”Jag var avgud, jag var präst; jag blev dyrkad, jag blev offrad. […] Jag begravdes under tusen år i stenkistor, tillsammans med mumier och sfinxer, i trånga kamrar i hjärtat av de eviga pyramiderna. Krokodiler gav mig kräftsmittade kyssar och jag slängdes tillsammans med slemmigt avfall i Nilens vass och gyttja.”

Så beskriver Thomas De Quincey en av sina många, plågsamma mardrömmar i En engelsk opieätares bekännelser. Boken var det närmaste 1800-talet någonsin kom en blogg, ett sorts fylleinlägg nerklottrat på en servett på en pub i London för att finansiera ett opiummissbruk som får Nikki Sixx förhållande till heroin att framstå som mysigt.

De Quincey hade fyra rejäla återfall i sitt liv. Under det sista och svåraste påbörjade han Suspiria de Profundis. Medan han skrev boken – en skönlitterär fantasi kring de verkliga mardrömmarna han beskrivit i En engelsk opieätares bekännelser – var De Quincey nästan ständigt gripen av opiumrelaterade skräckvisioner. Han var rädd för att sova, rädd för att vara vaken, rädd för pappret han skrev på. Ganska ofta satte han av misstag eld på sitt hår och sina kläder. Han dog innan boken var klar.

Mer än 100 år senare, precis i slutet av det knarkiga sjuttiotalet, läste den italienske regissören Dario Argento boken (en ihopsamlad skiss publicerades efter De Quinceys död). Argento blev så imponerad att han bestämde sig för att ta den panikslagne lille engelsmannens mardrömmar och förvandla dem till mer påtagliga skräckvisioner. Resultatet blev en av världens snyggaste skräckfilmer: Suspiria.

Suspiria ser både omåttligt påkostad och lite hemmagjord ut – en dogmafilm i lyxtappning. Varenda kameravinkel är skrytigt extravagant, varje ruta en tavla fylld av knallröd sammet och kurviga mönster. Det är inte en film som ber om ursäkt för att den är en film. Den vill att du ska veta det, den vill vara mardrömmen du inte kan vakna ur.

35 år senare, på Louis Vuittons visning för vår/sommar 2012, åker små söta prinsessor med mord i blicken sagokarusell till de läskiga tonerna av en speldosa – musiken som bandet Goblin komponerade till Suspirias soundtrack.

Miuccia Prada spelade i stället modern, barock pianomusik men golvet som hon lät sina modeller skynda fram över på senaste herrvisningen (höst/vinter 2012) kommer också från Suspiria. Då är det täckt av blodet från en hängd ballerina.

På moodboards och i syateljéer över hela modevärlden dyker de knalligt psykedeliska färgerna ur Suspiria, och referenser till filmens extravaganta scenografi, nu upp. Ibland är det uttalat, ibland bara en subtil referens, som ett blodstänk i en annars anemisk kollektion.

Laura och Kate Mulleavy, systrarna Rodarte, har listat Suspiria som sin fjärde bästa film någonsin. När Darren Aronofsky gjorde Black Swan, en balettskräckis inspirerad av Suspiria, fick Rodarte designa de besjälat vackra danskläderna – och till skillnad från Suspiria behövde Black Swan inte vänta i 35 år på att bli ett modestatement.

Innan hon spelade den förföljda ballerinan i Black Swan var Natalie Portman aktuell som den förföljda ballerinan i en planerad remake av Suspiria. Men remake-regissören David Gordon Green – mannen bakom marijuanathrillerkomedin Pineapple Express – har fler problem än en förlorad prima ballerina. Dario Argento välsignade först projektet, men har i efterhand uttryckt skepsis inför att någon, någonsin, ska kunna göra om filmen. Luca Guadagnino, en bohemisk, tunnhårig italienare som gillar att klä sig i självlysande rosa Jil Sander-kavaj är producent till filmen. En Jil Sander-älskande producent och ett produktionsbolag ägt av Silvia Fendi gör att internet svämmar över av spekulationer kring huruvida remaken kommer att bli den ultimata modefesten. De senaste månaderna har dock alla inblandade plötsligt slutat uttala sig om projektet. Suspirias svindlande inverkan verkar ha dragit ner dem på större djup än någon kunnat ana.

–

Den amerikanska dansösen Suzy Bannion har precis landat i ett becksvart, regnigt Tyskland, på väg till den stenhårda balettakademin i Freiburg. Utanför flygtaxins fönster sjunker den moderna, vettiga världen undan för att till slut försvinna helt i mörkret. När hon väl hittar till den överdådiga, nästan självlysande flickskolan ute i skogen börjar balettdansöserna runt henne snart dö under sadistiska omständigheter.

Enligt den lag som gammal hollywoodsk filmdramaturgi följer ska du låta din film börja med en presentation som, någonstans i den trettonde minuten, övergår i en konflikt. Argento har sagt att han tvärtom ville inleda Suspiria med ett crescendo, för att därefter öka intensiteten.

De första 13–15 minuterna av filmen är också ett pågående inferno som slutar med att en flicka faller genom ett vackert, handblåst glasfönster och hängs i en elkabel medan blodet från hennes uppskurna hjärta droppar ner på en annan flicka som – med kroppen genomborrad av en takbjälke och det vackra ansiktet kluvet av en färgad glasskärva – ligger på golvet i en pöl av Falu rödfärg.

Färgerna i Suspiria är ingen slump. Så klart. Dario Argento (son till Elda Luxardo, en brasilianska som nådde stora framgångar som mode- och kändisfotograf under tio- och tjugotalet) hittade sina stilistiska förlagor i den tyska expressionismen – några av de bästa och mest misantropiska filmer som gjorts. Samt i Snövit och de sju dvärgarna. Men Disneys Technicolorfest var inte nog för Dario. För att uppnå ett ännu mer mättat resultat (vilket ju redan det är en vrickad idé – Technicolor är det mest färgintensiva kopieringssystem som någonsin existerat) kom hans filmfotograf Luciano Tovoli på idén att använda film med väldigt låg ASA. Gärna någonstans kring 30. Men film med så låg ljuskänslighet var svår att få tag på, och när Luciano hittade ett filmlager i Texas där det låg ett gäng ASA 40-rullar och skräpade slog han till. Det visade sig dock vara långt ifrån nog med film, och Dario blev tvungen att begränsa sig till två tagningar per scen. För att skapa ännu starkare kontraster tog Tovoli även bort filtret ur sin kamera. Som pricken över i tiggde han till sig den allra sista kopieringstiden i Italiens allra sista Technicolorlabb. Tekniken som användes i labbet gjorde det möjligt att maxa färgerna ytterligare i efterhand. När de avslutat arbetet med filmen slog de igen för gott, och Suspiria blev en av världens sista Technicolorfilmer.

Argento och Tovoli filmade i 14 veckor. Klippningen tog inte mer än två, så lite material fanns. Men färgmättnaden som de två uppnådde fortsätter med oförminskad styrka att blöda fram genom årtiondena.

–

En praktisk grej med att skriva om en film som Suspiria är att jag inte behöver oroa mig för spoilers. Inget jag avslöjar om handlingen kommer att göra dig klokare på vad som faktiskt händer. Oavsett om du sett Suspiria eller inte. En kritiker har till exempel beskrivit filmen som ”begriplig enbart för ögat”. Men det filmen saknar i dramaturgisk logik – eller bara logik, punkt – kompenserar den för med estetik.

Och kanske är det också en av anledningarna till varför modeskapare har lätt att hämta inspiration i bilderna. Du blir så bombarderad av läskiga obegripligheter – både bilder och ljud – att hjärnan kastar upp händerna i luften och utbrister som en frustrerad italienare: ”Skitsamma, jag ger upp!” I stället tar ögonen och öronen över tömmarna. Förr i tiden hände det att målare – som britten Henry Fuseli till exempel – åt rått kött på kvällen för att få extra mustiga, inspirerande drömmar. Nu för tiden kollar modeskapare i stället på Suspiria innan de går och lägger sig.

För designduon Edward Meadham och Benjamin Kirchhoff var den uttalade inspirationen de senaste säsongerna en kombination av riot grrrls och Suspiria. För mig känns sambandet mellan de två tydligt. Häxor (ja, det kommer häxor) är new age-världens punkare. Dessutom är det lätt att se varför en riot grrrl skulle gilla Suspiria. Men när jag frågar Benjamin Kirchhoff om det säger han att de själva inte medvetet gjort kopplingen. I stället berättar han att Meadham Kirchhoffs senaste kollektioner är en del av en serie de döpt till The Cosmology of Women.

– Det vi ville utforska var idén om kvinnlighet som en allomfattande värld, förklarar Benjamin.

Han håller med om att själva upplevelsen av att titta på Suspiria är intensiv.

– Filmen är skrämmande, uppenbarligen, men dess visuella språk och berättarteknik påminner samtidigt om klassiska femtiotalsfilmer och Hitchcock. För oss handlade inspirationen som vi hämtade från Suspiria framför allt om den historia som färgerna berättar, samt om scenografin.

Hårstylisten James Pecis berättar att Benjamin Kirchhoff och Edward Meadham gav honom i hemläxa att kolla på Suspiria inför Meadham Kirchhoff vår/sommar 2011.

– Jag ville skapa en ung flicka med mångfärgat hår och slips, som går på en katolsk flickskola men ändå har en mörkare sida, säger Pecis.

Alla modeller i visningen hade mittbena och regnbågshår men ingen av dem hade samma mönster eller färg som någon annan.

– Alla var egna individer, på samma sätt som flickor som går på internatskola och klär sig i skoluniformer fortfarande hittar sätt att visa sin individualitet. Färgschemat jag använde var centralt för den här looken, och de mörka tonerna med knalliga avbrott som finns i Suspiria var en stor inspiration. Dessutom älskar jag psykedelia – film, musik och konst som kommit till i drogrelaterade sammanhang.

–

Så här i efterhand kan det verka märkligt att en film som Suspiria ens existerar. Den spelades in under en period i filmhistorien när indie var indie och storfilm var storfilm – och aldrig möttes de två. Men skräckfilm var genren gud glömde, och under sjuttiotalet kunde skräckregissörer ta sig stora friheter åt båda hållen. De tilläts vara både mer lättsamt underhållande (och sexiga och våldsamma) och samtidigt väldigt konst-konstiga. Så när Dario Argento – som verkade inom en genre där filmen Strip Nude for Your Killer var en hit – bestämde sig för att göra en extremt lyxig skräckfilm om psykoanalys hade han inga problem att hitta finansiärer. Den rent fysiska bristen på specialfilm var ett undantag, i övrigt sparades det inte på några utgifter. Vartenda rum i hela filmen – allt utom det stora torget i München där en blind man blir uppäten av sin ledarhund – är byggt specifikt för inspelningen.

Drömmar har väldigt poetiskt beskrivits (av författaren Sture Dahlström) som de filmer som hjärnans biomaskinist projicerar. Och i Suspiria är drömmen och mardrömmen, precis som inom psykoanalys, central. Filmen handlar om Mater Suspirium, suckarnas moder (återigen något du inte nödvändigtvis vet bara för att du har sett filmen). Thomas De Quincey mötte henne en natt när han var bäng på opiumtinktur och säger att ”Hennes ögon, om de någonsin skådats… skulle vara fyllda av döende drömmar och omintetgjorda spillror av bortglömda delirium”. Flummerier helt enkelt.

Men drömsk surrealism är ett perfekt alibi om du vill skapa en film med extra allt. Tjejer som bråkar sexigt helt utan anledning? Jajamensan. Tjejer som dör sexigt, insnärjda i taggtråd? Inga problem. Tjejer som återuppstår från de döda i rum med den snyggaste tapet italiensk film någonsin skådat? Bring it!

Surrealismen förenklade också produktionen av Suspiria rent praktiskt. Från början ville Dario att filmen skulle handla om unga flickor, mellan åtta och tolv. Men att spela in film med barn är katastrofjobbigt – dels på grund av den rättighetsmardröm som minderåriga utgör, dels för att barn inte alltid är helt samarbetsvilliga. Kanske att Dario även tvekade inför den badwill som lemlästning av barn medför. I stället castades kvinnor i 20-årsåldern som helt enkelt fick bete sig som barn. Scenografen Giuseppe Bassan förstorade detaljer i scenografin och placerade dörrknoppar i huvudhöjd för att få dem att framstå som ännu mer barnlika. Och visst, Suzy har en klassisk balettkropp utan ett uns fett. Men till skillnad från de flesta andra skräckfilmshjältinnor har hon dessutom ett barns knappnålsbröst. Så i stället för vuxen dialog, logik och vettig dramaturgi fick färgerna och inredningen berätta den skrämmande historien. Och med ens hade Suspiria förvandlats till Snövits onda tvillingsyster.

–

Luciano Tovoli har nu hunnit fylla 75 år. Han har blivit en världsberömd filmfotograf och startat en paneuropeisk intresseförening för cinematografer, men gör fortfarande ungefär en film om året. Det var 30 år sedan de jobbade ihop sist, men 2012 återförenas han och Dario Argento i filmen Dracula 3d. När jag berättar för Luciano att modeskapare och fotografer över hela världen inspireras av det han skapat blir han överväldigande, rörande glad.

– Det har varit en livslång dröm för mig att arbeta som modefotograf – om det är så att mitt arbete inspirerat modespecialisterna så känner jag mig oerhört stolt!

– Det jag gillar med modefotografi är att man sätter sökandet efter den extrema och rena skönheten som sitt högsta mål.

Luciano Tovoli hämtar i sin tur inspiration från sina hjältar – en lång lista bestående av hyllade filmfotografer som briljerade långt innan du var född.

När jag frågar honom om färgerna i Suspiria berättar han först om de tekniska detaljerna – Technicolorns trefärgs-system (rött, blått, grönt) och den speciella lågkänsliga filmen han använde (han fnyser åt den högkänsliga film som används i dag). Men han uttrycker sig inte som en gammal italiensk man. Snarare som en ung hippie på sjuttiotalet, och när jag inte ger mig berättar han att färgerna är sprungna direkt ur det undermedvetna.

– Jag och Dario visste båda att vi ville använda ovanliga, mättade färger i Suspiria, färger som inte syntes i andra filmer. Jag gjorde några test på egen hand som Dario sen godkände med stor entusiasm. Utifrån det arbetade vi fram färgerna tillsammans. Men vi använde aldrig logiska ord – vi lät oss styras av de gemensamma vibrationer som vi båda befann oss under inverkan av.

Snövit är inte Suspirias enda koppling till Bröderna Grimm. Jacob och Wilhelm skrev också ner en skräcksaga där färgerna får bära stor symbolik och flickan är svår att åldersbestämma: Rödluvan och vargen. Den Rödluvan vi berättar i dag är något av en clean version på den gamla sagan – där flickan i vissa versioner strippar för vargen i ett försök att fly. Hon misslyckas, så klart, och blir uppäten ändå.

På samma sätt löper en röd tråd av suggestiv sexualitet genom hela Suspiria – och det trots bristen på manliga karaktärer (sammanlagt cirka tre: en blind, en stum och en som dansar balett).

Den sortens gränslösa, icke urskuldande begär brukar modevärlden vara extra förtjust i. Det var också anledningen till att Ryan Murphy, en av skaparna av Glee, från början föll för filmen. Suspiria är en av hans favoritskräckisar någonsin, och när han nyligen återskapade en scen ur filmen till ett modejobb i amerikanska Elle valde han bombnedslaget Naya Rivera som sin Suzy. ”Suspiria är en film som inte är rädd för att vara sexuell”, förklarade Murphy på tidningens sajt i samband med fotograferingen. ”Dessutom älskar jag den flummiga cinematografin. Händer det här på riktigt? Är det på låtsas? Är de döda? Lever de?”

Men det finns så klart en stor skillnad mellan sexualiteten i Suspiria och den i Rödluvan. Vargen som ”äter upp” Rödluvan är aldrig något annat än ett handjur. Men det som lockar och skrämmer Suzy i Suspiria visar sig i stället vara ett gäng tjusiga dominatrixhäxor. I den här allomfattande kvinnliga världen som Benjamin Kirchhoff inspireras av är det inte bara kvinnor som blir mördade. Det är också kvinnor som utför illdåden.

–

Asia Argento, den italienska skådespelerskan och regissören, blev ökänd när hon poserade för Bruce LaBruce – gravid, naken och rökande – i tidningen Index. Asia är också Dario Argentos dotter. Hennes mamma, Daria Nicolodi, skrev manuset till Suspiria. Asia var inte mer än ett foster när Daria påbörjade arbetet med det blodiga, ockulta manuset, och med en helt ny ettåring där hemma började pappa Dario sedan filma sitt mästerverk. När jag pratar med Asia på en av hennes få lediga dagar är hon klädd i sitt favoritplagg, pyjamasen. (”Jag förstår inte varför man inte får bära pyjamas jämt. Men jag antar att man måste vara Julian Schnabel för att få ta sig såna friheter.”) Jag frågar om hennes tidigaste minnen och Suspiria finns inte bland dem. Däremot minns hon när hon såg filmen för första gången.

– Jag måste ha varit sex år gammal och jag fullkomligt älskade den. Tänk efter själv, det är en historia om häxor, den skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från Snövit, Riddar Blåskägg, Hans och Greta eller någon av de andra läskiga berättelserna som barn får höra som godnattsagor. Jag minns att jag visade filmen för några av mina klasskompisar och att vi ingick en pakt där de gick med på att aldrig berätta för sina familjer att de kollade på de här filmerna hemma hos mig, för i så fall skulle de kanske aldrig mer få leka hos mig igen.

Asia Argento tror inte själv på magi, men hon berättar att hennes mamma är kunnig inom häxkonst. Och det är inget elakt porträtt Daria skrivit ihop. Även om häxorna i filmen är onda så är de även smarta och coola. Och de har fantastisk smak. Rummet där häxsabbaten hålls är en perfekt inredd labyrint, en febrigt överdådig jugend-dröm. Inte en vägg är bar, ingen yta orörd av böljande mönster. Och precis som i resten av filmen badar alltihop i flödande rött, blått och grönt.

Inom Freuds psykoanalys är drömmen nyckeln till ditt undermedvetna. I Suspiria ger symboliken oss på samma sätt svaret på vad filmen – egentligen – handlar om (och nu, till slut, kommer en första spoilervarning).

Vad är det då som Lucianos färger helt freudianskt avslöjar? Vilken är häxklanens hemlighet?

Kanske först och främst att de inte är så blodtörstiga som de verkar. Snarare kärlekskranka.

När flickorna i skolan ger sig ut och letar efter häxorna är korridorerna som omsluter dem så silkigt röda att du nästan måste kisa (en kritiker skrev att filmen ser ut att vara inspelad inuti en vagina). Rött är en av de mest symboliskt laddade färgerna som finns. Rött är = fara. Lite svettig hud och en vänstersväng senare byts det intensivt röda mot blått. I en annan situation hade blått kunnat symbolisera skräck. I det här sammanhanget verkar det snarare sexigt. Du vet, som i en ”blue movie”. Särskilt som den tredje dominanta färgen i filmen är grönt – för fertilitet och åtrå.

Allra tydligast blir det när Suzys rumskompis Sarah själv ger sig ut på häxjakt i de farliga, knallröda korridorerna. Hon söker skydd i det blåaste av alla blåa rum och allt är faktiskt frid och fröjd, med undantag för en liten, smeksam rakhyvel som ytterst försiktigt försöker lirka upp hennes hasp. Den väntar i stort sett på hennes medgivande. Men Sarah nobbar inviten, flyr genom ett fönster, rasar rakt ner i ett hav av taggtråd och får halsen avskuren som straff.

Ibland är Daria Nicolodis manus så nyanserat att det blir svårt att komma ihåg vem det är man håller på. Här kommer liksom ett gäng härliga häxor och erbjuder de unga flickorna ett alternativliv i ett lyxigt, lesbiskt kollektiv med inredning hämtad ur Gustav Klimts mest flippade dröm. Men i stället flyr de i panik och trånar efter heterolivet i den trista världen utanför. Och till slut är Suzy – vacker och späd och dränkt i grönt ljus – ensam kvar i sammetsvaginan.

Då är det också en blå iris som Suzy försiktigt smeker för att komma in i det innersta gemaket, där hon i filmens klimax penetrerar översteprästinnan (liggande i en tronlik säng) med en fjäder. Det känns som om jag hade kunnat sätta suggestiva citattecken på ungefär hälften av orden i den där meningen, men jag tror att din fantasi är bra nog för att du ska kunna placera ut dem själv.

Ändå var det här en poäng som fullkomligt raderades när Darren Aronofsky spelade in Black Swan, hans egen version av Suspiria. Medan Suspiria knappt lämnar något utrymme alls för en male gaze är Black Swan fullkomligt dränkt av manliga blickar. Stackars Nina får inte ens runka i fred.

Sedan Black Swan dök upp och snodde åt sig både Natalie Portman och det snuskiga sexet har Suspirias remakeregissör David Gordon Green nu blivit tvungen att tänka om. I slutet av 2011 lekte han med idén att i stället spela in filmen så som den från början var tänkt. Med barn.

Tanken är fortfarande lika vrickat genialisk som när Dario slopade den. Men efter att jag har jagat filmagenter i Los Angeles i ungefär en månads tid får jag reda på att David Gordon Green isolerat sig och vägrar prata om remaken. I stället får jag ett citat av hans agent, Alex Uhlmann.

– David har slutat prata om filmen offentligt, i alla fall fram till att han börjar filma. Om han börjar filma. En stor anledning till att han just nu är besatt av det här projektet är de dagliga upptäckterna och insikterna som Argentos film inspirerar till. Om en ordentligt remake någonsin kommer att existera så kommer den att födas som ett resultat av just de upptäckterna och insikterna.

Och kanske är det just så – att Suspiria i sig själv är en så enorm, vindlande labyrint att en människa kan försvinna i den på jakt efter häxornas hemlighet.

Eller så är det kanske i stället som Dario Argento säger: ingen kommer någonsin att kunna göra om en film som Suspiria. Inte så som världen ser ut i dag. Det skulle helt enkelt bli för dyrt.