Ann-Sofie Back har övergett både London och sin gamla, trotsiga estetik. Nu gör hon skamlöst attraktiva kläder som vill behaga. Elin Unnes fick audiens hemma hos Sveriges nya skönhetsdrottning.

Fotografi Annika Aschberg

Mode Naomi Itkes

När Ann-Sofie Back var 12 år blev hon av med oskulden. Hon satt i sina föräldrars hus i Stenhamra med en modetidning mellan de skrubbade knäna när hon plötsligt fick syn på ett mode- foto. Modellernas kjolar hade blåst upp, Marilyn-style, så att deras trosor syntes, och Ann-Sofie drabbades av det buddhisterna kallar satori, världsinsikt. Precis som när Adam och Eva åt av äpplet och blev skamset medvetna om sina nakna kroppar skulle Ann-Sofie i sin tur aldrig mer kunna låtsas att kläder bara var något som skyddade mot väder och vind. Hon hade stirrat ner i avgrunden och avgrunden hade stirrat tillbaka. Hennes ögon hade öppnats och hon har inte blinkat sedan dess.

Det är i alla fall historien hon berättar i en intervju efter att hon nominerats till Swiss Textiles Award 2007. Men när jag frågar henne om det har hon inget som helst minne av händelsen. Ann-Sofie Back är nämligen extremt glömsk. I stället berättar hon en annan historia, som också har med skam att göra. Men den återkommer vi till lite senare.

För just nu sitter hon framför mig på sitt nya kontor i Stockholm, rosig i ansiktet precis som jag tänker mig att hon var då, som tolvåringen hon inte längre minns. Hon fyller snart 40 men skrapar med foten i golvet som ett trotsigt barn och lutar huvudet så djupt mot handen att hela armen försvinner i cendréfärgat hår. ”Alltså det här med att komma hem till mig, du förstår inte, inte ens folk jag känner får komma dit.”Den lilla svartvita bostonterriern Beverly tittar vresigt upp på mig, men jag får ändå en känsla av att hon väldigt gärna vill att jag ska ta den fuktiga bollen som hon trycker mot mitt ben.

Vid nästan samtliga tillfällen vi ses upprepar Ann-Sofie att hon inte alls är en särskilt privat person, trots att alla bevis pekar på motsatsen. Hon har bytt bort sitt unika efternamn mot ett mer anonymt för att kunna vara inkognito, under perioder har hon undvikit att bära legitimation, hon finns inte på Facebook och drömmer om att lämna civilisationen. Det gör det svårare att luska ut vad som egentligen hänt med henne – för något är det – de senaste två åren.

Hur kommer det sig att Ann-Sofie Back har övergett inte bara London utan även sin nästan ideologiskt färgade estetik, att hon helt osentimentalt ersatt sin gamla huvudlinje med den nya exklusiva Ann-Sofie Back Atelje,* och börjat utforska något som skulle kunna uppfattas som ytlig skönhet? Och vad är det som är så hemligt med hennes lägenhet?

Ann-Sofie, som aldrig kallas Anso, i alla fall inte så att hon hör, låter sig inte ens luras av den erkänt mest effektiva journalistiska metoden som finns: vin. Hon vet hur man vårdar ett glas vitt som om det vore de sista dropparna vätska på jorden.

En kväll när vi går hem från en pub på Söder i Stockholm, där vi pratat om sex och kämpat för att överrösta vinslinkor och grogghaggor, säger jag att hon klarat sig jättebra, angående att vara självutlämnande i stället för motsträvig.

Hon snärtar till med luggen och utbrister: ”Du tror typ att jag aldrig gjort det här förr!” Och det är ju så klart löjligt. Ann-Sofie Back har förmodligen svarat på fler intervjufrågor i sitt yrkesliv än jag ställt i mitt. Hon har varit svenskt modes affischnamn. Den nya dekonstruktivismens it girl. Mer nittiotalsikon än Brainpool. En klädskapare för det tänkande modeoffret. Sveriges Margiela. Men ända fram till slutet av nittiotalet svarade hon på intervjuförfrågningar via fax. Svaret var ”nej”. Motiveringen kunde vara till exempel ”tidningar ger mig ångest”. Just det verkar inte ha förändrats, skillnaden är att nu pratar hon med dem ändå. Men hon avslöjar aldrig allt. Ledtrådar får räcka.

En av de ledtrådarna är alltså, nästan alltid i Ann-Sofies fall, skam – ända sedan uppväxten i förorten Stenhamra utanför Stockholm, dit hon flyttade med sin mamma, terapeuten, och sin pappa, civilingenjören, när hon var sju. Där började Ann-Sofie, som är ensambarn, i Kristofferskolan, kronan på svensk Waldorfpedagogiks hjässa. – Ett av de viktigaste ämnena var att klä sig i pastellfärgade lakan, springa runt till pianomusik och flaxa med armarna.

– Det gjorde vi jätteofta, minns hon.

Som elvaåring blev Ann-Sofie punkare, i Polarn O. Pyret-långkalsonger med säkerhetsnålar, farmors högklackade skor och smink. Men sitt verkliga modeuppvaknande hade hon redan i sjuårsåldern. I alla fall så som hon minns det i dag.

– Jag skämdes för att min pappa inte brydde sig om hur han klädde sig. När vi skulle till hans snofsiga syster i Djursholm var jag alltid tvungen att kolla att han inte hade olika färg på strumporna, eller hål i byxorna. Jag fattade bättre än han att folk inte skulle prata med honom när vi kom dit i så fall. Någonstans där började jag förstå att man måste ljuga med kläder.

De där lögnerna – hur kläder inte alls är ett sätt att visa vem man är utan ett sätt att projicera en bild av den man önskar att man vore – tog stor plats i Ann-Sofies tidiga kollektioner, när hon bodde i London. Då använde hon ”vanliga” människor som modeller, och tog för vana att vända bak och fram på visningarna genom att komma ut och vinka allra först. Men innan hon når dit har hon fortfarande oceaner av skämmighet kvar att uppleva – oceaner ur vilka droppar hela tiden dyker upp som idéer i hennes kollektioner. Det kan vara kjolar där de pinsamma underkläderna syns, tyger som försöker vara finare än de är eller kanske tröjor på avigan som skryter med en enorm nacketikett på magen.

I sexan började Ann-Sofie i vanlig skola och den skyddade verkstaden byttes ut mot en verklighet där status var en helt konkret maktfaktor. Ann-Sofie hängde med den häftiga klicken (”Det gör jag alltid”), lärde sig ducka i den gamla risiga Saaben om hon såg någon hon kände och klädde sig så modernt som möjligt.

– Det var ju inte några genier som gick i den där skolan direkt. Stenhamra är en konstig förort. Folk har pengar för att de kanske äger ett ganska framgångsrikt vägskyltsföretag.

Det är inga glamourösa pengar?

– Det är inga glamourösa pengar och det är inte heller några intelligenta pengar. Folk bryr sig väldigt mycket om att ha den senaste tv-apparaten. Jag stod liksom och tittade på och tyckte att det var ganska töntigt, men samtidigt, om jag ska överleva den här skiten så är det dem jag är kompis med. Och så får jag göra det bästa av det tills jag börjar i gymnasiet och kommer från den här hålan.

 

 

***

Ann-Sofies mellannamn är Linnea. Det kommer från hennes biologiska farmor. Den pappa som Ann-Sofie kallar pappa fick hon när hon var tre. När hon fyllde 23 gjorde hon, en gång för alla, slut med sin blodspappa. Han levde ett kringflackande liv med sin nya familj, och Ann-Sofie brukade hälsa på ett par gånger om året.

– Jag åkte till Västervik, Vindeln, Norrtälje och andra konstiga ställen. Det var alltid död svensk småstad och jag var en så total gäst i verkligheten att det tog mig flera dagar att lugna ner mig efter de där resorna. Mina halvsyskon var jättesympatiska, hans fru var snäll, men jag kom på att jag inte tyckte så mycket om honom. Då kände jag att ”nä, fan jag skiter i det här”. Det var inte dramatiskt eller något, men jag sa upp kontakten. Han ringde för två år sedan, han trodde att jag ville ha kontakt med honom. Men det ville jag inte. That’s it, sedan dess har jag inte pratat med honom.

I slutet av nittiotalet anställde Jonny Johansson en 28-årig Ann-Sofie Back på sitt växande jeansföretag Acne. Då jobbade redan Fredrik Josefsson där, som programmerare, och han minns fortfarande första gången han fick syn på Ann-Sofie: ”Hon satt vid ett bord och åt frukost, och jag gick fram för att säga hej. Hon tittade upp på mig som om hon tänkte ’Vad är det här för jävla idiot?’, sedan tittade hon bort. Hon svarade inte ens.” Ett och ett halvt år senare, efter många fruktlösa ansträngningar och en dråplig incident med en kaninkostym, gav Fredrik upp sina försök att göra Ann-Sofie till sin flickvän. Och, helt i linje med all ragglogik, har de nu varit ett par i elva år, och gifta i två.

Under hela den tiden, fram tills för två år sedan alltså, hade Ann- Sofie minst ett halvt liv i London, dit hon flyttat för att utbilda sig till modeskapare.

Knarkade du mycket då?

– Ha ha, nä!

Men… det var väl Saint Martins du gick?

 – Ja, det var förvånansvärt lite knark på Saint Martins på den tiden. Det var jävligt städat och min klass var ganska redig. Först vantrivdes Ann-Sofie i London. Hon kände ingen, inte en enda person, och bodde i mögliga råtthål där folk försökte bryta sig in på nätterna. Men i och med slutkollektionen på Central Saint Martins 2001 blev hon Sveriges modekändis utomlands. Det är typiskt att hon – vars föräldrar aldrig motiverat henne eller ens brytt sig om vad hon haft för sig – är den som är ambitiös nog att bryta sig fri från ett litet lands begränsningar. Att det är hon – som säger att hon aldrig lärt sig att pleasa folk, som knappt ens vet hur man gör – som i slutändan ändå gör det alla vill ha.

Trots tolv år i London blev Ann-Sofie aldrig någon förhatlig utlandssvensk. Hon behöll hela tiden hyresrätten i Stockholm och den enda i familjen som pratar svengelska är Beverly. Beverly. Denna förtjusande, snörvelmorrande, humörmässigt helt obestämbara lilla hundråtta, som utan koppel följer Ann-Sofie vart hon än går. Beverly, som vaktades av Säpo medan matte åt lunch med prinsessan Victoria och som får Ann-Sofie att spotta och fräsa över hur osofistikerat Sverige är: ”Hon har varit på Vogue-fester i London, men hon får inte gå på en bar i Stockholm? Det är ju absurt!” Beverly, som Ann-Sofie inte ville skulle synas på bild tillsammans med henne själv i DN eftersom hon oroas av kidnappningsrisken. När jag frågar Ann-Sofies man vad jag borde prata med henne om svarar han ”Hunden”.

Varför heter din hund Beverly?

– Det beror också på mitt dåliga minne. När jag skulle skaffa hund var jag i kontakt med väldigt många uppfödare parallellt, och jag fick för mig att just den här valpen hette Beverly. Jag tyckte att det var konstigt att uppfödartanten döpt min valp åt mig, men samtidigt är det så svårt att döpa hundar. Det blir lätt antingen för coolt eller överdrivet töntigt. Vad heter en hund liksom? Fido typ. Eller, om det är en chihuahua, Rocky. Så jag vande mig vid Beverly. Sedan visade det sig att det var uppfödaren själv som hette Beverly. Hon tyckte att jag var så jävla märklig som döpt min hund efter henne.

Är Beverly en stor del av ditt liv?

– Ja, det är hon. Verkligen. Jag har aldrig tyckt om hundar, men nu tycker jag i stället att katter är helt värdelösa.

Ha ha, du är en djurkappvändare.

– Att ha katt är som att ha en medelkomplicerad krukväxt. Jag fattar inte ens vad jag fick ut av det. Att ha hund är helt sjukt. Man har den där lilla jäveln efter sig hela dagarna. Någon som bara: ”Vad gör du? Vad gör du? Vad ska vi göra nu?” Jättekonstigt. Fast roligt också.

***

Någonting har alltså hänt med Ann-Sofie Back. Under de senaste två åren har hon lämnat London, blivit sambo och etablerat sin hund och sitt företag på ett nytt kontor i Stockholm (det som ser ut som ett näpet rum från gatan men döljer långa katakomber fulla av medarbetare). Hon har blivit designchef på Cheap Monday, lanserat den upphöjda huvudkollektionen Ann-Sofie Back Atelje och gjort ett estetiskt lappkast.

För länge sedan sa Ann-Sofie att vem som helst kunde producera hennes kläder – konceptet var alltid viktigare än själva plagget. Nu låter hon tillverka Ann-Sofie Back Atelje på samma franska fabrik som Lanvin och Balmain. Halsband gjorda av gamla hoptrasslade Chanelväskremmar har ersatts av exklusiv handsömnad inuti plaggen och skrädderi som närmar sig couture. Hennes senaste kollektion för Ann-Sofie Back Atelje (a/w 2011) är inspirerad av bilar. Kollektionen är full av förföriska trompe l’oeil-skuggor och klänningar med öppna ryggar (Ann-Sofie beskriver dem som ”cabbade”). Priserna har justerats efter nivån på hantverket. Från 4 000 upp till omkring 40–70 000 kronor för de dyraste plaggen.

Underkollektionen Back har däremot blivit billigare. Utöver allt detta – och trots att hon fortfarande är mer konceptuell än 98 % av världens övriga designer – sätter hon numera plagget först, inte idén. Det här är förändringar ungefär lika sannolika, och omvälvande, som om gud plötsligt skulle slå ut med händerna och säga: ”Jag är ledsen, jag är inte säker längre, Lilit kan ha varit bruttan ni skulle satsat pengarna på.” Och så har hon gift sig. I rådhuset. Efteråt hade hon och Fredrik fest hemma i hyresrätten på Södermalm.

Vem var det som friade?

– Fredrik, första gången. Det var julafton, vi var och hälsade på hans familj och skulle bara ut och köpa batterier till digitalkameran. Precis när vi var på väg in på Ica stannade han till och sa: ”Du, vill du gifta dig med mig?” Jag röt bara ”Inte nu!” och stövlade in i affären. Jag blev så jävla sur. Vi stod utanför hans föräldrars lägenhet i -10°och skrek åt varandra i en timme. Sedan var det bara in och fira jul. Vi pratade inte om det där på flera år. Och sedan friade jag.

För att få det ordentligt gjort?

– Nä, för att ge igen. Så jag gjorde det över telefon. Helt jätteoromantiskt. Jag ringde upp honom och sa bara: ”Jag har funderat ett tag nu, och jag säger ja.” Då hade han ändrat sig och ville inte gifta sig med mig längre. Men det är en alldeles för lång historia. Nu är vi gifta i alla fall.

Medan du bodde i London var du alltid ”Ann-Sofie Back, för svenskt mode, i världen!” Du var den svenska modeexporten. Men samtidigt är det nu, sedan du flyttat hem, som du verkar ha nått nästa nivå…

– Ja, så är det. Sedan jag flyttade tillbaka har jag kunnat bygga mitt företag på ett annat sätt, jag har kunnat rekrytera rätt personer. Jag har haft råd. I London var jag av ekonomiska skäl alltid tvungen att ta in nyutexaminerade personer som jag lärde upp. Allt de visste var vad jag visste, och jag är ju självlärd när det kommer till produktion och sälj. Nu är det inte så längre.

Så det är därför du börjat göra Ann-Sofie Back Atelje nu?

– Ja, det beror på Anders Berggren, min designassistent. Han jobbar i stort sett heltid med huvudkollektionen – det är vad som krävs, för att höja kvaliteten och nivån – och så gör jag Back själv. Vi har inte haft det upplägget förut, och det är därför jag kunnat göra Ann-Sofie Back Atelje nu.

Det är roligt att du har gruva fall assistenter. Som en sweatshop.

– Ah, du menar kuriosagrottan! Det låg en second hand-butik i lokalen tidigare, och då satt det en konstig rosa pil där, med texten ”Kuriosagrottan”. Det är där Anders har sitt kontor nu, i kuriosagrottan.

En annan sak som hänt sedan du flyttade hem är ju att du fått ett, vad säger man låtsasbarn?

– Ha ha, ett styvbarn kanske?

En väldigt ung rumskompis?

– Precis, vi delar lägenhet med en 14-åring.

Hur är det?

– Han har ju funnits i Fredriks liv så länge vi känt varandra. Men för mig kan det vara ganska slitigt. Jag har inga syskon, jag har aldrig suttit barnvakt, jag har aldrig hållit i en bäbis, eller spädbarn eller vad det heter. Det är lite trixigt.

Man ska ju inte fråga kvinnor sådant, men nu gör jag det ändå. Vill du ha barn?

– Nej.

Vad tycker du om barn?

– Jag är inte så intresserad av dem. Har aldrig varit. Vissa av dem antar jag kan vara söta ibland, kanske?

Möjligtvis, om de är från någonstans i Asien.

– Jag bryr mig inte så mycket om dem. Men det är väl också typiskt för en djur- fnattsmänniska. Det är inget jag någonsin drömt om, men å andra sidan älskade jag ju också katter förr. Jag är inte den enda som märkt förändringen. I år, strax efter att månen passerade Saturnus, fick Ann-Sofie Back sin första recension på Style.com. Tim Blanks var översvallande positiv. Han jämförde Ann-Sofie med Miuccia Prada och be-skrev Ann-Sofie Back Atelje a/w 2011 som imponerande och felfri.

Även om hennes kläder alltid gjort sitt jobb (Ann-Sofie Back gör dig snygg) så har de ofta varit aviga och ibland svårburna. Men nu ser plaggen så åtråvärda ut att till och med stureplansbruttor spetsat webböronen. Elin Kling till exempel, som bloggade om hur hon fotades i Ann-Sofies halsband under vårens modevecka i New York och glatt svarade ”Javisst!” när fotografen storögt frågade om det var en riktig piercing. Halsbandet, som ser ut att gå rakt igenom halsen, är en del av Ann- Sofie Back Atelje s/s 2011, en kollektion inspirerad av porrfilm. Ball gags har blivit till kristalliga spännen, det våta har sköljt över en hel klänning som på ett obegripligt realistiskt – och snyggt – sätt verkar klibba fast på kroppen, en ring penetrerar ett finger som penetrerar en ring. Vartenda plagg är som en direkt komplimang till hud, ben och kropp.

Skammen är fortfarande central, bilkollektionen inspirerades till exempel av de där gamla skämmiga skrothögarna som Ann-Sofie brukade ducka i hemma i Stenhamra. Hennes ursprungliga inspirationskälla har inte förändrats, ändå är allt bakochfram. Fulsnyggt har blivit klassiskt vackert. Svårburet har blivit lätt. Ann- Sofie, som måste tvinga sig själv för att kunna se sin design genom någon annans ögon, verkar nu göra trevande försök att tillfredsställa.

Hon erkänner att hon inte har några problem att vara inkonsekvent. Ena dagen kan hon vara en oerhört förstående chef, nästa dag kan det vara som att prata med en vägg som det står ”Skyll dig själv, pucko” på. Den här inkonsekvensen, att hon utan några uppenbara bekymmer kan byta en estetik mot dess motsats, kan så klart ha att göra med att det som en gång var svårt och provokativt nu blivit en naturlig del av modevärlden, dels tack vare just Ann-Sofie, vilket gör att hon själv tvingas vidare. Det kan också ha att göra med att hon är tvilling, det mest schizade av alla stjärntecken. Eller så skulle det kunna vara så att hon helt enkelt inte minns vad hennes ideal brukade vara.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om våld.

– Ska vi? Där ser man.

Du gör en porrkollektion, en skräckfilmskollektion och en bilkollektion. Alla har våld som gemensam nämnare.

– På vilket sätt då?

Skräckfilmen är ju självklar. Bilar är våldsamma, inte bara olyckorna, utan även kraften de rör sig med. Och en del hävdar ju att det finns ett element av våld i porr. Har du en våldsfetisch?

– Det är ju det jag inte har. Det låter jättebra, det här du kommer med, men det är helt enkelt bara lättare med teman som är hittiga. Plastikkirurgi, när jag visade den kollektionen, det var inte så hittigt. Det var nog svårt för modevärlden att inte uppfatta det som kritik. Displayteknik, du kan tänka dig hur svårt det var att skriva en intressant pressrelease om den kollektionen. Jag börjar förstå det mer och mer nu. De senaste säsongerna har jag försökt välja teman som är tydliga, och våld kanske är tydligt.

Det kanske inte är din våldsfetisch, utan samhällets: Saker som innehåller ett element av våld är mer kittlande, och du är lackmus- pappret som suger upp det. Men finns det i så fall en koppling mellan våld och mode?

– Ja, det finns det nog. Kvinnoideal, eller smalhetsideal, det är ett våld man begår mot sig själv. Absolut.

Känner du att sex är närvarande i det du gör?

– Vaddå?

Sex! 

– Åh. Det har ju varit ett problem för mig, att det inte har varit det. Att det jag gjort inte varit tillräckligt kvinnligt eller sexigt eller feminint. Det har jag fått höra många gånger.

Det är därför jag undrade om du tycker att du gör sexiga kläder.

– På senare år har jag försökt att aktivt tänka på att det ska bli sexigare, eller attraktivare. Och det tror jag är bra. Jag tror att kläderna blir bättre när jag för in det tankesättet i min process. Jag kommer aldrig göra vulgo-kollektioner eller gulligull-kollektioner, men det finns en poäng med att det ska vara attraktivt. Det är utmaningen för mig nu – att skapa något som tilltalar både mig och en större skara människor. Det är obekvämt och det gör mig osäker, men det är vad jag måste göra för att utvecklas.

Du säger att skam ofta är en utgångspunkt för dig. Samtidigt bryr du dig inte om vad folk tycker. Är inte det motsägelsefullt?

– Jag tror jag skämdes konstant från att jag var fyra fram till att jag var 18. Sen slutade jag. Men det är klart att det finns kvar i mig. Jag har bara gjort skammen legitimt, genom att använda den.

Hur reagerade folk på porrkollektionen?

– Det var inte en jävel som höjde på ögonbrynen. Det är ju annars något jag haft problem med. Att det är konstiga modeller, eller att mitt modeskapande innehåller en inbyggd kritik mot modevärlden. Men porrkollektionen, den slank bara förbi.

Gillar du porrfilm?

– Nej, det gör jag inte. Jag är egentligen ganska pryd.

Vad blir du attraherad av?

– Min senaste kollektion, Ann-Sofie Back Atelje a/w 2011, tycker jag är oerhört attraktiv. Jag kan också tycka att det är attraktivt att vara värdig, att man har tänkt själv och att man inte klär sig för en man.

Hur tycker du att en snygg kille ser ut?

– Jag tittar sällan på killar. Jag bryr mig väldigt lite om killar. Jag bryr mig ganska lite om tjejer också. Här blir vi avbrutna eftersom de som sitter bredvid oss, på puben vi gått till eftersom det är en av få som släpper in modehundar, använder chips till att skopa upp Guinness ur sina pints för att kunna mata Beverly. Ann-Sofie går från fnittrig till isdrottning med onda ögon på en sekund och alla drar åt sig fingrarna. Sedan vänder hon sig obekymrat tillbaka och fortsätter precis där hon slutade.

– Jag vill inte säga att det är insidan som betyder något, för den bryr jag mig inte heller om. Jag är vansinnigt onyfiken.

 

 

 

 

***

Andra gången vi ses har Ann-Sofies erkänt nyckfulla humör slagit om. Hon är mer defensiv. När hon ställer den hypotetiska frågan ”Behöver ett så litet land som Sverige verkligen mode på den nivå som jag och Sandra Backlund gör” håller jag med. ”Vad fan säger du!?” skäller hon tillbaka, bara halvt på skämt, och jag blir så stressad att jag genast måste börja prata om en ny miljöbok som heter Do We Need Pandas? Det är först i efterhand jag inser att det är jag som är otrevlig. Ann-Sofie Back är ingen panda. Hon är en extremt viktig del av svenskt modes ekosystem.

Ann-Sofie har på sig en vit skjorta, en svart kjol med hög slits och svarta slingbacks med nerhasade, svarta sockor i. Hon påminner lite om Kim Gordon, från konstrockbandet Sonic Youth, när hon står framför mig på Cheap Mondays nål-filtsmatteprydda kontor och berättar att hon flyr. Hon läser dåliga böcker, tittar på skit-tv, fantiserar om ett momsbefriat liv i en liten timrad stuga i Oregon, vad som helst hellre än att behöva deala med hur hennes nya jobbkombo – 50 % på det egna företaget och 50 % designchef på den multinationella jeansjätten – håller på att mala ner henne. I februari i år visade hon underkollektionen Back i Stockholm, dagen efter hade hon en stor upp till bevisning med Cheap Monday och till sist var det huvudkollektionen, uppföljaren till Ann-Sofie Back Ateljes bejublade första, som skulle presenteras i London. Dagen efter åkte hon och Cheap Monday-teamet till New York på en sex dagar lång researchresa. När Ann-Sofie kom in i en enorm vintagebutik i Brooklyn svimmade hon nästan. Faktiskt, fysiskt. De som jobbar med henne hade laddat upp med proteinsnacks och vattenflaskor för att kunna följa med i Ann-Sofies robottempo, men det var hennes egen kropp som gav upp först.

Jag har en kroppsuppfattning jag döpt till ”Big Bird” som är min fiende. Har du någon kroppstyp som du försöker klä bort?

– Jag tycker väldigt illa om när partiet mellan midjan och knäna blir för kvinnligt. Men jag blir ofta väldigt förvånad när jag får syn på mig själv i spegeln. Helt plötsligt vaknar jag en morgon och bara ”Vad in i helvete är det som pågått här?!”

Det där med att mellanpartiet är kvinnligt, är det något du märkt av mer med åldern?

– Jo, absolut. Jag vet också att min mamma hade en kurvig period i åldern 37–55. Det är ett problem att jag ibland inte känner mig hemma i min egen kropp, att den inte representerar mig. Men jag är ganska bra på att blunda för det också. I stället kan jag bli besviken på mig själv när jag ser att jag går på något konstigt sätt. Att jag inte ser värdig ut, utan bara skyfflar mig fram genom livet.

Kollar du på America’s Next Top Model?

– Ja. Jag är så nöjd med att jag har nailat vem som vinner de senaste tre–fyra säsongerna. Jag vet vem som är en modell! Jag kan det där nu. Från att ha jobbat med feta dvärgar – som folk sa när jag använde riktiga människor i mina visningar – till att jag kan titta på de där 20 tjejerna, och veta vem som kommer vinna.

Jag gissar alltid på den kutruggiga med utstående öron som åker ut i tredje avsnittet.

– Men en gnutta av det utseendet funkar. Det är en fin linje däremellan, och det är den jag lärt mig se. Förut tyckte jag bara ”knäpp som knäpp”. Nu har jag fattat exakt var gränsen går, när något blir för knäppt för alla andra.

Du använder bara ”riktiga” modeller för huvudkollektionen nu?

– Ja, sedan 2006.

Sedan MQ började med feta dvärgar.

– Precis, då kände jag att det blev för trångt i det hörnet. Jag slutade när jag märkte att det skrevs för mycket om modellerna, och bara två rader i slutet om kläderna. Jag var tvungen att ändra på det, att välja vad som var viktigast. I det här fallet kunde jag inte förändra världen.

Vad kollar du mer på för tv?

– Gordon Ramsay. Om jag har en yrkesmässig förebild så är det han. Han får alla att jobba åt hans håll, trots att han är som han är. Jag fattar inte hur han gör det. Han är min förebild. Han och Britney.

Va, är det sant!?

– Nä.

Du har gått från att kritisera modevärlden till att i stort sett utforska skönhet. Har du svikit dina gamla ideal?

– Nej, jag tycker att jag till slut, verkligen, börjar komma på lösningen. Att jag kan förena mina ideal med någonting som en större grupp människor också kan tycka är vackert. Jag kan vara mindre in your face och bry mig mer om slutprodukten också, inte bara idén eller konceptet. Det är kläder liksom. Och jag vill göra kläder. Jag vill inte vara konstnär. Jag har kommit på det nu. Och så är jag mindre övertygad om att jag har rätt nu för tiden.

Jag tycker det är coolt att du är så sur. Hur blir man det?

– Åh herregud, det där har jag fått höra ofta.

Men hur blev du det?

– Jag vet inte, men jag kommer ihåg en grej från när jag gick på Kristofferskolan: Där fick man vara precis hur som helst. Det var aldrig någon som sa till en att ändra på sig. Sedan, när jag började i vanlig skola, började folk fråga ”Varför är du så sur?” eller ”Blev du sur nu?”. Och bara för att man var sur så hade man fel, och det betydde att man skulle ändra på sig. Jag tyckte det var jättekonstigt. Så jag har bara fortsatt att vara sur.

 

 

 

 

***

Till slut lyckades jag ändå, med metoder som skulle ha imponerat på en fem i tre-raggande snubbe, följa med Ann- Sofie hem. Det är mysigt. Vardagsrummet är turkost och i sovrummet står en säng gjord av råa trästammar. Soffan är mjuk och Ann-Sofie tassar omkring barfota och säger ”Go to your spot” eller ”Come here” till Beverly, som gått i valpskola i England. Och jag får för första gången se henne dricka ett helt glas vitt vin.

Du, det är en sak jag undrat jättemycket över. En av mina favorittröjor är en svart, genomskinlig t-shirt. Det är en drapering på framsidan…

– Jag vet vilken det är, från s/s 2008.

Och på ena sidan hänger en stöldmärkning?

­­– Har du snott den?!

Ha ha, nä! Jag tänkte att den kanske var en del av plagget. I min hjärna hängde det ihop med ett koncept: Man försöker fejka ihop en personlighet genom sina kläder, men det kommer alltid att hänga ut någon liten grej som avslöjar en. Samtidigt har jag alltid haft en gnagande känsla av att det kanske bara var en miss, att butiken bara glömt att ta bort stöldmärkningen. Men sedan tänkte jag att det kanske var konceptet, att jag liksom skulle bli tvungen att möta min egen osäkerhet i det här plagget.

– Men vad fan… De har bara glömt att ta bort stöldmärkningen i butiken. Någon gång, för väldigt länge sedan, var det en designidé, att ha stöldmärkningar på plagg. Men den typen av koncept, de ligger ju faktiskt väldigt långt tillbaka i tiden. Jag jobbar inte med dem längre.

Okej, då tar jag bort den.

– Gör det. Men alltså, den kollektionen kom ju för flera år sedan. Har du gått runt med den sedan dess?

Ja.

– Stackars männska.

Fotografi Annika Aschberg

Mode Naomi Itkes | LinkDetails

Make up Anya de Tobon för Chanel Cosmetics | LinkDetails

Hår Mike Lundgren | LundLund

Modell Michaela Hlavaekova | Elite

Fotoassistent Gustav Almestål

Stylistassistent Lap-See Lam

Retusch Bonso.se

* Atelje skrivs utan accent. När jag frågar om det blir Ann-Sofie förvånad, och säger att det nog bara är ett korrfel. Men hennes man Fredrik, som gör all form till Back och Ann-Sofie Back Atelje, berättar att det var Ann-Sofie själv som sa åt honom att ”ta bort den där flugskiten” när han gjorde loggan.