säga till mina barn, ”Det har vi inte råd med”. Det är dessutom bara skitsnack.

Allt handlar om prioriteringar.

– Det betyder ”Vi vill inte köpa det här åt dig. Vi vill hellre lägga pengar på något annat”. Jag hatar lögner om pengar. Till min son försöker jag säga, ”Nej, jag tycker inte det är värt pengarna.” Jag försöker säga sanningen till honom. Men ju högre upp du kommer i världen, desto lättare blir det. Nu har jag pengar att köpa det jag vill ha, och plötsligt får jag massa saker gratis.

Omfamnar du det eller blir du förolämpad?

– Alltså, jag älskar ju kläder! Lovisa Burfitt har till exempel gjort saker speciellt till mig och jag är ju jättestolt över det.

Lovisa säger att era smakreferenser möts i kärleken till svart.

­– Hon frågar alltid om vi inte kan prova någon färg. Jag brukar svara ”Hmm” men i slutändan säger hon ändå alltid, ”Nä, det blev svart.”

Vad betyder svart för dig?

­– Jag tycker om extrema, minimalistiska saker, och svart funkar alltid.

Okej, men hur gör du med olika grå nyanser?

– Men grått är också rätt så vackert. Jag älskar att se när saker slits, hur de får liv, att se ett brännhål och minnas hur det kom till. Så jag har gått med på att det som är svart när det är nyfött, blir grått. Men jag har även lärt mig att det finns en svart som förblir svart. Skinn är skitbra.

Finns det något hos dig själv som du försöker dölja, eller förhöja, med kläder?

– Jag har nog alltid velat se ut på ett sätt som är otroligt långt ifrån hur jag faktiskt ser ut. Jag har velat vara lång och heroin chic, ha ha. I min värsta kroppsuppfattning tror jag att jag är liten och kompakt som en pygmé, någon som bara tryckts ihop som en burk. Jag har ju sett mig själv i rätt många filmer nu, och min självuppfattning stämmer aldrig. Till Svinalängorna och Leena ville jag bli rundare och mjukare. Jag försökte se ut som en mamma, en vanlig 35-åring som inte vill synas, inte vill sticka ut. När jag såg filmen tänkte jag bara: ”Vem är den där tanten!?”

Hur klär du dig för en röd matta?

– Om jag ändå ska vara i den situationen, där jag liksom blir synad, då har jag lättare att hantera det om jag har en sköld. Balmain och Lanvin – jag älskar deras grejer. Det är som glamourösa rustningar. Rick Owens skulle jag inte ha på mig på röda mattan, men han har en sorts punkig fladdermus-estetik som jag tycker om. Jag tycker det är sexigt när kvinnligt och manligt flyter ihop, och han spelar med det.

Är du kanske goth innerst inne?

– Men vad är goth? Är det svart? Ja, svart gillar jag. Men jag hatar saker som är olycksbådande. Jag är totalt ointresserad av depression. Jag tror egentligen bara att jag är minimalist. Jag hatar överflöd och frosseri. Jag har aldrig fattat folk som ska unna sig grejer. Liksom, i dag är det pizza- och chips- och bull-dag. Om du gillar det, varför är det inte det alla dagar då? När det kommer till kläder och det yttre skulle jag vilja att man var så pass snygg i sig själv att man inte behövde manipulera det. Men det är man ju inte, ha ha. Jag gillar svart, men jag ska fan hitta något i vitt. Jag hatar stagnation och när folk tycker att de fattat vem jag är. Jag har ingen aning själv. Livet kan egentligen ändras helt och hållet när som helst.

***

Det var på en parkeringsplats i Göteborg år 2000, utanför rockklubben Nefertiti, som Ola Norell såg Noomi för första gången. Han tyckte hon var det vackraste han någonsin sett. Då försörjde hon sig som skådespelerska på Dramaten, och han var med i stora, svenska tv-serier. Ett år senare, när Ola fått en dotter med skådespelerskan Malin Morgan, träffades han och Noomi igen, och några månader senare var de gifta.

Insidan av ett förhållande är något av det mest fördolda och hemlighetsfulla som finns. Ingen, förutom de som befinner sig i det, kan veta vad som händer där. Men från utsidan ser Noomi och Olas relation ut som en Svindlande höjder-aktig kärlekshistoria. Noomi säger att det kändes som om hon blev ockuperad inombords första gången de sågs. Och för att markera att de påbörjade något nytt, det valda livet, inte bara det de blivit tilldelade, bytte de tillsammans till efternamnet Rapace – rovfågel. Samtidigt passade Noomi på att stryka sitt andranamn, Hilda. Minimalisten i henne hatar att kånka runt på saker hon aldrig använder. Det har hänt att folk tror att de är syskon, och ibland kommer Ola på Noomi med att sitta och pilla sig i skägget, på samma sätt som han gör när han tänker.

Tillsammans har de sonen Lev, som föddes när Noomi var 23 år gammal.

Dags för hobbyanalys: är det sant som folk säger, att frånvarande pappor gör att man väljer vilda killar?

– Alltså, jag har varit ihop med alla sorters killar. Men för mig är det inte så enkelt som att jag inte haft någon pappa. Jag har haft en pappa, Hrafnkell, som var otroligt mycket pappa till mig, som tog mig till sitt hjärta helt och hållet och direkt såg mig som sitt barn. Jag identifierar mig inte som faderslös.

Tvekade du själv inför att utsätta en ny människa för allt vad livet innebär?

– Nä. Jag tycker att det som är vackert i världen är starkare än det där andra. Jag har alltid varit övertygad om att de som är på rätt väg, de som slåss för ett värdigare liv, eller ett liv som är mer vaket eller levande, de är starkare. Allt har blivit tydligare sen han kom. Han gör att jag inte kan fly. Han har gjort mig till en mer komplicerad människa och skådespelerska.

– Jag har märkt att det finns en bild av mig där jag är väldigt svart, att jag är deprimerad och dras till mörka saker. Men jag tror aldrig jag känt mig deprimerad, någonsin. Om jag vore väldigt deprimerad och svart, då skulle jag nog hellre göra komedier och bli en Jennifer Aniston-människa.

Men jag får ändå en känsla av att du nästan straffar dig själv i ditt jobb. Det är kanske fel ord, men du gör piercingar, du gör dina egna stunts, du tränar stenhårt och går ner i vikt.

– Ja.

Gör alla så eller?

– Nej, nej. Det är mitt val. Om min karaktär inte äter på tre dagar, då måste jag veta vad det innebär. Om min karaktär sitter i koncentrationsläger under en period så måste det hända något med mig också, annars blir det inte trovärdigt. Jag kan inte vara lika frisk och rundkindad och rosig. I så fall kan jag skapa en förändring på en vecka, som boxarna, och sen filma de scenerna i ett svep.

Typ banta?

– Nästan. Det handlar egentligen mest om att dra ut vätska och sitta i bastun. Man tokrasar. Men det är inte självspäkning eller självsvält. Jag tror inte att jag är självdestruktiv. Men jag är otroligt hård mot mig själv. Vi försöker alla alltid gå den enkla vägen, och smita från det som är jobbigt. Och då gör jag hellre det svåraste. För det genererar alltid något tillbaka, någonting som inte går att förutse. Min kropp är nästan bara lånad. Inte som att jag lånar ut den till rollen: den är lånad av mig när jag är jag. Men samtidigt tycker jag om att experimentera. Vad händer om man inte käkar? Vad händer om man käkar? Hela jag är som en ljudbank, fast med upplevelser och intryck. Om jag ska spela en roll så måste jag veta vad den har varit med om.

Att du har en ursäkt att få testa olika saker?

– Jag kan alltid säga att jag gör research! Men ibland kan jag också hamna i ett läge där jag blir otroligt föraktfull mot världen runtomkring mig. Mot att folk blir tillfredsställda, att de sätter sig ner och blir tjocka. Överkonsumerar mat, överkonsumerar intryck, allting. Har lägenhet inne i stan och hus i skärgården och bara bufflar på. Till slut blir det som i frosseriavsnittet i filmen Seven, med en tvångsmatad människa som är helt gigantisk. Det är egentligen rätt pubertalt, men jag kan se mig omkring och känna: ”Jag tänker aldrig bli en människa som lever mitt liv så meningslöst.”

Varför blir folk så? Har det med rädsla att göra?

– Jag tror det handlar om mönster. Det är skräckinjagande att se hur starka vanor och mönster är. Det man har sett sina föräldrar göra, det blir också ens referens för lycka. Lycka är att sitta i en roddbåt och guppa och dricka några öl. Och alla svulstar och äter och dricker och blir halvalkade och sen är det fest och då knullar man med grannen. Och livet bara puttrar på tills allt är en lögn.

När man var yngre delade alla den där känslan. ”Jag ska aldrig bli som er.” Sen fyller man 25 och då ska man plötsligt skratta och säga, ”Vad roliga vi var när vi var små.”

– Och så ska man liksom komma till sina sinnen, och acceptera att livet är mindre än vad man trodde. Jag kan också tycka att det är skönt att sitta i en roddbåt, men jag vill inte fastna i den.

Varför gör man det då?

– Jag tror att det beror på att människan är rätt så lat i sin natur. Vi är vanedjur, och alla kopierar alla. Men du har förmågan att förändra situationen. Journalister och media har en extremt stor makt över hur folk lever sina liv. Men ibland är det nästan som om media jobbar i maskopi med konsumtionsdemonerna. De pumpar ut att för att kunna vara lycklig så behöver du en massa saker, du får inte sticka ut och du ska inte göra på ditt eget sätt. Det blir till sanningar, och folk blir som knarkare på någon annans sanning, i stället för att försöka hitta sin egen.

En del journalister kan vara väldigt förutsägbara och okritiska.

– Det finns vissa tidningar som jag inte längre pratar med. De kan skriva lögner om folk jag känner, människor som dött, människor som fortfarande lever, situationer där jag vet vad som har hänt, och där jag vet vad som sen har stått. Jag tänker inte ens dementera, jag tänker inte kommentera, jag tänker inte erkänna deras existens. Det går inte att vinna ett krig mot dem. Det enda som fungerar är att säga, ”Gör vad ni gör. Jag gör något annat.” För mig är det ett straff att vara fast i medias klor. Men samtidigt är det svårt att skydda sin familj från de metoder de är beredda att använda.

Så det är därför du gör så få intervjuer.

– Jag har ju ändå gjort så otroligt många intervjuer. Jag har sagt nej till mycket i Sverige, Danmark och Norge. Men när jag gör kanske 200 intervjuer under ett par dagar kan jag till slut bara vilja försvinna i mängden. Allt fokus är på mig. Till slut känns det som att jag bara är en fläck som folk försöker tolka. ”Fläcken rör sig! Fläcken menar någonting! Förstod du vad fläcken menade?” Om jag är tyst ett tag så hör jag ”She sits in silence” inne i huvudet. Det är där konflikten uppstår. För när jag börjar se mig själv utifrån och analysera mig själv, då förstör det mitt skådespeleri. Och jag är så trött på att prata om Lisbeth Salander som om hon vore någon sorts nyhet sänd från himlen. För mig är det nästan som ett annat liv. Jag är ganska osentimental. När jag är klar med något, då lämnar jag det bakom mig. Jag får overklighetskänslor av att prata om något jag slutade med för ett och ett halvt år sen. Och nu är andra filmen släppt i USA.

***

2007 spelade Noomi Rapace Cosmogirl i pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Sara Stridsberg, som skrivit boken som pjäsen är baserad på, beskriver henne som en diamant, ”hård, övertygad, bländande”. De egenskaperna finns hos Noomi som privatperson också. Men i en mer subtil form. Andra sidor av henne är mer som kvicksilver. Hon är på samma gång skör och grabbig, oförställd, undflyende och grov i munnen på ett sätt som gör det omöjligt att inte vilja fånga in henne. Typiskt att hon avskyr att bli definierad så mycket att även om någon skulle gissa rätt gör hon genast om sig för att inte längre passa.

Men det som blir helt tydligt är att hon lever för sitt jobb. Var tanketråden än börjar är det i skådespeleriet den slutar. Och så har hon den där blicken, så mörk och gnistrande att den skulle kunna skära glas.

Det var just den råa, vilda energin som fick Nils Arden Oplev att bestämma sig för att hon inte alls var för snygg, näpen och kvinnlig, utan trots allt helt rätt att spela Lisbeth Salander i filmatiseringen av Män som hatar kvinnor – en roll han trodde var omöjlig att besätta innan han repeterade en av scenerna med Noomi.

Men nästan ännu mer än den där elektriska, hudlösa närvaron – som regissörer som Oplev älskar – är det hennes omdöme, de sammanhang hon väljer, som helt och hållet skiljer Noomi Rapace från skådis-flocken. Hon är inte rädd för våld och naket, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Hon väljer Ann Demeulemeester framför Odd Molly varje gång, minimalism före mys, sanning före lögn. Det är det som gör att det känns så tryggt att älska Lisbeth – eller Leena, eller Cosmogirl – du behöver aldrig vara rädd att de ska dyka upp på Varuhusets dag i Brötarp.

Den sortens val har gjort att Noomi upplevs som rebellisk. Oplev pratar om henne som en handgranat, på ett positivt sätt. Men det är något i den beskrivningen som inte verkar stämma. Hon förkastar inte all överhet, utan snarare den som är för svag, som inte är stark nog att vinna hennes respekt. Hon vill till exempel gärna jobba med Lars von Trier.

Finns det ett element av underkastelse i skådespeleriet?

– Absolut! Man måste lägga sitt hjärta i någon annans händer när man jobbar. Att tillsammans skapa någonting är ju egentligen det vackraste som finns. Jag vill inte vara en ensam konstnär, och då måste jag utsätta mig för andra människors vilja. De jag jobbar med får stor makt över mig, och jag blir otroligt sårbar. Det tycker jag om. Däremot tycker jag inte att man kan skapa något för att publiken ska tycka om det. Då blir det som att gå in bakbunden med förtejpad mun och försöka spela en scen som någon jävla fånge i Abu Ghraib-fängelset.

Jag gillade att du var så ärlig kring Män som hatar kvinnor, att du var kritisk och sa att du tyckte att den kunde ha varit bättre.

– Och det gjorde folk jätteupprörda! Man ska alltid applådera det man själv varit med i, men samtidigt får man absolut inte vara självgod. Jag och Niels Arden hade flera konflikter, men det berodde ju på att vi respekterade varandra. För mig är det en självklar del i en kreativ process att vara kritisk.

Jag fattar inte varför du blev så nerskriven efter det. Det var grymt gjort. Särskilt när ingen annan i Sverige gör det.

– Att våga kritisera är att visa respekt, det är att visa någon förtroende. För att någonsin kunna göra något bättre måste man vara självkritisk. Man måste kritisera sina kolleger och sin egen bransch. Jag är övertygad om att vi hade kunnat göra Millennium-trilogin bättre. Det går alltid att göra allt bättre.

Du sa tidigare att du är konflikträdd, men det låter inte som det.

– Jag är konflikträdd! Det är som att jag tvingar mig själv till konfliktens hetta. Jag vet att jag blir en meningslös människa om jag bara gör de lättaste valen. Det är som att det pågår ett världskrig inne i mig hela tiden, mellan min fega sida och min rebelliska sida.

Var kommer det ifrån, förmågan att trots allt släppa hämningarna och ge upp dig själv helt och hållet i ditt jobb?

– Jag tror det handlar om en evig längtan efter ett möte. När jag var liten trodde jag att livet skulle vara ensamt. Jag var skitsorgsen. Jag minns att jag tittade på människor runt omkring, vuxna människor, som levde i trötta förhållanden där allt slocknat, där vardagen pulsade på men där ingen egentligen brydde sig längre, eller ens reflekterade. Och för mig var det en dödstråkig framtidsvision. Jag har liksom gjort mycket saker, ganska tidigt i livet. Jag flyttade hemifrån, gifte mig och fick barn tidigt.

Kände du dig gammal eller ung då, när du gjorde alla de där sakerna?

– Jag gifte mig när jag var 20 och jag kände mig jättegammal. Fast samtidigt som ett barn.

– Det är en otroligt svår balans. Det är intressant att du tar upp det där med underkastelse och makt. Att blotta sig men inte förnedra sig. Att lämna ut sig utan förbehåll, men inte bli missbrukad. För om man lämnar ut sig och blir förnedrad, då måste man slå tillbaka tio gånger hårdare. När man går in i ett arbete, eller i en relation, är man som en lök. Man skalar av alla lager tills man är allra längst inne vid det där jätteömtåliga, och då har man givit någon annan ett otroligt stort förtroende.

Och ditt förhållande har dessutom alltid varit offentligt.

– Ja. Ola var ju känd när jag blev tillsammans med honom. Jag har aldrig levt med honom utan att andra har haft uppfattningar om oss, som inte bygger på det vi gör, utan som bygger på arbetet, eller på vad tidningar skrivit. Men sen jag blev så pass känd som jag är nu har allt spetsats till. Vi lever i en värld som bygger mycket på skvaller, och på att man ska hitta fel. ”Titta, till och med Kate Moss är tjock. Den eller den har celluliter. Han har tappat allt hår, han är knarkare, han har slagit den eller den.”

– Det finns en skådespelare som heter Michael Fassbender som jag tycker är jätteduktig. Han föreslogs till en grej som jag skulle vara med i, men sen visade det sig att han var anmäld för att ha misshandlat sin tjej, vilket gör att han inte får lämna USA. Okej, det är konkret. Det är anledningen till att vi inte kan jobba med honom. Sen sa någon, ”Men det kanske ändå inte känns aktuellt nu?” Och då blir jag bara så jävla… Vad menar du med det? Det är ingen som vet vad som hänt! Ofta vill folk hellre att det värsta ska ha hänt, än att någon är på rätt väg. Jag älskar mitt jobb. Jag vill vara skådespelerska. Jag gifte mig med en skådespelare, som också är känd. Men jag har inte valt att offentliggöra min familj.

Information åldras snabbare kring Noomi, blir hon uttråkad sätter rastlösheten in efter ett halvt hjärtslag och det enda som verkar konstant kring henne är den ständiga förändringen.

Rubrikerna den 18 september är de största hittills, Noomi har ansökt om skilsmässa. När jag frågar henne om det över telefon säger Noomi bara att ingen vet vad det betyder, ingen har en aning. Det är privat. Något mellan henne och Ola, som bara de två kan dechiffrera. Sen säger hon det jag redan vet, att hon vägrar foga sig efter andras förväntningar på vad ett liv ska innehålla, hur det ska levas.

– Jag tror att livet är större än så. Jag vill leva ett liv som utvecklas. Där man är beredd att utmana normer och veckotidningssanningar.

Hur gör du för att inte trilla dit ändå?

– Man måste ha ett samtal med sig själv, regelbundet, och göra lägesrapporter. Var befinner du dig på din skala? Hur nära den person du vill vara är du? Hur många av dina val är dina egna, och hur mycket har du bara låtit dig föras med strömmen, för att det blev för jobbigt att göra på något annat sätt? Det är livsviktigt.

Den 20 september lämnade hon södra Stockholm för ett hus i centrala London. Noomi Rapace är nu 30 år gammal, hon går på Cannes-fester klädd i Alexandre Vauthier och tillbringar så mycket tid på väg mellan länder att hon börjat känna igen SAS flygvärdinnor.

När hon fotograferas och filmas för Bon fyller hennes pondus hela den sandiga Orionteatern i Stockholm. Ståendes på ett hydrauliskt podium är hennes axlar om möjligt ännu spetsigare än i Cannes. Hon är klädd i Thomas Tait, Londons just nu mest hypade nyexaminerade designer. Trots podiet och de 18 centimeter höga klackarna är hon fortfarande inte mycket längre än filmregissören. Men när hon pratar, hon behöver inte ens höja rösten, stannar till och med de tre galna Frieserhästarna upp. Och det beror inte bara på att hon är den enda i lokalen som tränat magstöd sen hon var 15. Hon har något i tonen, i hela sig, som är så uppfordrande att ingen någonsin skulle komma på tanken att göra något annat än att få den här dagen att räknas. Det går inte att värja sig, och det är omöjligt att den energin inte påverkat de produktioner hon gjort, och kommer att göra.

Inspelningarna av Sherlock Holmes 2 ska pågå i fem månader, och sista gången vi ses berättar Noomi att hon kommer att bli tvungen att lära sig mycket coola grejer på kort tid.

Ingen vet vad som händer efter det, inte ens hon själv, inte ens när jag pressar henne den där gången som skulle ha varit en livstid sen för vem som helst annars, men som bara är tre lagom händelserika månader i Noomi-tid.

Okej, men vi måste komma fram till var du ska bo. Vilken är din favoritplats på jorden?

– Det har varit Paris, men sist jag var där var stan täckt med Millennium-affischer. Det är inte en frizon längre. Var jag trivs är ofta bundet till mitt jobb, och till Ola – att jag har upptäckt platser och känt frihet där med honom. Samma platser kan vara helt fruktansvärda när vi är i krig med varandra. Det är som att platser inte är något i sig, de uppstår när man själv är drottning av världen, ha ha! Jag är fortfarande på jakt efter en plats som funkar oavsett allt annat, som är något i sig själv.

Hur tror du att den platsen är?

– Tolerant. Tolerant gentemot egenheter och personligheter. Som London. Där finns en blandning av olika människor. I ett och samma område blandas människor med jättemycket pengar och jättelite pengar. En gång när jag var i Hyde Park såg jag gamla tanter som var ute och joggade i gigantiska solglasögon. Jag minns att jag tyckte att det var så jävla befriande. Jag tänkte att här kan jag också springa omkring, för här finns redan alla slags dårar…

Hittills har Män som hatar kvinnor sålts till över 50 länder. I juni 2010 spräckte biointäkterna från filmen 100 miljoner-dollarsgränsen. Filmen finns med på topplistan över de mest framgångsrika textade filmerna i USA någonsin.