Kisa, 29 december 2010

Vägen är igensnöad så vi får åka skidor en kilometer för att komma fram till torpet. Anna von Hausswolff drar ner luvan över öronen, trycker på play och glider genom det bistra, vita landskapet med en kassettbandspelare i famnen. Hon är bara en tvärhand hög och om man bytte ut bandaren mot en get skulle hon likna ett av barnen från Frostmofjället. Hennes pojkvän Anders, som åker först, har fyllt en kassett med musik som passar en mulen vinterdag: den tyske tenoren Klaus Nomis Cold Song, Mozarts Requiem, Mansonmedlemmen Bobby Beausoleils Lucifer Rising och en massa norsk black metal. På ena sidan av kassetten har han skrivit COLDNESS, på den andra GRIMNESS.

Torpet i skogen söder om Kisa köptes av Anna von Hausswolffs morföräldrar på femtiotalet. Som barn tillbringade hon många somrar här ute med bullar, saft och bad i Gummetorpasjön. Men på vintern bleknar hennes idylliska barndomsminnen. I stället pekar Anna ut fältet där hundratals soldater stupade under Dackefejden, träsket där hennes morfar var nära att drunkna och landsvägen på andra sidan sjön där Jackie Arklöv och hans kumpaner öppnade eld mot polisen.

När vi kommit fram till torpet – som förutom huvudbyggnaden, Spanntorpet, består av två mindre bodar och en lada – tänder vi en liten kamin och värmer våra stelfrusna leder. Anna häller upp whisky och säger att släktingarna inte tycker om att vara ensamma här ute. Hennes moster brukar tala om ett andligt mörker, ett slags tungt vemod som plötsligt sänker sig över människorna. Anna tror att det är ekot av saker som hänt här förut.

– På tjugotalet bodde ett gift par i Spanntorpet, berättar hon. Frun blev våldtagen av storbonden i trakten och gravid. Det var en stor skam så hon höll det hemligt för alla i byn. När sonen föddes låste de in honom på vinden. De gav honom mat genom en lucka. Han satt där tills han var 17 år. Då dog föräldrarna och polisen hittade pojken. Han kunde inte prata eller gå och hamnade på mentalsjukhus. Mormor och morfar byggde om den gamla vinden till en barnkammare. Min syster och jag sov där när vi var små.

Anna och Anders är i Kisa för att spela in en video till hennes första singel Track of Time. Det har gått tio månader sedan den släpptes och flera videoregissörer har velat filma den och andra spår från hennes kritikerhyllade debut Singing from the Grave. Anna har tackat nej.

Länge ville hon bara göra en video med sin storasyster Maria von Hausswolff som går en filmutbildning i Danmark. Men Maria hade ont om tid och i våras träffade Anna storasysterns kurskamrat Anders Nydam och förälskade sig i både honom och hans kortfilmer. Anna flyttade till Köpenhamn från hemstaden Göteborg. Hon säger att pojkvännen delar hennes kärlek till svärta och gammaldags utrustning. I Kisa filmar Anders med en 16-millimeterskamera som vrids upp manuellt. Anna spelade in sitt debutalbum på en gammal rullbandare.

– Jag använder inga digitala instrument, säger hon. Jag har ett slags fetisch för det åldrade uttrycket. När jag tittar på gamla foton, gamla etsningar eller lyssnar på gammal musik så tror jag att världen kommer att vara för evigt. Runt torpet känns det som om tiden står still. Därför passar det bra att göra Track of Time-videon här. Varje gång jag kommer hit känns det som en död plats. Men efter ett tag fylls den med liv. Mörka gestalter rör sig över gården.

Den gamla kameran surrar när Anna smyger omkring mellan granarna som sviktar under snömassorna. Hon lyfter på ett taggtrådsstängsel och går ner till det sedan länge övergivna grannhuset. Där bodde fram till sextiotalet en puckelryggig kvinna som, enligt Annas moster, inte gav någon mat till barnen som hon fick betalt för att ta hand om på sommaren. Gulnade bilder av Jesus pryder väggarna i den murkna stugan. Anders filmar ut genom ett av de spruckna fönstren medan jag – efter att ha fått instruktioner av Anna – hasar förbi med en kavaj över huvudet.

– Du spelar en skugga, säger hon. Ett mörkt väsen.

– Det här blir så black metal, säger Anders.

Mellan tagningarna värmer vi oss med whisky och choklad. Anna bläddrar i en anteckningsbok där hon skissat storyboards för videon. Nästa dag är det meningen att hon ska ge sig ut på Gummetorpasjön och slå hål på isen med yxa. Hon ska också tända facklor, och ett stort bål, i en scen som påminner om en hednisk ritual.

– Det bästa med att vara ute i skogen är att jag känner mig så missanpassad, säger Anna. Det uppstår en spänning mellan mig och träden och stenarna och snön. Jag tycker att naturen är skräckinjagande. Jag är naturens fiende. Vi kommer att förgöra varandra förr eller senare, naturen och jag.

Kassetten slutar snurra. Anna trycker på eject och vänder till GRIMNESS-sidan som inleds med Track of Time. Hennes pianohymn ekar genom skogen medan skuggorna blir längre och längre. Det är smått ofattbart att rösten – grandios, drabbande, tung – tillhör den lilla figuren som går med bandspelaren över skaren utan att sjunka igenom.

***

Allhelgonakyrkan, Stockholm, 26 februari 2010

Anna von Hausswolff spelar för en andäktig publik. Stearinljus brinner i fönstren. Alla sitter stilla med händerna i knäet. Det är hennes första spelning i Stockholm – ett halvår efter konserten i Annedalskyrkan under Way Out West som satte igång en hype – och luften är spänd av förväntan när hon tassar in och sätter sig vid pianot. Först smeker hon fram en böljande dramatik på tangenterna. Det låter gotiskt, souligt och singer-songwriter-intimt på samma gång. Sedan öppnar hon munnen och alla i lokalen kippar efter andan. Det är en underdrift att beskriva Anna von Hausswolffs stämma som mäktig. I ena sekunden darrar falsetten lätt som en fjärilsvinge. I nästa detonerar basregistret likt en landmina under lyssnarens fötter.

Anna gillar kyrkor av samma skäl som hon gillar torpet i Kisa. Hon tycker att det känns som om de existerar utanför tiden. Däremot är hon inte religiös – trots att hon den här kvällen verkar uppfylld av sakral, eller besatt av ockult, energi. I Pills tar hon i så att rösten nästan spricker. Hennes fingrar, som är korta för att tillhöra en pianist, hamrar på tangenterna. En emotionell tsunami sveper över bänkraderna. Bakom mig börjar en kvinna att gråta. Framför altaret sjunger Anna von Hausswolff att hon älskar med djävulen.

***

Riddarhuset, Stockholm, 3 januari 2011

2330 vapensköldar hänger på väggarna i Riddarhussalen. Anna von Hausswolff har svårt att hitta sin. En guide bläddrar i en tjock lunta och upplyser henne om att det Hausswolffska vapnet har nummer 1880 och hänger högt upp på väggen, nästan vid taket. Anna vrider huvudet uppåt och letar. Till slut pekar hon ut en liten kopparsköld med en bild av ett ankare intill ett granatäpple. Vi går in i Riddarhusets bibliotek och läser i Adelskalendern om hennes förfader Bernhard Reinhold von Hauswolff som 1743 adlades av Fredrik I för sitt arbete inom militärförvaltningen (på den tiden stavades familjenamnet med ett s). Längre fram i släktledet listas Anna Michaela Ebba Electra von Hausswolff, född den 6 september 1986.

– Mina föräldrar säger att de tog namnet Electra från den grekiska mytologin. Men jag misstänker att pappa valde det eftersom han gillar skivbolaget Elektra.

Anna tänker sällan på sin adliga bakgrund. I skolan var det ingen fördel att heta något snofsigt. En fysiklärare brukade skoja och kalla henne ”fröken Hasselhoff”. Anna rodnade så mycket att läraren tyckte synd om henne och höjde hennes betyg. Däremot har hon haft nytta av släktnamnet när hon sökt stipendier under sina arkitektstudier. För att få pengar från vissa fonder måste man vara en ”ung, ogift och adlig dam”.

– Det är jag det, ler Anna. En kompis visade en blogg där en riktig stockholmsbrat skröt om sitt liv. Han hade dyr bil, kläder från Gucci och Armani, lägenhet på Östermalm. Han åt på de finaste restaurangerna. Och under ”favoritmusik” hade han skrivit Anna von Hausswolff. Jag undrar om han verkligen lyssnade på min musik, eller om han bara skrev upp namnet för att det skulle se bra ut i hans blogg.

De senaste decennierna har namnet von Hausswolff förknippats med kultur snarare än militärförvaltning. Annas far Carl Michael von Hausswolff är experimentmusiker och grundade Radium 226.05, åttiotalets mest inflytelserika svenska undergroundbolag, som gav ut band som Union Carbide Productions, Blue for Two, Sator och Stonefunkers. Efter skilsmässan från Annas mor, psykologen Evalena von Hausswolff, 1990, gifte Carl Michael om sig med konstnären Annika von Hausswolff som i sex år var Annas bonusmamma. Vid ett par tillfällen hade hon också Freddie Wadling som barnvakt.

– Min syster och jag växte upp med mamma. Hon var den trygga punkten. Pappa var lite mer uppe i det blå. Jag följde med honom på en massa fester och sov under bordet. Jag älskade att vara på Radium men det var inte musiken eller människorna som fascinerade mig utan studsmattan på taket. Där byggde Maria och jag en hinderbana.

Teaterregissören Ellen Lamm, som via sin familj träffade systrarna Hausswolff i mitten av nittiotalet, minns dem som ”perfekta små varelser, alldeles bedårande, som hämtade ur en brittisk kostymfilm om tjugotalet, ganska svåra att få ihop med musiken som hon gör nu”.

– Vi var exakt som hon minns oss, säger Anna. Mamma lärde oss allt om vett och etikett. Samtidigt hittade vi på en massa hyss och var fascinerade av otäcka saker. Maria och jag var extremt sammansvetsade. Det är vi fortfarande. Nu bor vi till och med ihop i Köpenhamn.

1997 gjorde Anna och Maria sin scendebut i Galenskaparna och After Shaves revy Alla ska bada. De dansade i blågula baddräkter, sjöng ”bada nu, bada nu” och hoppade i en stor bassäng på scenen. Innan dess hade de sjungit tillsammans i flickrumstrion CTZ – inspirerad av idolerna TLC. Maria tyckte bäst om Chilli och döpte om sig till Chris, kompisen Isabelle föredrog T-Boz och blev Tess, medan minstingen Anna, som kunde rappa som Lisa ”Left Eye” Lopes, kallade sig Zuoo.

– Vi fick albumet Crazy Sexy Cool av mamma och blev besatta av TLC. Left Eye var min favorit. Hon hade så mycket energi. Hon var stöddig och grov i mun. CTZ hade en gemensam dagbok där Zuoo klagade på att inga killar var intresserade av henne. ”De fattar inte hur snygg jag är”, skrev jag. När jag var liten ville jag absolut inte visa mig sårbar. Jag ville vara stark och tuff som Left Eye.

Anna gick musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet. Hon sjöng opera, soul och jazz. Hon satt bakom trummorna i ett coverband som bara tolkade låtar av den republikanske vapentoken och mästergitarristen Ted Nugent. Efter studenten uppträdde hon med trion Kalle, Anna & Filip som spelade finstämd indierock.

– Musiken var väldigt uträknad och planerad men den blev inte särskilt personlig. Vi lade upp lite låtar på Myspace. Samtidigt skrev jag egen musik och fick kontakt med Henryk.

Producenten Henryk Lipp, som tillsammans med Freddie Wadling utgör duon Blue for Two, lärde känna Anna von Hausswolff redan när hon kom hem från BB (och som tvååring jollrade hon lite på deras album Songs from a Pale & Bitter Moon). De hade inte setts på flera år när Henryk hörde Annas låtar och erbjöd sig att producera Singing from the Grave. Det underlättade att han delar hennes faiblesse för antik studioutrustning. Anna är också något enklare att jobba med än hans vanliga samarbetspartner.

– Henryk behöver inte muta mig med godis som han gör med Freddie Wadling. De håller på med en ny Blue for Two-skiva. Studion ligger på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Om Freddie inte vill gå säger Henryk: ”Vad synd. Det står en flaska vin där uppe.” Då orkar Freddie uppför trapporna.

I vår inleder Anna arbetet med uppföljaren till Singing from the Grave. De senaste månaderna har hon turnerat och inte hunnit skriva lika mycket som hon hoppats. Stora skivbolag hör av sig med jämna mellanrum, men hittills har hon inte sett någon anledning att lämna den lilla etiketten Kning Disk i Göteborg (som hon kontaktade själv efter att ha blivit förtjust i deras handgjorda vinylutgåvor). Kning har släppt albumet i Skandinavien och planer finns på en europeisk lansering. Anna har ingen brådska. Hon medger att det rent strategiskt kan tyckas märkligt att spela in en video till debutsingeln ett år efter releasen. Men det enda som räknas är resultatet.

Hur nästa skiva ska låta vet hon inte. Anna har upptäckt en massa ny musik, främst industrioväsen och olika sorters metal, som sannolikt kommer att färga hennes framtida projekt.

– Min iPod blev stulen i september. Efter det var jag som ett tomt blad. Öppen för allt. Anders hjälpte mig upptäcka black metal, men det är drone metal som jag förälskat mig i. Jag lyssnar på band som Earth och Sunn O))). Det är meditativt och primitivt på samma gång. Och så blev jag förälskad i en urgammal inspelning med en begravningsorkester från Transsylvanien. Det var så dystert och tungt. Det lät liksom duooong… duooong… duoooong. Något av det vackraste jag hört.

***

Färdtjänsten, Göteborg, 10 maj 2010

Anna von Hausswolff framträder för en måttligt intresserad publik. Hon går andra året på Chalmers arkitektlinje och har som projektarbete utformat nya lokaler åt färdtjänsten. Nu står hon vid en projektor och presenterar sina ritningar för de anställda. De grå gipsväggarna, krukorna med plastblommor och det deppiga fikarummet med två stolar har rensats bort. I stället föreslår Anna en öppen planlösning där transparenta nät i olika färger ersätter väggarna och kontoret piggas upp av luft och ljus.

Eftersom Anna spelat live mycket den senaste tiden har hon inte hunnit arbeta särskilt mycket med projektet. Föregående kväll finjusterade hon 3D-modellerna genom att lägga till ännu fler färger. Men de anställda på färdtjänsten verkar inte imponerade. När Annas klasskamrater visade sina förslag ställde de frågor. Nu sitter de tysta och stirrar på de kulörta bilderna. Alldeles för sent inser Anna von Hausswolff att hon har förvandlat färdtjänstens lokaler till ett dagis.

Efter den katastrofala presentationen bestämmer hon sig för att ta en paus från arkitekturen och satsa helt på musiken. När vi träffas i Stockholm vet hon inte när hon ska återuppta studierna.

– Att förbereda mig för en spelning tar flera dagar. Då är det svårt att gå i skolan. Jag tänker på låtarna. Jag blir exalterad. Jag samlar ihop energin som jag släpper loss under konserten. Under föreläsningar hjälper det inte hur mycket jag än intalar mig att stadsplanering är intressant. Efter 20 minuter kopplar jag bort öronen och funderar på vilken flygel jag ska spela på.

***

Órbita Bar, Fortaleza, Brasilien, 26 september 2010

Ett par minuter innan Anna von Hausswolff ska göra entré märker hon att scenarbetarna har ersatt hennes piano med en leksakssynt. Det är hennes tredje och sista konsert i Brasilien tillsammans med Taken by Trees och Taxi Taxi. På affischerna står det Invasão Sueca, svensk invasion. Anna försöker spela stillsamma låtar som passar den lilla synten. Det låter inget vidare. Dessutom har hon tappat rösten. Allt som kommer ur hennes mun är ett sorgset kraxande. En man går fram till henne efteråt. ”You sound like shit”, säger han. ”You should stop playing music.” Anna tänker att han kanske har rätt.

– Jag trodde att jag hade tappat rösten för gott. När jag kom hem igen började jag värma upp längre tid inför spelningarna, upp till en och en halv timme. Mitt problem är att jag blandar sångtekniker på ett sätt som sliter på stämbanden. De svullnar upp och jag blir hes. Nu tar jag sånglektioner för att få bättre kondis.

Anna är mer van vid att publiken gråter än skäller ut henne. Någon tar till lipen under så gott som varje konsert. Den sentimentala råstyrkan beror möjligen inte bara på hennes tekniska skicklighet, utan också på att hon under konserterna återupplever känslorna som fick henne att skriva musiken.

– Inte så att jag blir deprimerad. Låtarna är en typ av terapi för mig. Jag arrangerar dem så att de ska trigga ett känslospel inom min kropp. Klangerna i pianot får mig att minnas vissa ögonblick. En gång spelade jag på ett bröllop och levde verkligen ut alla känslor. Publiken satt väldigt nära och såg mitt minspel. Man är inte vacker när man sjunger. Man ser ganska grotesk ut. Efteråt kom en man fram och sa: ”Du låter bra, tjejen. Men jag tror att du skrämmer folk.”

Efter att ha upptäckt Diamanda Galás blev Annas musik ännu otäckare. Den grekisk-amerikanska operagothdivan sjunger om brutal passion och ond bråd död. Hon har beskrivit sin röst som ett tortyrinstrument.

– Jag hade aldrig hört något liknande. Allt som jag tidigare betraktat som gränsöverskridande eller annorlunda kändes plötsligt slätstruket. När jag såg henne på Södra teatern skrattade jag först eftersom hon var så extrem. Hon satt där vid pianot och släppte alla hämningar. Det kändes befriande. Jag vill att livet ska se ut som hennes musik. Eller okej, kanske inte hela livet.

***

Universitetssjukhuset, Linköping, 3 november 2010

Anna von Hausswolff spelar för sin morfar. Han har varit död i en timme. Hon sitter på en stol bredvid hans säng, med sjukhusets gitarr i knäet, och spelar Spanntorpsvalsen som morfar skrev om torpet i Kisa. Hennes släkt har förberett sig på att ta farväl av mormor, som ett år tidigare fick veta att hon hade lungcancer och bara några månader kvar att leva. Anna skrev den sorgsna hyllningen Old Beauty/Du kan nu dö till sin mormor. Men oväntat och snabbt dog morfar i stället – av samma sjukdom.

– Han stod mig väldigt nära. Begravningen var fin men en så liten händelse. Jag kunde inte riktigt koppla den till morfar eller min sorg. Därför utförde jag min vinterturné som en liten begravningsceremoni. Jag köpte en svart slöja i Kisas enda modebutik. Den bar jag till min matadorjacka. En recensent skrev att jag såg ut som en sörjande zigenerska. Det var fint.

Singing from the Grave, titelspåret på skivan, skrev Anna efter sin farmors begravning. Hon kände hennes närvaro så starkt att hon blev övertygad om att det fanns ett liv efter döden. Texten blev dock inte särskilt ljus: ”I am down with my corpse alone. The graveyard is my home. So I don’t need your precious rose because I’m already in the mud.” Anna tycker att moderna begravningar är för lättviktiga. Hon skulle gärna se att man förstärkte det dramatiska.

– Man talar om liv och död, om saknad och om förlust, men jag tycker ofta att ceremonin inte lyckas gestalta det dramatiska man pratar om. En begravning är personlig, en portal in i döden i form av idé och fantasi. Hur ser den idén ut? Hur ser den fantasin ut? Det skulle jag vilja se och visa. När folk dör blir jag rädd, ledsen och ibland äcklad. Då känns det bäst att leva ut de känslorna. Om jag blir arg är det likadant. Då vill jag bara skrika eller slå sönder ett varuhus med basebollträ.

***

Restaurang Ljunggren, Stockholm, 3 januari 2011

Anna von Hausswolff pratar om den kinesiska skräckfilmen Dumplings medan vi väntar på vår lunch.

– Den handlar om en kvinna som säljer dumplings. De blir väldigt populära eftersom alla som äter dem får fin och slät hy. Kunderna är nyfikna på hennes recept och det visar sig att hon köper aborterade foster som hon maler ner i en köttkvarn.

Anna älskar skräck. Hon har varit intresserad av det mörka och onaturliga ända sedan hon var liten och lekte anden i glaset. En gång sov hon över hos sin pappa och drömde att hon befann sig i ett stort rum med vita stenväggar. I andra änden av rummet samlades människor vid ett krucifix som hängde på väggen. Alla hade ryggen vänd mot Anna – förutom en man som stirrade på henne.

– Hans ögon gnistrade hotfullt, minns hon. Han drog mig nära och viskade: ”Beware of the holy child.” Och så vaknade jag upp. Livrädd och iskall i kroppen. ”Äsch, det var bara en larvig dröm”, tänkte jag och somnade om. Då drömde jag exakt samma dröm igen: rummet, folksamlingen, krucifixet, mannen. Senare frågade jag min syster vad drömmen kunde betyda. Hon berättade att pappa just den veckan förvarade en liten burk aska från ett koncentrationsläger i mitt rum.

När Anna återger mardrömmar och ruskiga filmscener låter hon lite grann som den ockulte skräckfantasten (och gamla barnvakten) Freddie Wadling. Hon berättar att hon klädde upp sig extra fint (svart sammetskjol, vit spetsskjorta, gethorn i halsband) när hon skulle se de mytomspunna Nekromantik och Nekromantik 2, två tyska filmer om människor som gillar att ha sex med lik.

– Jag ville peppa upp mig själv lite så jag såg dem. De var sjukt råa. Äckliga och brutala. Men samtidigt härligt humoristiska. Ungefär som att uppleva Diamanda Galás. Jag kände mig befriad.

Det lidelsefulla och otyglade i Anna von Hausswolffs musik för tankarna till 1800-talets gotiska skräck. Ytterst få artister lyckas som hon framkalla både tårar och kalla kårar. När hon sjunger ”I made love with the devil” i Pills låter det verkligen som om hon tumlat runt i sänghalmen med hin håle. Anna vill inte berätta exakt vad som inspirerade låten.

– Jag skrev den när jag kände mig uttömd, utnyttjad och besatt. Någonstans våldtagen, men jag tyckte om det väldigt mycket. Som om jag hade haft sex med djävulen. Jag ville skriva om en destruktivitet som jag närmade mig med nöje.

– Nummer 28. Dumplings, säger servitrisen och ställer fram en ångande tallrik på vårt bord.

– Du måste se den filmen, säger Anna.

***

Kisa, 29 december 2010

Anna von Hausswolff dricker upp sin whisky. Hennes pojkvän Anders släcker elden i kaminen. I bandspelaren snurrar en brusig låt av det brittiska industribandet Coil.

– Det låter som om de sjunger ”God, please fuck my eyeball”, säger Anna.

– Nej, de sjunger ”fuck my knife wounds”, säger Anders.

– Men lyssna då. Det låter som ”fuck my eyeball”.

Paret fortsätter tjafsa om låttexten medan de packar ihop filmutrustningen. Det är alldeles svart ute när vi spänner på oss skidorna igen, minus 15 grader, och jag fruktar att naturen ska lyckas förgöra Anna precis som hon fruktade. Men vi kämpar hem genom snöovädret, hem till mormor Hjördis som utbrister ”kära nån, har ni varit ute i den här kylan?” och kramar om sitt frusna barnbarn.