Patienten lider av svår svartsjuka, diverse nojor och ett tvångsmässigt serietecknande. Han liknar sig själv vid en hund och har ett komplicerat förhållande till ett rådjur.

Fotografi Maja Flink

 

Onsdag 16 mars klockan 12.30

Jag minns hur det ryktades att Martin Kellerman i verkligheten inte alls hade särskilt mycket gemensamt med sitt alter ego Rocky. Enligt skvallret var Martin inte någon slö slacker likt seriehunden utan en sorglös och omsvärmad utelivskille som rumlade mellan Mariatorget och Götgatsbacken på Södermalm med en kvinna under varje arm.

Den 13 april 2007 tvärdog ryktet. Då började den dokumentära tv-serien Non Fiction att sändas på SVT. Den handlade om Martin Kellerman och hans vardag, om några vänner som gjorde absolut ingenting. Att se dem sitta tysta med varandra på någon krog var en närmast meditativ upplevelse. Allt som fanns i deras liv var leda, vardag, några mumlade ord och arbete. Jag älskade den där serien, trots att den var en utdragen förolämpning mot allt som kallas dramaturgi eller bra tv. Samtidigt funderar jag på om den inte gav en lika ofullständig bild av Martin Kellerman som ryktet om den sorglöse rumlaren.

Inför vårt första möte är jag upprymd men orolig. Upprymd för att jag ända sedan den första Rockyrutan har velat greppa den person som ibland skymtar fram bakom seriehundens cyniska blick. Orolig för att vårt samtal kommer bli fattigt på ord. Men kanske är det samtidigt en ny Martin Kellerman jag möter. De senaste åren har han både lämnat Stockholm för Västerås och börjat gå i terapi.

Jag sätter mig i en fåtölj i Martin Kellermans arbetsrum. Martin ligger utslängd i soffan, våra blickar möter inte varandra. Ljusbordet där han ritar alla sina serier lyser fortfarande. Jag får känslan av att han vill att jag så snart som möjligt ska vara färdig så att han kan återgå till sitt jobb.

***

När du sommarpratade 2007 berättade du om hur du började jobba på serieförlaget Galago efter att du hoppat av gymnasiet. Det mörka rummet där alla tidningssidor fotades blev en trygg plats för dig. Du var tjock och finnig och trivdes i mörkret där du kunde gömma dig från omvärldens blickar. Hur illa ställt var det egentligen med dig i tonåren?

– Jag var jävligt finnig men kanske inte så tjock som jag kände mig. Jag tror jag vägde ungefär som jag väger nu men på den tiden var jag mindre och hade inga muskler, jag var ju tonåring. Jag hade kanske tio kilo övervikt. Jag var olycklig och livet var värdelöst, men jag bestämde mig för att det fick vara så här i några år. Jag visste att det skulle bli år utan tjejer eller kompisar. Jag räknade bort allt. Det som fick mig att stå ut var att jag hela tiden drömde om att bli framgångsrik, att någon gång få jobba som serietecknare.

Hur var livet i det mörka rummet?

– Jag tyckte det var väldigt skönt där inne. Det var lite som Charles Bukowski skriver i sin självbiografi. Han hade nog värre finnar än jag, han hade stora bölder över hela kroppen. En gång när han genomgick en hemsk femtiotalsbehandling där de borrade bort acnen gick han ut på sjukhusets entrétrappa för att röka. Förutom två små hål var hela hans huvud invirat i bandage. I det ena hålet stack han in ciggen, genom det andra spanade han på världen med ett öga. Han stod där utanför sjukhuset och njöt. Han såg kvinnor som för första gången tittade tillbaka på honom. De tänkte nog att han var en brandman som varit med om en olycka eller att han var en hemsk brottsling. Och han stod där och bara njöt. Folk kunde inte se att han var en finnig unge, han kunde vara vad som helst där inne.

Vad är orsaken till att du inte är kvar i det där rummet i dag?

– Jag tror faktiskt det handlar om att jag har haft föräldrar som uppmuntrat mig. Min pappa jobbade med barnteater och gjorde lite allt möjligt, han var en typisk allkonstnär. Så det var inte en konstig tanke för mig att jobba med något som man gillar.

Har du alltid vetat att du är väldigt bra?

– Ja. Fast jag blev lite tveksam när jag började på Galago. Det fanns så många extremt begåvade människor som jobbade där. Jag hade väldigt höga tankar om mig själv när jag var yngre. Jag var alltid bäst i klassen på att rita. Men när jag kom till Galago så märkte jag att Joakim Pirinen var på en annan nivå redan i min ålder och nu är han långt ute i rymden. Jag kommer aldrig att komma dit. Det var ju rätt knäckande.

Vad har porrtidningen Aktuell rapport betytt för dig?

– Ja, jag var ju deras skämttecknare under några år. Det var buskishumor som slagit fel och bara blivit konstig. Jag var extremt produktiv och det gjorde att några rutor blev så dåliga att jag i dag kan skratta åt själva tanken att jag suttit där och ritat de där serierna.

Jag minns att du har publicerat en i Rocky. Två mycket håriga apor står i bikini på en strand och tittar på varandra. Efter ett tag säger den ena: ”du har glömt att raka bikinilinjen.”

– Det där var nog höjdpunkten av allt jag producerade för dem… Men hela min framgång bygger på vad jag gjorde under de där åren. Jag tränade upp iakttagelseförmågan, hur man kan göra någonting av ingenting. Jag var pengakåt och var därför tvungen att producera nya skämt hela tiden. Och då fick man liksom koka soppa på en spik. Det var väldigt bra träning.

Det här var bara uppvärmning. Nu börjar vi.

När du sommarpratade lovade du också att aldrig gå till en terapeut. Du tyckte att det var meningslöst att ge pengar till någon som satt och sov medan du låg på en soffa och snackade. Vad var det som fick dig att ändra dig?

– Jag ändrar mig väldigt ofta. Men att jag ändrade mig den här gången handlar om att jag träffade min tjej. Jag är väldigt svartsjuk och när jag erkände det så tyckte hon att det var bäst att jag gick och pratade med någon. Hon var inte den första som föreslog terapi så jag var inte svårövertalad. Jag ville visa att jag var seriös nu. Jag hade inte varit ihop med någon på fem år och nu bestämde jag mig för att verkligen satsa.

Vad fick du lära dig hos din terapeut?

– Att visa svaghet, att berätta att man är orolig, att erkänna att man känner sig hotad. Det här var ju KBT-terapi så det handlade också om en massa praktiska tekniker som jag egentligen aldrig har använt. Jag har blivit bättre på att kommunicera, bättre på att förklara hur jag känner och inte bara sura och stänga av. Men… Jag är fortfarande rätt jobbig. Mitt problem är att jag alltid tror att det värsta ska hända. Jag har alltid varit så. När jag var liten så oroade jag mig jämt. Jag tror inte att det går över bara för att jag lär mig lite nya andningstekniker eller tankelekar. ”Stoppa ned tankarna i en låda, skicka nu iväg lådan!”

När du har berättat om din barndom får jag känslan av att du var svartsjuk redan på din mamma. När hon skulle bort på kvällarna så grät och skrek du.

– Ja, jag var väldigt orolig som barn. Det räckte att mamma gick ut i ladugården så trodde jag att hon skulle ramla och slå ihjäl sig. Och när vi bodde i Norge var jag rädd för att det skulle bli krig i Sverige där min pappa bodde.

Vad var det som fick dig att våga flytta ihop med din tjej, sälja lägenheten i Stockholm och flytta till Västerås?

– Min första tanke var givetvis att hon ville flytta till Västerås för att bli av med mig. Men när jag insåg att vi båda skulle flytta hit kändes det väldigt läskigt.

Det verkar som du är väldigt kär i henne.

– Ja, det är jag.

Är inte det en omtumlande upplevelse för någon som du?

– Jo, det är skitläskigt. Det gör mig orolig hundra gånger per dag. Jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk som under de år jag inte var kär i någon. Särskilt när jag inte ens var olyckligt kär i någon. Jag hoppades att det skulle dröja länge innan jag träffade någon. Att vara ensam är så fridfullt. Det är som att kunna andas ut. Man kan götta ned sig i sitt eget pyssel. Nu grubblar och oroar jag mig jämt. Det är högre toppar, men jag är inte någon som jagar toppar. Jag har alltid strävat efter en trevlig vardag där jag går till mitt jobb och bara sitter och ritar serier.

Det kan inte vara så enkelt. Vad hände med den Martin Kellerman som rumlade hem från baren Sjögräs fem kvällar i veckan?

Under de här ensamma åren drack du mycket. Vad blir du för person av alkohol?

– Samma. Jag blir aldrig utlevande. När jag blev för full gick jag alltid hem. Det var inte så mycket supande. I stället handlade det om att umgås med kompisar genom att dricka.

Men något i själva ruset måste det ju ha varit som lockade?

– Ja. Det handlade om att vara en del av en gemenskap, plus möjligheten att träffa tjejer. Det var nog mest tjejer som lockade. Sen så är jag ju ganska stresskänslig. När jag jobbade på dagarna så längtade jag efter den där första ölen. Den kom tidigare och tidigare på dagen. Jag behövde det för att koppla av. Det här tänkte jag inte så mycket på förrän jag provade att ha en vit månad. Jag trodde inte att det skulle vara något problem, men så fort jag hade bestämt mig så fick jag panik. Vad fan ska jag göra nu?! Vad ska jag ägna mig åt förutom att jobba?! Mest läskigt var att inse att jag behövde fylla min tid med något annat än öl. Jag kände inte till någon annan umgängesform än att gå ut. Och jag ville inte sitta på en bar med en Loka. Så jag började spela badminton, jag började gå på utställningar. Jag kollade hela tiden i tidningen för att ta reda på vad som hände, jag blev som en turist. Jag var inte nykter en hel månad men tillräckligt länge för att upptäckta att det fanns andra saker att göra.

Kan du jobba och dricka samtidigt?

– Det kan jag väl.

Blir det sämre?

– Det blir annorlunda. Under en period satt jag alltid med ett glas rödvin eller rökte gräs när jag ritade. Jag kan inte säga att det blev sämre grejer. Det blev annorlunda. Flummigare.

Du har sagt tidigare att du inte tycker om fiktion, att du bara gillar dokumentärer.

– Jag har egentligen inte svårt för att hitta på, men jag tycker det skär sig om jag gör det i min serie. Dessutom måste man ha bra minne om man ska ljuga. En kompis till mig fick barn, men han var inte med i serien så jag hittade på att det var Mange, en annan kompis, som fått barn. Men eftersom det inte hade hänt så glömde jag givetvis snart bort att Mange var pappa. Han framstår verkligen som världens sämsta farsa! Han har riktigt dålig kontakt med en unge som inte finns.

– Däremot håller jag på och skriver en bok. Där är det väldigt roligt att hitta på. Men jag sorterar bort allt som jag inte tror på själv. Även när jag hittar på sorterar jag bort dramatiken, jag tror inte på den. Ändå är ju det verkliga livet dramatiskt. Alla de här turerna med min tjej, att allt var kaos och att vi tvingades vara i New York för att en vulkan vaknade till liv – det skulle jag ha strukit direkt om det inte verkligen hade hänt.

Varför tror du att Rocky har funkat i så många år?

– Nerven är att jag inte sitter och är vis av åren och ser tillbaka på hur dum jag var som ung. Jag skriver om det jag är mitt uppe i. När jag ser tillbaka upptäcker jag nya nivåer, självbedrägerier och sådant. Hade jag legat tolv år efter och i dag ritat mitt liv när jag var 24 skulle det bli helt värdelöst.

Vad ser du för person när du läser dina tidigaste Rockyserier?

– Jag var ganska upptagen med vad jag skulle vara för person. Jag var ganska ängslig. Jag tänkte väldigt mycket på att jag skulle skaffa familj när jag var 24. Sen försvann det helt. Det är först nu som det börjar komma tillbaka. Det är en detalj som jag inte skulle kommit ihåg om jag inte ritat serien.

– Överlag har jag svårt att läsa de äldsta albumen. Visst tyckte jag, när jag gjorde dem, att jag var väldigt insiktsfull, men jag lämnade ut mer av andra än mig själv. Det är inte bra. Då blir det som i Nemi, någon som har rätt och ser hur alla andra gör fel. Eller Magnus Betnér. Han är ju en sådan som sitter på svaret och skrattar åt idioterna. Det blir ihåligt i längden. Jag skrattar ofta åt andra som jag tycker är idioter men man måste göra rätt klart för sig att man själv inte heller vet någonting. Man har sin uppfattning men ställer någon rätt motfråga så har man förmodligen fel.

Att jag inte tänkt på det tidigare. Givetvis är självinsikten nyckeln till hans humor.

Det skulle vara spännande om Rocky fick leva länge. Att du tar honom med in i döden. Att han både får gå i pension och flytta till ålderdomshem.

– Jag hoppas att serien kommer finnas kvar så länge. Det värsta skulle vara om jag dog väldigt plötsligt och inte hann rita slutet. Det skulle vara fullkomligt dramaturgiskt felaktigt. Så jag har faktiskt tänkt att jag ska göra några alternativa slut som skulle kunna publiceras ifall jag oväntat skulle dö. Det vore hemskt om jag själv dör på något spektakulärt sätt medan Rockys sista stripp blir att han står på en bar i Umeå och pratar om kärnkraftsolyckan i Japan. ”Jaha”, skulle alla tänka och nästa dag skulle Blondie vara tillbaka i DN. De får gärna ta tillbaka Blondie men då vill jag att min serie har slutat med att jag har smackat in i en bergvägg.

Tänk om serien får leva så länge att du hinner bli dement. Det skulle vara intressant. Du fortsätter rita men är helt förvirrad. I första rutan drar du ett skämt, sedan glömmer du bort det och drar samma skämt i den andra rutan, och i den tredje och fjärde.

– Jag är helt säker på att några skulle säga: ”Han har aldrig varit så här bra!” Fast allra mest snopet skulle ju vara om jag blev totalförlamad. Jag skulle i och för sig kunna förbereda mig inför detta genom att redan nu rita mig själv som förlamad ur några olika vinklar. Min handstil finns redan som typsnitt så då kunde jag blinka fram texterna. Det skulle bli en spännande serie som bara handlade om vad som händer i mitt huvud där jag sitter ensam med mitt blinkande öga. Det där fixar de på förlaget.

 

Notering Min bild av Martin Kellerman var glasklar. Jag vandrade från tågstationen upp till den enorma trävilla där Martin bor tillsammans med sin flickvän. Jag förväntade mig att jag skulle behöva dra svaren ur honom. Det blev tvärtom. Han gav mig allt. Och nu vet jag inte hur jag ska fortsätta.

Onsdag 23 mars klockan 12.30

När jag kommer in i Martins arbetsrum tror jag först att han har förberett allt inför vårt andra samtal. Dragit fram stolen i rätt läge vid soffan, lagt fram en sladd till min bandspelare, men nej, det är snarare så att allt står kvar precis som vi lämnade det för en vecka sedan. Kanske är det så här hans vardag ser ut? Stillastående. Lampan i ritbordet lyser fortfarande, på en hylla ovanför står hans dator, på den brukar tv-serier rulla medan pennan långsamt plitar ned ruta efter ruta.

***

Välkommen till terapisession nummer två.

–Tack.

Du har fått en del kritik genom åren. I höstas blev det debatt kring en av dina seriestrippar där du skämtade om att det var ”judarna på Bonniers” som hade gjort att ditt kärleksliv alltid kraschade. Jag tänker att en person som ritat serien om barnboksfiguren Totte med rubriken ”Pappa trycker Totte i tarmen” ändå är rätt okänslig för andras åsikter.

– Nej, du säger fel. ”Tottes pappa trycker…”

”…Totte i tarmen.” Det är ändå rätt grovt.

– Inte blev jag särskilt förvånad över att folk blev sura. Förutom etniska minoriteter täckte den ju in det mesta som man inte får skämta om. Författarna hotade med stämning. Men det här var ju en tidning som var van vid att folk blev upprörda, det var trots allt Aktuell Rapport.

I Rocky beskrev du några år senare hur du låg inlagd på sjukhus efter en magoperation. Du riskerade att få stomipåse och tyckte att läkarna ”även kunde skära av kuken när de ändå var igång, knulla skulle du ändå aldrig få göra med en bajspåse på magen”. Vad fick du för reaktioner då?

– Först var det anhöriga som ömmade för de som fått stomipåse som hörde av sig. De sa att sånt här kan man inte skämta om. Men sedan fick jag även reaktioner från de som verkligen hade fått en sådan påse. ”Vad bra att du skriver om det här, för exakt så där kände även jag när jag fick beskedet!” sa de. Folk ser sig ofta som riddare med uppdrag att skydda de som de tror är svagare. Jag har hört det tusen gånger. Folk ska väl ha något att göra, något att skriva på sina bloggar. Jag förstår att man har en massa åsikter och vill dela med sig av dem. Det är ju precis det jag gör. Men jag tycker samtidigt att det är fett irriterande med andras åsikter. Jag är trött på andras åsikter, inte bara om mig, utan generellt. Ibland tror jag att jag skulle trivas i Nordkorea där det bara finns en sanning. Jag förstår inte folk som kan se Debatt på tv. Det handlar ju bara om låsta positioner. Jag blir galen på folk som inte kan ändra sig. Det skulle vara bra för mänskligheten om någon någon gång sa: ”Det du nu sa låter bra, jag ändrar mig!”

Rocky beskrivs som en självutlämnande serie. Men vad är uppriktig ärlighet? Det finns fula och fina nojor och svagheter. Henrik Schyffert och Sarah Silverman skämtar om att de varit sängvätare. Det är lätt att vara brutalt ärlig kring sådant som man egentligen inte skäms för. Eller i alla fall kan hantera om det blir känt. Men de där andra hemligheterna?

I serien framstår du som väldigt ärlig. Var går gränsen för vad du avslöjar om dig själv i Rocky?

– Jag har ju gjort en stripp där Mange säger att ”Bajsa i duschen är en sådan där sak som alla gör men ingen pratar om”. Det är kul att han tror att alla gör det. Men jag vet inte om det finns någon gräns för mig. Jag berättade ju i serien att jag började gå till en psykolog, allt kring det är med. Har man väl börjat vara ärlig så får man väl fortsätta. Speciellt på sistone har jag beskrivit mina nojor i detalj. Förut var det kanske mer så att de manifesterades genom själva handlingen. Allt handlar om att det finns en massa saker som jag skäms över i verkligheten, men när jag tar med det i serien så försvinner skammen. Det är ju därför jag håller på med det här. Har jag berättat om det i serien så kan ingen komma åt mig. Det blir som ett försvar.

Använder du serien som en sköld?

– Ja. Det är ingen som kan säga något om mig som jag inte har sagt själv. Även om någon som inte läst serien påpekar någon brist hos mig så tänker jag: ”Vilken idiot! Det där har jag ju sagt själv! Och jag sa det jävligt mycket roligare, jävligt mycket mer på pricken, jävligt mycket elakare!”

Jag upplever det som om ditt förhållande ändå är en rätt fredad zon. Du skrev mycket om hur det var i början, när ni precis hade träffats, men nu är andra saker än er relation i fokus. Hur gör du för att överföra din egen lugnare vardag till seriens tillspetsade värld?

– Det finns hur mycket material som helst. Att umgås med någon är alltid bra för serien. Däremot så är det ju i princip samma konflikter som dyker upp hela tiden. Man kan inte göra tusen serier om samma bråk. Inte ens tvåhundra, eller ja, det har jag ju gjort. Det är nu etablerat att vårt förhållande inte är okomplicerat, det kommer aldrig att bli det. Kanske får det räcka.

Vill du skydda er kärlek?

– Ja. Jag vill ju ha någonting själv.

Kan du skratta åt dina egna ser…

– Ja. Det gör jag ganska ofta. Jag skrattar medan jag skriver dem. Jag tänker tillbaka på tillfället då det jag ritar hände. I går plockade jag ihop grejer till en utställning som jag ska ha i Falun. Då satt jag och skrattade medan jag läste gamla serier. Min tjej tyckte jag var ohyggligt dryg.

Vad tycker du är roligast?

– Det är mycket jag inte tycker är kul. Det är som att läsa sin gamla dagbok. Men det jag skrattar åt är det som jag själv har glömt. Och jag gillar när saker blir fel. När jag säger något som man inte ska säga. Jag är inte så intelligent. Så är det bara. Jag är bra på några få saker, men jag kan vara otroligt korkad. Jag tänker inte tillräckligt långt.

Jag har alltid tänkt att du spelar korkad i serien.

– Det är absolut äkta. Man tänker fel, men så kommer man rätt snabbt på att man har fel. Jag gillar det där ögonblicket då man inser hur jävla dum man är. Det kan handla om att man blir rädd för något. En gång gick jag på Söder Mälarstrand på julen. Det var natt och plötsligt så blåste det fram en uppblåst snögubbe som satt på någon båt. För en sekund var jag övertygad om att jag hade blivit angripen av en snögubbe.

Snart är vår tid slut, men först skulle jag vilja prata om djur.

En del hävdar att man kan hitta sitt inre djur genom djup meditation. Jag har försökt, jag fann en björn. Vad är Martin för djur? Han ser ut som en hund, men är han kanske en katt? Eller en lama?

Jag skulle vilja veta om det finns någon djupare symbolik i ditt val av djur. Allt kan inte bara vara en slump. Elefanter verkar du till exempel inte gilla. Inte heller noshörningar. Båda brukar du rita som dryga stekare.

– Nej, noshörningar är alltid dörrvakter. Elefanter är ofta någon som glider förbi i bakgrunden på en fest. Jag har inget spännande svar på det här. Att min tjej är ett rådjur var för att hon ett tag hade en profilbild på Facebook där hon höll i ett uppstoppat rådjurshuvud. Jag hade också lite press på mig att inte rita henne ful. Att rita någon som en fågel är lite på gränsen, det brukar inte vara populärt. Även om jag försöker rita en snygg fågel. Fågel är en snygg tjej på krogen som jag inte känner. Hon är snygg, men dryg. Katter gillar jag mer. Men katterna blir alltid så lika. Det är ett problem.

Det är ändå en viss fauna du håller dig till. Du har väl aldrig haft med en älg?

– Jo, fast i bakgrunden. Det kan nog dyka upp en älg eller en zebra. Men överlag är det ett fattigt zoo. Det är som Skansen, inga spännande djur.

 

Notering Martin blir mer och mer avslappnad. Jag tror att han har tagit ett stort steg framåt det senaste året.

 

Måndag 4 april klockan 14.00

***

Den här boken du nämnde i vårt första samtal, vad är det för en bok?

– Vilken bok?

Du sa att du skrev på en bok.

– Jaaa, jo, jag har kommit igång med att skriva lite på fritiden. Jag vet inte hur det kommer att gå, eller om jag blir klar. Men jag är ganska målinriktad. Det handlar mest om att jag vill komma igång med att skriva, inte om att jag måste bli färdig.

Vad är det för en bok?

– Det är fiktion.

Men du gillar ju inte det som är påhittat.

– Jag har försökt skriva förut, men jag gillar inte berättarröster som målande beskriver, eller lägger sig i historien. Vem är det liksom? Vem är det som pratar? Det stör mig. Den här boken är skriven utifrån någons innersta tankar. Ska jag skriva det som om Gud sitter och tittar på världen så vill jag skriva att det just är Gud som sitter och kollar in världen. Jag vill tänka mig in i andra personers huvuden. Det är sådana böcker jag gillar. Som Räddaren i nöden, man är fullständigt inne i hans huvud. Man måste vara trygg med att personen som berättar har något att säga.

Blir du någon gång sugen på att bryta upp formen för Rocky totalt?

– Nej.

Vad skulle hända om Rocky blev en äventyrare i Tintins fotspår och började leta fram Inkagravar eller något liknande?

– Även om han gjorde det så skulle allt vara precis som vanligt. Jag skulle sitta där vid Inkagraven och tänka på något helt annat. Jag brukar ju resa i serien. Men vilket land jag än befinner mig i så ligger jag på ett hotellrum och kollar på en dokumentär. Man kan fråga sig hur jag kan göra en sådan serie dag ut och dag in utan att bli dödligt trött på mig själv, men det handlar om att det är exakt så där statiskt jag ser på världen. Det konstiga är snarare att jag fortfarande har läsare trots att jag tänker på exakt samma sak vare sig jag är i Umeå, Buenos Aires eller hemma. De förändringar som sker går oerhört långsamt.

Vilken är den största förändring som skett med dig under alla år?

– Egentligen borde det vara att jag är äldre nu och inte tar saker på lika stort allvar, men det stämmer givetvis inte. Kanske har jag lite mer självinsikt, men jag vet inte, man tror ju alltid att man är smart nu och var en idiot förut.

Han behöver ju ingen mer terapi. Jag kan stämpla ut tidigt. Undrar vad jag ska äta till middag?

Jag tycker ändå att du verkar hyfsat harmonisk.

– Men det är jag inte, tyvärr. Jag är bra på att fixa en trygg liten tillvaro var jag än är. Men man måste ju komma ut ur den ibland. Och då känner jag mig inte särskilt harmonisk. Jag är en orolig människa. Jag är ovan vid att vara i ett förhållande, att vara beroende av någon annan, att en bra dag snabbt kan bli dålig utan att man har någon som helst kontroll över det. När jag levde ensam så var det ju också upp och ned men det var aldrig värre än att jag, om jag kände mig deprimerad, bara kunde gå och lägga mig. Och så var det bra dagen efter.

Nu vill jag lägga mig på soffan. Varför ska jag sitta i den här stolen? Jag har inga svar. Jag vill ha svar! Jag är också neurotisk.

Och när allt är bra, då kan det vara som allra värst, för det är då som man kan falla allra djupast!

– Ja, så är det ju. Samtidigt, när allt var tryggt, när jag inte gjorde några intervjuer, aldrig hade några möten, ingenting, så sänkte jag ju min stresstolerans. Då kunde jag oroa mig för minsta lilla grej. ”Varför är inte bredbandsräkningen på autogiro!” De som har många krav på sig har vant sig. De nojar inte över sina räkningar.

Varför är konstnärer alltid knäppa?

För det är de.

– Jag var på en festival för serietecknare för någon helg sedan. Det var spännande. Alla serietecknare har ju såna jävla hangups, fobier och nojor. Serietecknare, det är ett par riktigt trasiga jävlar. Man styr över sin egen lilla värld. Man bestämmer allt själv, man behöver inte samarbeta, det är oerhört skönt. Sedan när man ska göra något med andra människor så blir det kaos, och det kan handla om något så enkelt som att åka tåg tillsammans.

Vad händer när ni neurotiker träffas?

– Alla sitter och koketterar tillsammans. Om någon säger att den inte kan åka hiss en våning på grund av klaustrofobi så nickar alla i samförstånd. Är man serietecknare förväntas det att man ska vara svag.

Jag har två barndomskompisar. Den ene kan inte gå över broar och den andre kan inte gå åt vänster. Deras gemensamma liv är lite begränsat. de kan gå åt höger där det inte är en bro. Samtidigt är de två de mest kreativa människor jag känner.

– Fobier hänger ju ihop med fantasi. Det är ingen som egentligen tror att den där lilla spindeln ska bita ihjäl en men allt man är rädd för i livet fokuseras på just den där rädslan. Det kan verka löjligt att en vuxen människa inte kan gå åt vänster men det handlar bara om att allt jobbigt i livet har kokats ned till just den grejen.

Var tror du att dina fobier kommer ifrån?

– Allt det här blir ju romantiserat. Förklaringen är enkel. Det handlar om ensamma människor som inte har så mycket att göra. Har man mycket frihet blir det mesta jobbigt. Ta Lars von Trier, hela hans grej handlar om att han hade en helt fri uppväxt. ”Varför frågar du oss om det? Du får väl själv bestämma om du ska gå till skolan eller inte. Det är väl upp till dig”, sa hans föräldrar. Det är klart det ledde till en otrolig ångest. Han fick aldrig vara ett barn som kunde lita på att andra fattade beslut åt honom. Jag tror det är så det är att vara konstnär. Man är utelämnad till sig själv. Man har liksom ingen chef som säger att man ska gå och måla.

Hur kan Rocky vara ett sånt tryggt rum där du aldrig tvivlar på dig själv?

– Innan jag började rita den så var jag mycket ängsligare. Jag visste att jag var duktig. Men jag var alltid rädd att ingen annan skulle förstå vad jag höll på med. Så fort jag började med Rocky så försvann det tvivlet. Från det allra första strecket visste jag att saker nu hade fallit på plats.

Men tröttar aldrig tryggheten ut dig?

– Jag jagar inte kickar, min ultimata tillvaro är ju vardagen när det är lugnt och skönt. Jag har inte som mål att bli accepterad, få priser eller bra recensioner. För mig innebär bara det att jag kanske måste hålla ett tal, eller åka iväg någonstans. Vad som än händer vill jag alltid bara vara hemma.

Vilken är den största skillnaden mellan dig och Rocky?

– Ibland är jag faktiskt bara snäll. Det är svårt att göra serier om. Jag måste vinkla det, lyfta upp min egoistiska sida. Om jag gör en resa, eller är på landet, så tar jag upp alla problem. Jag gör inga serier om att titta på naturen och konstatera att den är vacker. En annan skillnad mellan oss två är att Rocky ofta uppfattas som mycket mer frispråkig än vad jag är. Men det är bara för att människor inte känner mig. Sen så syns ju inte tankebubblor i verkligheten heller.

Nu blir jag nervös. Vad tänker Martin om mig just nu? Måste snabbt ställa en ny fråga.

Varför är du tillbakadragen?

– Förr tyckte jag att det var kul att prata med folk jag inte kände, men det har gått över. Alla möten handlar om samma saker. ”Jaha, vad sysslar du med?” ”Jag ritar serier.” ”Jaha, är det något som man kanske känner till?” Jag vet exakt hur det där samtalet kommer utvecklas. Det blir som en intervju. Och visst, det kanske inte är så jobbigt, men det ger absolut ingenting. Kanske borde jag i stället fråga vad personen framför mig sysslar med men jag är inte så bra på att vara nyfiken.

Känner alla till Rocky i dag?

– Ja, nu för tiden är det nog så. Och även om de inte har läst den så blir det ändå samma frågor: ”Rocky, det är väl den där hunden? Hur gör man när man jobbar som serietecknare?” Men det är nog samma sak om man jobbar på en cirkus. ”Hur tämjer man ett lejon?” Eller är journalist. ”Har du träffat några kända människor?” Eller om man jobbar på Länsstyrelsen. Eller nej inte då. Och det är ju det som är så skönt, det är då man börjar prata om andra saker.

Vad är det för djur som stirrar på oss där borta? En apa, en katt och en grävling?

Vad är det för djur du har på ditt skrivbord?

– Det är en apa, en katt och en hund som sitter i en soffa. Jag köpte dem i Thailand. Det är så skönt att de inte säger någonting. Jag gillar när det är tyst.