Jag minns att jag var rädd för att jag skulle bli tvungen att avbryta det jag planerat den där januarikvällen på bron. Jag hade för årstiden väldigt lite kläder på mig och skulle det gå för lång tid innan någon ingrep skulle jag riskera att förfrysa.

Jag hade på mig två långa linnen. Under det dubbla lager trasiga strumpbyxor, det var förstås medvetet. Över armarna hade jag en skjorta och en midjekort jacka i svart teddy som jag köpt på second hand en gång. På fötterna hade jag gröna mockastövletter med liten klack – eftersom jag visste att jag skulle kasta dem över bron tillsammans med skjortan och jackan tog jag ett par som jag hade två par av. Att kasta kläderna och skorna i vattnet blev ett led i att gå in i en karaktär baserad på när jag var sjuk och diagnostiserad med schizofreni för ungefär 15 år sedan. Då befann jag mig också på Liljeholmsbron, men balanserade fram och tillbaka på broräcket. Lika lite då som nu handlade det om ett självmordsförsök, då befann jag mig i ett extremt desperat tillstånd.

Jag hade också två halsdukar, dem tog de av mig på sjukhuset så att jag inte skulle försöka strypa mig själv. Jag låg fastspänd, men man gjorde det som en säkerhetsåtgärd. Jag hade också dubbla bikinitoppar och dubbla trosor på mig. Det var för att framhäva de paranoida dragen, de som kan handla om att skydda sig. Några dagar efter att jag varit på S:t Görans fick jag ett anonymt sms med sexuella anspelningar som handlade om vilka trosor jag hade på mig under iscensättningen.

Hela tanken bakom mitt utseende den kvällen var att framstå som trovärdig, även om jag blev tvungen att spela på folks fördomar. Det finns trots allt en stark bild av hur en sjuk person kan se ut. Jag hade sett till att håret var smutsigt och att kläderna var fläckiga. Jag vet att det inte är alla psykiskt sjuka som ser ut så, men jag behövde ha någonting som synliggjorde att det här var en person i behov av hjälp. När man är så inne i sitt kaos och sina rädslor orkar man inte alltid bry sig om sådant.

När jag nu, efter alla dessa år, skulle iscensätta ett liknande tillstånd skapade jag en roll baserad på mina egna erfarenheter, ihopblandat med en väns paranoida sjukdomsbild. Därifrån byggde jag upp en värld att förhålla mig till. Jag lät till exempel håret hänga framför ansiktet.

Kläderna fanns med i planeringen under de sista veckorna innan kvällen på bron, jag provade några olika varianter innan jag bestämde mig. Eftersom det handlade om att återskapa ett scenario, skulle man kunna säga att jag var min egen inspirationskälla.

Strumpbyxorna visade sig komma väl till pass. När jag kom in till S:t Görans fick jag flera doser medicin, bland annat en i tablettform. Då kunde jag låtsas att jag tog pillren jag fick och sedan stoppa dem under strumpbyxorna. Jag hade glömt bort att jag hade gömt dem där när jag hittade dem dagen efter, intorkade mot benet. Just den tablettdosen journalfördes aldrig.

Sedan kom förstås efterspelet. Under rättegången hade jag förhållandevis propra kläder. Jag hade svarta, tajta jeans och svart kavaj. Det var inte så att jag kände att jag var tvungen att klä mig på ett visst sätt för att bli trodd, men det var förmodligen allvaret som gjorde att jag inte ville komma dit och förstärka bilden av den ’flummiga konstnären.’”

***

Detta har hänt

Plats: Liljeholmsbron, Stockholm
Tid: 21 januari 2009
En kylslagen januarikväll iscensätter konststudenten Anna Odell en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon vandrar fram och tillbaka på bron, agerar förvirrat och tas till slut om hand av polis som för henne till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där spänns hon fast och hålls i förvar under natten. Dagen efter avslöjar Anna Odell att alltihop varit ett skådespel och en del av hennes examensarbete på Konstfack. Personalen på sjukhuset polisanmäler händelsen och intresset från media blir enormt.

I artikelserien Klädd för… tittar vi på kläders betydelse och makt i sammanhang där mode egentligen inte är centralt.