Jag har bara mycket precis lyckats undvika att välta Jonas och Bea Åkerlunds skelett över mig själv. Jag öppnade kistlocket utåt, som en dörr, eftersom kistan stod på högkant. Stack in näsan och sniffade djupt på vad som en gång varit en död människa. Det luktade damm och något mer. Vetiver? Bergamott? Luktar döden apelsin?

Och så, i en isande sekund, vickade kistan utåt. Underkäken utan tänder, munnen utan läppar närmade sig min och jag stirrade paralyserad in i de för evigt förvånade ögonhålorna. Sedan for vänsterhanden upp per automatik, jag fångade kistan och han som hänger därinne med en skruv genom fontanellen svängde mjukt tillbaka in i sin tygklädda bädd.

”Nu har du sniffat skelett.” Bea Åkerlund har smugit upp vid min axel, ljudlös i sina platta Marsèll-sandaler. ”Han är nyparfymerad” säger hon. ”Det är det som luktar.”

För en minut sedan halvlåg jag i en enorm schäslong i Bea och Jonas Stockholmshus och ställde bekväma frågor om deras liv i Los Angeles.

Känner de Manson? ”Marilyn? Ja.” Det står på internet att han har barnskelett i källaren. ”Det stämmer inte” skrattade Jonas, och Bea fyllde i: ”Han bor i en sunkig liten lägenhet, han har ingen källare!” Internet alltså, ingen källarekritik alls… Och det var då Jonas sa: ”Men vi har ett skelett. Det är inte så svårt att få tag på när man väl börjar leta. Han hänger där borta.”

Tryggt tillbaka i schäslongen känns det inte mer än rätt. Det är klart att våra lyxigaste hovgother ska äga lite mänskliga kvarlevor. Inget skräckkabinett är komplett utan griftefridsbrott. Efter tio år av stenhårt, gemensamt arbete kan det svenskamerikanska paret (Bea har dubbelt medborgarskap, Jonas är 100% svensk) numera fritt bygga ett liv som från utsidan ser ut som en lätt makaber kunstkammer sedd genom kaliforniska solglasögon.

Jonas Åkerlund är, sedan det internationella genombrottet med Madonnas Ray of Light 1998, en av världens mest framgångsrika reklam- och videoregissörer. Med en tredje spelfilm, Small Apartments, på festivalturné och gud vet hur många dokumentärer under produktion är han nu mer än redo att ta nästa steg. Precis som sin ungdomsförebild, Tony Kaye, vill Jonas byta reklamen mot långfilmsvärlden.

Bea Åkerlund är tio år yngre. Hon var 25 när de två träffades på en filminspelning och har sedan dess hunnit bli en av världens mest eftertraktade kostymörer. Efter årets amerikanska Super Bowl-final, det mest sedda tv-programmet i världen, då hon till pausunderhållningen klädde ut Madonna till en romersk krigardrottning, är hon förmodligen också en av de mest kända. Under framträdandet då Madonna tillsammans med 500 dansare och akrobater (samtliga stylade av Bea) framförde ett medley rapporterade Twitter ett medel på 8 000 tweets i sekunden. Enligt tidningen Geekosystems uppskattning var de absolut vanligaste tweeten ”omg” och ”!!!”.

Redan innan de två träffades var de tossiga excentriker och selfmade framgångssagor. Tillsammans har galenskapen blommat ut och de har överträffat alla tidigare prestationer. Deras smak är densamma – barock omåttlighet och gothisk glamour – och deras arbetsdag behöver aldrig ta slut. Bea och Jonas älskar varandra, och de älskar att jobba ihop. Efter tio år tillsammans utgör de två nu ett populärkulturellt powercouple på Hollywoodnivå. Men till skillnad från stjärnorna de regisserar och klär har Jonas och Bea förblivit gifta så pass länge att äktenskapet inte längre går att annullera.

***

Över telefon från Capri, innan jag träffar dem i Stockholm, skryter Jonas om sin fru.

– Du måste skaka hand med Bea. Hon har valkar i händerna – valkar! Så hårt jobbar hon.

Super Bowl-finalen, ett av Beas största uppdrag hittills, är ett bevis på arbetsviljan. Medan många kanske skulle ha nöjt sig med att, jagvetinte, låna ihop 500 outfits, räcker inte så enkla lösningar för Bea. Hon föredrar att bygga relationer med designer för att sedan skapa tillsammans med dem. Bland dessa designervänner finns Riccardo Tisci.

– Super Bowl var min vision genomförd av Givenchy. Jag vill leverera till 150%. Jag fattar inte varför alla alltid ska vara så nöjda hela tiden, säger Bea (B. bland sina amerikanska vänner).

– Var det bästa du kan vara.

Under de veckor jag pratar med Jonas och Bea, både tillsammans och var för sig, verkar det här vara den mest centrala pusselbiten i deras liv. Överleverera. Varje. Gång. Ge kunden vad kunden vill ha. Om kunden inte berättar, läs tankar. Om kunden inte vet, räkna ut det själv. Så jag ställer den uppenbara frågan ”Varför?” till Bea – vem håller en piska över henne?

– Jag vill bara att det jag gör ska bli bra. Jag jobbar tills det är det.

Jag ger mig inte: ”Men varför?” Bea ger mig en blick som om hon varit tvungen att tänka en omöjlig tanke: att man ens skulle kunna göra på något annat sätt. Till slut ger hon upp.

– Det är väl kanske där mina polska rötter kommer in. Vill man ha något måste man jobba för det. Vi heter Åkerlund och folk kanske tror att vi har haft tur. Men vi har inte fått något gratis, vi har jobbat för allt vi har.

Det Bea syftar på är den lätt oroande starten på vuxenlivet – ensam och skuldsatt i Los Angeles – som inte många känner till. Men mer om det lite senare. För sedan de där första, lätt stapplande stegen har hon tagit två kliv i taget: från obetalda musikvideor till långfilm till Lady Gagas modementor till Super Bowl-finalen.

Med upp till 35 produktioner per år är Jonas Åkerlund samtidigt en av världens mest produktiva regissörer. Det är ett gemensamt yrkesliv som innebär ungefär 90 takeoffs per år, vilket även skapat en betingad reflex hos paret som gör att de inte står ut mer än några dagar på samma plats.

Det enda som egentligen sinkar dem i deras resa över jorden – som gör att Bea rent fysiskt har svårt att ta sig in genom dörrarna på Arlanda – är en enorm garderob. För att lättare kunna hantera alla kläder designade Bea nyligen ett eget datasystem. Varje plagg i hennes garderob har fotograferats, sorterats och katalogiserats, både IRL och digitalt. Varje grej har en unik kod som kommunicerar med en placering i garderoben. Systemet tog en månad att sätta ihop. Det visade att Bea äger 97 hattar och 350 par skor (vilket faktiskt är 700 färre än Imelda Marcos). Databasen gör att Bea kan plocka ihop en outfit, oavsett var hon är i världen, genom att söka upp de digitala plaggen och sedan skicka koordinaterna till sin assistent.

Även om Jonas inte går med på att han är en shopaholic håller han med när Bea i stället föreslår att han är en hoarder. Men till skillnad från sopsamlarna i tv-programmet Extrema samlare plockar Jonas på sig skinnjackor och kylskåp för 50 000 dollar. Och precis som Bea sorterar Jonas sina älskade saker frenetiskt. Boardingkort från hundratalet årliga flygresor i perfekta kartoteklådor, de 300 gympadojorna staplade i numrerade boxar med ett tydligt foto på kortsidan.

Ingen av dem vet längre hur mycket de tjänar. De vet bara att så länge de fortsätter jobba fortsätter pengarna att komma. Det är först när de tar en paus som de märker att de lever ett mycket dyrt liv.

– Då är det som om en jävla taxameter tickar igång, säger Jonas.

Men det händer å andra sidan väldigt, väldigt sällan.



Det har inte alltid varit självklart att det skulle gå så här. I alla fall inte för några andra än just Jonas och Bea själva.

När Bea Esberg, dotter till en polsk judinna, var 14 flyttade hon med sin mamma från Stockholm till Los Angeles. När hon var 17 hoppade hon av skolan, flyttade hemifrån och började försörja sig själv. En utmaning för vilken tonåring som helst. En omöjlighet för någon som redan då var besatt (besatt!) av kläder. Innan Bea kunde låta kreativiteten spilla ut över andra klädde hon sig konstant ”i karaktär”. Nunna ena dagen. Ninja nästa. En återkommande favorit har varit ”modern, amerikansk bonnjävel” alias white trash. Hennes första stylistjobb – hon var 18 – var för grannen, en fotograf som lagt märke till hennes stil och bad om hjälp att styla en katalog. För dragqueens. Beas egen garderob passade perfekt.

Hon fortsatte till musikvideor och mer gratisarbete. Bea levde på ramen-nudlar och alger. Klädhungern mättade hon genom att bli second hand-expert. Men det räckte inte. Långt ifrån. Som Bea själv säger: när man väl fått smak för skor som kostar 2 000 dollar passar inte de som kostar 250 dollar längre.

– Det är som med flyget, säger Jonas.

– När de märker att man börjar resa mycket så låtsas de på flygbolagen vara ens kompis och säger: ”Du, i dag uppgraderar vi dig till first class.” Och så tänker man: ”Fan vad schysta de är.” Men det enda som händer är att man inte kan gå tillbaka till andra klass igen.

Jonas citerar en kalifornisk aforism som säger att den största anledningen till personlig konkurs i Hollywood är privatflyg.

– Även om det är de allra sista pengarna en skådis har – ska de flyga så lägger de dem på private jets. Inte fan tänker de gå och ställa sig i kö och flyga commercial igen.

Bea, med det långa, svarta håret över halva ansiktet, tittar svävande ut i luften och avslöjar att hon under den här perioden i sin ungdom till slut fick ett litet kreditkortsproblem. Hon säger det på samma sätt som människor som blivit galna och hamnat på hispan säger att de varit tvungna att åka på en liten semester.

– Jag var 21 och köpte allt jag ville ha fast jag inte hade några pengar. Men jag tänkte redan då att jag måste få ett liv där man kan vara shopaholic. Jag tänkte bara: ”Det här måste gå bra, det kommer att lösa sig en vacker dag.”

– Sen träffade hon mig och så löste det sig, säger Jonas.

Bea ler men protesterar.

– Det var faktiskt min mamma som tvingade mig att betala av varenda spänn. Jag var tvungen att ta lån och det tog lång tid men nu har jag perfekt credit.

De drömde aldrig om ett konventionellt liv. Precis som Bea säger Jonas att han alltid vetat att han kommer att vara annorlunda.

– Jag kommer aldrig ha någon vardag. Jag kommer aldrig ha rutiner och jag kommer inte bo på ett ställe. Jag har alltid vetat att det ska bli så.

Då, innan det livet blivit verklighet, var Jonas trummis i Sveriges första blackmetalband, Bathory. Den ockulta geten som är Bathorys – och Church of Satans – symbol syns fortfarande som en hypnotisk pausfågel på Jonas hemsida.

Samtidigt som han trummade fram det tidiga åttiotalets snabbaste och mest brutala satansmetal upptäckte Jonas sin passion: postproduktion. Att klippa film. Det monotona, rytmiska, exakta, tidskrävande arbetet blev hans nya besatthet. Han blev assistent på produktionsbolaget Mekano och den maniska period som pågått i stort sett oavbrutet sedan dess tog sin början.

En assistent som jobbade med honom när han några år senare startade sitt eget företag, Pettersson-Åkerlund, beskriver Jonas klippteknik som ”musikalisk”. Tape to tape, en föråldrad redigeringsmaskin som vid den tiden övergavs av de flesta, var hans favorit. I maskinen skruvas tidskoder fram med hjälp av två rattar, en i varje hand. Att se Jonas jobba var som att se en konsertpianist – eller en trummis, för all del – spela sitt instrument. Ingen tvekan, bara ett intuitivt, obrutet flöde av skruv-skruv-skruv. Jonas skulle heller aldrig ”kärringklippa” en musikvideo – att klippa på något så banalt som en takt. I stället skapar han sin egen baktakt. Som den trummis han är blir hans rytm ryggraden som musiken kan luta sig mot.

En jämnårig vän minns hur Jonas under den här tiden prioriterade postproduktion över sömn. Han gick helt enkelt aldrig och la sig. I dag har Jonas sömnbehov ökat marginellt.

– Då behövde jag mellan två och fem timmar, nu behöver jag tre till sex, men snittar tre, fyra.

Jonas erkänner att han är en villig slav under det kreativa ruset.

– Vi är helt klart junkies.

Nu har det maniska arbetet betalat av sig många gånger om, och i en värld full av minimalism och mangadomar, handsprit och överdriven hygien, levererar Jonas och Bea genomgående något så omodernt och subversivt som omättligt överdåd.



Minns du var du befann dig första gången du såg videon till The Prodigys genombrottslåt Smack My Bitch Up?

Jag var 18 år gammal och det måste ha varit sent – det var alltid sent när Smack My Bitch Up visades, innan den förbjöds för stötande innehåll – och jag satt framför tv:n i en källarlägenhet i Östersund. Efter fyra och en halv minut av fullkomligt kaos hade min käke fallit ner mot bröstet och jag bestämde mig för att det här var det absolut coolaste jag sett i mitt liv. Jonas Åkerlund blev den första musikvideoregissör jag kände vid namn. Och jag var långt ifrån ensam.

Efter förbudet spreds videon viralt, trots att uttrycket (i alla fall i sin nuvarande betydelse) inte fanns än. Den nådde en enorm publik. I stället för att bara forwarda en länk kopierade och bytte folk inspelade vhs-kassetter. Jonas kallar videon för ett Palme-moment – en händelse som bränt sig fast i människors hjärnor.

– Folk kommer fortfarande fram och berättar att de minns exakt första gången de såg den. I den här branschen är det viktigt att ha en sån hit då och då, något alla kan hänga upp en på.

Men bakgrunden till videon är okomplicerad. Jonas säger att hans bästa idéer alltid går att sammanfatta på en postit. Hans pitch – eller treatment som det heter i filmvärlden – till Smack My Bitch Up var bara några ord lång. Videon är baserad på en utekväll.

– Det här var för 15 år sedan. Jag var i Köpenhamn. När jag vaknade upp på morgonen var min enda minnesbild att jag såg min fot sparka in en toadörr och att det satt en gubbe och sket inne i båset.

Sturm und drang-perioden är sedan länge över. Jonas varken super eller knarkar. Han dricker inte ens kaffe. Bea kan ta en kopp någon gång. Om det finns O’Boy att ha i. På äldre dagar har hon även börjat uppskatta ett glas rött på kvällen.

Ändå är deras bar fullpackad. Flera genomskinliga döskallar fyllda med vodka står uppradade på bardisken. Och egentligen måste ju det vara det sanna tecknet på en nykterist. Du kommer inte hitta ett gäng oöppnade flaskor av Dan Aykroyds finaste Crystal Head Vodka hemma hos en tokalkis.

Trots deras puritanska leverne – och trots att Jonas säger att all hans inspiration sedan tio år tillbaka kommer enbart inifrån – fyller de sina jobb med både sex och droger. Omättliga, ohämmade karaktärer som spinner utom all kontroll är deras specialitet. En återkommande kvinnoroll bär just de här egenskaperna. Den kaotiska white trash-tjejen som super, knarkar, knullar och skrubbar upp hål på strumpbyxknäna. Det är en standardkaraktär, men det som gör henne intressant i den Åkerlundska tappningen är att hon inte bestraffas för sitt frimod. Baksmällan kommer aldrig, det sexuella risktagandet ger utdelning till hennes fördel, strumpbyxorna blir bara ännu snyggare med hål i. Som bonnlurken som lever rövare i videon till låten Country Girl, Primal Screams bäst placerade singel någonsin. En då 22-årig Helena Mattsson kör runt i en enorm truck, mumsar biff direkt ur stekpannan, hånglar omkull cowboys och gaffatejpar ihop de skyhöga platådojorna. När jag frågar Bea hur hon kom på just det där med skorna rycker hon på axlarna.

– Skorna var trasiga, så jag gaffatejpade ihop dem.

Så jag ställer frågan vi alla funderat på. Hur gör man för att få någon att se snygg ut i en video?

– Det kan vi ju inte tala om, protesterar Jonas.

– Det är ju hela vår yrkeshemlighet.

Jag tjatar: Är det ett filter? Obegränsat med dextrosol? En rejäl korsett?

– Vi jobbar bara för snygga artister, säger Jonas och ler ett ondskefullt leende.

– You have to be sexy, säger Bea. Det är hennes mantra.

Men Jonas håller inte med om att deras jobb är sexspäckade. När jag berättar att hans stjärntecken, skorpioner, är kända för att vara sexfixerade blir han glatt överraskad.

– Jag tycker ibland att jag borde vara mer besatt av sex. Jag önskar att jag hade en massa konstiga grejer som jag höll på med.

Det är då Bea höjer på ögonbrynen – den enda gången jag ser henne inte helt och hållet överens med Jonas – och säger ett ord som får hänga för sig självt i luften.

Rammstein.

– Allting är ju relevant i olika sammanhang, säger Jonas snabbt.

– Rammstein är väldigt speciella för mig. De kan gå i land med saker som ingen annan klarar. Vad de sjunger om, vad de står för, livet de lever – det är mitt uppdrag att förstärka det i videon. Det är inte sexigt för sakens skull, det är min analys av vad som kommer att funka.

Rammstein-videon Mann gegen Mann gjorde Bea och Jonas tillsammans, och stylingen är lätt genialisk. Det är lätt att se framför sig hur en stressad stjärnstylist kommer instormande på set efter flera veckors research, viftar med armarna och utbrister: ”Inga kläder!” Det är som avant garde kostymörens svar på John Cages 4’33”, en skiva bestående av tystnad.

– Just det nakna var faktiskt Jonas idé, berättar Bea.

– Det enda jag hade inför den videon var en dålig översättning av låttexten – man mot man, berättar Jonas.

– Jag satte ihop ett treatment som var tre-fyra rader långt. Jag skrev att de ska spela nakna och att det ska vara ett köttberg och sen ska det börja regna olja.

Trots att alla i videon är i stort sett nakna är det ett av Beas favoritjobb.

– Det hade inte gått att göra den videon någon annanstans än i Tyskland. De där 20 snubbarna. Köttberget. Som det luktade under inspelningen. Det hade aldrig gått i USA.

Just nu spelar Jonas in en långfilm med Rammstein. Arbetet försvåras av att han inte längre kan röra sig fritt på bandets konserter. Rammsteins fans har blivit Jonas Åkerlunds fans. Anledningen är Pussy.

– Vi ville släppa en video precis när Rammstein skulle göra en best of-platta och sen åka på turné. Vi var tvungna att göra någonting så att alla förstod att de var tillbaka. De skickade den här låten till mig, Pussy. Så jag sa bara: ”Let’s make a porno.”

Jonas hade hört talas om att hela det svenska arkivet av gladporrfilm, Mazurka på sängkanten och Fäbodjäntan och Kärlekens språk, precis sålts till en privatperson. Hans originalidé var att köpa loss arkivbilder ur samlingen och sedan byta skådisarnas ansikten mot bandmedlemmarnas. Men med så obskyra filmer och ofta improviserade inspelningar blev det en omöjlighet att hitta rättighetsägare. Ändå var ingen beredd att överge idén, Jonas minst av alla.

– Det fanns bara en lösning: att göra det på riktigt. Så då gjorde vi det på riktigt.

Trots överväldigande bevis på motsatsen – en tonsatt porrfilm med allt från sköldpaddsfödsel till cumshots – fortsätter Jonas att hävda att hans arbete inte kretsar kring sex.

– Jag har gjort kanske 800 filmer i mitt liv, och jag tror inte att särskilt många av dem har sex som utgångspunkt. Varken jag eller Bea gillar porr. Vi tycker inte att porr är särskilt spännande.

Så kanske har deras sexfixering inte så mycket med sex att göra som med frihet. Frihet att skapa precis vad man vill, oavsett om det är rimligt, smakfullt eller moraliskt. Den okonventionella, gränslösa vardag som Jonas och Bea lever – obekymrade om det som blivit den moderna tidens skamfulla synder – tolkat genom popkulturen.

Ingen av dem har reflekterat över att de samtidigt, gång på gång, skapar en icketraditionell kvinnoberättelse. Jonas blir tvungen att fundera en stund när jag tar upp motgångarna som aldrig drabbar Helena Mattsson i Country Girl, trots kort kjol, fylla, barslagsmål och andra klassiska blame the victim-provokationer.

– Nä just det, hon bara garvar hela tiden, eller hur?

Men symboliken då, undertexten? Jonas svarar blixtsnabbt.

– Det är inte det vi sysslar med. Vi jobbar med yta.

***

Ändå älskar människor, både fans och fiender, att läsa in budskap i Jonas och Bea Åkerlunds arbete. Jonas har sin bakgrund i Bathory – han misstänker att kopplingen till black metal-bandet kan uppmuntra kristna konspirationsteoretiker – och i en online-analys har Beas Super Bowl-styling dissekerats och alla accessoarer fått satanistiska kopplingar. Där liknas Madonna vid Baphomet, ett väsen nära besläktat med Bathorygeten.

– Men vi är ateister i den här familjen, säger Jonas.

– Då är det ju omöjligt att vara satanist.

Bea säger att hennes inspiration för Super Bowl var den uppenbara: romarriket.

– När jag jobbar med Madonna börjar det alltid med att hon skapar en karaktär som vi utgår från, Kleopatra till exempel.

Innan arbetet började var Bea romersk analfabet. Som en del av förarbetet bestämde hon sig för att verkligen söka ämnets själ. Att åka dit. Åka vart?

– Till Rom så klart. Det var där det hände, det var där alla gladiatorerna var, så det var dit jag var tvungen att ta mig.

Det hon hittade som hon gillade översatte hon till sin egen estetik. Kromen och metallen till exempel.

– Jag ville skapa modestatyer. När Vogue började ville jag att det skulle se ut som ett konstverk.

Bea har kallat uppdraget för ”omänskligt”. Utöver de 500 kostymerna ingick även scenkläder för 100 musiker, 150 gladiatorer och en 200 personer stor kör. Hon undviker att svara på hur mycket stålars hon gjorde av med.

– I slutändan får man bli någon sorts bankir och skyffla pengar fram och tillbaka hela tiden. Det är en sak som folk inte förstår med vårt arbete. Jag får betalt för sju dagar, men i verkligheten har jag lagt tre veckor på ett jobb för att jag vill att det ska bli bra.

Jonas håller med.

– Det är jävligt sällan en budget är likvärdig med vad det kostar. Det irriterar mig när folk skryter om att de gör lågbudgetgrejer. För sanningen är att även om man gjorde något med en låg budget så betyder det bara att ingen fick betalt. Det är inte trovärdigt. Egentligen skulle man säga så här: ”Vi gjorde av med 100 000 dollar, men egentligen kostade det 1,5 miljoner dollar.”

Small Apartments måste trots allt räknas som en lågbudgetfilm – fast Jonas kallar den för ”en liten film”. Totalbudgeten var låg, men Jonas löste ekonomifrågan genom att boka sitt filmcrew på stora reklamjobb med bra betalt precis innan och efter inspelningen. Han är övertygad om att filmen skulle ha förstörts om han anförtrott den till en större studio. Efter att han jobbat under stora studior och tunga producenter – med missnöje som resultat – blev Small Apartments för Jonas beviset på att han själv haft rätt hela tiden. Ju mindre film, desto större integritet.

Boken Small Apartments skrevs för tio år sedan av kanadensaren Chris Millis. Jonas köpte den när den kom ut och förälskade sig omedelbart i huvudpersonen, Franklin Franklin. Han bestämde sig för att göra om novellen till film – stylad av Bea. Men när inspelningen till slut blev av hade Small Apartments hunnit bli mer än en film. Efter en dålig erfarenhet som fått Jonas att ifrågasätta sin tro på långfilmsvärlden blev Small Apartments också ett test. Jonas behövde kontrollera om det var möjligt att göra en långfilm med kreativ integritet. Om han över huvud taget ville göra långfilm.

Resultatet blev positivt.

– Långfilmer lever kvar. Och när man lägger så mycket kraft på ett projekt som vi gör börjar man vilja att det ska vara lite mer bestående. Att det verkligen talar till en publik, inte bara säljer en produkt.

– Franklin gör så mycket dumma grejer, men i slutet bryr man sig ändå väldigt mycket om honom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmen handlar om att du bara lever en gång, och att det gäller att ta vara på den tiden.

Även om Jonas indiemetoder inte alltid passar perfekt i Hollywoods storfilmsvärld så gör hans postit-långa treatments det.

– De är så jävla hårda mot en. Man sitter där och säljer en grej till en filmstudio hur länge som helst, och när man är klar så säger de: ”Det låter skitbra. Men vad handlar filmen om?”

Har du inte ett ytterst kort svar på den frågan då blir det ingen film.

Vid det här laget har Jonas lyckats ta sig från möte till färdig film hela fyra gånger. Fem, om du räknar den kommande Paul McCartney-dokumentären Kisses on the Bottom.

Allt började 2002, då Jonas långfilmsdebuterade. Spun är en förtjusande Technicolor-version av den socialstyrelsemoraliserande Requiem For a Dream. Gillar du att leta metabetonade påskägg kan du hålla utkik efter porrfilmen Rectum For a Dream som Rob Halford håller upp i en scen i Spun. På omslaget sticker Jonas huvud ut ur en annan mans rumpa.

Filmens casting känns närmast profetisk – den då i stort sett bortglömde Mickey Rourke spelar huvudrollen, sex år före hans succéartade återkomst med The Wrestler. Bea säger att Jonas alltid vet fem år i förväg vad som kommer att bli coolt. Jonas själv säger att det inte ens var svårt att räkna ut Rourkes comeback.

– Alla vet att man måste ner i skiten i Hollywood innan man blir upplockad igen.

Redan i Spun klär sig Rourke som en bedagad wrestlingstjärna. Anledningen till det stavas B. Akerlund. Bea jobbade under början av nollnolltalet som Rourkes personliga stylist, och när han tog rollen i Spun var hans krav att den för Jonas Åkerlund då okända B. skulle följa med som kostymör.

– Bea låg på en högre nivå än någon jag jobbat med tidigare. Hon är en stylist som även kan tänka karaktär, hon är en kostymör som har koll på modevärlden. Det är närapå unikt. Jag lider fortfarande varje gång jag inte får jobba med henne.

Jonas berättar också att hans fru sedan fyra år tillbaka blir alltmer svårbokad. Han beskriver hur det kan gå till när en av världens mest framgångsrika videoregissörer ska boka en av världens mest framgångsrika kostymörer.

– Jag mejlar min agent och säger ”Kolla om du kan boka Bea”. Sen mailar han till Bea som svarar till sin agent, och så vidare.

Under tiden kan de sitta mitt emot varandra i köket.



Här någonstans blir vi avbrutna av Jonas oerhört välklädde tonårsson som springer genom rummet, på väg till en kompis. Beas stylistinstinkter slår till på en sekund. Muddarna med rutigt innerfoder på den i övrigt svarta skjortan är uppvikta, snarare än upprullade. ”Mindre vik! Mindre vik!” ropar Bea efter honom med en blick någonstans mitt emellan ”Dagens ungdom alltså” och ”Hade du verkligen tänkt visa dig ute sådär?!”.

Jonas klär sig nästan uteslutande i svart och har samma långa, svarta hår som ex-blondinen Bea numera har. När han är orolig blir hans röst ljus och tunn, som första gången vi pratar i telefon och han säger att han nästan aldrig ger intervjuer, att han aldrig gör något halvdant och att jag måste fortsätta fråga och fråga tills jag blir nöjd.

Paret lever av och med mode men är inte traditionellt moderiktiga, inte på det där smakfulla sättet i alla fall. Till ett modejobb tillverkade Bea aftonklänningar av multifärgad gladpack. Modellerna klipptes ur plasten efteråt. Till Fergie i Black Eyed Peas har hon bland annat gjort en klänning av lego.

Fergie säger själv – under vår tio minuter långa pratstund före vilken jag fått mycket strikta instruktioner att bara ställa frågor om B. – att det var Beas vilda fantasi som hon föll för.

– Och så bryr hon sig. Under videoinspelningar ser hon till att jag inte fryser, att jag har en morgonrock. Missförstå mig inte, hon plågar mina fötter med galna skor, men hon tar av dem så fort det går. Hon torterar mig och sen pysslar hon om mig!

Bea säger att hon inte skulle kunna jobba med något annat.

– Det är som med en målare som måste måla. Kläderna är min färg. Det här är ett kall, jag måste göra det.

– Modevärlden är så enkel, säger Jonas.

– En idé kan vara ”Vi gör det svartvitt”. Och alla bara: ”Åh, vilken bra idé!” Jämför med musikvideor, där vi tar i som fan för att få med precis vartenda uttryck. Och alla ändå bara är helt: ”Ah, whatever.”

Jonas och Beas video till Lady Gagas Paparazzi är ett exempel på när det inte var någon som nöjde sig med ”Ah, whatever”.

Videon är en vackert makaber film noir i neon och stylingen består av customisade poliokryckor med nitar och handikapphjälpmedel beströdda med kristaller. Paparazzi var Beas första jobb efter en längre mammaledighet och hennes kreativa energi var farligt uppdämd.

– Jag höll på att explodera. Och Lady Gaga är ju perfekt att explodera på. Jag var helt ”Vi kommer att behöva alla kläder i hela världen”.

De är båda övertygade om att Gaga är ett geni. Ett geni med absolut noll verklighetsförankring. De tillåts till exempel förvånansvärt stor frihet under videoinspelningarna. Hälften av det som händer i Paparazzi är improviserat, och att göra mode av ett nackbrott hade lika gärna kunnat vara ett karriärmässigt självmord.

– Det handlar om pålit, säger Bea.

– Tillit heter det, rättar Jonas.

– Våra kunder är nästan uteslutande repeat business. Det är lättare att jobba när man redan känner varandra.

Lite som när man träffar någon ny, tänker jag högt, innan man vet om man ska bli kär eller inte. Man måste ställa samma tråkiga frågor som man ställer till alla man inte känner för att ta reda på att de inte är yxmördare. Sedan kommer man till det göttiga.

– Jo, så är det lite, håller Jonas med.

Bea ger honom en lång blick – det vanligaste sättet de kommunicerar med varandra på – och Jonas vet vad hon menar.

– Tyvärr jobbar vi nästan bara med yxmördare.



Sex år efter den där första gemensamma inspelningen bestämde sig Jonas och Bea för att gifta sig. Bea var gravid med tvillingar och från början var planen en enorm fest och en Marie Antoinette-liknande bröllopsklänning. Men jobb och resor kom emellan, festplanerna skrotades och Bea köpte en vintageklänning i empirestil från sjuttiotalet.

– Jag var ändå tvungen att sy i kilar i sidorna för att komma i den.

Till slut var Bea i åttonde månaden och så mycket som en veckas ytterligare väntan hade gjort även denna klänning oanvändbar. Den enda bröllopsdröm Bea inte var beredd att släppa var en bukett black magic-rosor – en sorts ros så mörkt sammetsröd att den ser svart ut. Blommorna måste förbeställas men två dagar före bröllopet ringde blomsterbutiken och sa att inga rosor skulle komma – ordern var för liten. Det var då Bea tappade det.

– ”You’re talking to a pregnant lady who’s getting married” skrek jag bara.

Kvinnan i blomsterbutiken mötte upp Bea i ett parkeringshus dit hon smugglat blommorna för att ägaren inte skulle se.

De bjöd fyra vänner och tog bilen ner till Santa Monica Boulevard och ”det sunkigaste wedding chapel som någonsin funnits”. Du hittar det precis bredvid porrbiografen på den del av boulevarden som är reserverad för transvestiter. Jonas bar Lanvin-frack, stor fluga och hög hatt. Bea fick hjälp att ordna sitt tio meter långa, antika släp på toaletten. När ceremonin började sänkte prästen ner carporten för att skapa en intimare känsla. Kort efter bröllopet föddes Eddie och Billie.

De fick döpa ett barn var: Jonas döpte Eddie Jonasdotter efter Iron Maidens maskot. Bea har alltid velat döpa en eventuell dotter till Billie-B, men fick nej av Skatteverket. I stället blev det Billie (trots att Jonas tycker att det låter som ett reklamarungenamn) Rock (eftersom Jonas egentligen röstade på Rocky) Junior. I Los Angeles, där myndigheterna är mer släpphänta, leker flickorna med det jämnåriga tvillingparet Metallica och Megadeth.



Över telefon från Los Angeles, precis efter ett långt men lyckat middagsmöte med författaren Irvine Welsh, berättar Jonas att han brukade vara tvungen att hyra ett extra hotellrum för att få plats med sina tape to tape-redigeringsmaskiner. Han klipper samtidigt som vi pratar. Nu använder han Final Cut Pro som alla andra. Men hans besatthet av klippning sipprar in i varje del av filmproduktionen. Från idé till storyboard och casting. Från location till briefar och filmvinklar. Från det första samtalet, till dess att inspelningen är klar. Allt i Jonas liv är en förberedelse för postprduktion. Idéer forsar som vatten och han har en stab på 500 personer över hela världen som står redo att förverkliga hans minsta vink. Men det finns bara en person som kan avsluta jobbet på rätt sätt: Jonas.

Men så är han och Spun också med i Guinness rekordbok, för flest klipp i långfilm.

– Tyvärr är jag inte med för bästa klippningen. Men det borde jag vara. Planen var inte att hamna i Guinness rekordbok, men vi tyckte det var så roligt att vi satte det på affischen.

Då var hans teknik revolutionerande. Nu har filmpublikens ögon vant sig vid de snabba klippen och hans stil har blivit standard. Gamla actionfilmer, redigerade innan Jonas var med och höjde tempot, ser långsamma och tungklippta ut.

Han har aldrig blivit behandlad för hyperaktivitet, och skulle inte vilja det heller. Han känner sig sällan stressad. Över något (när vi pratar om ett potentiellt – men hemligt – framtida projekt och jag påpekar att det nog kan generera en del mordhot viftar Jonas bort problemet; att resultatet blir bra är det enda han bryr sig om). Inga tydliga gränser finns mellan liv och verk, allt är bara ett pågående projekt. Det tillåter också att Jonas lever sitt liv genom jobbet.

– När vi är lediga vill vi inte gå på restaurang eller åka på en resa. Det är ju det vi alltid gör ändå. Allt flyter ihop. Det är samma sak med intriger, kärlek, bråk – allt kommer ut i jobbet.

Att vara intryckspundare har dock negativa bieffekter. Toleransen höjs. Pirret som dyker upp när man kommer till en ny plats har Jonas sedan länge förlorat. Däremot har han märkt att han med åldern gått varvet runt, och som en finsmakarknarkare på livet kan han numera uppskatta ”konstiga saker som tystnad, något som luktar gott, eller att någon är trevlig”.

Nyligen har han påbörjat en film om vännen Iggy Pop.

– För en massa år sen sa jag att jag ville göra en film om honom. Han sa nej med en gång. Så jag förklarade att jag tänkte fråga honom varje år tills han säger ja. Och nu har han sagt ja.

Det är svårt att säga nej till maniker med en dröm.

Bea i sin tur har kommit till en plats i karriären där hon blir mer och mer intresserad av att stödja oetablerade designer genom sitt arbete. Som Maria Nilsdotter på Super Bowl, som (med massiv mediabevakning som betalning) gjorde de 200 tiarorna till Madonnas framträdande. Det är också därför som Bea bestämt sig för att medverka som domare i säsongsfinalen av den svenska versionen av Project Runway, producerad av Acne Production.

***

Nu är de alltså framme. De har anlänt. Pengarna och friheten är deras. Konventionerna och begränsningarna finns inte längre. Deras liv är precis så kaotiska som de alltid önskat: de är totalt fullbokade i två, tre, högst fyra veckor framåt. Sedan är det tomt i kalendern. Möjligheterna är oändliga.

De kan fritt välja jobb: reklam för Dior och Cavalli om de behöver ”hämta hem pengar”. Eller den totala kreativa friheten. De värderar inte det ena högre än det andra. Jonas säger alltid att ett jobb kan bli lyckat på så många olika sätt, och varje sätt är lika tillfredsställande.

– Jag jobbar för konst och jag jobbar för pengar. Allt där i mitten tycker jag är tråkigt, säger Bea.

Men de känner sig inte som freaks. I den uppochnervända värld som är deras finns också en vardag. En vardag av lyxiga flygplatslounger och hotellsviter, men ändå en vardag. I Hollywood är de bara en familj i mängden.

– Vi är inte så extrema, vidhåller Jonas.

– De flesta i vår ålder har Ferrari-bilar, lantställen, båtar och Rolex-klockor. Sen råkar vår grej, vårt samlande, bara vara lite annorlunda.

Bea håller med.

– Vi har uppstoppade katter och skelett i garderoben i stället.

De har också samlat på sig fyra barn – Jonas har två sedan tidigare. Han vill ha fler men Bea säger att bebisbutiken är stängd. Hon har precis bestämt sig för att sälja de 20 barnvagnarna de har i garaget.

Sista gången jag träffar henne är luckorna för fönstren i huset stängda för sommaren. I halvmörkret sveper hon barfota över stengolven i ett stort, ambitiöst sjok som jag tror jag sett på Frankensteins brud någon gång. Hon har precis avslutat videon till Madonnas Turn Up the Radio samt tackat nej till att styla Spice Girls och Olympiaden. Tre veckors äkta, svensk semester väntar.

Det resande modecirkussällskapet, paret som aldrig ville följa några konventioner, fyller i slutändan ändå en viktig funktion i det popkulturella ekosystemet: som både Torekovs och La La Lands livslevande familjen Addams.

Jonas pillar på sitt svarta, avskavda nagellack och tittar åt andra hållet, som alltid.

– Vi bara gör det vi gör…

Bea avslutar meningen.

– För att vi älskar det vi gör.