Modesverige. Ett litet ord som används slentrianmässigt och allt som oftast för med sig någonting obekvämt som får branschen att nervöst skruva på sig. Kanske för att det låter så påtvingat, så generaliserande och så överdrivet. Men trots alla besvärliga associationer är ordets själva existens en kursändring som faktiskt är värd att uppmärksamma – vi är fortfarande färskingar när det kommer till mode.

Visst, Stockholm har fått en egen modevecka och det finns en handfull blågula designer med internationellt renommé. Dagspressen skriver regelbundet om mode, tv visar catwalkfilmer från London, Milano, Paris och New York, den svenska modeindustrin diskuteras till och med på Rosenbad. Mode har blivit på modet och modesverige är en naturlig del av vår kulturella agenda.

Ändå är det väldigt få designer som hissar den svenska flaggan utomlands. Och det är faktiskt, fortfarande, bara en enda svensk som lyckats ta sig in i det franska modeetablissemanget. Det är samme svensk som på egen hand visade sin kollektion i ett partytält i Kungsträdgården, långt innan Stockholms modevecka ens var påtänkt. Han åkte land och rike runt för att sälja in sina kläder i butiker, men på den tiden – åttio- och tidigt nittiotal – var det i princip bara NK som sålde dyrare design.

Det är förstås svårt att föreställa sig hur det såg ut i modesverige på den tiden. Innan själva begreppet myntades.

Men för Marcel Marongiu var det en plats så syrefattig att han var tvungen att ta till landsflykt och bosätta sig i Paris för att över huvud taget kunna arbeta som designer.

–

I dag hör man sällan Marcel Marongiu nämnas jämte andra svenska designer. Men en gång i tiden, för inte så länge sedan, fick han skriva autografer i Japan. Och en gång i tiden, för inte så länge sedan, var hans visning en oumbärlig punkt på Paris modeveckas schema. På den tiden hade Marcel Marongiu butik på gatan där Balenciaga, Miu Miu, Dior och Saint Laurent Paris har installerat sig i dag. Och där, i samma veva, alldeles i början på nittiotalet, var Marcel rankad som en av världens största modeskapare av det franska moderådet.

Men ett långt liv i modebranschen har ofta både toppar och dalar. Det bjuder på både champagneklirr och inkassokrav. Och där utspelar sig både Titanic-liknande ”I’m the king of the world”-scener och verkliga ”skräckfilmer”, som Marcel själv uttrycker det.

Det går inte längre att köpa plagg som har Marcel Marongiu skrivet i nacken. Men Marcel, han finns kvar. Sexig minimalism är en beskrivning som kan appliceras på Marcels estetik både då och nu. Och i dag känns hans enkla, avskalade silhuetter lika aktuella och relevanta som under storhetstiden för 15–20 år sedan. Marcel Marongius ikoniska status befästs när vi går igenom rolodexen för att se vem som kan tänkas ha kvar och vilja låna ut sina Marcel Marongiu-plagg från åttio- och nittiotalet.

”Geniala och vackra skärningar” och ”tidlös design” är uttryck som används för att beskriva Marcels designstil. Beckmans rektor Tom Hedqvist beskriver Marcel som en ”återhållen men uttrycksfull designer med integritet”. Designerkollegan Anna Holtblad minns hur Camilla Henemark gick catwalken ned ätandes en banan, där i partytältet i Kungsträdgården.

Hösten 2012 är det dags att lyfta fram Marcel Marongius æuvre igen – han är ju, det svenska modeundret till trots, faktiskt fortfarande den ende designern med svenskt pass som lyckats med bedriften att få in en fot på Fédé-ration Française de la Couture du Prêt-à-Porter des Couturiers et des Créateurs de Mode.

s

Marcel och jag träffas i hans lägenhet på sjunde våningen med utsikt över Paris opera. Han är alldeles nyinflyttad säger han, men allt är så städat och prydligt att jag har svårt att tro honom. Vitt, svart och grått dominerar den sobra färgskalan och stora abstrakta målningar som Marcel gjort själv hänger på väggarna. Vi dricker kaffe i vardagsrummet som också är sovrummet och jag sneglar mot den stora sängen med lyxigt svart överkast medan Marcel tänder eftermiddagens första cigarett.

Marcel är född i Frankrike, son till en fransman som är ingenjör och mamma som är svensk och en ”lat intellektuell”. Som barn var han inte alls en sådan där vän pojke som ritar dockkläder och drömmer om att bli designer. Nej, han ville bli pilot (fastän han lider av höjdskräck) och sen ”något statusaktigt som advokat”. Efter flytten till Sverige som nioåring kommer musikintresset tidigt (David Bowie!) men Marcel lyssnar på sin förnuftiga svenska mamma och väljer så småningom ekonomilinjen på gymnasiet. Han blir snabbt ”uttråkad som fan” och tillbringar allt som oftast lektionerna med att kolla ut genom fönstret och försöka tyda David Bowies texter som ljuder från hans freestyle. Efter ett tag bestämmer Marcel sig för att bli konstnär men efter två dagar på Konstfack bråkar han med sin lärare och hoppar av.

Och mitt i all denna beslutsångest och svall av tonårshormoner upptäcker Marcel Marongiu mode. Han hittar tidningar med bilder från internationella visningar och börjar drömma sig bort. David Bowie hjälper visserligen också till. Tack vare Ziggy Stardust och Aladdin Sane hittar unge Marcel sin attityd och sin stil i ett annars ganska grått åttiotalsstockholm.

Han börjar gå på nattklubb: 84:an som senare blir Konfetti på Grev Turegatan och Melody på Birger Jarlsgatan. Han klär upp sig i skinnkjol och blir fotograferad. Och han bestämmer sig äntligen för att bli designer på riktigt. När new romanticsscenen härjar som bäst bland Stockholms subkulturer söker Marcel in på S:t Görans gymnasium på Kungsholmen för att lära sig sy. När han går ut ställer han och bästa vännen, Göran Sundberg, till med modevisning i aulan, de designar och syr alla kläder själva och castar tjejer från skolgården som modeller. Efter studenten har Marcel fått nog av både småstadsmentaliteten och det skrala modeklimatet i Stockholm, så med flickvännen Sofia på armen drar han vidare till Paris med förhoppningen att jobba för någon av stadens kända designer.

Medan Sofia läser franska på Sorbonne letar Marcel jobb men inser snabbt att det där med att jobba i modeindustrin, det är inte så lätt ändå. I stället för assistent till en glamourös fransk designer blir han butiksbiträde.

s

30 år senare tänder Marcel sin sjuttioelfte cigarett och berättar om hur det gick till när han fick jobb i den belgiska designern France Andrevies butik.

– Hon var en av de största på den tiden men hon var verkligen inte riktigt klok. Det var alldeles vansinnigt. Hon knarkade och var våldsam – det var riktigt jävla fruktansvärt. Det var modevärlden enligt Hollywood i ett nötskal, som Djävulen bär Prada fast 1 000 gånger värre. Men jag höll mig fast, bet ihop och grinade på toaletten om det behövdes.

Ett år håller Marcel ut i Paris och sen bestämmer han och Sofia sig för att åka hem igen. Tillbaka till tryggheten, som i jämförelse med galna designers och pyttesmå lägenheter i sunkiga kvarter, kanske inte är så dumt trots allt. Året är 1985, Marcel och Sofia har gift sig och tillsammans med gamla skolkompisen Göran Sundberg startar Marcel sitt första märke, Creatis. Axelvaddar är inne och morotsbyxor de rigueur på den internationella catwalken och Marcel och Göran är lyhörda. De vågar fortfarande visserligen inte lämna tryggheten helt – Marcel jobbar på Skandia nio-till-fem – men de designar och syr sina kollektioner helt själva. Helger och semestrar ägnar de åt att kuska land och rike runt för att sälja in sina kläder till de bästa butikerna. När Marcel ser tillbaka på sin tid som gröngölingsdesigner, i ett modestockholm som på sin höjd domineras av Ralph Lauren och Emporio Armani, är hans kommentar blixtsnabb.

– Det fanns ingenting i modeväg i Stockholm på den tiden. Absolut noll. Göran och jag försökte få affärer att sälja våra kläder på kommission, för det fanns ingen marknad helt enkelt. Jag kommer ihåg Plaza på Engel-brektsgatan, och 40’s Wink i Gamla Stan där vi till slut fick hänga våra kläder. Det var ett minst sagt torftigt modeklimat.

Så småningom går Creatis i graven och Marcel börjar längta ut, bort från Stockholm, igen.

– Jag bestämde mig för att ta mig till Paris. På den tiden hade jag hunnit skilja och gifta mig igen, med Maja den här gången. Så nu följde hon med till Paris för att lära sig franska.

Det unga paret bor i Paris elfte arrondissement i ”en jätteäcklig lägenhet med kackerlackor i ugnen”. Men Marcel är inte lika oförberedd den här gången. I London har han träffat en pr-kille, Kuki de Salvertes, som lovar att representera honom, gratis till en början. Och Marcel har lånat tillräckligt med pengar för att kunna ha sin första visning i Paris. Kukis pr-firma (som senare blir Totem och fortfarande finns i dag) representerar Moschino, Vivienne Westwood och Alain Mikli och Marcel berättar om hur stolt han var över att få komma in på den nivån. Genom Kuki hittar han också en försäljningsagent som jobbar med Martine Sitbon och Helmut Lang, och den unge Marcel förstår att han är på väg att spela i den högsta ligan. Med hjälp av svenska banklån gör han sin första visning på La Bourse i Paris, hösten 1989, med sin kollektion för vår/sommar 1990.

Marcel börjar rota runt i ett par flyttkartonger i lägenheten och får tag på en gammal katalog med färgsprakande bilder tagna av fotografen Ewa-Marie Wernersson. Sida efter sida med starka, leende och sexiga nittiotalskvinnor i kroppsnära kläder, lite Dolce vita-stuk och massvis av attityd. Sugandes på ännu en cigg berättar Marcel för mig om hur han, med hjälp av sina influgna kompisar från Stockholm, som första svenska designer någonsin lyckades ro i land sin catwalk-premiär.

– Toya Wallén gjorde smink, Mike Lundgren hår och modellerna var alla svenska modeller som fanns – och det fanns en hel del på den tiden. Vi var den svenska maffian helt enkelt.

Med sin andra säsong, höst/vinter 1990, slår Marcel Marongiu igenom på riktigt. Back in Black heter kollektionen och Marcels signum av mjuka trikåklänningar i enkla former och en sparsmakad färgskala har redan börjat ta form. Ännu en snygg katalog produceras av Ewa-Marie Wernersson, denna gång ambitiöst plåtad på Egyptens Gizaplatå. Marcel själv gör art direction och i bästa åttiotalsanda tar de med sig en livvakt, Ingemar, som även han är plikttroget listad i creditlistan på katalogens sista sida.

I takt med att det rullar på för Marcel Marongiu behöver han låna allt mer pengar på banken för att möta omkostnaderna. Marcels mamma skriver på borgen i Stockholm men banken ger sig inte. Marcel förstår att han behöver betydligt större kapital för att kunna fortsätta växa och när bankdirektören tipsar om en svensk riskkapitalist som är intresserad av att investera i någonting kreativt så tvekar han inte en sekund. Förhandlingarna går utmärkt och Marcel lyckas deala sig till en flytt för hela företaget från Stockholm till Paris. Han tar med sig sina lojala anställda Marie och Maria och blir alltså i början på nittiotalet en fullfjädrad fransk designer.

Stockholm och klaustrofobiska modesverige ligger bakom honom; nu är det på riktigt. Med ny investerare och Paris modevärld på heltid tar det inte lång tid innan företaget dubblar omsättningen, året därpå går det lika bra.

Marcel minns att han i samma veva rankas som en av de tio viktigaste modeskaparna i världen.

Han tar en klunk vatten.

– För det mesta fattade jag inte vad det var som hände. Det gick för fort, det var för stort…

Där i början på nittiotalet tar också modescenen hemma i Sverige så sakteliga form. Johan Lindeberg, Anna Holtblad och Filippa K är nyetablerade och Marcel Marongiu uppmärksammas officiellt på hemmaplan genom att tilläras Guldknappen 1993. Inte för att det gör någon större skillnad.

– Vi hade fortfarande bara en enda återförsäljare i Sverige och det var NK. Men ändå.

I dag brukar man tala om början på nittiotalet som den första vågen i modesverige. Men Marcel är under den tiden framför allt stor i Frankrike. Han får snart även framgångar i Italien och så småningom i USA och Japan. Ordrarna rullar på och framtiden ser strålande ut.

Men så slår katastrofen till, just när Marcel är som minst förberedd. Hans svenska finansiär försvinner helt plötsligt från jordens yta, han är spårlöst försvunnen.

– Han hade väl inga pengar helt enkelt.
Och där står Marcel kvar som VD för företaget, med en större order än någonsin att producera och helt utan kapital. Han ryser än i dag när han berättar om det och tycker att ”nu borde vi egentligen gå och köpa vin!”.

– Mitt enda val var att försätta bolaget i konkurs. Det var en riktig skräckfilm. Jag var tvungen att lägga ner allting, från en dag till en annan.

Desperat letar Marcel efter ett sätt att fortsätta designa, han är i princip beredd att göra vad som helst. Han går på möte efter möte, hör sig för bland alla han känner och någonstans på vägen träffar han början på nästa kapitel i sitt liv. Japan. En japansk headhunter sätter honom i kontakt med en firma som letar efter en investering i Frankrike. De köper en andel i Marcel Marongiu, tillräckligt stor för att Marcel ska kunna ta tillbaka Marie och Maria och slå upp dörrarna till sin studio igen.

– Allt som allt var jag borta i ett år. Sen var vi igång igen. Men det var inte lätt. De kunder som hade köpt min kollektion men inte fått sin leverans – dem tog det lång tid att få tillbaka.

Även klimatet har förändrats under de två säsonger som Marcel Marongiu inte finns på schemat för Paris modevecka.

– I slutet på nittiotalet hade redan de stora märkena börjat lägga ner otroligt mycket pengar på visningar, på butiker världen över och på reklam och för mig som relativt litet företag var det svårt att hävda sig i den nya konkurrensen.

Konglomerat som PPR och LVMH dominerar marknaden och pressar återförsäljare att handla deras åtråvärda märken för så höga summor att det blir allt mindre budget kvar för oberoende modehus som Marcels. Modetidningar vill inte längre stötta märken som inte annonserar.

Tiderna hårdnar, ingen tvekan om saken. Trots det fortsätter det att gå bra för Marcel Marongiu. Med hjälp av japanerna öppnar han en butik på Rue Saint-Honoré, tvärs över gatan från alldeles nyöppnade Colette. Han har en stor hörna på Galeries Lafayette och fortsätter att sälja bra utanför Frankrikes gränser. Han blir allt större i Japan – så stor att han börjar bli igenkänd på gatan.

Men paradoxalt nog är modeindustrin uppbyggd på det sättet att ju bättre det går, desto större bankkonto behövs. Stora ordrar kräver stora investeringar för att man ska kunna producera de omfattande mängderna. Marcel inser även han att han måste anpassa sig till de nya tiderna och börja annonsera.

Det behövs hela tiden mer pengar, och Marcel får det genom att sälja allt fler små delar av företaget till japanerna.

Och så en dag har han sålt så många små delar att han inte längre äger majoriteten i sitt eget företag. De japanska ägarna säljer helt sonika modehuset till några andra japaner och Marcel informeras om att han bör infinna sig på kontoret på utsatt tid och datum för att träffa de nya ägarna.

– Och det var allt med det.

De nya japanerna äger 7-Eleven i Asien och en kedja billighetsvaruhus i japanska förorter men mode vet de mindre om.

– Det gick snett från början, vi kom inte överens alls. De tyckte att jag skulle vara tyst och glad för att de investerat men de hade ingen aning om vad mode var. Redan från början ställde de krav för att få mig att designa en jättebillig linje som skulle säljas i deras varuhus och jag vägrade – över min döda kropp!

Partnerskapet håller knappt ett år, sedan bestämmer sig japanerna för att lägga ner Marcel Marongiu.

– För att jag var ohanterlig.

Skräckfilm nummer två rullar i gång framför Marcels ögon. De numera 18 anställda sägs upp, butiken mittemot Colette säljs i ett nafs och Marcel Marongiu försvinner återigen från modekalendern. Marcel själv väljer att dra sig tillbaka, slicka sina sår som han säger, konsulta för en kinesisk firma och fundera på vad han vill göra härnäst.

Men trots motgångarna och dalarna i företaget Marcel Marongius historia har han aldrig ens föreställt sig ett liv utanför modebranschen. Så när headhunters börjar knacka på dörren igen i mitten av 2000-talet kan Marcel inte låta bli att öppna.

Efter möten med firmor på jakt efter creative directors i Italien, USA, Frankrike och Tyskland bestämmer han sig till slut för en comeback tillsammans med franska Guy Laroche. År 2007 dyker Marcel åter upp på catwalken under Paris modevecka.

s

Här hemma är modesverige fortfarande ett begrepp som väcker ambivalens. Inte minst hos Marcel själv, som med sitt senaste gig som domare i den svenska versionen av Project Runway åter har fått svenskt mode på att göra-listan.

Hemma i den fina franska lägenheten i modets huvudstad, säger Marcel att modeklimatet i Sverige i dag är som ”natt och dag” i jämförelse med hur det var då han försökte verka på svensk mark. Marcel illustrerar hur långt branschen ändå kommit genom att berätta om ett av sina upptåg under åttiotalet. Säsongen innan hans andra flytt till Paris tröttnade han på det torftiga modeklimatet och satte upp sitt eget hyrtält i Kungsträdgården.

– Jag ville att det skulle vara som i Paris och bjöd in och hade mig.

På inbjudningslistan för Marcel Marongius höst/vinter 1989 stod Lotta Lewenhaupt på Damernas Värld, Inger Martin på svenska Elle, Cecilia Tidvar på tidningen Clic och en handfull andra modekonnässörer i åttiotalsstockholm.

– Jag var inte riktigt klok. Jag tyckte jag var ballare än alla andra, jag hade storhetsvansinne!

Marcel skrattar och tar ett halsbloss som han jagar ned med en klunk kaffe.

s

Efter flytten och under alla upp- och nedgångar i Paris blev resorna hem till Stockholm en paus, en fristad från allt vad mode hette, så ”det svenska modeundret” är fortfarande en relativt ny upptäckt för honom. Att mode är på modet har han visserligen förstått men den omfångsrika utsträckningen är en välkommen överraskning för Marongiu. Svenskt mode tenderar fortfarande att profileras som enkelt, avskalat och demokratiskt, och på många sätt kan Marcel Marongiu själv se det svenska arvet också i sin egen designestetik.

– Men jag kan inte låta bli att påpeka – usch, jag kommer att bli hatad i Sverige nu – att vi borde bli bättre på att våga sticka ut, på att uppmuntra små, udda designer, att göra annat än jeans och rutiga skjortor. Jag är inte mannen att göra det, jag är nöjd med att verka i kulisserna. Men modet i dag är inte som det var förut, det är gjort för tonåringar tyvärr.

Efter 30 år i modebranschen vet Marcel Marongiu – en gång i tiden banbrytare, i dag relevant veteran – hur man tar sig upp när man är nere, och hur man regisserar både skräckfilmer och storslagna dramer.