Söndag 16 januari klockan 14.30

En sommar för två år sedan var jag på en fest. Det var på en innergård, jag tror det var i augusti, jag hade satt mig i en skranglig gammal solstol. Snett ovanför mig stod en väldigt lång man, jag visste inte vem det var, jag såg att han hade välansat skägg, inget mer. Timmarna gick, vi pratade om rollspel. Långt senare fick jag reda på att den långe med skägget var Jesper Ganslandt, filmregissören.

Nu är han snart hemma hos mig, jag har tänt två ljus och puffat kuddarna i soffan men måste duscha. När jag står under vattenstrålen och funderar på det kommande samtalet knackar det bestämt på dörren. Jesper Ganslandt är här, han är 20 minuter tidig och jag är naken. Han vill ha kaffe, han minns inte att vi har träffats förut. Vi utbyter artiga fraser, inget mer.

Han har uppkavlade skjortärmar och på hans underarm ser jag en tatuering sträcka sig ned mot hans stora klocka. Jag tänker på det en kompis sa till mig. ”Jesper Ganslandt. Du borde träffa honom. Han är inte den han utger sig för att vara.”

Nu lutar han sig bakåt och sträcker ut de långa benen, han har lovat att vara fullständigt ärlig, han har berättat att han tidigare gått i terapi, han kan det här, jag har också gått i terapi, jag kan också det här.

 

Hur mår du?

– När vi talades vid i telefon och bestämde tid för det här mötet så kändes allt bra. Men i dag är det sämre, jag har ont i huvudet och kan inte sluta grubbla. Jag funderar på om jag är på fel plats i livet.

Vad skulle vara rätt plats?

– Det vet jag inte riktigt.

Vad här hänt under de här tre dagarna som gått sedan vi pratade i telefon?

– Jag har jobbat mycket, det har varit långa dagar och så har jag och min fru varit barnvakter över helgen. Det fick mig att börja grubbla, vi kanske borde försöka skaffa barn.

Är du rädd för att livet ska vara tomt?

– Ja, jag vill att det ska vara uppfyllt. Uppfyllt av allt. Mycket människor, mycket jobb, mycket idéer, mycket händelser, allt i ett högt tempo. Jag vill leva ett impulsivt liv.

Vad händer med dig när det här höga tempot inte finns?

– Det är då jag mår dåligt.

När du själv var ett barn, vad var du då mest rädd för?

– Jag var ganska orädd. Det enda jag kan komma på som jag skrämdes av är Hulken, tv-serien om Hulken. Att han blev grön, högljudd och stark, det gillade jag inte. Jag var också rädd för Emil i Lönnebergas pappa för att han var så arg. Jag gillade nog inte ilska helt enkelt. Min mamma var ganska arg, det kan ha haft med det att göra. Men överlag var jag inte så rädd som barn. Jag var rätt positivt inställd till allt.

Vad kommer ditt självförtroende ifrån?

– Det är vetskapen om att jag är bra. Mina vänner som jag växte upp med fick så mycket tvivel med sig hemifrån. Så var det inte för mig. Min mamma har inte riktigt förstått hur starkt hon påverkade mig, hon sa att jag kunde klara precis vad som helst. När det kommer till att göra film kan jag inte uttrycka mig tydligare än så här: Jag behövs. Jag har så många filmer i mig. Egentligen känner jag inte att jag behöver konkurrera med någon annan. Jag vill vara en avart, jag vill inte likna någon, jag vill inte vara till lags, jag vill inte bli omtyckt.

Fast du är ju till lags. Du är ju omtyckt.

– Är jag?

Alla gillar väl dig? Både publik och kritiker.

– Ja, det uppskattar jag ju självklart. Men det är inte drivkraften.

Jag tänkte försöka analysera dina filmer lite grann. Vad säger du om jag säger att du ”utforskar tomheten”?

– Det låter skittråkigt. Tomhet låter så trist. Jag skulle hellre säga att allt handlar om något som har gått förlorat.

Vad är det som har gått förlorat?

– Det vet jag inte. Om jag kunde förklara det skulle jag ju inte behöva göra några filmer.

Jag kommer inte längre. Svaren är för korta. Vi går båda på rutin. Jag hittar inga luckor. Allt han säger nu har jag hört tidigare men det är mitt fel. Jag ställer fel frågor.

– …svensk filmkritik är dålig…

Varför?

– …det vet jag inte, jag är inte filmkritiker…

Vad finns i mörkret?

– Mänskliga saker, man dras till ljuset… När man inte förstår ser man ett kompakt mörker. Det är ångestframkallande. Det behövs inte förklaringar, det är inte det viktigaste.

Nej, fel väg igen. ”Mörkret”, hur kan jag använda mig av ett sådant ord? Jag borde vara hårdare men är alltför inställsam, jag tror jag vill att han ska tycka om mig.

När jag ser dina filmer får jag en känsla av att det finns ett svar inne i mörkret. Kan det vara så att vi dras till mörkret, att vi vill uppleva andras mörker, ondska och lidande för att vi ska kunna uppfyllas av en jublande känsla över att vi inte är just det här. Vi dras alltså till mörkret för att vi vill känna oss goda? Kan det vara det här som du vill berätta med mordet och våldet i Apan?

– Det låter rimligt.
Det här urartar. Det finns bara en utväg, vi måste prata om döden, jag ville inte komma hit så här snabbt, men det är mitt enda alternativ nu.

Jag tänker att mörkret hänger samman med döden.

– Jag blev väldigt påverkad av att en kille tog livet av sig, det var så abrupt. Det här var i tonåren och jag kan dela upp mitt liv i före och efter den händelsen. Jag kände honom inte ens särskilt väl. Ändå var det otroligt betydelsefullt för mig. Det var så lätt för honom att försvinna. Och det fanns ingen förklaring. Jag kan inte förstå hur han kunde tycka att allt var färdigt när jag inte ens tyckte att det hade börjat.

Skrämde självmordet dig?

– Ja.

Hur gammal var du?

– 17 kanske.

Varför blev du rädd?

– Jag blev väldigt rädd för döden. Jag blev väldigt, väldigt rädd för döden efter den händelsen. Jag är rädd för att jag har insett att jag är ensam inför döden, det finns ingen hjälp att få. Det finns inget efter döden. Det kan passera miljarder år, solen kommer svälla upp och utplåna jorden, och då kommer det inte finnas något minne av någonting. Jag skräms av själva evighetstanken. När jag var barn så älskade jag vetenskap, jag ville bli astronom, men i dag kan jag inte ens kolla på en dokumentär om rymden utan att bli helt lamslagen av skräck. Jag kan inte läsa Illustrerad Vetenskap, allt sådant som påminner mig om evigheten skjuter jag ifrån mig. Det är universum och de enorma krafterna som inte är något annat än kaos som skrämmer mig.

Ändå började du med att säga att du inte var rädd för någonting alls?

– Ja.

Okej. Vår tid är slut nu.

– Okej.

Tack för i dag.

Notering: Före vårt samtal hade jag en bild av hur det skulle sluta. Något unikt skulle komma fram, jag skulle behöva avbryta Jesper och närmast skakad be honom att sätta punkt. Jag skulle ta hans hand och säga ”tack för att du gett mig förtroendet att förvalta dina allra mest personliga tankar”. Men så blev det inte. Han gjorde mig nervös, jag är lite rädd för den typen av man som han är. Finns det något hotfullt över honom, är det undertryckt aggressivitet? Jag måste få reda på det. Att prata om hans filmer är fel väg, det har han gjort så många gånger förut, då går han på tomgång. Det jag egentligen vill veta är vad han är rädd för, alla är rädda, särskilt de som säger att de inte är rädda.

***

Tisdag 18 januari klockan 16.00

Jesper Ganslandt knackar på min dörr, det har gått två dagar sedan vi sist sågs, den här gången kommer han exakt i tid. Han lägger sig återigen på soffan, han verkar mer avslappnad nu. Jag säger att det var spännande sist vi träffades, men jag ljuger, vi kom nästan inte fram till någonting alls. I dag ska jag börja i en annan ände. Jag vill prata om högmod.

 

Hur förhåller du dig till din självupptagenhet?

– Hela min tonårstid var en kamp om utrymme. Vi var så många som tävlade om uppmärksamheten. Jag var fortfarande rätt ung när jag insåg att jag är som bäst när jag ohämmat går upp i mig själv och det som jag tycker är viktigt. Jag kan känna att jag har hela världsalltet på min sida då. Men jag ser samtidigt risken. Hybris kan göra att man blir väldigt ensam. I dag finns det något som skulle kunna likna en maktkamp på Fasad, mitt företag. Vi är många stora egon som ska samsas och jag tänker att jag bör låta andra ta lika mycket plats som jag. Problemet är att jag försvagas av det, jag blir sämre på mitt yrke av att dela på utrymmet. Jag blir meningslös av att inte ta plats när jag vill det.

Hur såg den här kampen ut i tonåren?

– För mig var allt avvikande idealet. Var man utvecklingsstörd låg man bra till på min lista över intressanta människor. Hade du bra betyg och visste vad du skulle göra i livet så var du väldigt ointressant. Ungefär så. Det blev i förlängningen så att jag hela tiden ville vara tvärtom. Spelade mina kompisar i band tyckte jag att det var helt poänglöst. Av den anledningen åkte jag till exempel inte på en enda musikfestival. Det gör ju alla andra, tänkte jag. Jag kommer bara uppleva precis samma sak som dem. För det som alla andra gjorde, ja, det var fullständigt meningslöst i min värld. Jag gick min egen väg, men jag blev inte ensam för det, i stället märkte jag snart att det var fler som ville gå åt samma håll som jag.

Vad var det som utmärkte er?

– Det handlade om att bete sig på ett oväntat sätt, att ha de konstigaste åsikterna, att säga saker som inte passade in i sammanhanget man befann sig i. Så kom det här med filmen. Jag minns första gången jag blev utnämnd till regissör. Vi var några stycken som ville göra film. Alla var intresserade av teknik, foto, ljus, ljud, den enda lediga platsen som fanns var kring det som rörde skådespeleri och vision. Det blev min plats och rätt så snart hade jag en helt egen idé som jag lyckades få de andra att tro på. Det var där allt började och redan när jag var 21 år hade det gått så långt att jag såg mig själv som framtiden för film. I alla fall i Sverige.

Vad är det med dig som är så intressant?

– Om jag svarar på det så är det ju inte intressant längre.

Jaha.

– Jag måste säga en sak. När jag gick härifrån förra gången så kände jag mig väldigt besviken. Jag mådde sämre när jag gick härifrån än när jag kom för jag tyckte att jag hade framstått som så ointressant. När jag gick härifrån kände jag att jag i de här samtalen har en möjlighet att verkligen ta plats, jag vet vad det innebär att lägga mig här på soffan för att prata om mig själv men jag tycker inte att de här sessionerna lever upp till mina förväntningar. Jag är inte så säker på att jag är så intressant som jag själv tycker. När jag väl får utrymmet är jag inte lika spännande som när jag fantiserar om en sådan möjlighet.

Du ska nu få dra ett tarotkort. Du ska blanda korten och sedan breda ut leken som en solfjäder framför dig för att till slut, efter att ha tänkt länge, dra ett kort, vilket som helst.

– Okej.

Vad blev det för kort?

– Hm. ”Balans” står det här, det är något slags blå figur.

Vad känner du inför ordet balans?

– Det låter lite tråkigt. Det låter präktigt.

Vad är du för stjärntecken förresten?

– Skorpion.

Skorpion, det är ett av de knepigaste tecknen.

– Är det? Jag har alltid trott att det betyder att man har de bästa superkrafterna. Självsäker och sexuell. Medan typ oxen är så här… Hemmastadd…

Jag är oxe.

– Ah, sorry.

Jag kan berätta lite om det här kortet. Det handlar om att du i din vardag ska uppmärksamma vad som stör din inre balans, du måste återfinna harmonin i ditt liv. Och för att göra det så ska du identifiera ditt eget centrum och lyckas med att vila där.

– Det här är faktiskt exakt det som jag har gått och funderat på den senaste tiden! I arbetet med min kommande film har jag precis insett att jag måste finna en linje som inte förstörs av något extremt infall från min sida. Det är svårt för jag har länge svängt åt många olika håll. Först nu tror jag att jag vet vad den faktiskt kommer att handla om. Det här var väldigt intressant! En annan association handlar om hur kortet ser ut. Jag har en släktring från min släkt Ganslandt. På den finns ett sigill som förutom en gås – Gans betyder gås – har en bild av Justitia. Och hon är ju symbolen för balans. Samma kvinna med vågskålar som finns på det här kortet finns även på min ring. Det här var inte alls ett tråkigt kort, jag var löjlig som tyckte det. Det var snarare lite banalt att jag först blev besviken när jag drog det, som om att jag verkligen ville vara den där ultraskorpionen som enbart drog dramatiska kort.

Vad kan du säga om din kommande film?

– Jag kan inte säga vad den handlar om eller vilka som är med.

Och vad är orsaken till det?

– Det är både strategiskt och känslomässigt. Den här filmen är det absolut svåraste som jag har gjort. Det handlar om en familj, det kan jag avslöja. Och det kommer bli dramatiskt. Att göra stort drama är inte svårt, men att göra drama på vardagsnivå och ändå lyckas behålla nerven i det man vill berätta, det är inte lätt.

Men titeln har du avslöjat?

– Va, när?

Den heter väl Blondie?

– Ja, jo, det är sant. Det var Jesper Kurlandsky, min producent, som råkade försäga sig i någon tidningsintervju. Då ringde direkt en journalist från Hallands Nyheter och ja, han är så gullig och go så jag kunde inte säga nej när han bad mig bekräfta att filmen ska heta så. Hans text blev sedan något slags notis som gick runt i alla tidningar.

Titeln får mig att tänka på en fråga som jag väntat med fram tills nu. Vad gjorde alla tjejer när du var ung, de som inte är med i till exempel Farväl Falkenberg?

– Ja, fast det där är ju fiktivt. Det fanns hur många tjejer som helst. Många av dem som jag umgicks med då tog enormt mycket plats. Men den sammanhållningen som killarna hade var… gulligare. Jag ville göra en film om de som var beroende av varandra, extremt beroende av varandra, nästan som i ett gammalt förhållande, de luktar på varandras svett och gör meningslöst kroppsarbete ihop. Vad tjejerna gjorde? Ja, de förverkligade väl sig själva.

– På gymnasiet var jag kompis med en tjej. Hon var som jag, vi ville samma saker. Vi tog en mycket kritiserad bild i skolkatalogen på bara oss två och så stod det ”I en klass för sig” under bilden. Det var ett skämt, men många blev väldigt irriterade.

– Jag växte upp i en väldigt könsneutral miljö där jag bara hade tjejkompisar. Jag kände inga killar. Och jag ville vara tjej, jag kände det som ett handikapp att vara kille. Men när jag blev äldre så charmades jag mycket av att hänga med killar, med män. Det handlade om sammanhållning och lojalitet. Senare lämnade jag den typen av manlig gemenskap bakom mig, så Farväl Falkenberg är snarare en nostalgisk tillbakablick än en beskrivning av mitt liv i stort. Men i min kommande film så går jag faktiskt tillbaka till just det här. Den handlar om varför jag ville vara tjej. Och varför jag periodvis vill vara det igen. Farväl Falkenberg är inte slutet på en berättelse, det är bara början.

Försöker han provocera mig? Framför mig i soffan sitter en utstuderat manlig person, han har alla attributen, från snusdosan på bordet till tatueringen som smyger sig från överarmen ut under den uppkavlade skjortärmen. Är det bara en förklädnad?

Vad var det som gjorde att du ville vara kvinna? Det kroppsliga, det sexuella, det sociala, vad var det du sökte?

– All of the above. Sexuellt för att jag på den tiden sökte en större valmöjlighet, till och med makt. Jag tänker på tonårstiden nu. Det var fler killar som sprang runt och ville ha en tjej än tjejer som sprang runt och ville ha en kille. Jag hade väldigt svårt för att gå fram och stöta på någon, det var så genomskinligt. Jag tyckte det verkade bättre att bara stå still och så kom någon fram till en.

– Sen handlade det även om att jag var övertygad om att ifall jag hade en kvinnokropp så skulle jag tycka den var mycket vackrare än vad min manliga kropp var. Jag skulle vara mer tillfreds.

– Det kanske är en naiv fantasi. Men jag föreställde mig att jag som kvinna skulle kunna leva ut mycket mer, jag skulle inte behöva vara så konkret, återhållsam, auktoritär. Jag föreställde mig att jag skulle kunna dansa genom livet.

Försökte du realisera den här fantasin?

– Det var mest en tankelek. För mig handlade det om att bryta mot den roll jag som man blivit tilldelad, det var aldrig biologiskt.

Du funderade inte på att byta kön?

– Nej, jag är lite för lat för att byta. Och att transa hade varit en så övertydlig provokation.

– Jag var fängslad i en mansroll och jag visste att jag inte kunde bli som min farsa och hans generation av hårda män. Men jag fattade också att jag aldrig skulle accepteras som en helt omanlig figur. Vad skulle jag göra? Det var svårt. Jag var väldigt mycket mer unisex för några år sedan, jag hade örhängen och var helt orädd för att uppfattas som gay. Men nu känns jag ju jävligt karlig om jag tittar på mig själv utifrån. Det är ingen i dag som förstår det som jag berättar nu. Jag hoppas att jag kan övertyga dig. Men vad som förändrade det? Nej, jag vet inte riktigt.

Det här är väldigt intressant men vi måste sluta för i dag.

Notering: Jag undrar om Jesper kände till att tarotkort ibland används i terapisamtal. Han verkade först tveksam. Bilderna och symbolerna leder gärna tankar och associationer i oväntade riktningar och kanske var det kortet som ledde oss in på spåret att han vill vara kvinna? Det kommer jag inte att släppa. Det är ingången till vårt sista samtal.

***

Måndag 24 januari klockan 17.00

Vad händer med dig när du återvänder till Falkenberg?

– Jag var nere i Falkenberg i förra veckan och sov där en natt. Det här är den perfekta tiden på året att åka ned om man vill känna riktig tomhet. Det är extremt öde, det är kallt, det är kargt. På sommaren är det ju värsta idyllen där men nu är det som om någon tagit en Carl Larsson-målning och kladdat grått, svart och konstiga skuggor över hela duken. När jag är tillbaka i min barndomsstad känner jag hur ensam jag skulle varit om jag inte hade det liv jag har nu. Livet i Falkenberg hade varit så jävla meningslöst. Det som hände när jag återvände var att jag blev rädd. Jag var tvungen att åka tillbaka till Stockholm.

Vem är du i Stockholm?

– Vad menar du?

Precis det jag säger.

– Du måste förstå att jag verkligen inte försöker spela en karaktär, inte i det här sammanhanget i alla fall.

En gång rollspelare, alltid rollspelare.

Är du helt säker? Jag tänker att du aldrig slutat med det som du höll på med i tonåren.

– Rollspelet?

Ja. Hur ser du på rollen du spelar i dag, rollen som regissör, rollen som filmskapare?

– Jag kan gå lätt in i rollen som auteur, där utgår jag från att jag är allvetande, att jag har något ytterst viktigt att berätta. För en tid sedan mötte jag en kollega som varit på en visning med utdrag ur det kommande årets filmer. Jag var nyfiken på en av debutanterna och frågade hur den filmen var. ”Nja…” sa mannen. ”Den har en del intressanta grejer… MEN DET ÄR JU INTE EN GANSLANDT!” Det där är givetvis något som jag vill höra men det är inte roligt när det händer. Varför är det så? Det är för att det inte finns någon utmaning om det vore sant att jag har en så given position att mitt namn i sig självt innebär kvalitet. Hela filmhistorien vittnar om att den som tror sig vara framme, färdig, komplett, den kommer alltid att falla. Om andra tror att jag är ett geni, ja, det är ju roligt, så länge jag kan övertyga mig själv om att det inte stämmer.

Men du håller väl med om att du är bra?

– Ja, givetvis. Min kapacitet är intakt. Nu. Men vem vet vad som händer sen?

Är du rädd för storhetsvansinne?

– Nej, jag känner mig oerhört självkritisk. Det är snarare så att jag vågar för lite. Jag har även en inre indikator som mäter min hybris. Går jag för långt så får jag panikångest.

När har det hänt?

– Det har hänt ofta. Efter att Farväl Falkenberg hade slagit stort räckte det med att jag satte mig i en tv-soffa, att vara med i ett sådant sammanhang, ja, det är storhetsvansinne! Nu har gränsen flyttats fram men den där inre hybrismätaren finns fortfarande kvar.

Du har i alla fall sagt att du inte känner någon konkurrens från någon annan i Sverige när det kommer till film. Det är ett starkt självförtroende du påstår dig ha.

– Ja, helt klart. Men vad undrar du?

Finns det någon i Sverige som är bättre än du när det kommer till film?

– Nej, det finns det inte.

Det finns det inte?

– Nej, men det är ju utifrån hur jag ser det. För att jag inte nu ska göra mig till en måltavla för allmän pajkastning i evig tid så kan jag ju nyansera min ståndpunkt genom att säga att jag givetvis inte skulle kunna göra en Ruben Östlund-film bättre än vad han gör, jag skulle inte kunna göra en Jan Troell-film bättre än vad han gör och jag skulle inte kunna göra en Sofia Coppola. Men de filmer jag har i mitt huvud kan jag göra bättre än någon annan. De som är verksamma i samma genre som jag, nej de kan inte göra det jag gör, jag vill inte gå in på detaljer men jag ser förvirring och oklar avsikt. Jag brukar inte säga att jag är bäst. Jag säger det bara till dig nu för att jag har lovat mig själv att vara helt ärlig när jag är här.

Du har sagt flera gånger att du inte vill vara en schablon. Men samtidigt när jag analyserar din persona så är det en roll som är farligt nära… ja, vad ska jag säga… det väldigt traditionella manliga geniet. Du rör dig inte så långt därifrån.

– Nej. Men vad är problemet med det?

Är det något problem för dig?

– Nej, jag tycker inte det. Jag tycker det manliga geniet har fått ta alldeles för mycket stryk. När jag är i Cannes på den stora presskonferensen vill jag också hellre lyssna på Penélope Cruz än på Almodóvar. Men det är inte av genusskäl, det är snarare för att jag inte vill höra mer om hur det var på Almodóvars gata när han växte upp, det vet jag ju redan, det har jag sett i hans film. Hur Penélope kände inför att spela i filmen, ja det är mycket mer spännande. Att jag tänker på det här beror på att Cannes för två år sedan handlade mycket om manliga regissörer som pratade och kvinnliga skådespelare som var tysta. Lars von Trier dominerade totalt under presskonferensen efter Antichrist, Charlotte Gainsbourg sa typ ”It was fun”. Det kan jag bli trött på förstås.

Men varför är det manliga geniet viktigt?

– Det fyller en funktion för att det är någon som man kan ifrågasätta och inspireras av. Men det tål ju att sägas att det kvinnliga geniet också är viktigt. Det är bara det att jag inte har så mycket val. Jag är man.

I dag är du väldigt mycket man. Du är smyckad av manliga attribut. Den stora klockan, tatueringar, uppkavlade skjortärmar, bakåtkammat hår, skägg…

– …kör snabb bil. Ja, det är totalklassiska mansattribut och jag måste säga att jag inte skäms det minsta för det. Men jag kan absolut inte lova att jag stannar här. Om jag vaknar en dag och är trött på det här så gör jag något nytt. Jag känner inte att jag har stannat i det här. I och för sig har jag haft samma frisyr väldigt länge nu, det är lite olycksbådande, folk över 30 brukar inte byta frisyr.

Kan det vara så att du spelar man i dag?

– Det kan vara så. Du måste förstå att jag ser en lekfullhet i allt det här. Som den här klockan till exempel, jag hade aldrig haft en klocka på armen tidigare när jag en dag såg klockan och tänkte, ”äh, nu prövar jag, en sådan vill jag ha”. När jag var yngre såg jag inget roligt med det som förknippades med ”klassisk manlighet”. Bilar, usch, vad tråkiga de verkade, en klocka, vad ska man med den till, det är väl bara att fråga någon vad klockan är? Kanske är det som du säger, för något hände, plötsligt ville jag ha det jag förut var helt ointresserad av. I så fall är det en roll jag spelar, och roller orkar man inte spela hur länge som helst, allt tar slut en dag. Jag prövar mig fram och funderar kring hur den här kvinnan skulle vara.

Vilken kvinna?

– Ja, den kvinnan som jag skulle vara om jag var kvinna. Hon ser nog inte riktigt ut som man skulle kunna föreställa sig. Jag tror det blir en överraskning för många hur hon kommer se ut.

Som jag ser det, och det är väl något slags maktanalys det här, så finns det för män i din position en given väg. Du lämnar dina förvirrade tonår där du varken trivdes bland nördarna eller bland de hårda killarna men någonstans möter du en äldre generation som står redo att hänga på dig en kostym som generationer av män burit tidigare. Du adlas in i en gemenskap där din konstnärlighet, kreativitet och ditt snille får blomma.

– Ja, det är ganska obehagligt. Det är obehagligt för att det stämmer och det är klart att man utnyttjar det ibland. Om man ska prata om filmen som är mitt område så kvoteras det ju, jag vet inte hur jag ska se på det, det är både rätt och fel. Jag vet inte hur det är att vara kvinna och hamna i de här sammanhangen där jag som man känner mig väldigt välkomnad, men jag har förstått att kvinnor upplever att de tvingas vara väldigt konkreta med sina idéer. Det är ett krav för att få göra något. Det är absolut ett underläge från början.

Vad säger du till dem som tyckte att du bara förstärkte de här strukturerna i Farväl Falkenberg, en riktig manskramarfilm?

– Jag känner inte att jag behöver försvara mig. Det är den enda manskramarfilm som behövs, det behövs ingen innan och det behövs ingen efter. Den är allt det där som den kritiserades för att vara, men jag tycker ändå att den behövs och det behövs även en motsvarighet för kvinnor. Men oavsiktligt tycker jag att filmen blev ultimat. Det var aldrig min avsikt att berätta om bara män. Jag reflekterade inte alls över att männen dominerade förrän folk började påpeka det. Jag har aldrig påstått att jag är särskilt intellektuell.

Jag ser mönstret nu. Jag ser var det här börjar och var det slutar.

Men du… Filmen Apan… Ännu en man i huvudrollen. Som har dödat sin fru. Man skulle ju kunna tolka det som…

– Ja?

…som att du kanske är rädd för kvinnor, antingen måste de bort från dina filmer eller så måste de dö…

– Men det kanske jag är. Jag kan inte med 100 procents säkerhet säga att jag inte är rädd för kvinnor. Apan var en skräckfantasi som jag själv hade, det var jag, det bara var så, och då blev det en man.

Hur föddes den skräckfantasin?

– Tanken tog form när jag arbetade med ett tv-program där jag gjorde dramatiseringar av riktiga brott, oftast mord. Det ledde till att jag insåg hur slumpmässigt och till synes utan motiv som mord och extremt våld utförs. Jag började då ha återkommande fantasier om att jag själv var en gärningsman och det mynnade ut i att jag bestämde mig för att göra en film som skulle vara själva antitesen till en krimfilm. Här skulle inget lösa sig.

En av de första sakerna du berättade när du kom hit, under vårt första möte, är att du var rädd för din mammas ilska när du var liten. Är du fortfarande rädd för din mamma?

– Ibland är jag det. Jag har väldigt mycket respekt för henne. Hon kommer bli mycket, mycket ledsen om jag säger att jag fortfarande är rädd för henne för hon har verkligen förändrats. Men när jag växte upp så var hon väldigt temperamentsfull och oberäknelig. Om jag inte gjorde som hon sa kunde hon säga till mig att jag inte fick komma tillbaka hem igen, inte komma tillbaka till familjen. ”Du får flytta härifrån” kunde hon säga när hon var arg på mig. Då var jag bara åtta år. När jag var barn var jag rädd för att hon skulle bli arg, jag var livrädd för ilskan.

Finns hennes ilska kvar inom dig i dag?

– Ja, alltså… Det jag kommer att tänka på är något som Jesper Kurlandsky sa till mig. Han känner mig väl. ”Du är ett får i ulvakläder” sa han. Inte tvärtom alltså. Det betyder väl att jag är mycket snällare än vad jag verkar. Det är min hyfsat positiva tolkning av det. Att jag framstår som en hård person som bär på en dold aggressivitet men att det bara är på ytan. Kanske är det så, kanske inte.

– Men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så är det så här: Jag vill inte veta mer saker om mig själv än vad jag redan vet. Det var därför jag slutade gå i terapi. Det blev för mycket, det blev mer förvirrande. Och då slutade jag. Jag kanske inte vill veta sanningen om mig själv.