När Tomas Alfredson gör internationell regidebut med Tinker, Tailor, Soldier, Spy överger han vampyrerna för tweedklädda spioner i sjuttiotalets London. Andres Lokko kallar filmen ett klaustrofobiskt mästerverk. De två vännerna träffades för att diskutera anglofili, knaskonservativa herrklubbar och huruvida Killinggänget borde byta namn till Det Tokiga Gänget.
Fotografi Thomas Lohr
I ett litet rum tre trappor ovanför Frith Street i London har det byggts en provisorisk biograf. Min flickvän och jag har ombetts att agera försökskaniner när regissören Tomas Alfredson för första gången visar sin just då nästan färdiga engelskspråkiga debutfilm för några utomstående.
Efteråt blir det korsförhör.
Några sista tagningar saknas, en och annan specialeffekt är inte på plats, musiken är inte klar. Men det gör inte så mycket. Tomas första film efter den enorma internationella succé han fick med sin filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in är en djupt imponerande berättelse om, först och främst, svek.
Baserad på John Le Carrés klassiska spionroman Tinker, Tailor, Soldier, Spy – Mullvaden på svenska – utspelar den sig i ett väldigt brunt och grått London i början av ett tweedinsvept tidigt 1970-tal. Det är ett modigt modellbygge, en invecklad historia som vågar ställa höga krav på publikens intelligens, tålamod och förmåga att själv lägga ett långsamt pussel i huvudet medan rökridåerna dras åt likt snaror och utrymmet där uppe på duken bara blir mindre och mindre. Tills knappt någon kan andas.
Gary Oldman spelar huvudrollen som den troget MI6-anställde George Smiley, flankerad av John Hurt, Colin Firth och Benedict Cumberbatch. Den sistnämnde är hittills mest känd som den moderne Sherlock Holmes i BBC-serien från 2010, de andra är helt enkelt några av de största och mest enastående skådespelarna i modern tid.
Jag kanske inte kan betraktas som alldeles objektiv i mitt omdöme om Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Tomas och jag är ju inga främlingar. Vi har arbetat tillsammans i Killinggänget sedan slutet av 1990-talet, först med den kvartett novellfilmer som avslutades med filmen Torsk på Tallinn, samt satirsajten och senare boken Spermaharen. Sedan med föreställningen Glenn Killing på Grand, långfilmen Fyra nyanser av brunt, och nu senast pjäsen Drömmen om Herrön på Dramaten i Stockholm, som spelades sista gången i februari 2010.
Eftersom vi båda har befunnit oss i London under det senaste året – Tomas för att han har spelat in och klippt sin film här, jag för att jag bor här – så har vi på sistone kritat fler biljardköer ihop än vi tidigare har hunnit med. Den senaste månaden har vi mest fnissat åt hur fruktansvärt roligt det vore om Killinggängets nästa projekt vore att byta namn till Det Tokiga Gänget. Namnbytet ska följas av ett pressmeddelande som berättar att det är det enda vi kommer att göra gemensamt under 2012.
***
När folk har frågat mig om jag har sett Tinker, Tailor, Soldier, Spy och ber mig beskriva den så har jag sagt att det egentligen mest är några skrynkliga brittiska herrar som sitter i små rum och röker. Och att det är jättespännande.
– Det tycker jag är en bra beskrivning.
Det är till och med möjligt att jag undermedvetet har stulit den sammanfattningen från dig.
– Inte alls omöjligt, jag kan nog ha uttryckt mig ungefär så. För mig så handlar den ju om svek. Om trohet och svek i den här märkliga spionvärlden. Men det är väldigt basala mellanmänskliga saker den beskriver. Även om det är en mycket komplicerad intrig så tror jag att man ganska snabbt blir lite kompis med gestalterna. Huvudpersonen, George Smiley, älskar två saker i livet. Det ena är hans hustru och det andra är England och båda bedrar honom. Det handlar på väldigt många plan om samma sak. Svek och trohet. Så känner i alla fall jag. Jag har inte borrat ner mig så djupt i den kontextuella politiska situationen, om vem som var ”bäst eller sämst” på den ena eller andra sidan muren. Så det stämmer ju: Det är skrynkliga herrar som talar med varandra på ett förhoppningsvis intressant vis.
Hur mår Den Skrynkliga Herren på film år 2011?
– Han mår nog sådär. Eftersom manskroppen de senaste tio-femton åren sakta men säkert har sexualiserats, vilket på många sätt både är på tiden och en högst rättvis utveckling, så har ju män blivit köttbitar på ett annorlunda sätt än förut. I synnerhet på film. Och ur det perspektivet kan det ju te sig väldigt otidsenligt med en film fylld av manlig skrynklighet. Men samtidigt tror jag att det garanterat alltid finns en publik som inget hellre vill än att se skrynkliga herrar tala.
Det är ju lite som rockmusiken. Rocken är numera ett på många sätt musealt föremål och man tar del av legenden när man går och ser, säg, en 70-årig Bob Dylan. Just som att gå på museum.
– Jo, lite så fungerar filmen också. Eller skådespelaren i alla fall. Det är väldigt spännande att ta del av hur ens filmhjältar har åldrats. Insikten om att även dessa upphöjda idoler faktiskt skrumpnar. Precis som vi.
Det får mig att tänka på Quentin Tarantinos metod, att han ständigt letar upp aningen bortglömda eller marginaliserade skådespelare till sina filmer.
– Vi spelade in en scen med Gary Oldman som skulle illustrera hans ofrivilliga pensionering från jobbet. Den skulle också visa hur han inte har någonting annat kvar i livet. Ingen fru, inga barn. Men han hittar något slags tillvaro där han simmar i en av bassängerna på Hampstead Heath varje morgon.
Har du badat där själv?
– Nej, fy fan. De där dammarna är jätteäckliga. Men London-bor får något helt drömskt i blicken när man nämner badning på Hampstead Heath. ”Oh, the ponds”, säger de, med huvudet på sned. Helt obegripligt för en Stockholmare. Det är ju bara gyttja.
– Hur som helst så står vi där med Oldman och spelar in scenen som heter ”Smiley steker ett ägg” och som består av precis just det: Smiley står i ett förkläde och steker ett ägg, lyssnar på radionyheterna och tittar lite förstrött ut genom fönstret. Han lägger upp sitt ägg på en assiett, saltar det och äter sedan sin lilla måltid. Efteråt kommer Gary och tittar på scenen i min monitor och säger ”I used to be Sid Vicious”.
Det är väldigt roligt. Men däri finns ju själva kärnan i vad mycket av din egen estetik bygger på: att inte vara Sid Vicious.
– Ja, möjligheten finns alltid att vara Sid Vicious men jag sade nej. Jag har ju en idé om att jag var farbror redan som 14-åring.
Hur lyckas man med det?
– Jag vet inte var det kom ifrån. För länge sedan var jag med i ett avsnitt av Filmkrönikan på Sveriges Televison och då hade de ringt upp en massa folk och bett dem uttala sig om mig. Och en av de som de hade ringt var min pappa som sa ”Nej, jag har inget att säga om honom förutom att han alltid har varit väldigt konstig”. I övrigt hade han inget att tillägga.
Det vill man kanske inte riktigt höra. Inte av sin pappa och kanske än mindre mitt i en tv-intervju.
– Nej, det var ju inte så smickrande precis. Fast jag har aldrig känt mig konstig, men har nog ansetts vara det. Nu är jag ju farbror fullt ut så nu är det legitimt.
***
Tomas pappa är alltså Hans Alfredson. Legendarisk komiker, ena halvan av Hasse & Tage samt också författare och regissör. Numera en fullfjädrad 80-årig nationalklenod.
När jag träffade Tomas första gången på ett produktionsbolagskontor i Stockholm var det nog det enda jag visste om honom: att han är Hasse Alfredsons son. Det var 1990 och Tomas var ansvarig för underhållningen för en ny tv-kanal som hette TV4. Jag skulle ingå i redaktionen för ett – vad ska vi kalla det i dag? – ungdomligt kulturprogram som fick namnet Tempo. När det första avsnittet sändes hade det hänt en hel del, jag hade bland annat dragit det kortaste strået och uppgraderats till programledare. Redan där stod Tomas, då knappt fyllda 25, ut som en något annorlunda uppenbarelse bland alla de jämnåriga men ivrigt hipphetstörstande medarbetarna. Lugn, sansad och alltid äldst i rummet. Det kändes i alla fall så.
Jag har ofta undrat var din farbroderlighet kommer ifrån. Om det skulle kunna vara en protest mot alla i din omgivning när du i slutet av åttiotalet började arbeta ”med media”? Mot den ändå ganska extrema homogeniteten i Stockholms innerstad?
– Jag tror att de som inte ingick i den Truppen – om man nu ens kan kalla den
för en sådan – upplevde den som väldigt homogen. Men precis som Killinggänget inte är en homogen organism så ser det bara ut så. Henrik Schyffert har någon gång sagt till mig något i stil med ”ja, men ni var ju de där som var mitt i smeten”. Men själv var man ju inte medveten om att man tillhörde en grupp. Vi var bara personer i samma ålder som började jobba med tv, film och snarlika saker i samma stad samtidigt.
Jag kände nog likadant som Henrik – och så är vi båda också från pendeltågsförorter – att det fanns en klick från innerstan och möjligen också Lidingö som var ”bättre än vi”. Och att vi andra var chanslösa.
– Och vi med ”kända efternamn” och så var typ fienden?
Nja, i alla fall ett mycket starkare och säkrare motståndarlag. Eller den ouppnåeliga konkurrensen kanske? Men du stod ut från den klicken med en annorlunda identitet, kanske just för att den var en smula otidsenlig.
***
Kan du berätta lite om resan från Dramaten-pjäsen fram till Tinker, Tailor, Soldier, Spy? Känslan för oss i gruppen var ju att du var ganska stressad av annat än vår pjäs i sluttampen och då infann sig också den typiskt stockholmska avundsjukan. Den där som låter ”jaja, han gör ju något viktigare utomlands”.
– Låt den rätte komma in blev ju en sådan fantastisk succé över precis hela världen året innan vi satte upp pjäsen på Dramaten och då började det trilla in mängder av erbjudanden. Sådär alldeles okritiska sådana. Som det kan bli när folk blir överraskade av att se något de verkligen tycker om. I synnerhet kom det förfrågningar i drivor från skräckfilmsvärlden. Och jag är ju inte alls egentligen intresserad av skräckfilm. Jag blev väldigt stressad av det. Jag har ju aldrig närt någon stark våt dröm om att jag skulle göra film någon annanstans än i och för Sverige. Dessutom har jag kommit till en ålder där jag lite hade sorterat bort sådant. Och så inträffar det när man minst anar det, vilket var just när vi började med Dramaten-pjäsen. Jag ville ju inte förstöra en befintlig arbetsrelation och samtidigt inser man att de här erbjudandena om att göra internationell film knappast kommer så ofta.
Vilka var de underligaste erbjudandena?
– En amerikansk producent försökte övertala mig att göra Rise of the Planet of the Apes, som väl går på bio just nu. Mycket udda och så långt från mig eller vad jag vill göra som man nog kan komma. Men så dök det upp en liten produktion med namnet The Danish Girl som handlade om historiens första könsbyte på 1920-talet. Det var ett oerhört elegant skrivet manus. Den ville jag verkligen göra men det visade sig vara ett väldigt svårsjösatt projekt och förhandlingarna strandade. Trots att både Nicole Kidman och Gwyneth Paltrow var kontrakterade. Men jag var till slut tvungen att hoppa av när budgeten hade krympt till en orimligt låg nivå.
Och då blir man ännu mer efterfrågad.
– Exakt! Det kändes så i alla fall. Det var ju inte avsikten, men amerikaner, i synnerhet, förstår sig inte riktigt på att man väljer att avstå. Och därför går de i ren fascination igång på till exempel en regissör som avböjer en film. ”Honom eller henne bara måste vi ha!”
– Sedan visade det sig att det brittiska filmbolaget Working Title hade köpt rättigheterna till John Le Carré-romanen Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Och Working Title är ju enormt duktiga och har gjort väldigt många bra filmer under väldigt lång tid. De är ju också ett av få filmbolag utanför Hollywood som man även, tror jag, som lekman faktiskt känner till och just förknippar med något bra. Vilket är ovanligt. Dessutom kändes det tryggt att få jobba i Europa.
Jag har svårt att tänka mig något mycket mer skrämmande än att som svensk regissör åka till London och för Storbritanniens största filmbolag ta sig an en så urbrittisk bok som dessutom på flera sätt också är ett London-porträtt.
– Det var faktiskt paralyserande läskigt ett tag. I synnerhet med det språkliga och de så brittiska koderna. Och de där ansiktena, filmstjärnorna, kan man ju till en början bli väldigt undergiven inför. Men det måste man tamejfan bara lägga åt sidan. Om det är ens uppgift att regissera en film så får man göra sitt jobb, annars får man byta yrke eller inte anta en sådan här utmaning. Man får se det som något lustfyllt. ”Fan, vad häftigt att jag får jobba med de här kisarna!” Så måste man bara resonera.
Och sedan såg jag genast till att alltid säga till eller fråga om det var något jag inte förstod eller om jag kände mig utanför. ”Nu pratar ni om en popgrupp som jag inte känner till, sluta med det.” Det har säkert varit en smula svåradministrerat och har saktat ner processen lite grann men det har faktiskt funkat rätt bra. Öppenhet och ärlighet om eventuella okunskaper leder alltid till något bättre än motsatsen.
***
En kväll för några år sedan bestämde vi oss på en middag hemma hos Tomas i Stockholm att uteslutande använda The Beach Boys musik i Killinggängets Dramaten-pjäs Drömmen om Herrön. Mest använde vi outtakes och instrumentala versioner från inspelningen av albumet Pet Sounds.
En låt som saknades var I Just Wasn’t Made for These Times. Titeln beskriver på många sätt den Tomas jag har lärt känna. Jag är inte säker på exakt vilken tid han egentligen konstruerades för, men det är tveklöst alltid en annan än den vi just nu befinner oss i. Kanske är det så att hans klocka bara rör sig mer efter hans egensinne och lust än efter omgivningens?
Man hör det så enkelt när han berättar om hur han efter framgången med Låt den rätte komma in började röra sig i internationella filmcirklar med tillgång till exklusiva medlemsklubbar i London och New York.
– Jag var i New York där en bekant, han är dramaturg, är medlem i en uråldrig medlemsklubb. Jag tror den är New Yorks äldsta och där spelades massa scener till Martin Scorseses Oskuldens tid in. Och där har stora delar av New Yorks intelligentia varit medlemmar. Det är mycket malätet och excentriskt. Ett av rummen i detta townhouse är helt vigt åt en fågel – jag minns inte om det var en skata eller en papegoja – som helt enkelt bor där. Själv. Och så drivs det hela av en man som ser ut som Gene Hackman i The Royal Tenenbaums.
– Och bara häromkvällen var jag ute och promenerade en kväll längs Londons Pall Mall, där många av de där riktigt gamla knaskonservativt traditionella herrklubbarna ligger, och suktade efter de där enorma fastigheterna de har tillgång till. De ligger ju på några av de dyraste tomterna i världen.
– Jag går förbi The Royal Automobile Club och The Travellers Club och där tittar jag in genom fönstret till en av dem och ser hur hela kåken är upptänd med sådana där ganska dystra moderna lågenergilampor i de gamla kandelabrarna, tapeterna har börjat släppa taget om väggen, en plyschgardin har lossnat och är alldeles urblekt. Det står en butler i 700-årsåldern och sover mot en pelare och det sitter en full jättegammal gubbe i gråa polisonger i en fåtölj och läser en jättekonservativ blaska. I övrigt var hela den här gigantiska fastigheten helt tom. Det här kunde man ju kanske använda till något bättre tänkte man ju då.
Fast, ärligt talat, du tänkte ”i just den där klubben vill jag vara medlem”, eller hur?
– Haha. Ja, det är klart jag gjorde. Jag vill vara han i fåtöljen. Eftersom jag är en konstig.
Men den här kärleken du har till det brunblekta, torra och gamla. Den finns med i allt du företar dig.
– Jag vet verkligen inte varifrån den kommer. Jag måste helt enkelt vara en reinkarnation av en brunklädd gammal herre från länge sedan.
Varje gång vi arbetat tillsammans är din motsvarighet till ”Geronimo” eller ”That’s a wrap everybody” efter en lyckad tagning att skrattande säga: ”Åh, vad stelt!” eller ”Åh, så tråkigt, så fruktansvärt tråkigt”. Och sedan brista ut i skratt igen.
– Är det inte så här: Om du ger ett barn ett set med tvåhundra tuschpennor i olika kulörer så får barnet panik och vet inte vad det ska göra. Om du ger samma barn fyra pennor i stället så kommer det mycket snabbare igång med ritandet. Likadant är det med film och humor. Finns det inga ramar är allt tillåtet. Men det är något med uråldrig formalia som öppnar för möjligheter.
Om man förminskar rummet får man faktiskt större frihet.
– Vi ska vara kvar i rummet men vi ska ändå göra allt för att försöka ha sönder det. Det är precis som bildkonstnärens begränsade rektangulära yta.
Vad tycker du att Tinker, Tailor, Soldier, Spy har för färg?
– Skalorna i Erwin Fieger och Colin MacInnes vackra fotobok London – City of Any Dream var en tidig inspirationskälla, men mest försökte jag återförnimma mina upplevelser från England när jag var här just när Tinker, Tailor, Soldier, Spy faktiskt utspelar sig. Jag var här första gången 1971 eller 1972 och sedan flera år i rad efter det. Min pappa var ganska anglofil av sig och älskade området kring St. James’s Park. Mycket av Hasse & Tages musik har ju sin grund i engelsk music hall och de översatte mycket sånt material till svenska. Så jag har många minnen av hur det såg ut och hur det luktade i den här staden som då var så sotig och efterkrigsfattig. Det var väldigt långt från kaffe latte-staden man ser i dag. Svarta och mörkgrå fasader, smutsigt med dieselosande bussar. De grejerna försökte jag återkalla. Jag fick starka intryck av att britterna lever i ett slags släktled och förvaltar sina arv. Det finns en intressant kontrastverkan mellan en sliten husfasad med en nymålat blank ytterdörr med vacker mässingsknopp. Man har accepterat att man inte har råd att göra om allt men man vårdar det man kan vårda så gott man kan. Det är ett slags kulturkonservatism som är väldigt tilltalande tycker jag. Här tar man hand om det man har fått. Det är okej att ha en gammal skjorta. Jag tror att föremål besjälas av sina användare. Det ville jag väldigt gärna försöka skildra med den här filmen, för det är också något exotiskt när man, som jag, kommer från den svenska nyhetskulturen, från ”världens modernaste land”.
Men du förvaltar också ett arv från din pappa, ett arv som är gargantuanskt stort ur ett svenskt kulturperspektiv. Och då måste det, samtidigt, vara oerhört skönt att nå utomlands?
– Ja, det är det ju.
”Det här har verkligen inte pappa gjort.”
– Ja, jag kan ju säga att jag hade det ganska besvärligt när jag i arton- till tjugo-
årsåldern försökte definiera mig själv som vuxen. Då var det betungande med en så berömd pappa. Nu är inte det familjebandet så knepigt längre. Men det var onekligen skönt att upptäcka att jag kan utföra mitt hantverk i ett land där ingen känner till min bakgrund. Det var en viktig känsla till och med.
Har du sökt din pappas godkännande?
– Det tror jag. Det gör vi väl alla? Så det måste jag ju ha gjort på något sätt men det var ju en ganska ojämn kamp mot någon som var så berömd redan innan jag föddes. Då var han Sveriges lustigkurre nummer ett, så jag kände aldrig till något annat. Det var en väldigt grundmurad berömmelse och han var något så ovanligt som en ganska respekterad narr som både höll en hög nivå på skämtandet och samtidigt var folklig. Men jag har nog aldrig känt att jag tävlar med honom.
Men du har också en fascination för svensk underhållningshistoria. Jag har knappt träffat någon annan som är så bevandrad i den, i synnerhet inte i min egen ålder.
– Det jag är fascinerad av är egentligen en liten flik av underhållningshistorien som går i arv, de historier, eller skrönor nästan, som berättas om skådespelarna och komikerna själva. De visar ofta hur lite som har förändrats. Hur nervositeten och drivkrafterna alltid har varit ganska identiska. Det finns ju något lite fånigt och så flyktigt i att man arbetar med något som blir en liten dvd-skiva som lever i två år och på vägen dit får man nervösa sammanbrott och håller på att slå ihjäl varandra. Eller så blir det ett tv-program som visas en halvtimme och aldrig mer. Medan en möbelsnickares byrå står kvar och används. En sketch eller ett skämt blir ju murket på en vecka. Därför håller man nog fast vid allt inom sitt skrå som påminner om ordning eller en historia. Det har jag upplevt här i London också när skådespelarna står och gaggar och berättar liknande stories om sina döda kolleger. Fast här handlar de om ”Larry” Olivier i stället för om Sune Mangs.
Du är ju uppvuxen med många ur den svenska underhållningsadeln omkring dig.
– För mig var det ju förstås inte ett dugg konstigt om Gösta Ekman hälsade på. Men man blir nog lugnare eller kanske till och med lite avmätt inför alla former av kändisskap och hur det svansas kring berömmelse.
Men du är själv en smula världsberömd i dag.
– Nja, i filmkretsar kanske. Och, som sagt, en smula bara. Det har ju varit lika oroande som det har varit roande med den här framgången. Det har inneburit att mitt privatliv har exponerats väldigt mycket. Men den här succégrejen har varit lite ensam också. Hade vi till exempel gjort filmen med Killinggänget så hade det nog varit roligare. Eller ännu roligare ska man nog säga.
Vad intressant om Killinggänget hade gjort en skräckfilm som utspelar sig i Blackeberg 1981. Vi kanske kan göra en nyinspelning av den?
– Haha. Jag begriper ju själv att det också var en enorm tur att Låt den rätte komma in råkade komma när det fanns ett abnormt intresse för både vampyrer och för Sverige. En alkemisk slump kanske man kan kalla det?
Och nu är det dags för en dyster film om skrynkliga brittiska herrar som talar och röker i små rum. Det har kanske inte riktigt samma omedelbart kommersiella klang som pur-unga vampyrer?
– Haha. Nej, onekligen inte. Men jag kan bara försöka koncentrera mig på att vara uppriktig i det jag gör. Jag tror att Tinker, Tailor, Soldier, Spy faktiskt ser ut som en film som är gjord av mig. Något bättre betyg kan jag inte tänka mig. Eller i alla fall inte ge mig själv.