I The Wicker Man förenades hedniska ritualer med ohämmat sex och folklore. 40 år efter filmens kaotiska födelse kommer nu uppföljaren. Bon berättar historien om skräckfilmsmusikalen som fortsätter att inspirera modeskapare, musiker och konstnärer.

***

Mjuka bröstvårtor och keltisk mystik – historien om The Wicker Man

Text av Fredrik Strage

År 51 före Kristus publicerade Julius Caesar sina memoarer där han berättade om striderna mot stammarna i Romarrikets nordvästra delar. Han skrev mycket om druiderna, de mäktiga prästerna i Gallien, och deras ritualer: ”Somliga folk håller sig med kolossala bildstoder, vilkas lemmar, som är hopflätade av vidjor, de fyller med levande människor. Därefter antänds bilderna, och människorna omkommer, kringvärvda av lågor. Avlivandet av sådana, som ertappats med stöld, stråtröveri eller över huvud taget något brottsligt förehavande, anser de speciellt behagligt för de odödliga gudarna. Men då tillgången på sådana tryter, drar de sig inte för att tillgripa oskyldiga.”

Inga arkeologiska fynd, eller andra historiska källor, bekräftar Caesars berättelse. Det är möjligt att han bara hittade på att gallerna brände ihjäl folk inuti jättefigurer av flätad korg. Att framställa Roms fiender som blodtörstiga vildar var ett sätt att motivera de många och långa krigen. Tvåtusen år senare återupplivades gallernas påstådda offerritual i ett av filmhistoriens mest gastkramande verk: The Wicker Man. Filmen handlar om polisen Neil Howie som skickas till Summerisle, en isolerad ö på Skottlands västkust, för att utreda en flickas försvinnande – som han misstänker har något att göra med den naturreligion som praktiseras på ön.

– Vi ville göra något som skilde sig från dåtidens skräckfilmer, säger Robin Hardy som regisserade The Wicker Man hösten 1972.

– Då handlade många filmer om djävulsdyrkan. De visade hur häxor stod i förbund med satan. Det var kristen propaganda. Så vi bestämde oss för att göra en film baserad på de gamla, keltiska källorna där man fick en glad och lycklig bild av den hedniska religionen. Människorna på Summerisle gillar att sjunga, dansa och älska. Samtidigt tror de på en religion där man ger gudarna vad gudarna vill ha.

The Wicker Man börjar som en mysig tv-deckare där en polis knackar på hos gamla tanter och dricker afternoon tea. Bilderna från Summerisle är pastorala och disigt Timoteireklamsljusa. Men ingen kan berätta för konstapel Howie vart den saknade flickan har tagit vägen. Vissa förnekar att hon existerar. Och när den djupt religiöse polisen frågar efter kyrkan får han veta att den bommat igen. Han går till kyrkogården och ser att gravstenarna ristats med böner om ”ormars ejakulation”. Långsamt kopplar filmen strypgrepp på åskådaren. Dess prunkande äppelträd och muntra folksånger skapar en mer illavarslande atmosfär än zombier och vampyrer. Till och med chokladpralinerna i godisaffären ser obehagliga ut.

– Minsta detalj är poetisk, säger Diane Cilento som spelar skolläraren fröken Rose. Det är en magisk film. Den släpper inte taget.

Lord Summerisle, öns överhuvud, gestaltas av Christopher Lee som efter en oändlig rad Draculafilmer längtade efter att kasta av sig capen och göra något annorlunda. Producenten hoppades att hans medverkan skulle öka den udda filmens kommersiella potential. Av samma skäl anlitade man den brittiska skvallerpressens favoritpingla Britt Ekland i en roll som servitris. Hon försöker – tvärs genom en vägg – att förföra den kyske konstapel Howie, som gått och lagt sig, genom att sjunga och dansa naken.

– Britt Ekland ville inte visa sin bakdel, minns Robin Hardy. ”Mitt arsle är platt som en skidbacke”, sa hon. Jag tyckte att hennes rumpa var perfekt men hon ville inte filmas i den vinkeln, så vi fick åka till Glasgow och leta på strippklubbar tills vi hittat en dansös som blev Britts bodydouble.

Britt Ekland har beskrivit inspelningen i Skottland som en prövning. ”Folk var inte speciellt trevliga mot varandra när den filmen gjordes”, säger hon i dokumentären The Wicker Man Enigma. Lokalbefolkningen tyckte inte att hon var speciellt trevlig heller, när hon i en intervju beskrev den skotska landsbygden som ”den dystraste platsen i universum”. Tidningen The Galloway Gazette rasade: ”Hon kommer från Sverige och vad är de kända för? Utomäktenskaplig börd, promiskuitet och lössläppthet.” Ungefär samma företeelser som i filmen chockar polisen när han anländer till Summerisle, alltså.

– Skottland var strikt religiöst i början av sjuttiotalet, säger Diane Cilento. Vi spelade in många scener i en by där nästan alla tillhörde kyrkan Wee Frees, vars helg pågår i tre dagar. Statisterna vägrade jobba på måndagar.

Medan de flesta som arbetade med The Wicker Man minns inspelningen som kylslagen och komplicerad – filmen utspelar sig på våren men spelades in i oktober, skådespelarna fick suga på isbitar för att deras andedräkt inte skulle synas – hävdar Diane Cilento att det var varmt och gemytligt. Kanske hänger det ihop med att hon förälskade sig i manusförfattaren Anthony Shaffer som senare blev hennes make.

– Han var fortfarande gift med en annan när vi spelade in The Wicker Man så jag vill helst inte tala om det, säger hon. Men det var en förtjusande inspelning. Indiansommaren ville aldrig ta slut. Britt Ekland och jag ordnade en stor fest. Hennes mor hade skickat gravad lax från Sverige och jag serverade fylld fasan. Britt var fantastisk i sin roll. Men hon gillade inte allt hon var tvungen att göra. Vi kände oss ganska löjliga allihop när vi skulle tala skotska. Jag kommer ju från Australien.

Diane Cilento bär upp flera odödliga scener i The Wicker Man, som när pojkarna på Summerisle dansar runt en majstång medan fröken Rose berättar för flickorna i skolan om fallossymboler och penisar. Den puritanske polisen blir rödblossande arg.

– Lektionen med fröken Rose var chockerande för sin tid, säger Diane Cilento. Men numera låter väl alla lärare ungefär som hon? De kan inte sluta prata om penisar och vaginor!

Lika ekivok är scenen där fröken Rose leder en fruktbarhetsritual vid några Stonehengeliknande stenstoder och nakna flickor hoppar genom eld.

– Jag koreograferade elddansen. Jag hämtade rörelserna från en tibetansk tempeldans. Men vi var inte nakna. Det hade inte tillåtits i Skottland. Vi drog på oss tajta kroppsstrumpor som faktiskt var mer obscena än naken hud. The Wicker Man var en perfekt film för mig som var intresserad av andlighet. Jag tog med mina tarotkort till inspelningen och spådde Britt Ekland. Jag såg i korten att hon var gravid.

Inside The Wicker Man, Allan Browns bok om filmen, beskriver Diane Cilento som ”en praktiserande, australisk häxa”. Hon hade under ett år studerat olika sorters religioner vid en andlig skola i Gloucestershire. Cilento hade en framgångsrik karriär som aktris bakom sig (1963 Oscarsnominerades hon) men hennes make Sean Connery ville inte att hon skulle arbeta. Till slut dumpade hon både honom och Hollywood.

– Jag och några vänner köpte en bondgård där vi ägnade oss åt meditation, dans och esoteriska studier. Jag tänkte inte göra fler filmer men det var tajt med pengar och när Anthony Shaffer kom dit med The Wicker Man-manuset blev jag intresserad. Jag gillade att han hade hämtat så många idéer ur The Golden Bough.

Den berömde antropologen James George Frazers mastodontverk om myter, magi och religion i västerlandet blev den viktigaste källan när Anthony Shaffer och Robin Hardy gjorde research inför The Wicker Man. Men den ursprungliga idén till filmen kom från David Pinners roman Ritual, en thriller från 1967 om en polis som reser till Cornwall för att lösa mordet på en flicka. Handlingen skiljer sig en hel del från The Wicker Man men flera av filmens viktigaste delar finns med, som bybornas djurmasker, den stele polisen och förförelsen genom väggen.

– Min roman har ett annorlunda slut. Och den har mer humor än filmen. Jag lät exempelvis polisen slicka tapeten när flickan dansade naken på andra sidan väggen. Men likheterna är fler än skillnaderna. Om jag inte hade skrivit Ritual skulle The Wicker Man aldrig ha blivit av, säger författaren och dramatikern David Pinner.

– Jag ville skriva om häxkonst. Och samtidigt skildra konflikten mellan den kristna puritanismen och de ungas orgiastiska utlevelse på sextiotalet. Christopher Lee hörde av sig efter att ha läst boken. Han bjöd ut mig på restaurang och var så otroligt lång att jag bara kunde tänka: ”Herregud, jag äter middag med Dracula.” De lovade att göra en trogen filmatisering av boken, men efter att ha läst manuset krävde jag att få mitt namn borttaget i eftertexterna. Löjligt av mig, kanske, men jag var ung och stolt.

***

Christopher Lee använde ord som ”utomordentlig” och ”extraordinär” efter att ha förhandsvisats The Wicker Man. Han reagerade på att Robin Hardy klippt bort flera scener – bland annat en lång utläggning som Lord Summerisle håller om äpplen och fruktbarhet – men tyckte ändå att det var den bästa roll han någonsin gjort. I sin självbiografi skriver Christopher Lee om ett möte med filmbolaget British Lions nytillträdde vd som inte delade hans entusiasm, utan fnös att The Wicker Man var en av de tio sämsta filmerna någonsin.

– British Lion såldes medan vi gjorde klart The Wicker Man, berättar producenten Peter Snell. De nya ägarna hatade verkligen filmen. ”Hur kunde ni spela in det här skräpet?” sa de och gav mig sparken.

The Wicker Man fick vänta ett år på sin premiär. I slutet av 1973 klipptes den ner med ytterligare 20 minuter och visades som förfilm till Don’t Look Now, en annan British Lion-produktion (och blivande klassiker) som de nya ägarna avskydde. Christopher Lee tyckte inte att filmbolaget gjorde tillräckligt mycket pr för The Wicker Man. Därför ringde han själv runt till kritiker och erbjöd sig att betala deras biljetter. Den stympade versionen fick hyggliga recensioner men försvann efter en kort tid från repertoaren. Det gick ännu sämre i USA där The Wicker Man visades på drive-in-biografer vars klientel föredrog varulvar och jättespindlar. ”Filmen fick inte en chans”, säger Robin Hardy i boken Inside The Wicker Man. ”De amerikanska biobesökarna var mest intresserade av att knulla sig själva medvetslösa i baksätet på sina föräldrars Ford.”

Några av dem sögs trots det in i den gåtfulla filmen. Sakta började ryktet om The Wicker Man att växa. Christopher Lee fortsatte hylla filmen så fort han fick chansen. 1977 utsågs den till ”skräckfilmernas Citizen Kane” av tidningen Cinefantastique. Samma år fick den en rejäl pr-skjuts när skvallerblaskan National Enquirer, felaktigt, påstod att Rod Stewart skulle köpa rättigheterna till filmen för att förhindra att någon såg hans fru Britt Ekland topless. I slutet av decenniet tyckte Robin Hardy och Peter Snell att The Wicker Man förtjänade en nypremiär. Men när de skulle återställa filmen till sin ursprungliga längd upptäckte de att negativen till de bortklippta scenerna saknades.

– Någon på filmbolaget hade lagt dem i fel hög, berättar Peter Snell. De slängdes och användes som fyllnadsmaterial när motorvägen M3 byggdes norr om London. Lyckligtvis hade [den legendariske b-filmsproducenten] Roger Corman fått en tittkopia av den första versionen. Med hjälp av den kunde vi återskapa negativen. Det hade varit besvärligt att bryta upp motorvägen.

En liten amerikansk distributör köpte rättigheterna och kuskade runt med The Wicker Man på festivaler och småbiografer. De lyckades (med viss hjälp av Christopher Lee) få kyrkor i södern att rekommendera filmen eftersom hjälten var en kristen polis. Men den stora publiken uteblev och pr-kampanjen slutade med en juridisk konflikt mellan distributören och British Lion. Allt trassel bidrog, paradoxalt nog, till mytbildningen runt The Wicker Man. Snart började fans arrangera paganistiska partyn inspirerade av filmen. Arrangörerna till The Burning Man, den gigantiska festivalen i Nevadaöknen, förnekar visserligen att de sett filmen men tusentals människor vallfärdar numera dit för att ägna sig åt soldyrkan och nakendans.

Under åttio- och nittiotalet blev det en nyckelfilm för hippies och skräckfantaster. Johnny Ramone, gitarrist i The Ramones, hörde till den senare kategorin. Han visade The Wicker Man för sin kompis Nicolas Cage som snart fick idén att producera en remake med sig själv i huvudrollen. Efter en lång rad pantade popcornfilmer var Cage sugen på något mer arty. Men 2006 års version av The Wicker Man blev ingen konstnärlig triumf, utan det största magplasket i Nicolas Cages karriär. Kritikerna massakrerade filmen och de larvigaste scenerna (där Cage springer omkring i björnkostym och slår ner hippies) gick till historien som skrattfester på YouTube.

– Att göra en remake av en film som betraktas som klassiker är att tigga om stryk, säger Peter Snell. Men jag tycker ärligt talat inte att den är så dålig. Och nu hjälper den vår nya film. Folk säger: ”Tack gode gud att Robin Hardy har gjort en ny Wicker Man-film så att vi kan glömma den med Nicolas Cage!”

The Wicker Tree, som Robin Hardys och Peter Snells nya film heter, handlar om två evangelisk-kristna, amerikanska ungdomar som åker till Skottland för att berätta om Jesus. Det äppelkindade paret Beth och Steve älskar varandra men har lovat att inte ha sex före äktenskapet. De bär löftesringar, sjunger kristen countrypop och påminner inte så lite om Jonas Brothers eller Justin Bieber.

– De börjar i Edinburgh där folk bara slår igen dörren i ansiktet på dem, berättar Peter Snell. Men så får de en inbjudan från byn Tressock vars invånare vill höra dem predika. De reser dit och hamnar mitt bland hedniska skottar som dyrkar solen och har väldigt mycket sex.

***

The Wicker Tree är baserad på Robin Hardys roman Cowboys for Christ (döpt efter en verklig församling i Texas). Precis som förra gången hämtar Hardy idéer från den mytiska tegelstenen The Golden Bough och urgamla traditioner. ”Border ridings”, de hästlopp som i hundratals år arrangerats längs gränsen mot England, blir i filmen en blodig offerritual.

– Att offra är en del av vår mänskliga natur, säger Robin Hardy. Om vi inbillar oss att det är för samhällets bästa, eller behagar gudarna, kan vi offra våra medmänniskor. Ändamålet helgar medlen. Nazisterna var beredda att mörda judarna. Hinduerna tyckte att de hade rätt när de offrade människor. Nu har de slutat med det men offerritualen är fortfarande en del av det mänskliga psyket.

Robin Hardy har hunnit bli 81 år. Christopher Lee, som har en biroll i The Wicker Tree, fyllde nyligen 89. Men Hardy har inga planer på att lugna ner sig. Han har redan inlett arbetet med en tredje Wicker Man-film, Twilight of the Gods, som ska spelas in på Island och handla om nordisk mytologi.

– Den får någon annan producera, säger 69-årige Peter Snell. Jag orkar inte åka till Island. Jag har inte Robins energi. Men jag är stolt över hur The Wicker Man tycks gå i arv från den ena generationen till nästa. Häromdagen var jag inne i en skivaffär i Los Angeles och köpte soundtracket. Killen i kassan var knappt 20. Han stirrade på skivan och sa: ”Oh my God, det där är min favoritfilm.” Jag trodde inte mina öron. ”Kom igen”, sa jag. ”Du föddes på nittiotalet. Hur kan det där vara din favoritfilm?”

Robin Hardy misstänker att The Wicker Man kittlar en avsomnad, hednisk nerv i publiken. Även om vi skräms av offerritualerna så är det mer naturligt att dyrka solen än någon som spikades upp på ett kors i Palestina för tvåtusen år sedan.

– I The Wicker Tree har jag en scen i ett kärnkraftverk där en journalist frågar förmannen om inte tekniken är farlig, berättar Hardy. Han svarar att solen är universums största kärnkraftverk. Solen ger oss ljus och liv. Men den ger oss också cancer och öknar. Den ger och tar. Och vi går i kyrkan på solens dag. Det förefaller logiskt att dyrka solen som en gud.

***

Skördemånen stiger igen – The Wicker Man på 2000-talet

Text av Elin Unnes

Ända sedan den släpptes, och omedelbart motarbetades av sitt eget produktionsbolag, har The Wicker Man varit ”Filmen de inte vill att du ska se.” Så länge filmer spelats in och sedan förbjudits har just det uttalandet fungerat som kattmynta för tonåringar. Men till skillnad från många andra svartlistade filmer visade det sig, när man väl fick tag på ett exemplar, att The Wicker Man var konstnärligt intressant och estetiskt fulländad. För mig tog sökandet så lång tid att jag inte ens var tonåring längre. Jag hade nyligen gått från att lyssna på djävulsmetal till att lyssna på psykedelia, vilket ledde rakt ut i rymden och där någonstans gick jag över gränsen in i hippieland och blev besatt av läkeväxter. Med The Wicker Man, skräckfilmsmusikalen från början på sjuttiotalet, föll allt på plats. Den bekräftade att naturen är ljus, god och magisk. Så länge man håller sig väl med den.

Lika smakfull som societetsdokumentären Grey Gardens – men en långt ifrån lika uppenbar och uttjatad modereferens. Lika porrig som Larry Clarks Kids, fast utan alla negativa konsekvenser. Ett subkulturellt kitt för de som är intresserade av magi. The Wicker Man verkar fungera lite på samma sätt som Sex Pistols konsert i Manchester 1976: alla som sett den går genast hem och startar ett band, skapar en kollektion eller målar en tavla.

Alexander McQueens vår- och sommarkollektion 2011, designad av Sarah Burton, är inte bara hjärtknipande vacker, den är också en orgie i naturromantiska referenser. Korsetter av vissnade löv, klänningar av fallande blomblad, fjärilar i tyg som fladdrar ut ur bröstet och smeker upp längs halsen på modeller med korgflätat hår.

Videskulpturen som The Wicker Man fått sitt namn av finns också i en leksaksversion: corn dolls, en sorts brittisk voodoodocka. Det var hantverket i dessa mini-wickermän som Guido Palau, en av världens främsta hårstylister, studerade för att kunna skapa sina egna, livs levande wickerkvinnor till Alexander McQueen-visningen.

– Håret reflekterar alltid kläderna och jag ville förstärka känslan. Jag ville förmedla en naturlig känsla, men behålla styrkan, säger Guido Palau.

Han älskar allt som är övernaturligt och det här var inte första gången han använde hedniska traditioner eller häxkonst i sitt arbete.

– The Wicker Man är en fantastisk film. Jag är en väldigt andlig person och jag tror att det finns saker i den här världen som vi inte nödvändigtvis kan förklara.

Inspelningen av en uppföljare till The Wicker Man sammanfaller med en nyockult trend inom populärkulturen. Referenser till häxor, ljus voodoo, astrologi och naturvisdom dyker upp överallt. Underklädesmärket Agent Provocateur döper en kampanj till Season of the Witch. Designern Rachel Antonoff visar söta klänningar på unga flickor som leker anden i glaset med riktiga ouija-bräder. Modebloggaren Tavi Gevinson gör moodboards fulla av svarta katter, pentagram och skogsväsen. En av många konstnärer med ockulta kopplingar som Tavi lyft fram är den 22-åriga amerikanskan Grace Miceli.

– Ända sen jag var liten har jag gillat tanken på att vara häxa och jag fascineras av de aktuella modetrenderna som kretsar kring häxor. Trolldom är ett positivt, subversivt sätt att göra uppror mot traditioner och mot mansdominerade maktsystem, säger Grace Miceli.

Hon medverkar även i konstfanzinet Contemporary Witch och tycker att The Wicker Man är fängslande.

– Jag tycker att de visuella och stilistiska elementen i filmen är intressanta, precis som de rent av konstiga musikaliska inslagen. Jag är väldigt intresserad av förhållandet mellan natur och synd som antyds i filmen, och hur det övriga samhället förnekar den relationen.

När den brittiske designern Gareth Pugh söker inspiration försöker han vara så intuitiv och instinktiv som möjligt, en metod som lett honom fram till The Wicker Man.

– Det är en fantastisk film. Jag har inte sett re-maken, men jag har svårt att se hur någon skulle kunna förbättra den.

Det var skräckfilmen som gav Gareth Pugh idén till de skulpturala axlarna i höst/vinter-kollektionen 2007.

– Men jag hämtade även inspiration från excentriciteten i filmen, och i känslan den förmedlar, av något som är på samma gång väldigt hemtamt och väldigt främmande. Det faktum att hela filmen är som ett spel inuti ett spel fascinerar mig. Den handlar väldigt mycket om illusionstrick, om att använda rök och speglar, om ett ljus som döljer en galen, förvriden själ. Det passade mig utmärkt, säger Gareth Pugh.

– Ockultism och hedendom låter som uråldriga koncept, men de existerar överallt runt oss. Allt du behöver göra är att slå på tv:n…

Luella Bartley, ytterligare en brittisk designer, har också dragits in i filmens ljusa avgudakult. Till höst/vinter-kollektionen 2008 skapade hon sina egna häxor, inspirerade av Britt Eklands karaktär Willow, klädda i höga hattar och folklore och med vilt, utsläppt hår.

Britt Ekland utgör inte bara fin häxinspiration, hon har i filmen också något som är utmärkande för småerotisk sjuttiotalsestetik: mjuka bröstvårtor. När jag frågar regissören Robin Hardy om det säger han att han, i efterhand, fick reda på att Britt Ekland var gravid. Det var det som gav henne den överjordiskt fylliga kroppen.

För Lisa Isaksson, sångerska och ledare för det svenska neofolkbandet Lisa o Piu, är det inte filmen så mycket som soundtracket som är det viktiga. Hennes sånger låter uråldriga, mystiska och naturlyriska. Då och då påminner också musiken nästan osaligt mycket om Magnet, bandet i The Wicker Man som får gamla keltiska sångrester att låta som ett glatt förebud om domedagen. Paul Giovanni startade Magnet enbart för att spela in musiken till The Wicker Man. Han släppte aldrig några fler skivor och 1990 dog han i aids. Giovannis enda soundtrack är en av Lisas favoritskivor.

– Jag älskar den mystiska stämningen i musiken, det är något med både melodierna och instrumenteringen som verkligen slår an en sträng i mig. Sättet de i filmen tagit gamla engelska folkvisor och gjort successivt stegrande meditativa arrangemang med enkla trummor, fioler, flöjter och röster – som i Gently Johnny till exempel – är helt underbart vackert, säger Lisa.

– Jag tror att en anledning till att jag håller på med musik är avsaknaden av något slags religion som jag kan kalla min. Jag vill gärna att mina låtar ska kännas lite på samma sätt som The Wicker Man, trevliga och vackra, men med något mörkt som lurar bakom.

Sebastian Weikart driver det engelska häxhouseskivbolaget Robot Elephant, som bland annat gett ut samlingen Isvolt, och han är övertygad om att The Wicker Man har varit viktig för häxhousescenen.

– Filmen berättar en historia om en hednisk kult som underminerar det moderna samhället med sina obskyra ritualer – många ser på häxhouse på samma sätt. Inom scenen finns också en stark tro på voodoo, häxkonster och ritualer.

Wickermanin visar inga tecken på att avta. I sommar spelar Echo & The Bunnymen på Summerisle-scenen på The Wickerman Festival i Skottland, och den allra senaste medlemmen i kulten är Britney Spears. Lyssna bara på Criminal på senaste skivan Femme Fatale och säg sedan att den där djävulsflöjten inte är hämtad direkt från en filmisk, fornkeltisk ritual.